Utanför porten blir Fiona till en staty. Hon står blickstilla och bara stirrar: ”VAD. ÄR. DETTA?!?” Hon sniffar lite med nosen i luften, tar några steg, sniffar på marken och på allt Det Nya och Vita, och sen har hon bestämt sej:
”TJOHOOOO! Marken är alldeles UNDERBAR!!! ”
Hon tar flera glädjeskutt – både på höjden och tvären – och sen kastar hon sej över mej, som om hon ropar:
”TACK, matte! TACK för att du fixat det här ROLIGA!!”
Hela promenaden är ett enda SKUTTANDE därefter. Det är svårt att parera med kopplet och hon trasslar in sej i både mej och Milton X antal gånger, men jag säger inte så mycket – trasslar bara ur henne/oss igen (om och om igen) – för jag tycker hon ska få känna LYCKAN inuti precis så som hon gör.
Med JÄTTESKUTT hit och dit, och genom att borra ner nosen i det där iskalla vita mjuka ,och draaaaaa nosen igenom det och dyka upp plötsligt och frusta och fräsa, njuuuuuter hon av Det Nya Härliga!
Snacka om att vara LYCKLIG! Snacka om att leva i NUET! Snacka om att kunna NJUTA!
Jag får lyckopirr inuti av att se hennes glädje bubbla över alla bräddar.
Och så det här att hon vill dela med sej till mej, och till Milton:
”Kolla Milton! Kolla!” är det som om hon hela tiden säger till Milton, genom att putta på honom med nosen, tackla honom och skutta på honom.
Han travar på som det lilla ånglok han är och suckar: ”Ja, ja, ja…det är ju bara vanlig snö. Skärp dej!”
Av och till kastar hon sej mot mej och puttar till mej med framtassarna och ropar: ”Kolla! Kolla!” och ” Tack, matte, för att du gjorde det så här roligt!”
”Var så god!” säger jag lite sådär von Oben och känner mej nöjd över att hon tror att det är jag som styr ALLTET.
Iallafall idag.
🙂
erviluca #mammatillfyrakillar 