RSS Flöde

Etikettarkiv: hunden

Det är ju LÖRDAG! /erviluca

Fionas ansikte 130520 004

Jag vet inte riktigt vad som hände, men jag satt i soffan i lugn och ro och tittade lite halvhjärtat på TV, då Fiona kom och la ena tassen på mej: ”DONK”, sådär lite uppfodrande, som om hon VILLE något. Jag klappade och kliade en stund, medan hon stööönade av skönhet njutning.

DÅ, plötsligt (!) kom jag att tänka på att jag och Fiona ju skulle på hundkurs! ”När var det nu då??” tänkte jag oroligt och började leta efter almanackan, samtidigt som hjärnan sa: ”Det var IDAAAG, men NÄÄÄÄÄÄÄÄR!!!”

Jag hittade almanackan och slog upp den på söndagen den bla bla bla och där stod det ”HUNDKURS 10-12”. !

Hjääääääääääälp!

 

Jag tittade på klockan: 09.30!

Kära nån!

Vad var det jag skulle ta med nu då, och var det verkligen vid Brukshundsklubbens stuga?

Hjääääälp!

Jag gick in i mailen och kollade, hittade inte mailet först, blev än mer stressad, men hittade det till slut: ”Ta med en hundleksak hunden tycker om samt hundgodis den gillar”.

Hjäääääääääääääälp!

Trasig gris 001

Vilken hundleksak tycker hon om?? Hon har ju ingen speciell….Jag tar den trasiga grisen som hundarna brukar ha dragkamp med….

Sen stressgick jag ut i köket och tog en näve torrfoder och stoppade i en påse.

Men vad har jag på mej? tänkte jag sen och tittade mej i spegeln. Kanske dom tycker att man ska ha byxor på sej….? På med byxor! Behövs det jacka? Ja, jag tar jacka? Ska jag ta handväskan? Ja, jag tar handväskan.

Det är många beslut som måste fattas när man ska iväg…

Och Milton då??? Vad ska jag göra av honom? Visst kan han vara ensam hemma, men staaaaaaackars! Jag hade tänkt ha honom i bilen vid kursstugan, men BILEN ÄR JU TRASIG!

Tänk om!

Han får vara hemma.

Jag går in i Minstings rum. Han sover. Djupt. ”Jag ska gå på hundkurs med BARA Fiona, så Milton får vara hemma ensam, så du får vara med honom!” säger jag stressat, och högt, inser att Minsting inte har hört ett ljud, men skiter i det och går iväg med BARA Fiona.

milton i närbild

”Hejdå, Milton! Vi kommer snart tillbaka!”

AJ! Milton tittar på mej med FRÅGANDE och LEDSNA ögon….

Fiona blir HELT förvirrad!

Helt. Förvirrad.

Hon har ALDRIG gått ut utan Milton!

Aldrig!

Midsommar 2013 i Sigtuna 374

Hon går några steg, stannar och tittar bakom sej, går några steg, tittar sej förvirrat omkring, stannar, vänder sej om, tittar på mej frågande: ”Ska det verklígen vara så här?” osv.

Jag tänker på Cesar Millan och att man ska vara LEDARE och TYDLIG och tala om med hela kroppsspråket, och sin ENERGI, att ALLT ÄR OK OCH DET ÄR SÅ HÄR DET SKA VARA. Lugn och ro.

FAST jag känner: ”STACKARS-Milton-som-är-ensam-kvarhemma”.

Jag lyckas rätt bra, för Fiona liksom ”okeyar” upplägget och börjar trava på rätt okey, om än lite förundrad.

Jag kanske borde ta ut dom en och en oftare, tänker jag, men vet att jag inte kommer att genomföra det, för HUR, liksom? Ska jag låta den ENA vara ensam hemma ibland? Näe, usch vad sorgligt!

Jag funderar på om jag ska ta cykeln, men eftersom Fiona aldrig ”cyklat” tänker jag att det blir för många nya saker på samma dag (1. Vara utan Milton 2. Springa bredvid cykel 3. Gå på hundkurs) så vi går. ”Kommer vi att hinna?” frågar jag mej själv när jag i rask takt går mot Klubbhuset.

Jag funderar samtidigt på varför det värker överallt i hela kroppen? Är det åldern? Är det för att jag gått så mycket den senaste tiden? Är det någon hemsk sjukdom? Cancer?

Medan tankarna snurrar går jag i rask takt över gatan och är på väg att snedda över gräsmattan vid Sporthallen när jag plötsligt börjar fundera: Vad är det för dag egentligen???

Jag ser en liten 9-årig kille komma cyklande, och jag ställer frågan till honom rakt ut: ”Vad är det för dag idag egentligen??” Han ser lite misstänksam ut. Han får kanske inte prata med främmande damer. ”Är det lördag idag??” frågar jag då. ”Ja”, svarar han (för det är ju inte att PRATA direkt utan mer att SVARA. Svara främmande tanter får han nog).

Jag tvärnitar. Lördag! Det är lördag!

Hundkursen är på SÖNDAGAR.

I did it again.

Jag har inte bara dåligt lokalsinne – jag har dåligt dagsinne också!

😦

Pust!

Men tur för Milton!

Det är hårt att vara jag.

 

 

 

Annonser

KoppelTVÅNG /erviluca

Postat den

Att ha hunden i koppel ALLTID är samma sak som att:

– ta sin jättefina racerbil till körbanan och bara få köra i 50 km/tim

– vara på golfbanan med sina fina klubbor och bollar och bara få putta

– ta med sina barn till en lekpark, sätta dom på en bänk och säga att dom måste sitta där hela tiden

– vara på ett badhus/äventyrsbad iklädd baddräkt/badbyxor och inte få bada

– ta körkort och sedan inte få köra bil

– köpa en fin klänning och aldrig få ha den på sej

– utbilda sej till läkare och därefter bara få arbeta som spärrvakt

– träna inför en stor tävling och sedan inte få medverka

– köpa en fin cykel och sedan inte få cykla på den

😦

 

Jag pratar Africaans! /erviluca

Postat den

 

Detta är något jag skrev för några månader sedan, men aldrig la ut…Jag har många såna – ungefär 100 stycken! Och ibland får dom också vara med. Nu får den här vara med. Snön piskade alltså inte mot kinderna IDAG!
Så ni vet.

🙂

Jag går i motvind och snön piskar mot kinderna. Jag tänker på alla gånger jag blivit utskälld för att jag har hundarna lösa, och funderar på om kanske Vissa Hundägare är värre än Andra (icke-hundägare).

Jag kommer fram till att:

1. Kvinnor (i 30-40-årsåldern) som har två bordercollies, är värst! Dom skriker och hojtar som om jag hade Värsta Monstren lösa.

2. Kvinnor (i ovanstående ålder) som har andra hundraser är näst värst. Ofta har de två hundar, när de hojtar och tjoar mycket. 

Äldre farbröder är nästan alltid jättesnälla. Äldre tanter kan vara lite ”rädda”, men är oftast snälla när man pratar med dom och berättar att hundarna är sååå snälla.

Ungdomar med hundar är i princip alltid snälla och schyssta! Deras hundar också (fast dom kan vara ute och gå med samma hundar vars äldre matte tidigare på dagen skrikit hysteriskt när jag kommit med mina hundar lösa…).

Såja. Nu vet ni.

Jag tänker också att ”idag kan jag säkert ha hundarna lösa utan att bli utskälld, för det är så hemskt väder. INGEN går väl en långpromenad en sån här dag!”. Förutom jag då.

 Puh! Liksom: ”Skönt att det är dåligt väder”.

Jag hinner knappt tänka tanken förrän jag hör: ”KOPPLA HUNDEN!!” och sen ”HAR DU INGEN KOLL PÅ DIN HUND??!”. Näe, det har jag faktiskt inte. Jag har tryckt ner hakan mot bröstet för att slippa bli ”stucken” i ansiktet av snön, så jag ser inget.

Jag tittar upp. Fiona har skuttat iväg till två hundar. Det är en ”tant i 40-årsåldern” (!) med en bordercollie (”vad var det jag saaaa!!?”) och en golden retriever som går en bit ifrån, som Fiona skuttat fram till. Jag förstår inte Problemet, men kallar in Fiona, som osäkert kommer skuttande (för jag tror hon blir rädd för Tanten!).

Jag berömmer jättemycket och ger hundgodis och KOPPLAR.

Sen svär jag (inuti mej själv):

”Jävla-faan-i-helvetes-jävlar! Kärring-jävel!!”…..

……och sen är jag ARG inuti, för att jag måste ha hundarna kopplade, FAST vi går på den JÄTTESTOOOORA ängen, som är så häääärlig att rusa runt på (för hundarna).

Sen svär jag en stund till över alla petimeter-hundägare, som skriker och bråkar! Dom rycker i sina hundars koppel och visar med hela sitt Varande: ”FARA!!!”, när jag kommer gående med mina två otroooligt glada och lyckliga hundar!

februari 2013 hundarna 019

INGEN kan väl tro att mina hundar ska SKADA dom, eller deras hundar, när dom skuttar, gör krumbukter av lycka, och när svansarna viftar i 180!?

Men det är klart; DOM kanske har LIVSFARLIGA hundar! Men eftersom mina hundar lärt sej hundspråket (eftersom jag TILLÅTER det!) så går dom inte fram till FARLIGA hundar!

Så vet ni det, alla Petimetermattar!

Men jag tror att dom står och skriker för att Det Ska Vara Så. För att man MÅSTE LYDA LAGEN! Men det bestämmer väl inte dom! Jag får väl bryta mot lagen hur mycket jag vill! DOM är väl inga poliser! Eller?!?

Jag riktigt känner hur jag morrar inuti, och så bestämmer jag mej för att jag ska BYTA TAKTIK. Jag ska sluta vara snäll och be om ursäkt och säga förlåt och buga och niga och bocka! Jag ska från och med NU tamejfaan skälla tillbaka!

EN gång gjorde jag det – eller jag skällde inte, utan jag sa: ”Bla bla bla bla bla bla bla bla!” på ett fånigt sätt tillbaka. För just den gången orkade jag inte vara snäll och lydig.

När jag går där, morrandes i snöstormen, bestämmer jag mej: Jag ska SKÄLLA tillbaka! Ilsket! Det kommer ju inget gott ut av det, och folk kommer bara att bli argare, men jag får åtminstone ur mej MIN ilska över att ha blivit utskälld.

Så. Nu är det fastställt. Jag ska skälla, som en idiot. Och jag ska vara dum och knäpp, och inte ett dugg klok! Eller förstående.

Det känns skönt.

Att ha bestämt sej.

Så går vi vidare i snöstormen.

Vid Brukshundsklubben kopplar jag Fiona. Just där brukar det KRYLLA av DUKTIGA hundägare som fnyser åt någon som har blandraser, eller som inte har FULL KOLL på hundarna varje sekund. Sen har jag  henne kopplad resten av promenaden.

Jag förklarar för henne, när hon tittar frågande på mej, att ”det är dom Dumma Mattarnas fel… för dom blir så ARGA när du kommer skuttande, fast du bara vill hälsa!”

Fiona håller med om att dom är urknäppa!

Så möter vi en kvinna med två små taxar. ”Åååh, taxar!” tänker jag. ”Dom är fina!”, och Milton ääälskar taxar. Milton är lös, och jag låter honom springa fram och  hälsa, och precis när jag ska säga: ”Han älskar just taxar – varför vet jag inte – men han gör det!” och så tänker jag berätta lite om att jag är uppvuxen med taxar och bla bla bla……vara lite social sådär….

…så tittar hon ilsket på mej och fräser: ”Vet du inte att hundar ska vara kopplade!?!”

”Urstiu normek fuldelkita djudju?” säger jag och rycker på axlarna.

Plötsligt pratar jag Africaans! Waow, liksom.

Min GPS är lite knasig och byter till Africaans då och då, så jag kan både säga vänster och höger på Africaans nu. Nu minns jag inte just dom orden, men jag minns på ett ungefär hur språket låter.

”Va?!?” säger hon.

”Frodukti slupnifu raktira prutn”, säger jag.

”Fåna dej inte!” säger hon.

”Schnaaa enlish?” säger jag.

”It is law to have dogs in this!” säger hon och pekar på kopplen.

”Harnohn nosid pieder jpisionh!” säger jag och ler.

Sen går jag!

Ha!

DÄR fick hon!

På Africaans, liksom.

Och hon skulle bara veta vad jag sa: Snäll var jag inte!

Ha!

 

Fiona berättar: /erviluca

Hej! Jag heter Fiona och är…liten.

(11 veckor)

Jag bor med två gamlingar.

…och så några människor också förstås!

Ibland försöker jag få den ena gamlingen att leka.

Men sluta´rå! säger hon då.

Tråkig typ.

Jag kan lära dej att nosa på saker istället, säger hon.

Men det kan jag ju redan!

Då går jag till den andra gamlingen:

Ska vi leka??

Okey! säger han och springer iväg. Jag älskar att jaga

honom!

Sen brottas vi också.

Det gillar jag!

Ibland vilar jag lite…

Den vita hunden vet oftast vart vi ska gå. Jag följer henne.

Men den andra hunden är lite roligare:

Vi sticker! säger han.

Ja! Vi sticker! Ut i Stora Världen!

Stora världen är jättestor!

…men jag längtar alltid tillbaka till min matte!

Hon är bäst faktiskt!

🙂

 

Slut!