RSS Flöde

Etikettarkiv: grann

Ger man lillfingret…. /erviluca

Postat den

Ja, ni vet!

När jag kom hem efter att ha handlat hade jag två JÄTTETUNGA kassar, och två lite lättare, att bära in. Slit och släp. Då dök min granne på bottenvåningen upp! Han skulle bära ALLA kassar åt mej. Oj oj oj, vad jag blev glad och TACKSAM.

”Men jag kan bära några själv”, sa jag.

Han skakade bestämt på huvudet. Han skulle bära ALLA. Sen fick jag inte hålla upp dörren heller, utan JAG skulle gå först in, och sen han, med alla kassar. Nej, han är inte svensk. Svenska män gör inte så.

Hissen var trasig. Shit pommes frites! Fyra trappor utan hiss. Grann-mannen kämpade så att jag trodde han skulle få hjärtinfarkt! ”Låt mej bära några kassar”, sa jag och tog ifrån honom dom två lättare. Han gav med sej – insåg väl själv att han var i någon slags ”nära-döden-upplevelse”….

Jag TUSEN-TACKADE vid min dörr, varefter han gick ner.

När jag packat upp allt, gick jag ner för att köra undan bilen, som stod på gångvägen utanför. Dom är snabba med p-böter där annars. Grann-mannen dök upp och ville visa mej sina kanariefåglar….Jodå, dom var jättefina. Sen ville han absolut bjuda in mej en liiiten stund. Jag sa ”nej, jag måste köra undan bilen”, men han tjatade och trugade och ville så gääärna, så att jag till slut gav med mej och gick in i köket och satte mej en stund.

 

Han dukade upp med nötter, dadlar, vattenmelon, saft och ett glas vin. ”Jag ska köra undan bilen…”, sa jag. Han bara trugade och bjöd. På väldigt knagglig svenska lyckades han sedan berätta att han kom från Afghanistan, att han kunde fyra språk, att han hade fru och hade haft fyra barn, men två hade dött i kriget, att han var general och pilot, men nu var pensionerad. Han struttade iväg och hämtade bilder och jag fick se hur han såg ut när han var 22 år och nybliven pilot.

Jag förstod också att han såååå gärna ville lära känna grannarna och att han ville att ALLA grannar skulle komma till varandra och vara vänner.

Efter en stund sa jag att jag MÅSTE gå, för jag skulle parkera om bilen OCH göra mat till hungriga söner.

Han tyckte att jag skulle komma ner till honom senare….

Jag sa inte riktigt ”nej”….utan lite halvt ”ja”, fast jag visste själv att det var ett oerhört tydligt nej….

”Jag väntar på dej”, sa han.

När jag ätit osv skulle jag gå ut med hundarna. ”Hur ska jag komma ut utan att behöva förklara för Honom att jag inte vill komma på besök?!” tänkte jag, som värsta fegis-svensken. Jag smööög ut, och lyckades förbli osedd….

Men så skulle jag ju hem också.

 

Där gick han. Runt i cirklar, utanför sin altandörr. Väntandes. På Moi!

”Kom! Kom! Jag väntar!” ropade han.

”Nej, jag kan inte”, sa jag.

”Jo! Kom!” sa han.

Han sa, på OERHÖRT knagglig svenska, att han dukat upp på hela bordet och väntade på mej.

”Nej, inte ikväll. Inte idag. Jag kan inte”, sa jag och kände mej som en SKURK.

Och nu sitter jag här och undrar hur jag någonsin ska kunna gå ut genom porten utan att möta Honom, som vill att vi ska vara Bästa Vänner och sitta och dricka vin och prata om Livet osv. Usch, vad jag känner mej dum och skyldig nu.

Han vet ju inte att jag är Värsta Svensken, som vill vara ”lite ifred”, och kanske bara ta en kopp kaffe ibland.

Och som vill att ”nej” ska betyda ”nej”.

Och som varken kan pruta (skitdålig på det!) eller klarar av att någon säger att han ”dukat upp hela bordet” och sånt, och som tycker synd om alla ensamma människor och vill vara snäll emot alla. Nästan. Och sånt.

Jag skulle inte ha givit bort lillfingret.

Puh!

 

Massor av funderingar och tankar! /erviluca

Postat den

Oj oj oj!

Jag tänker så det knakar (i skogen) när jag är ute och går med mina hundar! Jag tänker så att jag inte ”ser skogen för alla träd” och så att jag glömmer bort vad det är jag gör (=går i skogen) och går rätt in i….

…en människa och en hund!

”Hej! Oj! Jag såg inte er! Jag gick i mina egna TANKAR!” säger jag och leeeer (för om man leeer är sannolikheten att man/jag blir utskälld, av människan, lite mindre).

”Ja, hm….”

Jag seeer att hon TÄNKTE vara sur, och att hon TÄNKTE säga åt mej att ”hålla reda på dina hundar”, men hon kommer av sej när jag säger:

”Åh, vilken söt hund! Vad är det för ras?”

Hon rabblar ”förton” raser och jag säger:

”Men ååååh, vad FIIIN hon är!”

Då släpper hennes ”kyla” lite grann.

Under tiden SKUTTAR mina hundar lyckligt runt och pussar på hennes fina hund!

Puh!

Sen går vi vidare, i skogen, och jag fortsätter TÄNKA:

Jag tänker på hur Fantastiskt Fin ”mamma-till-två” (som jag jobbar med) är och huuur jag ska kunna hjälpa henne på Bästa Sätt och jag kommer med en massa underfundiga och BRA lösningar (där jag VET att inte alla är genomförbara…men ”om OM inte fanns”….)….

…och jag tänker på ”en-annan-mamma-till-två” och kommer på huuuur jag kan stötta och hjälpa henne ÄNNU MER och att hon OCKSÅ är en så Härlig Människa, som bara egentligen haft en rejäl otur med i vilken familj hon föddes in i….och hur hennes liv därför blev en jävla ”berg-och-dal-bana” med flest DALAR, där hon måste draaaaa hela lasset uppför bergen SJÄLV om och om igen….

…och sen tänker jag på ”killen-som-fastnat-framför-datorn” och hur jag ska hjälpa hans mamma, och kanske framförallt pappa (eftersom han måste KLIVA IN i sonens liv igen), och om det finns ANDRA som kan hjälpa till att få ut denna fina kille i Livet igen…

…och sen tänker jag på hur JAG ska göra av Resten Av MITT LIV….

…och om jag skulle passa som busschaufför!

😉

 

 

Många dör…. /erviluca

Postat den

….kring mamma, och när jag igår pratade med henne och hon sa att ”Gunnar (fingerat namn) dog i förrgår”, så sa jag att ”Jamen, då sitter han väl däruppe på en molnkant och dinglar med benen tillsammans med sin fru! Det måste väl ha varit mysigt för honom att träffa henne igen?”

Mamma säger att Gunnar verkligen tappade sugen sedan hans fru dog i cancer för ca 2 år sedan, men så lägger hon till att hon tror att Gunnar mest tycker det är kul att träffa Axel (fingerat namn) igen, för dom var ”bästisar” och brukade ”röka cigarrer och dricka drinkar ihop”….

”…så han sitter nog där på en molnkant bredvid Axel och dom skrattar och röker cigarrer och skålar!” säger hon.

Jag tappar nästan telefonluren i golvet, för mamma har ALLTID varit ”super-icke-troende” och så fort man pratat om ”livet efter detta” eller något som har med andevärlden eller något kristet eller religöst att göra, så har hon slagit ifrån sej och pustat och stönat och sagt att hon inte tror på NÅGONTING! Man har knappt ens kunnat skämta om det! Och plötsligt håller hon med om att ”livet efter detta” kan finnas – iallafall lite grann sådär.

Vi har pratat om döden förut, då jag undrade om hon tänker på döden mycket. Hon tänker på döden varje dag, sa hon då. Men hon har alltid tänkt att efter döden är det svart. Punkt. Det finns inget mer. Punkt.

När man sagt att ”…då får du ju träffa pappa!” så har hon bara fnyst: ”Äh!”.

Men kanske ändå….

Kanske, kanske….

Det känns lite hoppfullt sådär att hon kanske kanske kanske kan tänka sig att hon också ska sitta på en molnkant och vinka ner till oss en vacker dag.

Det känns som en finare och mer positiv tanke än:

”Det blir bara svart och så finns man inte!”

Punkt.