RSS Flöde

Etikettarkiv: kastar

Fiona och Miltons fan-club /erviluca

Postat den

Fiona och Milton har en fan-club. Den yngsta i fan-cluben är 2,5 år och heter Lucas. Den äldsta är nog möjligen Tara, som jag tror är ungefär 9 år. Däremellan finns Rosa, Tanja och Melissa. Sen dyker Sam upp ibland också, och Amid.

När vi kommer ut genom porten ropar någon av tjejerna: ”NU KOMMER DOM!!!!” och så ruuuuusar dom fram till hundarna. Men mitt i rusningen ropar dom också: ”Får vi klappa?!?” för det har dom nog lärt sej, av sina föräldrar. ”Jaadå!” säger jag alltid. Sen blir hundarna klappade och pussade och kramade så det står härliga till.

Jag vill att mina hundar ska bli ”barnvänliga/tåliga” så jag tycker det är bara bra att ett gäng barn ”överfaller” dom med pussar och kramar då och då.  Sam vill alltid kasta pinne till Fiona. Grejen är bara att han kastar pinnarna för långt! Och eftersom Fiona sitter fast i koppel, flyger både hon och jag när tvärstoppet infinner sej. Jag ”bannar” Sam om och om igen: ”Du får inte kasta för långt!”. ”Okey!”, säger Sam och kastar för långt….

Det är många många barn på gården och alla ser ju hur det här lilla gänget gosar och kramar hundarna. Häromdagen när jag kom ut kommer en liiiiten flicka springade rätt på Fiona. Dom är lika långa. Den lilla flickan pussar Fiona rätt på nosen. Fiona står blickstilla. Det är som att hon VET när barnen är så små att hon måste stå still (annars faller barnet omkull).

Det råkar vara den  yngsta flickan i familjen där mamman skällde ut mej för något halvår sedan, och SKREK och svor att hundarna var ”FULA och ÄCKLIGA”!

Tills hon ber om ursäkt tänker jag INTE säga ”hej” till henne, men hennes urgulliga barn kan jag prata med. Så det så.

Jag älskar nämligen barn! Jag tycker dom flesta är helt underbara, och dom säger ofta så roliga, kloka och underfundiga saker.

Fan-cluben ringer på dörren då och då. Sen hälsar dom på Milton och Fiona, och därefter är dom färdiga.

Sist frågade Tara: ”Hur många mobilskal har du haft?”

”Ett”, sa jag.

”ETT?!?! Men vad hade du för mobil när du var barn då??”

”Det fanns inga mobiler när jag var barn, så jag hade ingen”.

”VA?!??!!” säger hon varvid jag känner mej som 138 år gammal.

När gänget gått börjar jag fundera på hur gammal jag var när jag började använda mobil-tfn…..

Jag kommer fram till att jag var ungefär, typ, sisådär 48 år!!!

HerreGud!

Jag var en MYCKET motvillig mobilanvändare (men vi var tvungna att använda det i jobbet), och är fortfarande….

Fast det har ju inget med Fionas och Miltons fan-club att göra så nu spårade jag ur rejält…

Shit happens!

🙂

 

Annonser

Barnet i mej…/erviluca

Postat den

Jag har BARNET kvar i mej – både på ett positivt sätt, och på ett negativt sätt.

Det positiva är att jag kan tycka enkla saker är otroligt roliga och härliga, att jag kan njuta i stunden, att jag har otroligt lätt för att förstå barn och sätta mej in i hur dom känner, att jag förstår mej på barn och att jag älskar att vara med/titta på barn!

Det negativa är att jag kan känna mej så trotsig och sur, tycka så synd om mej själv, vara så egoistisk i mina tankar (oftast inte handlingar)  och verkligen grotta i mej i hur SYND det är om mej.

Så känner jag idag.

När jag TÄNKER EFTER med min ”kloka”/vuxna sida så VET jag att jag har tusen saker att vara lycklig över, att det inte är synd om mej, att det finns dom som har det tusen miljoner gånger värre, att jag BORDE en massa saker som jag inte gör och att det ”fanemej bara är att bita ihop och GÖRA!”.

Det finns liksom Lösningar på allt!

Typ.

Men jag ”KAN INTE, VILL INTE, TÄNKER INTE”!

 Så det så!

Jag plutar med underläppen, kastar mej på golvet och skriker!

Inombords.

För just nu är jag 3 år gammal.

Och egentligen vet jag inte riktigt varför jag är så sur och arg just idag, och varför jag känner mej så Otroligt Orättvist Behandlad.

Ja, jo visst kan jag terapisera mej en liten stund och förstååååå mej själv och komma fram till Varför Just Idag.

…men JAG VILL INTE!

För FANIMEJ vad det är synd om mej idag!

Älska mej, för i helvete!

NU!

Annars…..

😦

 

”Kolla! Titta! Kolla!” /erviluca

Postat den

Utanför porten blir Fiona till en staty.  Hon står blickstilla och bara stirrar: ”VAD. ÄR. DETTA?!?” Hon sniffar lite med nosen i luften, tar några steg, sniffar på marken och på allt Det Nya och Vita, och sen har hon bestämt sej:

”TJOHOOOO! Marken är alldeles UNDERBAR!!! ”

Hon tar flera glädjeskutt – både på höjden och tvären – och sen kastar hon sej över mej, som om hon ropar:

”TACK, matte! TACK för att du fixat det här ROLIGA!!”

Hela promenaden är ett enda SKUTTANDE därefter. Det är svårt att parera med kopplet och hon trasslar in sej i både mej och Milton X antal gånger, men jag säger inte så mycket – trasslar bara ur henne/oss igen (om och om igen) – för jag tycker hon ska få känna LYCKAN inuti precis så som hon gör.

Med JÄTTESKUTT hit och dit, och genom att borra ner nosen i det där iskalla vita mjuka ,och draaaaaa nosen igenom det och dyka upp plötsligt och frusta och fräsa, njuuuuuter hon av Det Nya Härliga!

Snacka om att vara LYCKLIG! Snacka om att leva i NUET! Snacka om att kunna NJUTA!

Jag får lyckopirr inuti av att se hennes glädje bubbla över alla bräddar.

Och så det här att hon vill dela med sej till mej, och till Milton:

”Kolla Milton! Kolla!” är det som om hon hela tiden säger till Milton, genom att putta på honom med nosen, tackla honom och skutta på honom.

Han travar på som det lilla ånglok han är och suckar: ”Ja, ja, ja…det är ju bara vanlig snö. Skärp dej!”

Av och till kastar hon sej mot mej och puttar till mej med framtassarna och ropar: ”Kolla! Kolla!” och ” Tack, matte, för att du gjorde det så här roligt!”

”Var så god!” säger jag lite sådär von Oben och känner mej nöjd över att hon tror att det är jag som styr ALLTET.

Iallafall idag.

🙂