Författararkiv: Erica Leijonhufvud

Vi har en och en halv timme på oss där vid lunchtid, jag och hundarna, så jag tar med dom till den hundpark som är närmast, i Sollentuna, för att dom ska få ”rasa av sig” en stund innan vi ska äta lunch. Därefter ska hundarna få sitta i bilen ett par timmar till, när jag gör nästa hembesök.

Varje gång jag tidigare varit i just DEN hundparken, har den varit tom. Jag vet inte vart alla andra hundägare i Sollentuna går med sina hundar, men det är inte till den hundparken iallafall. Men det finns ju 8 (ÅTTA!!) hundparker i Sollentuna, så vi har ju några att välja på, vi hundägare. Jag har hittat till 4 än så länge.

Men döm om min förvåning när det står TRE tanter i hundparken. Dom tre tanterna har tillsammans FYRA hundar. Fyra små hundar. Jag går bestämt fram till grinden och släpper in mina hundar, UTAN att fråga tanterna om det är okey för dom, eller deras hundar. Sedan tar jag ett djupt andetag för att förbereda mej på Dagens Utskällning.

Jag tänker att jag har en STOR SVART hund, och många säger att deras hundar är rädda för, eller har blivit ”påhoppade av”/bitna av, just en STOR SVART hund.

Häromdagen funderade jag på om just stora svarta hundar bits mer än andra raser och storlekar, men sedan tänkte jag vidare att det kanske finns fler stora SVARTA hundar än stora VITA hundar….

…eller så blir man inte lika upprörd när ens hund, eller man själv, blir påhoppad av en ”liten vit” hund, ELLER en ”stor vit” hund…? Milton har blivit påhoppad av en stor BRUN hund, men det går jag inte omkring och tänker på, ELLER berättar för alla.

Nåja.

Till min stora glädje, och förvåning, märker  jag hur tanterna ”bereder plats” för mej i sin ”tant-ring”, och med leenden liksom bjuder in mej att stå i deras ring och prata.

Guuuuud, så trevligt! tänker jag.

Sen står jag där med tanterna i nästan en timme, medan hundarna leker (förutom Penny, som ”är rädd för stora svarta hundar”….) och får veta en massa om tanternas barn och barnbarn, hundar och män eller skilsmässor. Sen får jag veta var det ska byggas nya hus också, och att dom ska demonsterar mot att en hundgård ska tas bort för att dom ska bygga hus där.

Det är så trevligt så att jag nästan tappar bort tiden! Plötsligt upptäcker jag att klockan är mycket och att varken jag eller hundarna kommer att hinna äta lunch innan nästa hembesök!

Shit alltså!

Men, dom jag sedan ska på hembesök hos, visar sej inte vara hemma, så då löser sej det, och vi kan äta lunch ändå, Mina Nya Arbetskollegor och jag. För idag blev dom medvetet inbjudna i ett hem där jag ska försöka få kontakt med en tonåring via hundarna.

Dom är såååååå duktiga på sin första ”insats”! Hundarna alltså. Det är som om dom FATTAR vad dom ska göra:

”Åh, där är han! Hurraaaaaaa!!!”

Och INGEN kan motstå två överlyckliga hundar, som skuttar och viftar på svansarna och slickar en.

Fiona leeeer dessutom när hon är glad (lyfter på hela överläppen!).

INGEN!

Inte ens en ”trulig tonårskille”.

🙂