RSS Flöde

Månadsarkiv: november 2012

Jag – en Orealist! /erviluca

Postat den

Jag är så Orealistisk ibland.

Vi hade Höstfest på jobbet igår. Det hela började med, i Hälsans tecken, med att vi alla fick välja en ”rörlig sysselsättning”. Jag valde gympa. På Friskis och Svettis.

Jag såg verkligen fram emot det.

Jag såg framför mej hur jag glatt studsade in i gympa-salen, följde ledarens rörelser till punkt och pricka – lätt som en plätt – och hur jag studsade runt bland alla andra, fullkomligt energifylld, och med en kondis som Dom Andra blev Gröööna av Avund över.

På ett ungefär så såg min Mycket Orealistiska Fantasi ut.

Gissa om jag blev Besviken!?

Oj oj oj!

För det första stressade jag dit, för det var massor att göra med samtal på jobbet, och hembesök och hinna både äta lunch och gå ut med hundar, och prata med sjuk tonåring hemma, och ”dom andra” tonåringarna, och säga till dom att dom måste fixa sin kvällsmat själva (”Men ååååååååååååååååh!!!!”) osv och så jag fick kasta mej på cykeln och trampa ner till Friskis och Svettis med svetten rinnande utefter ryggrad och kinder.

På med dom otroligt töntiga kläderna (såg jag i spegeln 10 minuter senare: ett par blå sommarcykelbyxor med små blommor på, och en stor svart mamma-t-shirt…

….”alla andra” hade urtjuuuusiga ”trikåer/supermoderna gympabyxor” och en snygg t-shirt på sina trimmade kroppar. Plus ett par NYA helt VITA gympaskor. JAG hade mina gråa SUPERGAMLA, urslitna, men ack så sköööna, gympaskor, som jag borde kastat för länge sen….), och så ruuuusa in i lokalen där alla stod i ring, beredda att börja.

Så startade det.

Jag blev så FÖRVÅNAD över hur det KÄNDES i kroppen! Så. Otroligt. Förvånad. Det var TUNGT! T U N G T ! HerreGud! Det kändes som om fötterna hade spikats fast i golvet och bara ville stanna där. Jag fick vid varje ”studs” liksom draaaa upp kroppen: ”Ååååheeeej, åååhååååå!”.

Jag, som trott att jag skulle studsa lätt som en fjäder, som ”förra gången jag gympade”!

Den gången då jag hade mungiporna i öronhöjd hela gympapasset bara för att det var så KUL, och bara för att Kroppen Tjoade av Glädje och Lycka, för att jag fylldes med Endorfiner och Vitaminer och allehanda Goda Saker!

Och det var ju ”typ igår”…..*räknar*…..

….1997.

Shit! Jag tyckte det var ”nyss”.

Typ.

Sen lyfte gympaledaren lite på armarna hit och dit, och min hjärna sa liksom: ”VA?!?!” Och jag sa liksom: ”Meh! Vaeremerej?!? Du har ju DANSAT avancerade danser halva ditt liv!! Vad är PROBLEMET??? Liksom.”

Problemet var väl att hjärnan ”slumrat till” genom åren som gått, vilket jag inte insett. Jag trodde det bara var att ”köra igång” igen; gympa på Gamla Meriter liksom.

”Komma här och komma”.

Jag såg ut som en gammal köttbulle som någon satt lite tandpetare på, till ben, som skräckslaget, och med svår andnöd ( likt en gammal kärring med svår astma) tog sej igenom Värsta Upplevelsen Ever! Att le var det inte tal om! Jag behövde använda all min (livs-) kraft till att Överleva – både mentalt och fysiskt.

Min kära chef, som springer en mil om dagen (!) på tid (!!), och som är äldre än jag (för jag skyllde lite på åldern inom mej….), studsade fram till mej och viskade:

”Meh! Du var ju värsta dansaren förr ju!”

”Jag veeeeet!” fräste jag tillbaka. ”Men nu  har jag ju det häääääär!”, och grabbade tag i maghänget som guppade ikapp med brösten!

Det Positiva i det hela var att jag tänkte på alla som är RIKTIGT TJOCKA och som klarar av att gå ner i vikt och träna osv, och jag tänkte att jag fr o m nu kommer beundra dom ÄNNU MER och ha en STÖRRE FÖRSTÅELSE för hur JOBBIGT och TUNGT det är….

…..och jag ska fr o m NU låta bli att tänka: ”Det är ju bara att……..”.

Jag kan också erkänna att när vi låg på golvet och ”sprattlade” låg jag mest och funderade på hur jag skulle komma UPP igen, för det värkte i varenda del i kroppen! Speciellt i baklåren. Där hade jag ”sträckt mej”, trodde jag, eftersom det gjorde så OOOONT! På något Magiskt sätt kom jag ändå upp igen, och sen ner igen, åsså upp igen….

….och då handlade det BARA om ren och skär ENVISHET från min sida: ”Jag SKA!!!”

OCH ett litet stänk av att jag inte ville stå/ligga där och SKÄMMAS!

Det fanns andra ”tanter” där också, som inte heller var så tränade. Och jag tänkte att jag skulle ”fanimej” inte vara värst/sämst iallafall!

Planen hade ju varit att jag skulle vara nästintill Bäst.

Snacka om att inte ha någon självkännedom alls!

OCH att vara helt Orealistisk.

😉

Bajshistorier från ”förr” /erviluca

Postat den

 

 

Man utsätts för många svåra och knepiga situationer som förälder till små barn. Det sker saker som man inte ens i sin vildaste fantasi hade kunnat räkna ut skulle kunna hända. Speciellt om man har nyfikna och påhittiga barn, som inte har lärt sig hur saker fungerar än och inte beter sig som ”vanligt folk”.

 

Som när man plötsligt ser bajs ligga på gungan, gungades fram och tillbaka och en lycklig liten kille kommer knatande och säger: ”Mitt bajs gungar!” med bajs-klet utefter hela benen. Det är inte så lätt att pricka en gunga när man bajsar, så någonstans kan jag förstå hans stolthet, men vad ska jag säga?

 …………………………………………………………………….

Eller en annan bajshändelse som börjar med att jag hör lyckliga röster i barnens rum, och hör hur de sjunger: ”Måla, måla, måla!”…….

……. och mamma-hjärtat värker till av stolthet när jag hör hur mina små pojkar lyckligt samarbetar kring något ”måleri-projekt”.

 

 Jag bestämmer mig för att inte störa och låter dem måla vidare.

 ”Mamma! Kom! Titta!” ropar 2-åringen lyckligt.

 

 Två små och glada bröder står framför sitt ”måleri-projekt” och sväller av stolthet: De har lyckats färglägga nedre delen av garderobsdörren i deras rum brun…..

…. med brunt BAJS!

 

 

 

Det stinker i hela rummet. På golvet ligger en öppen blöja med de rester som finns kvar av ”färgen”,  och barnens händer, och övriga kroppar,  är fullsmetade av bajs och det är svårt att inte SKRIKA RAKT UT!

Två små bröder förstår inte alls mammas ilska.

”????????????”

De hade ju målat så fint!

🙂

…………………………………………………………………………..

 

 

GOS MED JYCKE FÅR FART PÅ HORMONERNA/erviluca

Postat den

Det här hittade jag i min dator:

”Vad är det för likheter mellan en ammande mamma och en matte som gosar med sin hund?

Massvis.

Oxytocin brukar kallas för lyckohormon. En av de starkaste stimulanser som finns för att oxytocinet ska frisättas är när barnet suger på bröstet.
Kortisol brukar kallas för stresshormon. När kroppen måste vara väldigt aktiv är halterna höga och kan bland annat leda till blodtrycket stiger och hjärtat slår häftigare.(TT)

Och inte nog med det. Den klappade hunden mår lika fint.

-Det är samma system som triggas i gång såväl i mamman som i matten och i hunden, säger Linda Handlin, som skrivit en avhandling vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) om människor och djurs gemensamma reaktionsmönster.

 

Först konstaterade hon hur blodtrycket sjönk och stresshormonet kortisol minskade hos 60 nyblivna mammor när de ammade, samtidigt som det trivsammare hormonet oxytocin frigjordes.

Sedan fick tio labradormattar lugnt och stilla umgås med och klia och klappa sina jyckar, och resultatet blev detsamma för såväl hundarna och hundägarna som för de ammande mammorna.

Alla inblandade blev lugnare och mådde helt enkelt bättre när hormonerna tog hälsosammare vägar.

 

-Antagligen är mönstret gemensamt för de flesta däggdjur, säger Linda Handlin.

-Djur eller barn spelar kanske ingen roll, man mår bra av nära kontakt och beröring.

Doktorn skulle kanske skriva ut en hund eller katt i stället för antidepressiva piller?

-Ja, varför inte, även om det kanske inte skulle passa alla.

-Men, säger Linda Handlin, det skulle kunna vara ett annat sätt att jobba än strikt farmakologiskt.”

 

Så ALLA borde ha en hund, helt enkelt!

Jag ska avsluta ett kapitel nu…./erviluca

Postat den

….och börja på ett nytt.

Och när man slutar måste man också AVSLUTA.

Det betyder att man måste rensa och fixa och ta bort och städa och packa ihop.

Just nu städar jag i datorn.

Det är otroligt fascinerande. Det är som att Rensa i skrivbordslådor: Man hittar både Ditt och Datt.

Mest Datt.  😛

Vissa saker kan jag bara radera, men det är väldigt mycket som jag vill SPARA.

Jag är mycket för att SPARA.

Eftersom jag alltid haft ett behov av att SKRIVA, så finns det MASSOR av SKRIVET i datorn!

Det är allt ifrån nedskrivna tankar till julhälsningar till början på böcker, till ideér på hur jobbet skulle kunna utvecklas, till komplicerade och avancerade teorier om än det ena än det andra.

Och Guuuuud vad jag är klok! Inser jag. Och vad mycket jag KAN!

För den Petige kan jag berätta att Privata saker – vilka det nu ärhar jag mest skrivit på fritiden. Jag har gått till jobbet EFTER dagens slut och suttit ett par timmar och skrivit. Ba´fatt jag har haft behov av det. Och för att det är kul! Man ska inte bara kasta bort Kloka Tankar som dyker upp.

Nu skriver jag ut Dom Kloka Tankarna, eller skickar dom till min privata mailadress.

Det är spännande och tankeväckande att gå igenom allt jag skrivit….

…och MYCKET ska, som sagt, sparas:

En del SKA bli böcker, annat kanske blir ”föreläsningsupplägg” – om jag en vacker dag ska föreläsa – man vet aldrig. Andra saker kommer jag att lägga i ”Dagbokskistan” som står i förrådet, med dagböcker från Tidernas Begynnelse och framåt i, och spara tills jag blir ”gammal och grå”, och då ska jag ta fram alla  dagböcker och papper och gå igenom Mitt Liv i efterhand.

Suga lite till på Livskaramellen, kan man säga.

Troligen kommer jag att lägga ut lite texter här i bloggen också, för att det finns mycket tankeväckande i datorn att hämta.

Att avsluta ett kapitel är fascinerande!

”Tänk att dom har allt Framför sej!” /erviluca

Postat den

Det är, på något vis, en svindlande tanke.

DOM har ALLT Framför Sej!!

Alldeles nyss var jag själv barn – ungdom – ung…….

….och hade Hela Livet Framför mej!

Livet in front of me var som en Stooooor Låååång Eeeeevighet.

Men Evigheten blev en Kort Minut.

Ganske innehållsrik, men kort.

Fast ibland var det väääääldigt långt. Att vänta barn första gången tex, pågick i en eeeeevighet! Tills det plötsligt var över. Och det var DÅ det Började – Det Riktiga Livet.

 Småbarnsåren var otrooooligt seeeega, och ”alla gamla” sa att ”Det-Går-Så-Fort!” och ”Passa-På-och-Njuuuuut!”.

Under ”njutnings-tiden” sprang jag mellan amning, blöjbyten, vak-nätter, dagislämningar/dagishämtningar – ofta med andan i halsen och med ett hjärta som slog dubbelslag (av stress) – gråtande barn, skrikande barn, bråkiga barn, arga barn, trotsiga barn, hungriga barn: ”MAAAAMMMAAAAAA!!!”……

…och däremellan gos och tusenmiljonerdriljoner KÄRLEK från och till barnen.

Jag ville att det skulle gå låååångsamt, OCH fort! För jag orkade inte. Och orkade. Ville inte! Och ville. Slet och njöt. Men slet mest.

Sen var det skola, lekkompisar, lekkompisars föräldrar, läxor, läggtider, matlagning gånger tusen miljoner (!), tvättning av kläder tusenmiljoner gånger och Hur Mycket Städning  som helst…..

…föräldramöten, klassmöten, utvecklingssamtal och invecklingssamtal och Alla Andra Samtal. VAB med ett sjukt barn, två sjuka barn och tre sjuka barn, bråk med barnens pappa om vem som VAB:at mest och VAB-irriterade kollegor.

Och SWISCH så gick dom i högstadiet och var tonåringar.

Nu är det Stängda Dörrar, Höga Suckar, ”Du-fattar-ju-ingenting” och allt går så låååååååååååååååååångsamt. Att resa sej ur sängen tar för en tonåring låååååååååååång tid. Att klä på sej går i slow motion.

Om man säger: ”Skynda dej! Bussen går om 10 minuter!” så suckar dom låååååååååååångsamt och fräser: ”Jag gör ju det!!” (skyndar sej alltså), men dom: Kan. Inte. Skynda. Sej.

Dom rör sej i SLOW MOTION!

Men!

Snart sitter jag med X antal barnbarn i knät och sjunger ”Imse Vimse Spindel”, och Ännu Mer av Livet är Bakom mej!

Det är Helt Otroligt!

Unbelivable!

DESSUTOM är jag SAMMA LIKADAN som jag var förut. Fast klokare. Men lika barnslig ändå. Och nyfiken.

Vissa dagar känns kroppen som om den vore HUNDRA år – den knakar och gör ont och jag går som en krum gammal gumma, stönande och pustande. Andra dagar är kroppen (nästan) Som Förr.

Men jag känner mej i skallen som…..20!….eller 27!……eller…..5!

Eller……33 ochetthalvt!

Typ.

Det är väldigt konstigt faktiskt.

Jag trodde man skulle bli gammal ÖVERALLT, liksom. Inifrån och ut.

Grå rakt igenom.

😉

Men så blev det inte. Iallafall inte än.

Vi får väl se hur det är när jag är 70 år. Kanske jag våndas över gädd-, hak- och tutthänget då. Jag hoppas jag slutat bry mej! 

Kanske jag irriterar mej på ”nyheter” och suckar att ”det var bättre förr”.

Men; ”Shit bah, vad fort det gick!”

Liksom. 

Typ.

 

 

 

En STOR ”liten råtta”…./erviluca

Postat den

 

Meh!!!

 

 

VEM HAR TUGGAT PÅ OSTEN???

 

 

”Det var inte jag!”

 

 

”Inte jag!”

 

FIONA!

 

”VADDÅ?!?!?

JAG?!?

MOI!?!”

 

 

 

Alla går i IDE /erviluca

Postat den

På våren kommer alla fram, barn leker i parkerna och på lekplatserna, människor sitter utomhus och vänder ansiktena mot himlen och suuuuger i sej av den efterlängtade sooolen.

På hösten kryper alla in i sina ”grottor” – iallafall dom som har någon. Gungorna hänger och dinglar ensamma och övergivna, och lekplatserna är tomma. Det är mörkt och tyst ute.

Alla är inomhus.

Jag undrar hur det är för människor som kommer från varma länder där det är folk utomhus jämt, när det blir så tomt och tyst på gatorna här i Sverige? ”Vart tog alla vägen?!” liksom.

Dom som är Ensamma blir Mer Ensamma. Dom sitter i sina lägenheter och kikar ut på….tomheten.

Människor vistas bara ute om dom MÅSTE –  mellan bilen och huset, eller mellan huset och affären/dagis/jobbet.

På bussen eller i tunnelbanan kan man få trängas – stå NÄRA någon man inte vill stå nära….

….. och akta´rej för att leee emot någon; då tror dom att du är tokig!

Ibland tänker jag att jag skulle vilja leva i ett land utan detta ”ide-gåendet”, men samtidigt kan jag tycka det är så skööönt att krypa in i Sitt Eget, och krypa upp i soffan och vara ifred. Kanske för att jag Vant Mej, och är Svensk.

Och det är så hääärligt att få uppleva Våren och Värmen – när alla kommer ut igen! Det är en sådan lycko-känsla så att jag tror jag skulle sakna den i ett land där man Alltid kan vara ute.

Eller inte.

Jag vet inte.

Men nu är det iallafall VERKLIGEN tomt på gatorna och det är den Värsta Månaden på året: Den mörkaste och jobbigaste.

N O V E M B E R .

Ingen snö. Mörkt. Halvkallt. Ruggigt.

Jag längtar efter Den Vita Snön som lyser upp, och som tar fram Lekfullheten i många: Åka pulka och skidor, bygga snökojor, kasta snöboll och göra snöänglar!

Gör inte du?

….längtar efter snön alltså….