RSS Flöde

Månadsarkiv: november 2012

Tyyyyyyyyyyyypiskt! /erviluca

Postat den

 

”Äntligen FREDAG!!”………… liksom.

Och då kommer huvudvärken/migränvarningen, som ett brev på posten (som inte finns längre), eller som ett brev på ICA!

Min LEDIGA fredag kväll. Utan söner.

*suckar*

”ORKA!” liksom.

Men vad har jag för val?!

Nada.

Det är bara att härda ut och….härda ut.

Nu ska jag proppa i mej Pepsi Max och skumtomtar, som straff!

Mot vem då?!

Mot värken förstås!!

Blä!

 

”Kolla! Titta! Kolla!” /erviluca

Postat den

Utanför porten blir Fiona till en staty.  Hon står blickstilla och bara stirrar: ”VAD. ÄR. DETTA?!?” Hon sniffar lite med nosen i luften, tar några steg, sniffar på marken och på allt Det Nya och Vita, och sen har hon bestämt sej:

”TJOHOOOO! Marken är alldeles UNDERBAR!!! ”

Hon tar flera glädjeskutt – både på höjden och tvären – och sen kastar hon sej över mej, som om hon ropar:

”TACK, matte! TACK för att du fixat det här ROLIGA!!”

Hela promenaden är ett enda SKUTTANDE därefter. Det är svårt att parera med kopplet och hon trasslar in sej i både mej och Milton X antal gånger, men jag säger inte så mycket – trasslar bara ur henne/oss igen (om och om igen) – för jag tycker hon ska få känna LYCKAN inuti precis så som hon gör.

Med JÄTTESKUTT hit och dit, och genom att borra ner nosen i det där iskalla vita mjuka ,och draaaaaa nosen igenom det och dyka upp plötsligt och frusta och fräsa, njuuuuuter hon av Det Nya Härliga!

Snacka om att vara LYCKLIG! Snacka om att leva i NUET! Snacka om att kunna NJUTA!

Jag får lyckopirr inuti av att se hennes glädje bubbla över alla bräddar.

Och så det här att hon vill dela med sej till mej, och till Milton:

”Kolla Milton! Kolla!” är det som om hon hela tiden säger till Milton, genom att putta på honom med nosen, tackla honom och skutta på honom.

Han travar på som det lilla ånglok han är och suckar: ”Ja, ja, ja…det är ju bara vanlig snö. Skärp dej!”

Av och till kastar hon sej mot mej och puttar till mej med framtassarna och ropar: ”Kolla! Kolla!” och ” Tack, matte, för att du gjorde det så här roligt!”

”Var så god!” säger jag lite sådär von Oben och känner mej nöjd över att hon tror att det är jag som styr ALLTET.

Iallafall idag.

🙂

Äter eller dricker hela halva alfabetet /erviluca

Postat den

Det finns en massa Viktiga Bokstäver som vi människor måste dricka/äta:

C  är viktigt. Jag dricker lydigt ett glas om dagen. Smakar gott. Mums!

D är viktigt! Oj oj oj! Får man inte i sej D händer farliga saker. Minns inte vad, men en tablett med D slinker ner tillsammans med C-drickat.

A är viktigt. Minns inte varför men det finns i någon utav alla brustabletter med en massa bokstäver i. A gör säkert jättenyttiga saker med kroppen!

B har jag också i en tub, men minns inte varför jag inte skulle klara mej utan B, men en massa B:n har jag nu i kroppen iallafall. Säkert täpper dom till något viktigt hål någonstans.

A…B….C….D….E!!!

E finns i någon tub också. Så E har jag i kroppen som sej bör.

F? Har jag någon tub eller burk med F-tabletter i? Hm. Tror inte det…

Är nu troligen döende. Måste skaffa några F-tabletter. G? H? I?

Oj, vad många bokstäver jag saknar!

Shit!

Ring ambulans!

Jag riktigt känner hur livet sipprar ur mej med alla bokstäver som saknas….

…eller om jag helt enkelt har en skruv lös.

En JÄRNskruv!

Fast den fixar jag lätt med min tub fylld av JÄRN-brustabletter!

Puh!

Fixat!

🙂

VARNING, alla singelmammor!!! /erviluca

Postat den

http://www.google.se/imgres?imgurl=http://gfx.aftonbladet-cdn.se/image/15831280/202/normal/990a2f440cab3/bobby1.jpg&imgrefurl=http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15831279.ab&usg=__1DRNMCw0GzkuSW2uOBh0v_ecxHk=&h=273&w=202&sz=9&hl=sv&start=4&zoom=1&tbnid=mgwRQ6tYgR6gCM:&tbnh=113&tbnw=84&ei=PuW1UMn6Fqf44QTf7ICYAg&prev=/search%3Fq%3Dbobby%2B10%2B%25C3%25A5r%2Bm%25C3%25B6rdad%26hl%3Dsv%26gbv%3D2%26tbm%3Disch&itbs=1

Nu har ”dom” släppt ut Monstret som lååångsamt plågade livet ur Bobby, då 10 år. I 6 år skyddades vi medborgare från Galningen. SEX år som straff tyckte Myndigheterna räckte som straff för att ta livet av ett litet värnlöst barn.

Monstret har tidigare utsatt andra barn för sexuella övergrepp, och gillar också att plåga och slå barnens mammor, har jag förstått. På något underligt sätt lyckas han locka till sej Vissa Mammor, som snabbt flyttar ihop med honom, och fastnar i hans Underliga Värld där dom blir utsatta för tortyr av olika sorter.

Han tycks ha en Förmåga att få tag på mammor. Kanske han hittar dom där lite övergivna och redan trasiga kvinnorna, som suktar efter kärlek och ömhet så att dom tar ”vem-som-helst”, eller så skrämmer han dom till lydnad och underkastelse redan från början – jag vet inte – men nu är han iallafall lös igen.

Så Se upp alla Mammor!

Han har ”sonat sitt brott” – hur man nu kan ”sona” att ha plågat och torterat ihjäl en liten kille på 10 år? Han har fått byta namn också, så att ingen ska veta vem han är eller vad han gjort. Och säkert går han omkring och säger att han suttit ”oskyldigt dömd” – precis som alla andra Galningar och Monster.

Nu är det nog bara en tidsfråga innan han lyckas fånga in en ny liten mamma med barn i lågstadieåldern (vilket jag förstått att han föredrar), som han kan plåga livet ur – alternativt förstöra livet för – så:

VARNING!

DET ÄR ETT MONSTER LÖST I VÅRT SAMHÄLLE!

Troligen är det fler, men den här känner vi iallafall till, och jag LOVAR att han inte blivit ”botad” från sin galenskap.

 

 

Hade hellre varit utan ”livsinsikten”, sa hon /erviluca

Postat den

Jag kan ju bara se på Ettan på TV numera, eftersom kanalväljaren fått fnatt. Det går inte att byta kanal. Så fort jag försöker, stänger den av ljudet på TV:n – inget mer.

JA, jag har bytt batterier!

JA, jag har satt batterierna åt rätt håll!

JA, jag har stängt av TV:n och Boxen och dragit ut sladden i minst 10 minuter och börjat om. Två gånger. NEJ, det hjälper inte.

Men det var inte det jag skulle skriva om.

Jag skulle heller inte skriva om att ettan har otrooooligt trååååkiga program för det mesta, och dom flesta går så lååååååååååångsamt, men det är väl på den kanalen jag ska se när jag blir 75 kanske….

….. men det händer att det är något Någorlunda Sevärt.

Tex ”Sommarpratarna”. Som KAN vara bra. Ibland. När det är ”rätt människor”.

Förra gången var det det.

Jag som är Suuuuperdålig på att komma ihåg namn, minns inte vad dom hette, men det var en cancerläkare/professor/författare….Vad är det han heter? Den där läkaren vars föräldrar bodde i Koncentrationsläger….Äh! Hans pappa  hette….Jerzy Einhorn! Då heter han väl Stefan Einhorn. Eller nåt. HAN var med iallafall.

Och så var det….han den där roliga, som slår kullerbyttor och gör volter och är skådespelare, och numera också författare….Morgan Alling!

Och en journalist som också är bloggare, som skrivit om sin cancersjukdom…en tjej.

Och den där jättekända advokaten…..Eeeeeh…ADVOKATEN. Den ALLA känner till! Han har också haft cancer….

Nåja. Var och en hade liksom gått igenom svåra kriser, såsom cancersjukdom, och överlevt och ”lärt sej en massa” och blivit ”mer tacksamma över livet” och ”mer ödmjuka” osv.

Advokaten sa att han önskade att hans cancer kommit tidigare i hans liv så att han kunnat bli ödmjuk tidigare….Men tjejen/bloggerskan sa att hon hade velat ”slippa skiten” och ”hellre varit som förut”, för ”det var mycket enklare att vara en ytlig noll-åtta”.

Hon skrattade och sa att det var jobbigt att vara djup och att alltid Tänka Efter. Att inse att livet är kort och få såna ”livsinsikter” var jobbigare än att vara ytlig, sa hon. 

Det var lite befriande, tycker jag.

Att vara Tänkande och Klok är inte alltid så enkelt.

 

”Huvet fick plats!” /erviluca

Postat den

En berättelse från ”förr”.

Vi ska kliva på bussen. Men var är lilla storebror?

Två barn sitter snällt i vagnen och jag ska just kliva ombord, när jag inser att storebror inte längre håller i vagnen. Var är han?

Med paniken växande i magen tittar jag mig omkring. Jag ser honom ingenstans. Hur fort kan en 4-åring försvinna?

Då hör jag: ”Mamma! Titta!”. Stolt pojke ligger med huvudet fastklämt UNDER busskuren.

”Mamma! Huvet fick plats!”.

Sekunden senare är han inte så stolt längre. Snarare rädd och förtvivlad. Han sitter fast!

Två småbröder blir rädda och börjar gråta. Under ackompanjemang av småbrödersgråt får jag hjälp av en snäll tant att försöka ”trycka ihop” storebrors huvud för att sedan pressa ner huvudet mot marken, så att vi kan får bort honom från busskurens underkant. Det går inte.

Storebror blir mer och mer förtvivlad. Så även jag.

Framför mig ser jag hur vi måste ringa brandkåren, och de måste såga loss hela busskuren för att få loss min lille experimenterande 4-åring.

Alla i bussen följer våra förehavanden under stort intresse, alternativt stor irritation.

Då kommer jag på att jag har barnolja i barnvagnen. Jag trycker in oljan så gott det går kring och runt på storebrors huvud och efter en liten stunds vrickande och lirkande, så PLOPP (!), åker huvudet ut.

Storebror torkar sina tårar och konstaterar nöjt: ”Huvet fick plats”.

 

På Äventyr med Grabbarna Grus /erviluca

Postat den

En historia från ”förr”:

Vi ska bada i badhuset. Barnen älskar att bada, även om det är med hjärtat i halsgropen jag ser dem kasta sig ut i vattnet, fullkomligt orädda, och jag knappt kan slappna av en sekund för att jag måste kolla och checka att dom lever hela tiden….Men vi har ju så kul! Eller nåt……

 När jag betalat i luckan, och vi ska gå in, är en pojke borta. Jag ser honom ingenstans. Jag går runt med två pojkar i hängandes i händerna, som inte alls vill leta efter mellanbror. De vill ju bada! Då hör jag: ”TITTA MAMMA! VAD HÖGT!”

Suck. Var är han? Det står en spalje där. En HÖG spalje. Superklättervänlig ser jag nu. Hur kan man placera en superklättervänlig spalje vid en kassa till ett badhus, tänker jag irriterat, och säger till Mellan att han ska klättra ner. Det är högt så det är med hjärtat i halsgropen (där det sitter ungefär varannan dag pga alla äventyr) jag ser honom sitta där uppe och svaja.

Han börjar gråta. ”Jag KAN INTE klättra ner!”

Åh, herregud! Vad göra? ”Kom ner nu!” säger jag irriterat. ”Kan du klättra upp så kan du klättra ner!”.

”Jag våååågar inte!”. Tanten i kassan öppnar luckan och ropar påpassligt: ”Barnen får inte klättra i spaljen!” och tittar på mig som om jag vore en idiot. Jag har lust att säga: ”Neheeeee???? Det TRODDE jag!” och dregla lite.

Jag börjar känna panik-känslorna komma: ”Kom ner nu!” fräser jag argt. 

”Uäääääääääää!!!” svarar Mellan.

Då börjar Storing klättra i spaljen. Jag fullkomligt RIVER ner honom. ”Vad GÖR du?”

”HAN får ju klättra!” gnäller Storing. 

Suck. ”Sätt er på bänken och sitt där! Annars får ni inte bada alls!” ryter jag till Storing och Minsting, som är helt oskyldig…… och riktigt känner hur jag drar folks blickar till mig. ”Hemska mamma”, tänker dom säkert.

Med tillgjort lugn på rösten säger jag till mellanbrodern HUR han ska göra för att klättra ner: ”Håll fast dig DÄR med händerna….Sååååja….Sen tar du den foten som är närmast luckan…nej inte den!…den ja, och sätter ett steg nedanför…sååååja…och sen tar du andra handen DÄR…håll hårt!…braaaaa…och så…..”

Till slut är han nere på golvet. ”Jag kunde!” säger han stolt, och ser ut som om han tänker klättra upp igen. För att han ”kunde”!  Jag RYCKER tag i hans arm, suger fast båda de andra killarna i den andra handen och släpar in dom i omklädningsrummet, medan var och en skriker: ”Jag vill gå FÄLV!!”

 I omklädningsrummet håller jag en kort ”föreläsning” för dom vad man får och inte får göra…

Dom lyssnar inte. Dom ska ju bada!

Och åka kana på golvet i duschen!

Suck.

Jag – en Orealist! /erviluca

Postat den

Jag är så Orealistisk ibland.

Vi hade Höstfest på jobbet igår. Det hela började med, i Hälsans tecken, med att vi alla fick välja en ”rörlig sysselsättning”. Jag valde gympa. På Friskis och Svettis.

Jag såg verkligen fram emot det.

Jag såg framför mej hur jag glatt studsade in i gympa-salen, följde ledarens rörelser till punkt och pricka – lätt som en plätt – och hur jag studsade runt bland alla andra, fullkomligt energifylld, och med en kondis som Dom Andra blev Gröööna av Avund över.

På ett ungefär så såg min Mycket Orealistiska Fantasi ut.

Gissa om jag blev Besviken!?

Oj oj oj!

För det första stressade jag dit, för det var massor att göra med samtal på jobbet, och hembesök och hinna både äta lunch och gå ut med hundar, och prata med sjuk tonåring hemma, och ”dom andra” tonåringarna, och säga till dom att dom måste fixa sin kvällsmat själva (”Men ååååååååååååååååh!!!!”) osv och så jag fick kasta mej på cykeln och trampa ner till Friskis och Svettis med svetten rinnande utefter ryggrad och kinder.

På med dom otroligt töntiga kläderna (såg jag i spegeln 10 minuter senare: ett par blå sommarcykelbyxor med små blommor på, och en stor svart mamma-t-shirt…

….”alla andra” hade urtjuuuusiga ”trikåer/supermoderna gympabyxor” och en snygg t-shirt på sina trimmade kroppar. Plus ett par NYA helt VITA gympaskor. JAG hade mina gråa SUPERGAMLA, urslitna, men ack så sköööna, gympaskor, som jag borde kastat för länge sen….), och så ruuuusa in i lokalen där alla stod i ring, beredda att börja.

Så startade det.

Jag blev så FÖRVÅNAD över hur det KÄNDES i kroppen! Så. Otroligt. Förvånad. Det var TUNGT! T U N G T ! HerreGud! Det kändes som om fötterna hade spikats fast i golvet och bara ville stanna där. Jag fick vid varje ”studs” liksom draaaa upp kroppen: ”Ååååheeeej, åååhååååå!”.

Jag, som trott att jag skulle studsa lätt som en fjäder, som ”förra gången jag gympade”!

Den gången då jag hade mungiporna i öronhöjd hela gympapasset bara för att det var så KUL, och bara för att Kroppen Tjoade av Glädje och Lycka, för att jag fylldes med Endorfiner och Vitaminer och allehanda Goda Saker!

Och det var ju ”typ igår”…..*räknar*…..

….1997.

Shit! Jag tyckte det var ”nyss”.

Typ.

Sen lyfte gympaledaren lite på armarna hit och dit, och min hjärna sa liksom: ”VA?!?!” Och jag sa liksom: ”Meh! Vaeremerej?!? Du har ju DANSAT avancerade danser halva ditt liv!! Vad är PROBLEMET??? Liksom.”

Problemet var väl att hjärnan ”slumrat till” genom åren som gått, vilket jag inte insett. Jag trodde det bara var att ”köra igång” igen; gympa på Gamla Meriter liksom.

”Komma här och komma”.

Jag såg ut som en gammal köttbulle som någon satt lite tandpetare på, till ben, som skräckslaget, och med svår andnöd ( likt en gammal kärring med svår astma) tog sej igenom Värsta Upplevelsen Ever! Att le var det inte tal om! Jag behövde använda all min (livs-) kraft till att Överleva – både mentalt och fysiskt.

Min kära chef, som springer en mil om dagen (!) på tid (!!), och som är äldre än jag (för jag skyllde lite på åldern inom mej….), studsade fram till mej och viskade:

”Meh! Du var ju värsta dansaren förr ju!”

”Jag veeeeet!” fräste jag tillbaka. ”Men nu  har jag ju det häääääär!”, och grabbade tag i maghänget som guppade ikapp med brösten!

Det Positiva i det hela var att jag tänkte på alla som är RIKTIGT TJOCKA och som klarar av att gå ner i vikt och träna osv, och jag tänkte att jag fr o m nu kommer beundra dom ÄNNU MER och ha en STÖRRE FÖRSTÅELSE för hur JOBBIGT och TUNGT det är….

…..och jag ska fr o m NU låta bli att tänka: ”Det är ju bara att……..”.

Jag kan också erkänna att när vi låg på golvet och ”sprattlade” låg jag mest och funderade på hur jag skulle komma UPP igen, för det värkte i varenda del i kroppen! Speciellt i baklåren. Där hade jag ”sträckt mej”, trodde jag, eftersom det gjorde så OOOONT! På något Magiskt sätt kom jag ändå upp igen, och sen ner igen, åsså upp igen….

….och då handlade det BARA om ren och skär ENVISHET från min sida: ”Jag SKA!!!”

OCH ett litet stänk av att jag inte ville stå/ligga där och SKÄMMAS!

Det fanns andra ”tanter” där också, som inte heller var så tränade. Och jag tänkte att jag skulle ”fanimej” inte vara värst/sämst iallafall!

Planen hade ju varit att jag skulle vara nästintill Bäst.

Snacka om att inte ha någon självkännedom alls!

OCH att vara helt Orealistisk.

😉

Bajshistorier från ”förr” /erviluca

Postat den

 

 

Man utsätts för många svåra och knepiga situationer som förälder till små barn. Det sker saker som man inte ens i sin vildaste fantasi hade kunnat räkna ut skulle kunna hända. Speciellt om man har nyfikna och påhittiga barn, som inte har lärt sig hur saker fungerar än och inte beter sig som ”vanligt folk”.

 

Som när man plötsligt ser bajs ligga på gungan, gungades fram och tillbaka och en lycklig liten kille kommer knatande och säger: ”Mitt bajs gungar!” med bajs-klet utefter hela benen. Det är inte så lätt att pricka en gunga när man bajsar, så någonstans kan jag förstå hans stolthet, men vad ska jag säga?

 …………………………………………………………………….

Eller en annan bajshändelse som börjar med att jag hör lyckliga röster i barnens rum, och hör hur de sjunger: ”Måla, måla, måla!”…….

……. och mamma-hjärtat värker till av stolthet när jag hör hur mina små pojkar lyckligt samarbetar kring något ”måleri-projekt”.

 

 Jag bestämmer mig för att inte störa och låter dem måla vidare.

 ”Mamma! Kom! Titta!” ropar 2-åringen lyckligt.

 

 Två små och glada bröder står framför sitt ”måleri-projekt” och sväller av stolthet: De har lyckats färglägga nedre delen av garderobsdörren i deras rum brun…..

…. med brunt BAJS!

 

 

 

Det stinker i hela rummet. På golvet ligger en öppen blöja med de rester som finns kvar av ”färgen”,  och barnens händer, och övriga kroppar,  är fullsmetade av bajs och det är svårt att inte SKRIKA RAKT UT!

Två små bröder förstår inte alls mammas ilska.

”????????????”

De hade ju målat så fint!

🙂

…………………………………………………………………………..

 

 

GOS MED JYCKE FÅR FART PÅ HORMONERNA/erviluca

Postat den

Det här hittade jag i min dator:

”Vad är det för likheter mellan en ammande mamma och en matte som gosar med sin hund?

Massvis.

Oxytocin brukar kallas för lyckohormon. En av de starkaste stimulanser som finns för att oxytocinet ska frisättas är när barnet suger på bröstet.
Kortisol brukar kallas för stresshormon. När kroppen måste vara väldigt aktiv är halterna höga och kan bland annat leda till blodtrycket stiger och hjärtat slår häftigare.(TT)

Och inte nog med det. Den klappade hunden mår lika fint.

-Det är samma system som triggas i gång såväl i mamman som i matten och i hunden, säger Linda Handlin, som skrivit en avhandling vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) om människor och djurs gemensamma reaktionsmönster.

 

Först konstaterade hon hur blodtrycket sjönk och stresshormonet kortisol minskade hos 60 nyblivna mammor när de ammade, samtidigt som det trivsammare hormonet oxytocin frigjordes.

Sedan fick tio labradormattar lugnt och stilla umgås med och klia och klappa sina jyckar, och resultatet blev detsamma för såväl hundarna och hundägarna som för de ammande mammorna.

Alla inblandade blev lugnare och mådde helt enkelt bättre när hormonerna tog hälsosammare vägar.

 

-Antagligen är mönstret gemensamt för de flesta däggdjur, säger Linda Handlin.

-Djur eller barn spelar kanske ingen roll, man mår bra av nära kontakt och beröring.

Doktorn skulle kanske skriva ut en hund eller katt i stället för antidepressiva piller?

-Ja, varför inte, även om det kanske inte skulle passa alla.

-Men, säger Linda Handlin, det skulle kunna vara ett annat sätt att jobba än strikt farmakologiskt.”

 

Så ALLA borde ha en hund, helt enkelt!