RSS Flöde

Etikettarkiv: massor

Halv förkylning? /erviluca

Postat den

 

Jag är täppt i vänster näsborre. Inte alls i höger. Där är det torrt och fint.

Fast jag har ont i HEEELA halsen, och den är svullen och röd. AJ! Typ.

I morse tyckte jag sååååååå synd om mej själv (man mår ju ofta som sämst när man precis vaknat…), och förstod inte hur jag skulle stå uuuuuut med halsontet. Men sen kom jag att tänka på min migrän….och då var det som om ”lite (JÄTTEMYCKET) halsont” inte var nåt. Typ.

Åh, vad jag älskar uttrycket ”typ”! Det kanske märks….?

 

Jag har  mer och mer insett att jag börjar bli…vuxen. Typ.  😉

Inte bara vuxen vuxen, utan gammel-vuxen. Eller….(håll i mej!): Medelålders.

*ryser*

Näe, det är INGET fel på medelålders människor. Det är INTE fel på några människor alls, egentligen….

…men JAG vill inte gå omkring och vara medelålders – vara Tant.

”Där går en tant”.

Näe, så vill jag inte att det ska vara.

Men det ÄR så.

Bit ihop och inse det nu, kära jag.

Men det var som om det var ett JÄTTESKUTT mellan 40 och 50. Jag hann inte med. Jag var 30 ”igår”, typ. Men i övermorgon fyller min äldsta SON 30!

Vi har blivit jämngamla!

Det är inte klokt!

Och jag lovar att han inte tycker att jag är jämngammal med honom. Och jag looovar att han tycker det är jättefånigt att jag tjatar om ålder. Och jag looovar att han tänker att han aaaaaldrig ska bekymra sej över SIN ålder eller vara upprörd över att han blivit ”så gammal” (i år räknat) osv.

För JAG skulle ALDRIG bli sån (som jag är idag)! Jag skulle INTE tjata om ålder och inte tycka att jag var min ålder och allt det där….

Tänk att vi går utmed samma väg allihop ändå….

…och tänk att jag den sista månaden tänkt ”det var bättre förr” massor av gånger, FAST JAG ALDRIG SKULLE SÄGA SÅ eller bli ”sån”….

Faan!

Nu går jag och lägger mej och snorar ilsket på kudden med min vänstra näsborre!

😦

 

Annonser

Jag – en Orealist! /erviluca

Postat den

Jag är så Orealistisk ibland.

Vi hade Höstfest på jobbet igår. Det hela började med, i Hälsans tecken, med att vi alla fick välja en ”rörlig sysselsättning”. Jag valde gympa. På Friskis och Svettis.

Jag såg verkligen fram emot det.

Jag såg framför mej hur jag glatt studsade in i gympa-salen, följde ledarens rörelser till punkt och pricka – lätt som en plätt – och hur jag studsade runt bland alla andra, fullkomligt energifylld, och med en kondis som Dom Andra blev Gröööna av Avund över.

På ett ungefär så såg min Mycket Orealistiska Fantasi ut.

Gissa om jag blev Besviken!?

Oj oj oj!

För det första stressade jag dit, för det var massor att göra med samtal på jobbet, och hembesök och hinna både äta lunch och gå ut med hundar, och prata med sjuk tonåring hemma, och ”dom andra” tonåringarna, och säga till dom att dom måste fixa sin kvällsmat själva (”Men ååååååååååååååååh!!!!”) osv och så jag fick kasta mej på cykeln och trampa ner till Friskis och Svettis med svetten rinnande utefter ryggrad och kinder.

På med dom otroligt töntiga kläderna (såg jag i spegeln 10 minuter senare: ett par blå sommarcykelbyxor med små blommor på, och en stor svart mamma-t-shirt…

….”alla andra” hade urtjuuuusiga ”trikåer/supermoderna gympabyxor” och en snygg t-shirt på sina trimmade kroppar. Plus ett par NYA helt VITA gympaskor. JAG hade mina gråa SUPERGAMLA, urslitna, men ack så sköööna, gympaskor, som jag borde kastat för länge sen….), och så ruuuusa in i lokalen där alla stod i ring, beredda att börja.

Så startade det.

Jag blev så FÖRVÅNAD över hur det KÄNDES i kroppen! Så. Otroligt. Förvånad. Det var TUNGT! T U N G T ! HerreGud! Det kändes som om fötterna hade spikats fast i golvet och bara ville stanna där. Jag fick vid varje ”studs” liksom draaaa upp kroppen: ”Ååååheeeej, åååhååååå!”.

Jag, som trott att jag skulle studsa lätt som en fjäder, som ”förra gången jag gympade”!

Den gången då jag hade mungiporna i öronhöjd hela gympapasset bara för att det var så KUL, och bara för att Kroppen Tjoade av Glädje och Lycka, för att jag fylldes med Endorfiner och Vitaminer och allehanda Goda Saker!

Och det var ju ”typ igår”…..*räknar*…..

….1997.

Shit! Jag tyckte det var ”nyss”.

Typ.

Sen lyfte gympaledaren lite på armarna hit och dit, och min hjärna sa liksom: ”VA?!?!” Och jag sa liksom: ”Meh! Vaeremerej?!? Du har ju DANSAT avancerade danser halva ditt liv!! Vad är PROBLEMET??? Liksom.”

Problemet var väl att hjärnan ”slumrat till” genom åren som gått, vilket jag inte insett. Jag trodde det bara var att ”köra igång” igen; gympa på Gamla Meriter liksom.

”Komma här och komma”.

Jag såg ut som en gammal köttbulle som någon satt lite tandpetare på, till ben, som skräckslaget, och med svår andnöd ( likt en gammal kärring med svår astma) tog sej igenom Värsta Upplevelsen Ever! Att le var det inte tal om! Jag behövde använda all min (livs-) kraft till att Överleva – både mentalt och fysiskt.

Min kära chef, som springer en mil om dagen (!) på tid (!!), och som är äldre än jag (för jag skyllde lite på åldern inom mej….), studsade fram till mej och viskade:

”Meh! Du var ju värsta dansaren förr ju!”

”Jag veeeeet!” fräste jag tillbaka. ”Men nu  har jag ju det häääääär!”, och grabbade tag i maghänget som guppade ikapp med brösten!

Det Positiva i det hela var att jag tänkte på alla som är RIKTIGT TJOCKA och som klarar av att gå ner i vikt och träna osv, och jag tänkte att jag fr o m nu kommer beundra dom ÄNNU MER och ha en STÖRRE FÖRSTÅELSE för hur JOBBIGT och TUNGT det är….

…..och jag ska fr o m NU låta bli att tänka: ”Det är ju bara att……..”.

Jag kan också erkänna att när vi låg på golvet och ”sprattlade” låg jag mest och funderade på hur jag skulle komma UPP igen, för det värkte i varenda del i kroppen! Speciellt i baklåren. Där hade jag ”sträckt mej”, trodde jag, eftersom det gjorde så OOOONT! På något Magiskt sätt kom jag ändå upp igen, och sen ner igen, åsså upp igen….

….och då handlade det BARA om ren och skär ENVISHET från min sida: ”Jag SKA!!!”

OCH ett litet stänk av att jag inte ville stå/ligga där och SKÄMMAS!

Det fanns andra ”tanter” där också, som inte heller var så tränade. Och jag tänkte att jag skulle ”fanimej” inte vara värst/sämst iallafall!

Planen hade ju varit att jag skulle vara nästintill Bäst.

Snacka om att inte ha någon självkännedom alls!

OCH att vara helt Orealistisk.

😉

Jag ska avsluta ett kapitel nu…./erviluca

Postat den

….och börja på ett nytt.

Och när man slutar måste man också AVSLUTA.

Det betyder att man måste rensa och fixa och ta bort och städa och packa ihop.

Just nu städar jag i datorn.

Det är otroligt fascinerande. Det är som att Rensa i skrivbordslådor: Man hittar både Ditt och Datt.

Mest Datt.  😛

Vissa saker kan jag bara radera, men det är väldigt mycket som jag vill SPARA.

Jag är mycket för att SPARA.

Eftersom jag alltid haft ett behov av att SKRIVA, så finns det MASSOR av SKRIVET i datorn!

Det är allt ifrån nedskrivna tankar till julhälsningar till början på böcker, till ideér på hur jobbet skulle kunna utvecklas, till komplicerade och avancerade teorier om än det ena än det andra.

Och Guuuuud vad jag är klok! Inser jag. Och vad mycket jag KAN!

För den Petige kan jag berätta att Privata saker – vilka det nu ärhar jag mest skrivit på fritiden. Jag har gått till jobbet EFTER dagens slut och suttit ett par timmar och skrivit. Ba´fatt jag har haft behov av det. Och för att det är kul! Man ska inte bara kasta bort Kloka Tankar som dyker upp.

Nu skriver jag ut Dom Kloka Tankarna, eller skickar dom till min privata mailadress.

Det är spännande och tankeväckande att gå igenom allt jag skrivit….

…och MYCKET ska, som sagt, sparas:

En del SKA bli böcker, annat kanske blir ”föreläsningsupplägg” – om jag en vacker dag ska föreläsa – man vet aldrig. Andra saker kommer jag att lägga i ”Dagbokskistan” som står i förrådet, med dagböcker från Tidernas Begynnelse och framåt i, och spara tills jag blir ”gammal och grå”, och då ska jag ta fram alla  dagböcker och papper och gå igenom Mitt Liv i efterhand.

Suga lite till på Livskaramellen, kan man säga.

Troligen kommer jag att lägga ut lite texter här i bloggen också, för att det finns mycket tankeväckande i datorn att hämta.

Att avsluta ett kapitel är fascinerande!

Hur hinner ”folk”? /erviluca

Postat den

Hur hinner folk med allt som dom gör?

Jag tycker att jag knappt hinner något!

Att städa tex, tar ju massor av tiiiid, och sen är tiden slut för dagen. Nästan, eftersom det emellan städandet måste lagas mat, gås ut med hundar, göras toalettbesök av diverse sorter, hängas tvätt (kanske samtidigt som toalettbesöket – man är väl Quinna!) och kanske stoppa in ny tvätt också….

….och gå ut med hundar igen, laga mat igen.

Disken skiter jag i!

Jag diskade ju IGÅR!!! Nån måtta får det väl vara på hemmafrufasonerna!

Fast om man ser på Hemmafruarna i Hollywood så har jag en känsla av att dom inte behöver lyfta ett finger, om dom inte vill! För det gör alla andra åt dom. Lyfter på deras fingrar alltså.

Dom kan gå omkring och bekymra sej om det är vitt eller gult guld i ringen, eller vilken lampa som passar i vilket rum, eller uppröra sej över vilken växel dom lagt i när dom kör bil…… fast dom inte har växlad bil ens!

VAR dom verkligen Svenskar från början?? Hur kunde dom bli så ”Hollywoodfierade”??

Nåja.

Här sitter jag i min lilla lägenhet och får göra allt själv.

Men är rätt nöjd ändå.

Men hur HINNER ”folk”???