RSS Flöde

Månadsarkiv: december 2012

Slappardag, utan telefon /erviluca

Postat den

Slappardag.

Utan mobil. Har ingen hemtelefon heller.

Och jag tycker det är sköööööööööönt!

Man kan ju nå mej via datorn, om det kniper.

Att vara utan telefon är sköööööööööönt! Ingen KRÄVER att jag ska svara när det ringer. För det ringer inte. Det kan ju inte ringa när jag är telefonlös. Jag önskar jag skulle kunna vara telefonlös for ever! And ever!

Inte under arbetstid, förstås… Men efter arbetstidens slut.

Att vara nå-bar jämt jämt är stressande och jobbigt, tycker jag.

Och att tala i telefon är….boooring. Och stressande.

SMS går bra. Det går fort och KRÄVER inget.

Jag förstår inte hur alla ORKAR vara nåbara jämt jämt och hur alla orkar prata och prata och prata och SMS:a osv JÄMT!?

”Folk” pratar ju JÄMT i telefonen!

Gåendes, ståendes, på bussen, i t-banan, på Roslagsbanan, på vanliga tåget, i bilen, på ICA, på Coop, i kassan på alla affärer, på dejten, i sängen, framför TV:n, på festen vid bordet, på festen på dansgolvet – ÖVERALLT!!!

Why?!?!

Kan man inte umgås med dom som står där, framför en? Kan man inte låta kassörskan få hela ens uppmärksamhet när man betalar? Kan man inte släppa taget om Världen Utanför en liiiiiten liiiiiten stund för att vara där man är i NUET??

Näe, ”folk” kan inte.

Men jag kan.

Och vill.

Och njuter t o m av det!

Tjohoooo, jag är utan telefon!!!

Men jag får en ny den 2 januari igen. Då är jag fast igen.

 

En vanlig början på en vanlig dag /erviluca

Postat den

Vaknar av att en stor tass dunkar på madrassen: ”DONG!” låter det.

Tittar in i ett par otrooligt kärleksfulla ögon, och samtidigt får jag ett meddelande via  brainreading (vad sjutton heter det?!): ”Jag är hungrig OCH kissnödig!” säger meddelandet.

Jag kliver upp och häller upp 2 dl torrfoder åt Jättebebis. När hon äter klär jag på mej för att gå ut.

Morgonpromenad med små vassa regndroppar som liksom sticker i skinnet på kinderna.

Jättebebis bajsar, båda kissar.

När vi kommer in äter jag frukost och lägger mej sen i soffan för att SLAPPA. Jag är TRÖTT, nämligen.

Läste bok halva natten. Typ. Och drömde sen om Felicia Feldt (Anna Wahlgrens dotter). Hon skulle bara VETA att jag faktiskt nu ”fixat till” hennes barndom, så hon behöver inte må så dåligt längre. 😉

Tittar på ”Bachelorette” och skäms så att jag måste gömma mej bakom kudden. ”HerreGud människa!” fräser jag irriterat åt henne, när hon gråååååter stora krokodiltårar för att EN av dom kvarvarande männen berättar att han har känslor kvar för sin ex flickvän, och därför måste lämna programmet. ”Men åååååh! Ge dej nu! Du har ju två män kvar, som du sagt att du är kär i och kan tänka dej leva resten av livet med! Hur många måste du ha för att vara nöjd, liksom?!”

Annandag jul 2011 084

Jag pratar högt med henne, för att jag är så upprörd, så hundarna tittar sej omkring och undrar vem jag pratar med. ”Hon på TV:n är ju inte klok!” förklarar jag för Milton. Han ser ut att förstå. NOT. Han ser faktiskt aldrig ut att förstå. Hans blick är lika ”tom”, fast väldigt snäll, nästan jämt. Han ser ut som ”Öööööööh???!!”.

Fiona ser mer ut som: ”Fattar du inte vad jag försöker säga till dej?!? Är du DUM eller?!?” när jag inte fattar hennes stirrande, och otroligt tydliga, blick (tycker hon).

Nåja.

Fiona tycker INTE att jag ska titta på Bachelorett. Hon tycker inte att det är bra för min utveckling, säger hennes ögon. Typ. Så hon försöker få mej att leka: Hon hämtar den ena grejen efter den andra för att jag ska leka med henne med den, men hon får inte riktigt igång mej. Jag fortsätter uppröras över Bacheloretten.

Men när hon börjar rota i papperskorgen i badrummet blir jag tvungen att resa mej upp för att gå dit och BANNA henne. Sen sätter jag mej vid datorn istället, eftersom det tydligen inte går att ligga i soffan och slappa….

…och då lägger sej Fiona vid mina fötter och somnar!

Jävla hund!

Eller inte.

Först ska hon väcka mej och sen ska hon sova när jag är riktigt vaken. Typ.

Men nu ska vi äta igen – alla tre.

Sen blir det långpromenad, i STICK-regnet.

See you later – alligator!

 

Lite fett kan vara bra att ha /erviluca

Postat den

Jag är ute och går i kylan.

Kylan biter i kinderna, men kroppen är varm. Och fötterna. Och händerna.

Jag förundras över värmen i kroppen som liksom krockar med kylan i kinderna, utanför.

När jag var ung frös jag jämt!

Det fanns inte på denna jord några vinterstövlar som gjorde att mina iskalla fötter blev varma! Tanterna i skoaffärerna bedyyyrade att mina fötter skulle hålla sej varma i ”just dom här stövlarna”, men icke sa Nicke; dom var och förblev ISKALLA. Många vintrar frös jag om fötterna så att jag trodde dom skulle gå sönder av kylan. När jag kom in gjorde det ONT att tina upp dom små stackarna.

Samma sak med händerna: STÄNDIGT iskalla! Dubbla vantar ända in i maj månad, och ända var dom ISKALLA.

När jag tränade dans varje kväll flera timmar så tog det ett tag innan fötter och händer var varma. Kroppen var också seg. Nästan aldrig svettades jag. Varm blev jag väl till slut, men svettades? Nope!

Men NU!

Oj oj oj!

Svettas gör jag helt omotiverat då och då, som den kärring jag är! Hej och hå! Svetten lackar utan något som sätter igång den. Tackar och bockar. Gör jag inte. 

Kan det bero på 30 kilo mer att bära på?? Eller är det Åren som gått som hänger och svänger och gör kroppen varm?

Varma fötter och varma händer fast det är -7 grader ute! Hej och hå!

Ingen ordning på torpet alls (om jag haft något).

Men skönt är det – att vara varm fast det är iiiisande kallt ute!

Och konstigt.

För förr var det tvärtom.

Typ.

Det är bara att Hänga Med och Gilla Läget.

Liksom.

What else?!

😉

 

 

Att förlåta är att släppa bördan, för sej själv /erviluca

Postat den

När man ”hatar” eller inte kan, eller vill, förlåta någon, bär man bördan själv s a s. Därför borde man förlåta ”den-som-varit-dum” bara för att hjälpa sej själv.

Men det är inte lätt alla gånger.

Att förlåta någon.

Man vill att han/hon ska FÖRSTÅ, och kanske liiiida lika mycket som man själv gjort.

Kanske vill man t o m hämnas.

För hämnden är ljuv, sägs det.

Men jag vet inte jag….Jag undrar….Är det härligt att skada någon??

Själv har jag väldigt svårt för det.

OM någon hade skadat någon av mina barn så kanske jag hade velat hämnas. Troligen. Men att bära på hämndkänslor och ilska och hat är tyngre än att förlåta.

Förlåta kan vara svårt, men underlättar, för en själv.

Å andra sidan kan man väl inte hålla på att förlåta någon om den gör om det dumma om och om igen? Eller?

I och för sej kan man då förlåta, och därefter Vandra Vidare. Släppa Taget. Inte utsätta sej. Inte låta sej Utsättas.

Kanske.

Så : Förlåta är att släppa bördan, för sej själv.  Att hata är att slösa energi.

 

När man är ung VET man så mycket…./erviluca

Postat den

 

I 17-25-årsåldern så VET man så mycket! Nästan ALLT faktiskt.

Man VET hur LIVET är, hur man vill ha det, hur det borde vara, hur folk borde tänka, hur krig ska avslutas, hur konflikter ska lösas (andras!), hur man ska vara som förälder (när man får barn) och hur ens föräldrar BORDE ha varit, hur man skulle reagerat och agerat om man levt i Tyskland under andra världskriget och hur mänsligheten ska leva sina liv  – på hela jorden, typ!

Det är rätt skönt att veta ALLT!

Sen händer det något: Man ”börjar leva”.

Man lever och utvecklas och lär sej. Mognar (kanske).

Man inser att det är inte så enkelt, livet, som det tycktes vara där ”i början”….

…och ju mer man upplever, och ju mer man utsätter sej för olika saker, desto mer inser man att man inte vet, eller kan.

Man inser att man bara är en vanlig människa. Med samma fel och brister, som ”alla andra”.

Typ.

Näe, en del tycker att ”alla andra” gör alla fel och ”alla andra” har brister, utom en själv: ”Folk  är så konstiga och gör så konstiga saker”. Men jag TROR att alla, så småningom, inser att dom tillhör kategorin ”folk”.

Eller inte.

Iallafall när man blir tillräckligt gammal, eller har upplevt tillräckligt många, jobbiga och svåra saker.

Kanske.

Med åren inser man dock att man inte vet så mycket, inte kan så mycket och är rätt….mänsklig.

Iallafall dom kloka.

Och så står man där på Ruta 1 och ska uppfinna hjulet igen.

Nästan.

Näe, kanske har man lärt sej Något Nytt som för Nästa Generation ett snäpp vidare/längre.

Om inte, är det lite sorgligt – att generation efter generation skulle behöva börja på ruta 1.

Fast i vissa kretsar är det så:

I vissa familjer gäller det att BRYTA EN TREND/knipsa av en kedja/ta kampen, för att ta ett steg vidare. Dom har det jobbigare, men i förlängningen gör dom det för Nästkommande Generationer, så avbrottet är Livsavgörande för Framtiden, faktiskt: GRATTIS TILL ER SOM LYCKATS! Well done!

En del valsar bara vidare – samma vals generation efter generation.

Och ytterligare ett gäng tar stora kliv vidare i sin utveckling.

Men jag TROR att dom flesta ”Vet Allt” när dom är unga, och inser med åren att dom vet nästan ingenting.

Precis som jag.

För vi är rätt lika, vi människor.

Vi härmas, gör som ”dom andra”, försöker passa in, vill vara sociala, vill höra till, vill bli älskade, omtyckta….

….och så kan vi bäst, och vet bäst!

Speciellt när vi är 18 år.

Nu är jag 50+, och inser att jag vet och förstår mindre än jag trodde jag kunde och visste när jag var 18, fast jag tvärtom vet mer…och förstår mer…men ändå mindre än jag trodde mej veta när jag var 18…i en evig cirkel….

…och snart är det 2013.

”Nyss” tyckte jag det var en eeeeeeeeeeeeeevighet innan det skulle bli milleniumskifte!

Och nu har det gått 13 år sedan dess!

HerreGuuuud!

Jag baxnar!

Tiden rusar iväg, samtidigt som jag går långsammare….

Det är en underlig värld vi lever i, kan jag väl sammanfatta det med.

Tror jag.

Man vet ju inte säkert.

Men om jag hade varit 18 år hade jag vetat säkert.

😛

 

 

Stökigt igen! /erviluca

Postat den

”Det syns att mormor har åkt, för nu är det stökigt igen!” säger Storing och tittar på köksbordet, som är fullt av pryttlar och grejer och papper, men som blev TOMT när mormor kom, fast det var överfyllt av pryttlar och grejer och papper innan.

Vi kunde t o m ÄTA vid köksbordet under julhelgen!

Tjohoooo!

Det var lite mysigt faktiskt.

Men nu är vi ”Back to Normal”. Eller nåt sånt.

Inte just DEN, men en randig i grönt, grått, aprikos och svart.
Charmant of Sweden.

Jag har nämligen köpt ny handväska.

Snygg.

Vad händer när man köper ny handväska?

Någon?

Svar: Man häller ut innehållet i Den Gamla Handväskan på köksbordet, går igenom innehållet och lägger i högar:

En hög för Kasta, en hög för Ha Kvar i Handväskan och en hög för Spara Någonannanstans (typ i pärm).

Högen för Kasta blir störst.

Det ÄR skönt att kasta. Och rensa ut.

Varför gör jag inte det oftare?

Svar: För att jag inte köper handväska så ofta.

Men jag borde verkligen rensa ur min garderob. Också.

 Jag tror att 75% av innehållet där kan ges bort (klädinsamling) eller kastas. Jag ska faktiskt rensa och kasta manjana. Tror jag. Om jag inte behöver en Vilo-dag efter att mamma varit här och jul firats.

Jo, jag tror jag behöver en vilo-dag, men SEN ska jag rensa och kasta.

Lovar!

 

Jag korkar upp champangen….. /erviluca

Postat den

SÅN champange dricker jag!

….och firar att jag är ensam igen!

Att mamma åkt hem.

Tjohoooo!

Freee at last!

Det är ju inte klokt vad jag blivit van att vara själv/ensam/alone again….

….fast ändå inte, för jag har ju en massa tonårspojkar drällande runt mej kvar hemma.

Men dom ”dräller” faktiskt inte så mycket.

Dom är Tonårskillar = Instängda i sitt rum.

Det passar mej jättebra.

För jag vill också vara lite ifred, och är nog mitt i värsta tonårsfasen nu, där man bara vill vara ifred!

Better late than never.

Tror jag.

Eller är jag bara trött på att höra andra säga: ”Sååååå kan man inte göra!” och ”Nääää!” eller ”DET är fel!” osv.

Är jag bara trött på alla Negativa Pessimister, tro? Dom finns nämligen i överflöd.

Jag KAN SJÄLV och GÖR RÄTT och TROR ATT DET GÅR!

Iallafall i min värld.

Så nu har jag korkat upp den Dyra Champangen och firar. För mej själv. Och njuuuuuter av det. Ha!

Där fick ni!

”Vilka ni?!”

Inte vet jag!

Vemsomhelst!

NI!

Du!

Ge mej inte dyr champange, för jag förstår inte att uppskatta den.

Men god var den.

Och dyr. För det sa ”Han-som-gav-mej-den”. Och ”Han-som-gav-mej-den” vet Allt!

Tror han.

Han tror han vet mer än jag. Och det gör han…iallafall när det gäller mat och viner och champanger och bilar och andra viktiga saker.

Men inte när det gäller Människor.

Där vet jag bäst.

Iallafall mer än han.

Tror jag.

Slut.