RSS Flöde

Etikettarkiv: tomt

”Vuxet” vuxna och smådjur /erviluca

Postat den

 

Javisst ja! Jag skulle ju skriva ett inlägg om smådjuren på landet, när vi var små:

 

Grejen är att jag började tänka på hur vuxna är och beter sej, mot barn. Ofta tycker jag att vuxna beter sej lite arrogant, lite ”von oben-aktigt”, lite oförstående och lite kränkande.

Jag tror ingen vuxen VILL vara sån mot barn, men jag tror många fastnar i någon slags ”vuxenhet” , där dom glömt att dom själva varit barn – och hur det kändes – eller så har dom inte blivit förstådda själva som barn, och upprepar gamla mönster som är inlärda hur vuxen – barn-relationerna ska fungera. Många vuxna är nästa ”rädda” för att umgås med barn och ”vet inte hur man gör”…Men grejen är ju att ALLA har själva varit barn! Minns ni/dom inte?!?

Nåja.

”Dom vuxna” var ju rätt snälla mot oss vad gäller grannars hundar som kom in på ”vår” tomt på landet (som jag skrev i ett tidigare inlägg: https://erviluca.com/2013/08/15/hundut-skallningar-erviluca/#comments ).

Vi samlade också grodor i mängder, varje år, och hade i en stor balja. I denna balja hade vi X antal grodor VAR, jag och mina två systrar och vår kusin. Vi döpte dom och följde deras liv i baljan, och vi kände igen dom. Punkt. Men dom vuxna tittade lite överlägset på oss när vi höll på och pratade om våra grodor, och så sa dom: ”Näe, ni kan omöjligt känna igen grodorna!”. ”Johooo!” sa vi och tittade på Grodis, Grodanboll, Jocke, Pelle, Anna och Fjuttis, och VISSTE PRECIS vem som var vem. Då skrattade dom vuxna lite ”von-oben-sådär” och sa ”Neej du!”. Då kände jag hur det MORRADE inuti hela mej, och jag tänkte ”Dom fattar ju ingenting!!”.

Eller när vi kom hem med ett gäng halvdöda skadade harungar från skogen, och gick gråtande till Dom Vuxna och ville ha hjälp med hur vi skulle rädda dom. ”Det går inte! Det är lika bra att slå ihjäl dom, så dom slipper lida”, sa dom vuxna så kallt och hårt. Men vi ville ju iallafall FÖRSÖKA rädda dom. Varför kunde ingen vuxen förstå det? Vi lät ingen vuxen slå ihjäl dom, utan vi försökte på vårat sätt rädda harungarna, men dom dog en efter en….och vi begravde dom. Men vi försökte iallafall!

Jag har fortfarande så svårt för det där ”Det GÅR INTE! / Det är INGEN IDÉ” och överlägsna suckar eller ”lilla-gumman-prat”. Barn är otroligt kloka om man lyssnar på dom ordentligt. Det gäller bara att förstå deras tankebanor, som ofta är mycket RENARE och mer OFÖRSTÖRDA än våra.

Det viktiga är att vi LYSSNAR – inte UNDERVISAR eller STOPPAR.

Många vuxna är så upptagna med att sätta gränser och LÄRA UT, så att dom glömmer bort att barn kan mycket själva, och att dom utvecklas mer om dom får försöka själva. Visst behöver dom vägledning och handledning (och gränser) av och till, men däremellan kan dom mycket mer än vi någonsin anar!

Och det är viktigt att inte kränka barnen.

Jag minns känslan så klart – när ingen vuxen Lyssnade, på riktigt! Och förstod.

Man behöver inte få som man vill, bara någon lyssnar på vad man vill, och tar en på allvar.

 

I did it again! /erviluca

Postat den

Hur trött på sej själv kan man bli?!

I söndags hjälpte mina systrar mej att städa, möblera om och rensa i lägenheten. Det innebar att det blev en hög med grejer som skulle till tippen. Eftersom det var sent när vi var färdiga med allt, bestämdes det att jag och någon av sönerna skulle åka till tippen med allt dagen därpå, dvs måndagen.

Måndagen kom och Storing och jag lastade allt i bilen och körde ut till tippen: STÄNGT på måndagar. Tyyyyyypiskt! Den full-lastade bilen fick vänta ett dygn. På parkeringen. Hemmavid.

Tisdagen kom och jag och Mellan åkte ut till tippen. ”Kommer det att ta lång tid?” frågade Mellan när vi åkte ut. ”Näe, det är ju inte sååå mycket…en halvtimme kanske”, sa jag och hade då glömt bort att jag är ju…JAG!

När vi kom fram kollade jag igenom dom svarta sopsäckarna för att försäkra mej om att rätt saker hamnade i rätt container. Nehej du! Det var en röra av Guds nåde, kan jag säga, och jag fick först sortera om allt. Hej och hå! Kanske amerikaner (lillsis) inte är så bra på sånt där; vad som liksom ”hör ihop” när man ska sopsortera….?

Så körde vi igång. Jag var sopsorterarledare: ”Det ska DIT! Den ska DIT!” Mellan bar och slängde. Jag med, förstås.

Plastförpackningar och tidningar låg längst bort i Hörnet av tippen. Vi traskade dit med varsin påse/säck. Jag kastade plastförpackningar, Mellan tidningar. När vi är färdiga kändes det TOMT, på något sätt….Konstigt tomt…..”Var är bilnyckeln?!?” Jag tittade på handen…”VAR FAAN ÄR BILNYCKELN??”.

Jag hade inga fickor på kläderna (fyfan för tjejkläder som ofta är utan fickor!!) så jag satte bilnyckeln som en ring på fingret. Nu satt den plötsligt inte där.

”Jag måste ha kastat den bland plastburkarna!” sa jag och försökte kika ner i hålen till den otroooligt STÄNGDA containern. Den var rätt nytömd så det var bara våra plastsaker, och lite till, där nere på botten.

”Hur FAAN kan man slänga sin bilnyckel?!?” frågade Mellan.

”Det var ju inte med FLIT!” försökte jag försvara mej.

Vi kollade i varje hål i containern men såg inget.

”Jag går och hämtar personalen. Dom kan säkert öppna containern”, sa jag och tänkte att jag kan väl inte vara den första som slänger bilnycklar, eller ”fel saker” i en container. Troligen händer det varje dag, tänkte jag, tröstande till mej själv.

Jag gick till personalen och berättade vad som hänt. Dom såg ut som… två UFO:n: ”Eeeeeeh, VA?!? Näe, dom går inte att öppna! Det går inte! Öööööh!”. HerreGud! Dom såg ut att vara tappade bakom vagnar, båda två. En sak som slängts fel kan väl inte vara helt ovanligt!?

Den ena ”ryckte upp sej” och följde med mej till plastsopcontainern för att titta. Han stod där och stirrade en stund. Sen försökte han lyfta på locket. Det var DYNGTUNGT. Det gick inte. ”Har ni ingen kofot?” frågade jag. ”Jooo, men det går nog inte att få upp det ändå…”, svarade Tippkillen. Till slut hämtade han en sopkvast (!). Så stack han in den i ett av hålen och stod där och petade en stund. Det var ju väldigt snällt, men själv kände jag att stället borde vara fullt av metallstänger mm som man kan bända upp locket med. Och var var kofoten? Killen fortsatte en stund att peta på plasburkar och påsar i botten av containern och jag kikade in i ett annat hål för att försöka se bilnyckeln. Nada framgång.

Killen gick för att hämta kofoten. Jag väntade och vaktade, så att ingen skulle komma och slänga plastsaker ovanpå mina. Killen kom tillbaka. Näe, det funkade inte med kofoten heller. Tipptjejen kom efter en stund med någon slags långt knipverktyg som hon stoppade in och började flytta på plastsakerna hit och dit för att hitta nyckeln. Jag stod och kikade in i ett annat hål, för att försöka SE den. Pust! Hålet var högt upp så jag fick stå på tå. Hittade en stor sten som jag ställde mig på istället. Tjejen petade och petade och plockade. Det måste ha varit jobbigt för armen…

Killen frågade flera gånger om jag inte glömt nyckeln i bilen: ”Många som tror att dom tappat nyckeln hittar den sedan i tändningslåset….”, sa han. ”Näe, jag är nästan 100 % säker på att jag satte den på fingret, som en ring”, sa jag. Sen börjar jag fundera på om nyckeln kan ha åkt av i papperscontainern, eller i värsta fall Brännbart (för den var överfull med allehanda saker som var STORA och ibland VASSA…). ”I så fall är det kört!”, tänkte jag.

Vad skulle jag göra då?  Tjuvkoppla? Men sen då? Och förresten kan jag inte tjuvkoppla, utan då skulle jag vara tvungen att fråga runt bland alla män som var där och kastade saker. Ringa låssmed? Ringa bärgare? Jag såg tusentals kronor segla iväg – pengar jag inte har…

Jag gick till papperssopcontainern och försökte kika in. Det gick inte.

Efter en lång stund, och då tjejen plockat igenom ALLT vi slängt utan framgång, konstaterade jag att det var kört. Funderade hela vägen tillbaka till bilen vad jag skulle göra….Jag öppnade bakluckan för att se om jag kanske inte tappade nyckeln där (där alla sopor låg)….och där låg den! På höger sida längst bak…sådär lite retsamt.

Jag blev lättad och skämdes! Jag vet inte vilken känsla som var starkast.

Jag gick fram till tippenkillen och tackade (igen!!) och visade nyckeln: ”Jag hittade den! I bilen!”. Sen bad jag om ursäkt, och sa att jag skämdes. Och så tackade jag igen. Och skämdes.

När vi åkte hemåt , i bilen, sa Mellan:

”Det tog inte en halvtimme….”.

😛

 

 

TACK Söstra Mi! /erviluca

Postat den

Jag har varit Helt Slut under en lång tid. Arbetet har fungerat ändå, men resten av livet har legat i stå. Fullkomligt. All kraft har gått till jobbet, och sen har det varit TOMT på energi och lust och allt! Tomt!

Förutom hundarna, som fått sina promenader varje dag, men på skogspromenaderna är det som om jag ”tankar lite energi”, så det är bra att jag har dom. Av hundarna får jag ju också KÄRLEK! We are all in need of love, juh!

Min läkare säger att jag är utbränd. Så det är jag väl då. Och det känns som om jag har brunnit upp inuti. Bara aska kvar. Helt Slut. Finito! Eller mer som en urvriden disktrasa inuti. Men det finns ju inget som heter ”urvriden”, utan diagnosen är utbränd, och inget annat.

Ett hem som har en Mamma som är utbränd….blir kaos. För när mamman inte orkar plocka undan, blir saker liggande. När mamman inte orkar tjata, bråka eller be, så blir saker liggande. När saker blir liggande….blir dom liggande. Överallt. Typ.

Igår dök mina systrar upp som värsta Städ- och Utrensningspatrullen:

”Hej och hå! Här ska rensas och städas!” sa dom med kraften av Två Fungerande Icke Utbrända Systrar.

”Gå inte in i garderoben!”, sa jag. ”Den är värre än värst!”

Lillsis klev direkt med stora steg in i garderoben och där blev hon kvar i flera timmar, och saker FLÖG ut ur den. Oj, vad fint och organiserat det är där inne nu!

Storsis tog tag i resten. Jag gjorde det jag orkade och kunde, men OJ vad dom slet!

Från klockan 13 till klockan 21! Svettiga och ledbrutna tittade vi sedan över Underverket:

 En ommöblerad, städad och rensad lägenhet. Herre Gud så fint det är!

Storsis satte också igång, där på slutet, att hänga upp tavlor: Hej och hå! DUNK! DUNK! DUNK! lät det plötsligt när tavlorna fick varsin plats.

Så fort jag sa: ”Det kan jag fixa SEN!” fick jag svaret: ”Nej, inget SEN! ALLT ska ske NU!”

Guuuuuud, vad skönt det var att dom TOG ÖVER.

Det är så FIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIINT nu!

Jag njuuuuuuuuuter!

Juli 2013 111

Jag har nog Världens Bästa Systrar!

Systrar ÄGER!

Stackars dom som inte har någon!

TUUUUUUSEN MILJOOOOOONER TACK!

Förresten lagade dom maten i förrgår också, OCH handlade hem en massa mat åt mej!

Åååååh, vad snällt!

Love to you!

Och PÖSS!

 

En LYCKLIG barndom /erviluca

Postat den

december -11  -- januari -12 043

Jag hade en LYCKLIG barndom.

Det slår mej, som ett slag i Solar Plexus, när jag är ute och går på morgonen med hundarna: ”POFF! – Öh!”

Solen skiner, fåglar kvittrar, gräset växer så att det nästan hörs – allt känns fräscht och ”återuppväckt” efter nattens regn. Humlor surrar, hundarna är glada och det är SOMMAR!

Idag är det Skolavslutning för Minsting. Och det är FÖRSTA GÅNGEN på 23 år (!!!!) som jag INTE går på en skolavslutning. Det känns….konstigt! Tomt. Som om jag Missar Något Viktigt – som om jag GLÖMT något.

Fast det har jag inte. Skolavslutningen är, som vanligt, fast inte jag är där. Och ingen märker det ens. Livet snurrar på Som Vanligt. Min delaktighet var en pust i vinden.

Det känns…..konstigt. Tomt.

Minsting är hemma. Han har ”vandrat runt” hela natten och klagat på magont, illamående….Gått och lagt sej, kommit upp, gått runt, klagat, gått på toa, gått och lagt sej, klagat, gått upp, gått runt, gått på toa, tills han klockan 5 meddelade ”Jag kan inte gå på skolavslutningen”. ”Jag förstår det”, sa jag. NU sover han. Och jag avstår från skolavslutningen FÖR FÖRSTA GÅNGEN PÅ 23 ÅR!

Shit bah!

Men det slår mej, alltså, när jag går min morgonpromenad med hundarna (jag älskar mornar!), att min barndom var sååååå lycklig, och att jag inte kunnat ge mina barn det jag fick. Så mitt i lyckan över att inse att jag haft en Fantastisk Barndom, blir jag olycklig över att jag inte lyckats ge mina barn i närheten av det jag fick. Fy faan! Mina barn skulle ju få det BÄTTRE (än jag)!!! Hur gick det här till, egentligen?

Som barn/ungdom tänker man ju ofta på att ”såsom MAMMA/PAPPA gör ska jag ALDRIG göra när JAG blir förälder!” när man känner sej arg och besviken på sina föräldrar. Och så kanske man kämpar för att göra ANNORLUNDA, just vad det gäller det som man tyckte var fel. Grejen är ju bara att antingen gör man förtiotvå ANDRA saker ”fel” ELLER så gör man likadant IALLAFALL, för att det bara blir så, och för att det är det som är inbyggt i ryggmärgen.

Puh!

Och hur man än gör har man rumpan bak, och dessutom är den delad. Och det är ju bra….

….annars skulle det bli förstoppning.

 

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

 

Jag vill skriva om min Lyckliga Barndom, känner jag. Så det gör jag.

I nästan inlägg.

Typ.