RSS Flöde

Etikettarkiv: sina

Nytt jobb idag /erviluca

 

Idag började jag på nytt jobb.

När man börjar på nytt jobb känner man sej snurrig och förvirrad. Man hälsar på folk hit och dit, och samtidigt som man hör namnet så glömmer man det.

Så ÄR det.

Ibland hälsar man på samma person flera gånger.

Alla arbetsplatser (eftersom jag varit på alla…. *harkel*) har sina ”egna ord” för saker och ting – såna där ord som dom tror är allmängiltiga och som dom säger som om ”allabordeveta”. När jag var ung och ville verka klok, sa jag inget när såna där ord dök upp, utan tänkte att jag nog skulle lära mej till slut…

Nu när jag vet att jag VET, och är mycket tryggare, så kan jag säga till när jag inte förstår. Det är skönt. Jag skiter i om jag verkar dum, för jag vet ju att jag inte är det!

Det var så skönt att få ett eget rum! Det har jag inte haft på flera åååååår! Varken på jobbet eller hemma faktiskt. Jag bara satt i mitt egna rum och njöööööööööt, en stund idag. En trevlig kvinna kom och bad om ursäkt över att dom ”lämnade mej”, men jag sa att det bara var skööönt, för jag satt och bara njöööööt i Mitt  Eget  Rum.

Sen möblerade jag om det, men det blev inte så bra, så jag får fortsätta flytta runt möblerna i morgon och se om jag kan hitta en bra lösning på att både ha det som kontor och samtalsrum.

Ny mobil fick jag . Nej, inte ”ny”,  och inte ”fick”, men typ. Det innebär att jag måste lära mej den. Varje gång jag ska lära mej en ny sån där teknisk sak, blir jag lite trött. Pust! Jag skulle gärna vilja ha samma samma samma hur länge som helst, för när jag väl lärt mej en mobil helt, så är det så sköööööööööööööööönt, men det tar TID. För jag tycker inte mobiler är det roligaste som finns, så jag har ingen lust att hålla på med den hur mycket och länge som helst. Jag är liksom inte så NYFIKEN på mobilen – jag vill bara att den ska funka för det den är till för, nämligen att prata i den och att SMS:a med den. Resten skiter jag i. Jo, väcka mej på morgonen vill jag också att den ska kunna göra. Sen får det va!

ALLA telefonnummer jag hade i min förra mobil är puts väck. Jag tänkte inte på att jag skulle spara dom, eller skriva ner dom – glömde liksom. Men världen går ju inte under för det. Folk finns ju liksom ”överallt”; på FB, på twitter, Instagram, hotmail osv osv osv. Sen kan man ju träffa folk ”på riktigt” också.

Det är många trådar jag ska hålla i på skolan. Jag ska hålla i ”den gruppen”, utveckla ”den handlingsplanen”, ringa den och den och den, prata med den etc. Idag kändes det som en enda röra, alltihop, men så ÄR det ju från början. Sen blir det mer ordning och gripbart. Övergripbart (är det ett ord?).

I den bästa av världar hade jag önskat att jag hade fått ha hundarna med mej också. Men det går ju inte. Jag längtar efter dom när jag inte är med dom.

Vilse i skogen 2013-08-10 063

Dom fick iallafall en promenad INNAN jobbet, en promenad VID LUNCH och en promenad  när jag kom hem EFTER jobbet. En promenad är kvar. Fiona var så glad när jag kom hem, så att hon nästan slog knut på sej själv av lycka, och sen när vi gick promenaden tog hon hela tiden små lyckoskutt mot mej och glittrade med ögonen och drog upp ena mungipan (som hon gör när hon är riktigt glad). Det är sååå härligt att vara så älskad!

Nu ska jag sjunka ner i min bajsbruna soffa med sitt härliga gos-hörn och titta på något intelligensbefriat TV-program! Såna program Äger när man använt hjärnan intensivt på dagen.

😉

 

Annonser

Ger man lillfingret…. /erviluca

Postat den

Ja, ni vet!

När jag kom hem efter att ha handlat hade jag två JÄTTETUNGA kassar, och två lite lättare, att bära in. Slit och släp. Då dök min granne på bottenvåningen upp! Han skulle bära ALLA kassar åt mej. Oj oj oj, vad jag blev glad och TACKSAM.

”Men jag kan bära några själv”, sa jag.

Han skakade bestämt på huvudet. Han skulle bära ALLA. Sen fick jag inte hålla upp dörren heller, utan JAG skulle gå först in, och sen han, med alla kassar. Nej, han är inte svensk. Svenska män gör inte så.

Hissen var trasig. Shit pommes frites! Fyra trappor utan hiss. Grann-mannen kämpade så att jag trodde han skulle få hjärtinfarkt! ”Låt mej bära några kassar”, sa jag och tog ifrån honom dom två lättare. Han gav med sej – insåg väl själv att han var i någon slags ”nära-döden-upplevelse”….

Jag TUSEN-TACKADE vid min dörr, varefter han gick ner.

När jag packat upp allt, gick jag ner för att köra undan bilen, som stod på gångvägen utanför. Dom är snabba med p-böter där annars. Grann-mannen dök upp och ville visa mej sina kanariefåglar….Jodå, dom var jättefina. Sen ville han absolut bjuda in mej en liiiten stund. Jag sa ”nej, jag måste köra undan bilen”, men han tjatade och trugade och ville så gääärna, så att jag till slut gav med mej och gick in i köket och satte mej en stund.

 

Han dukade upp med nötter, dadlar, vattenmelon, saft och ett glas vin. ”Jag ska köra undan bilen…”, sa jag. Han bara trugade och bjöd. På väldigt knagglig svenska lyckades han sedan berätta att han kom från Afghanistan, att han kunde fyra språk, att han hade fru och hade haft fyra barn, men två hade dött i kriget, att han var general och pilot, men nu var pensionerad. Han struttade iväg och hämtade bilder och jag fick se hur han såg ut när han var 22 år och nybliven pilot.

Jag förstod också att han såååå gärna ville lära känna grannarna och att han ville att ALLA grannar skulle komma till varandra och vara vänner.

Efter en stund sa jag att jag MÅSTE gå, för jag skulle parkera om bilen OCH göra mat till hungriga söner.

Han tyckte att jag skulle komma ner till honom senare….

Jag sa inte riktigt ”nej”….utan lite halvt ”ja”, fast jag visste själv att det var ett oerhört tydligt nej….

”Jag väntar på dej”, sa han.

När jag ätit osv skulle jag gå ut med hundarna. ”Hur ska jag komma ut utan att behöva förklara för Honom att jag inte vill komma på besök?!” tänkte jag, som värsta fegis-svensken. Jag smööög ut, och lyckades förbli osedd….

Men så skulle jag ju hem också.

 

Där gick han. Runt i cirklar, utanför sin altandörr. Väntandes. På Moi!

”Kom! Kom! Jag väntar!” ropade han.

”Nej, jag kan inte”, sa jag.

”Jo! Kom!” sa han.

Han sa, på OERHÖRT knagglig svenska, att han dukat upp på hela bordet och väntade på mej.

”Nej, inte ikväll. Inte idag. Jag kan inte”, sa jag och kände mej som en SKURK.

Och nu sitter jag här och undrar hur jag någonsin ska kunna gå ut genom porten utan att möta Honom, som vill att vi ska vara Bästa Vänner och sitta och dricka vin och prata om Livet osv. Usch, vad jag känner mej dum och skyldig nu.

Han vet ju inte att jag är Värsta Svensken, som vill vara ”lite ifred”, och kanske bara ta en kopp kaffe ibland.

Och som vill att ”nej” ska betyda ”nej”.

Och som varken kan pruta (skitdålig på det!) eller klarar av att någon säger att han ”dukat upp hela bordet” och sånt, och som tycker synd om alla ensamma människor och vill vara snäll emot alla. Nästan. Och sånt.

Jag skulle inte ha givit bort lillfingret.

Puh!

 

TACK Söstra Mi! /erviluca

Postat den

Jag har varit Helt Slut under en lång tid. Arbetet har fungerat ändå, men resten av livet har legat i stå. Fullkomligt. All kraft har gått till jobbet, och sen har det varit TOMT på energi och lust och allt! Tomt!

Förutom hundarna, som fått sina promenader varje dag, men på skogspromenaderna är det som om jag ”tankar lite energi”, så det är bra att jag har dom. Av hundarna får jag ju också KÄRLEK! We are all in need of love, juh!

Min läkare säger att jag är utbränd. Så det är jag väl då. Och det känns som om jag har brunnit upp inuti. Bara aska kvar. Helt Slut. Finito! Eller mer som en urvriden disktrasa inuti. Men det finns ju inget som heter ”urvriden”, utan diagnosen är utbränd, och inget annat.

Ett hem som har en Mamma som är utbränd….blir kaos. För när mamman inte orkar plocka undan, blir saker liggande. När mamman inte orkar tjata, bråka eller be, så blir saker liggande. När saker blir liggande….blir dom liggande. Överallt. Typ.

Igår dök mina systrar upp som värsta Städ- och Utrensningspatrullen:

”Hej och hå! Här ska rensas och städas!” sa dom med kraften av Två Fungerande Icke Utbrända Systrar.

”Gå inte in i garderoben!”, sa jag. ”Den är värre än värst!”

Lillsis klev direkt med stora steg in i garderoben och där blev hon kvar i flera timmar, och saker FLÖG ut ur den. Oj, vad fint och organiserat det är där inne nu!

Storsis tog tag i resten. Jag gjorde det jag orkade och kunde, men OJ vad dom slet!

Från klockan 13 till klockan 21! Svettiga och ledbrutna tittade vi sedan över Underverket:

 En ommöblerad, städad och rensad lägenhet. Herre Gud så fint det är!

Storsis satte också igång, där på slutet, att hänga upp tavlor: Hej och hå! DUNK! DUNK! DUNK! lät det plötsligt när tavlorna fick varsin plats.

Så fort jag sa: ”Det kan jag fixa SEN!” fick jag svaret: ”Nej, inget SEN! ALLT ska ske NU!”

Guuuuuud, vad skönt det var att dom TOG ÖVER.

Det är så FIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIINT nu!

Jag njuuuuuuuuuter!

Juli 2013 111

Jag har nog Världens Bästa Systrar!

Systrar ÄGER!

Stackars dom som inte har någon!

TUUUUUUSEN MILJOOOOOONER TACK!

Förresten lagade dom maten i förrgår också, OCH handlade hem en massa mat åt mej!

Åååååh, vad snällt!

Love to you!

Och PÖSS!

 

Nedräkning /erviluca

Postat den

När vägen till Lättnad upphört att finnas

När allt som finns kvar är endast att minnas

När allt det hon orkar är att vara ifred

När tårarna trängs – står som på led

i väntan på att förlösas i floder av sorg

och hon stänger in sig i Ensamhetens Borg

Se hennes sorg bakom smilet

Se hennes inre smärta

Hör hennes tysta röst som ropar:

Ge mig av ditt hjärta!

Hjälp mig hitta utan att se

Håll mig hårt utan att le

Led mig rätt när vägen tagit slut

Hjälp mig hitta vägen ut”

Vem bryr sig om en ensam själ

som gråter i det tysta?

De låtsas att de vill dig väl

men orkar inte nysta

De vill inte se eller alls förstå

att hålet ger sån smärta

Att ensamheten kväver ens själ

och river i ens hjärta

Den dag hon inte längre orkar

stå på sina ben

Den dag då hennes tårar torkar

och timmen blir för sen

Då allt är svart och livet slut

Då inget hopp finns kvar

Vad gör du då,

hur ska du nå

– när tiden runnit ut?

Vilken dag!!! Puh! /erviluca

Postat den

Först ett möte på morgonen. Hundarna i bilen i Svala Garaget.

Sen till kontoret för att äta; Jag trycker i både mej och hundarna snabblunch. Sen går vi en promenad, bl a till hundrastgården (som är tom på hundar) där jag slänger pinnar och leker med dom för att dom ska bli uttröttade och sova i bilen på e m.

Ställer bilen i svala garaget igen och funderar en stund på hur jag ska fixa resten av dagen, eftersom jag har två rätt långa möten/besök efter varandra; ”Klarar hundarna typ 4 timmar i bilen?”. Jag bestämmer mej för att dom gör det.

Umgängesträff; Dvs jag är med när en pappa träffar sina barn under ”bevakat umgänge”. Barnen är familjehemsplacerade och jag pratar en stund med familjehemsmamman innan hon lämnar barnen. Vi har ett gemensamt intresse: Hundar, och jag berättar att mina hundar sover i bilen i ”det svala garaget” medan jag ska jobba. Familjehemsmamman säger att hon kan ta hundarna till sjön medan jag jobbar – ett förslag jag med glädje emottar och hon får min bilnyckel för att hämta hundarna.

Jag ”vaktar”: Pappan har en fin stund med sina barn i en lekpark i solen. Dom äter glass och leker.

Tillbaka med barnen till kontoret. Där blir det full rulle när två soc sekr dyker upp för att träffa dom familjehemsplacerade barnen en stund och familjehemsmamman kommer tillbaka, och har med sej mina hundar (!). Hundarna blir överlyckliga; först för att dom får träffa mej (förstås!) men sen också för att dom får träffa baaaaarnen! Dom har träffat barnen förut, och barnen älskar hundarna. Det blir ett kärt återseende och hundarna överöser barnen med blöta slickar, till barnens stooora förtjusning!

Fionas ansikte 130520 004

 

Mitt i röran kommer mitt nästa besök. Dom blir överlyckliga över att jag har mina hundar på kontoret: ”Vilken HÄRLIG stämning det är här, med både barn och hundar!” säger dom glatt, och vill absolut att hundarna ska vara med på besöket (när jag säger att jag kan ta dom till bilen igen).

Jag vinkar snabbt hejdå till barn och familjehemsförälder och soc sekr och går in på nästa besök.

Vinterbilder februari 2013 promenad med Fiona och Milton 014

Milton placerar sej direkt i pappans knä, och mamman suckar avundsjukt att ”alla hundar gillar honom!”. Fiona är nog rätt trött efter att ha badat med familjehemsmamman (och träffat en ilsken svan…berättade hon), så hon faller ihop i en hög på golvet och somnar djupt.

Samtal (=jobb).

Vid 19-tiden är vi färdiga. Jag plockar undan lite saftglas och kaffekoppar och går sedan ut.

Men var är bilnyckeln??

Jag letar i alla fickor och i väskan: Ingen bilnyckel.

Så tittar jag på mobilen; Familjehemsmamman har ringt 7 ggr (!). Då förstår jag att hon fått med sej nyckeln hem (till Gävle)! Jag ringer och hon ber om ursäkt och säger att hon kan åka tillbaka till Sollentuna för att ge mej nyckeln. HerreGud kvinna! säger jag (inte). Vi bestämmer att hon ska lämna nyckeln i morgon f m till min kollega, som ska ge den till mej. Dom ska nämligen träffas i morgon. Puh!

Hur ska jag nu ta mej hem, liksom….? Jag tänker faktiskt att i värsta fall kan jag kanske sova i soffan på jobbet…

Jag ska åka buss, förstås!

Hundarna bajsar (och bajspåsarna är givetvis slut) och jag plockar upp bajset med en tidning som jag hittar slängd på gatan.

Jag kollar på mobilen varifrån bussen går mot Kista f v b till Åkersberga. 15 min väntan i busskuren. Fiona förstår ingenting! Hon har aldrig åkt buss och aldrig suttit i en busskur och väntat. Milton vet.

borta!

Kliver på bussen. Letar i väskan efter plånboken som innehåller busskortet…Letar och letar. Kön bakom mej växer. Jag går åt sidan och släpper förbi folk och fortsätter leta. Fiona står i vägen för folk. Drar i henne, men hon är ju så stor så hur jag än gör så står hon i vägen i bussgången, där jag står och letar och svettas ymnigt. Letar letar letar. Till slut inser jag att jag glömt plånboken hemma! Det måste vara så. Eller så är jag bestulen (ha ha ha! Rätt åt tjuven i så fall: Plånboken är i princip tom och det finns inget att hämta på kortet heller: *räcker lång näsa*…omutifallatt…).

”Snäääälllaaaaa, farbror busschaufför; Jag har glömt min plånbok. KAN jag få åka med ändå?”

Busschauffören säger: ”Men hur ska du komma hem sen då?”

”Jag ska hem nu”, svarar jag.

Han nickar och knixar bakåt med huvudet.

”TACK SNÄLLA!” säger jag, och ger honom en puss på kinden(NOT!). Men jag säger tack snälla, iallafall.

Sätter mej i mitten av bussen, som är en sån där lååång buss, med dragspel i mitten. Jag tänker att det finns PLATS för hundarna där. Jag tänker fel. Grejen i mitten RÖR SEJ och Fiona blir skräckslagen! Hon flyger upp i mitt knä och klättrar upp på mitt huvud! Sant. Fiona är en rätt stor hund. Jag bökar och trycker henne ner igen, och inser att vi inte kan sitta där, så jag reser mej och går bakåt med hundarna. Hittar en bra plats längre bak. Fiona och Milton hoppar upp på sätet bredvid mitt, och jag låter dom sitta där….

Åka buss med hundar 130617 058

Så kommer vi till Kista. Där ska vi byta buss. Fiona tror att Faran är Över, men tji fick hon! Vi ska på nästa buss. Återigen får jag BEEE om att få åka gratis. Även denna gång är det en SNÄLL busschaufför, så han får också en puss (NOT! …men ett stort TACK iallafall). Vi sätter oss längst bak och eftersom det inte är en dragspelsbuss är den inte lika ”läskig” som den förra. Fiona tycker att det är ett ÄVENTYR och kan inte bestämma sej för om hon ska tycka om det eller tycka att det är läskigt, men hon sitter iallafall GANSKA still.

Vid 21.30-tiden är vi hemma. Och då är vi DÖDSHUNGRIGA! Det blir spagetti med hundmat, alternativt spagetti utan hundmat.

I kväll kommer vi att somna ovaggade.

🙂

PS. Jag undrar vad det kommer att KOSTA med en natt för bilen i Svala Garaget….Huvva!  😦   DS

 

Tänker på alla mammor… /erviluca

Postat den

Jag tänker ganska ofta på alla dessa mammor i världen som kämpar och sliter, uppoffrar sej och strider – för sej själva, men framförallt för sina barn.

Aldrig någonsin utsätts en pappa för samma påfrestningar som en mamma.

Jag tänker på alla UNGA mammor; alltifrån 13 år (men det finns ju yngre också) och uppåt. Både dom som blir bortgifta tidigt, och får barn väldigt tidigt samt dom som först ofta blir utskällda (för att dom haft sex, trots att dom inte fick/har uppnått rätt ålder) och därefter får straff på straff på straff för att dom blev gravida, och sen ”minsann ska få lära sej”…..

…när det är svårt och jobbigt nog att vänta barn och bli mamma för första gången – speciellt om man är så ung! En ung mamma tvingas mogna mycket fortare än sina jämnåriga kompisar, och blir ofta ofta väldigt ensam.

Och om hon sedan också vill bli älskad….vem vill älska en mamma? En UNG mamma. En 15-20-årig mamma. Unga killar vill ofta inte ha någon annans unge på halsen….

Sen tänker jag på alla kämpande kvinnor i Den Tredje Världen (varför kallas det just Den Tredje?? Vilka länder är Den Första och Den Andra?). Kvinnor som är fattiga, instängda, utsatta….som är ensamma, eller som lever med en aggressiv man, svärmor eller någon/några andra som gör livet till Pest.

Hur orkar dom?

Alla mammor världen över, som inte kan ge sina barn mat, och som  tvingas se dom svälta ihjäl. Alla fattiga kvinnor som föder sina barn ensamma i bushen eller kvinnor som dör när dom ska föda, för att dom är för trånga, eller för att barnet ligger fel eller något annat….och så har dom ingen möjlighet att få någon medicinsk hjälp….

Alla mammor som slitits sönder i underlivet av barnafödslar, alla mammor som omskurits, fött barn, sytts ihop och skurits upp otaliga gånger.

Hur orkar dom?

Alla mammor som fått barn ifrån våldtäkter…..och alla mammor som kämpar med att försörja sina barn och sej själva, där mannen stuckit, inte orkat, inte velat…..

Alla mammor som behandlas som paria eftersom dom fött barn utom äktenskapet….

Alla dessa mammor tänker jag extra mycket på idag, när det är DERAS/VÅRAN dag:

MORS DAG!

 

 

 

Dumma dom/er! /erviluca

Postat den

Ju mer jag hör om människor som bråkar och stökar och skäller och fräser åt hundägare, desto tröttare och mer frustrerad blir jag.

Kanske jag ska bygga upp den där byn jag tänkte ändå:

Byn/Staden för Människor som Älskar Hundar. Man behöver inte äga en hund för att bo där, men man MÅSTE älska dom! Och inte bli galen på att dom går på gräsmattor, eller släpps lösa ibland. Och man får inte ”hoppa och vifta” så fort en hund närmar sej, och sen bli förvånad över att den OCKSÅ hoppar och viftar.

Typ.

2013-05-17 promenad med Gösta2 031

Idag mötte jag ”Gösta 2” i skogen. Han är ca 10 år yngre än ”Gösta 1”. Gösta2 har TRE hundar: Collien Elsa, sheltien Doris och bordercollien Ariel. EGENTLIGEN är Gösta2 bara ”daghusse”, eftersom det är hans vuxna barn som äger hundarna….men han ÄR hundägare/älskare i själ och hjärta, för INNAN han hade dom här tre att daghussa varje dag, hade han en egen collie, som blev ”100 år”….typ.

Nåja.

2013-05-17 promenad med Gösta2 033

Jag hänger på HANS promenad i skogen idag, och Fiona snor Ariels boll, så hon (Fiona) blir vallad hela promenaden. Det tycker hon om – både att bära Ariels boll, och att bli vallad. Ariel tycker om att valla (och vakta bollen, som sitter i Fionas mun), så det blir ett bra samspel mellan dom hela promenaden.

2013-05-17 promenad med Gösta2 014

Först går alltså Fiona, stolt som en tupp, med Ariels boll i munnen. Runt Fiona springer Ariel, som jorden runt solen.

I mitten går Gösta2 och jag.

2013-05-17 promenad med Gösta2 001

Milton och Doris slår sina påsar (eller vad dom slår) ihop, och luffsar på BAKOM oss hela promenaden. Elsa byter gäng av och till hela tiden.

Gösta2 och jag pratar om ditten och datten (han bodde granne med oss ”förritiden”), och så frågar han om jag bor kvar på XX-vägen.

”Näe”, säger jag. ”Dom var så hundOvänliga där. Mina hundar fick knappt gå på gräsmattorna, TROTS att ”deras” katter sprang både på gräsmattorna och på folks altaner….”

Det är jobbigt att känna sig som Paria i ett område.

Då berättar Gösta2 att hans dotter bor i området XYZ och att hon fått lappar i brevlådan om att hennes hundar inte får kissa på gräsmattorna där. Inte heller på asfalten eftersom det ”blir gula fläckar”.

Då känner jag hur det börjar KOKA i mej!

Jag börjar MORRA!

”FAAN, FÖR I HELVETES JÄVLA SKIT! VAD ÄR DET SOM GÖR ATT JUST HUNDAR INTE FÅR EXISTERA I DETTA SAMHÄLLE?!? VA? VA? VA?!”

VARFÖR MÅSTE MAN SOM HUNDÄGARE STÅ UT MED DESSA PÅHOPP OCH ÖVERGREPP OCH FAANOCHHANSMOSTER?!?

 

Gösta2:s dotter är singel, i 20-årsåldern och bor alltså där med lilla Doris och lilla lite större Elsa. Jag tycker SYND om henne, för troligen måste hon ”smyga ut på natten”, för att inte få fler arga lappar i brevlådan, och kanske hon måste rycka och slita i sina kissnödiga tikar, för att det inte ska bli ”gula märken” på trottoaren! Och att vara ENSAM och stå ut med såna här påhopp är extra jobbigt!

HerreGud! GE ER NU, hundhatare och alla andra Petimetermänniskor!

Låt oss få leva!

Låt djuren få leva; ÄVEN hundarna.

Vi lever på en jord där vi ska SAMSAS!

Där vi äter, dricker, skiter, går, står, springer, LEVER och ÄR!

Inte bara vi människor, utan också djuren – både stora och små!

Låt oss hundägare få vara!

Och låt våra hundar få skita och pissa! Pisset regnar bort. Skiten tar vi FÖR DET MESTA upp.

Men OM vi lämnar en liten hög (pga att vi kanske glömt bajspåsar hemma, ELLER så kanske hunden bajsar tre gånger och vi har bara två bajspåsar med ut….)  så utbryter Tredje världskriget.

Inte ens VI är perfekta! Så nu vet ”ni” det.

NI vill hellre ha bajset förpackat i PLASTPÅSAR (varav dom flesta inte är miljövänliga) där bajset (som annars skulle förmultna inom någon vecka och vara nyttig för gräset/blommorna/naturen) förvaras i 200 år….Typ.

Men men….

SKIT happens!

Faktiskt.

Shit!

Var var jag nu då?

Visst ja:

Sluta skälla på oss!

VOV!