RSS Flöde

Dagsarkiv: 24 november, 2012

På Äventyr med Grabbarna Grus /erviluca

Postat den

En historia från ”förr”:

Vi ska bada i badhuset. Barnen älskar att bada, även om det är med hjärtat i halsgropen jag ser dem kasta sig ut i vattnet, fullkomligt orädda, och jag knappt kan slappna av en sekund för att jag måste kolla och checka att dom lever hela tiden….Men vi har ju så kul! Eller nåt……

 När jag betalat i luckan, och vi ska gå in, är en pojke borta. Jag ser honom ingenstans. Jag går runt med två pojkar i hängandes i händerna, som inte alls vill leta efter mellanbror. De vill ju bada! Då hör jag: ”TITTA MAMMA! VAD HÖGT!”

Suck. Var är han? Det står en spalje där. En HÖG spalje. Superklättervänlig ser jag nu. Hur kan man placera en superklättervänlig spalje vid en kassa till ett badhus, tänker jag irriterat, och säger till Mellan att han ska klättra ner. Det är högt så det är med hjärtat i halsgropen (där det sitter ungefär varannan dag pga alla äventyr) jag ser honom sitta där uppe och svaja.

Han börjar gråta. ”Jag KAN INTE klättra ner!”

Åh, herregud! Vad göra? ”Kom ner nu!” säger jag irriterat. ”Kan du klättra upp så kan du klättra ner!”.

”Jag våååågar inte!”. Tanten i kassan öppnar luckan och ropar påpassligt: ”Barnen får inte klättra i spaljen!” och tittar på mig som om jag vore en idiot. Jag har lust att säga: ”Neheeeee???? Det TRODDE jag!” och dregla lite.

Jag börjar känna panik-känslorna komma: ”Kom ner nu!” fräser jag argt. 

”Uäääääääääää!!!” svarar Mellan.

Då börjar Storing klättra i spaljen. Jag fullkomligt RIVER ner honom. ”Vad GÖR du?”

”HAN får ju klättra!” gnäller Storing. 

Suck. ”Sätt er på bänken och sitt där! Annars får ni inte bada alls!” ryter jag till Storing och Minsting, som är helt oskyldig…… och riktigt känner hur jag drar folks blickar till mig. ”Hemska mamma”, tänker dom säkert.

Med tillgjort lugn på rösten säger jag till mellanbrodern HUR han ska göra för att klättra ner: ”Håll fast dig DÄR med händerna….Sååååja….Sen tar du den foten som är närmast luckan…nej inte den!…den ja, och sätter ett steg nedanför…sååååja…och sen tar du andra handen DÄR…håll hårt!…braaaaa…och så…..”

Till slut är han nere på golvet. ”Jag kunde!” säger han stolt, och ser ut som om han tänker klättra upp igen. För att han ”kunde”!  Jag RYCKER tag i hans arm, suger fast båda de andra killarna i den andra handen och släpar in dom i omklädningsrummet, medan var och en skriker: ”Jag vill gå FÄLV!!”

 I omklädningsrummet håller jag en kort ”föreläsning” för dom vad man får och inte får göra…

Dom lyssnar inte. Dom ska ju bada!

Och åka kana på golvet i duschen!

Suck.

Jag – en Orealist! /erviluca

Postat den

Jag är så Orealistisk ibland.

Vi hade Höstfest på jobbet igår. Det hela började med, i Hälsans tecken, med att vi alla fick välja en ”rörlig sysselsättning”. Jag valde gympa. På Friskis och Svettis.

Jag såg verkligen fram emot det.

Jag såg framför mej hur jag glatt studsade in i gympa-salen, följde ledarens rörelser till punkt och pricka – lätt som en plätt – och hur jag studsade runt bland alla andra, fullkomligt energifylld, och med en kondis som Dom Andra blev Gröööna av Avund över.

På ett ungefär så såg min Mycket Orealistiska Fantasi ut.

Gissa om jag blev Besviken!?

Oj oj oj!

För det första stressade jag dit, för det var massor att göra med samtal på jobbet, och hembesök och hinna både äta lunch och gå ut med hundar, och prata med sjuk tonåring hemma, och ”dom andra” tonåringarna, och säga till dom att dom måste fixa sin kvällsmat själva (”Men ååååååååååååååååh!!!!”) osv och så jag fick kasta mej på cykeln och trampa ner till Friskis och Svettis med svetten rinnande utefter ryggrad och kinder.

På med dom otroligt töntiga kläderna (såg jag i spegeln 10 minuter senare: ett par blå sommarcykelbyxor med små blommor på, och en stor svart mamma-t-shirt…

….”alla andra” hade urtjuuuusiga ”trikåer/supermoderna gympabyxor” och en snygg t-shirt på sina trimmade kroppar. Plus ett par NYA helt VITA gympaskor. JAG hade mina gråa SUPERGAMLA, urslitna, men ack så sköööna, gympaskor, som jag borde kastat för länge sen….), och så ruuuusa in i lokalen där alla stod i ring, beredda att börja.

Så startade det.

Jag blev så FÖRVÅNAD över hur det KÄNDES i kroppen! Så. Otroligt. Förvånad. Det var TUNGT! T U N G T ! HerreGud! Det kändes som om fötterna hade spikats fast i golvet och bara ville stanna där. Jag fick vid varje ”studs” liksom draaaa upp kroppen: ”Ååååheeeej, åååhååååå!”.

Jag, som trott att jag skulle studsa lätt som en fjäder, som ”förra gången jag gympade”!

Den gången då jag hade mungiporna i öronhöjd hela gympapasset bara för att det var så KUL, och bara för att Kroppen Tjoade av Glädje och Lycka, för att jag fylldes med Endorfiner och Vitaminer och allehanda Goda Saker!

Och det var ju ”typ igår”…..*räknar*…..

….1997.

Shit! Jag tyckte det var ”nyss”.

Typ.

Sen lyfte gympaledaren lite på armarna hit och dit, och min hjärna sa liksom: ”VA?!?!” Och jag sa liksom: ”Meh! Vaeremerej?!? Du har ju DANSAT avancerade danser halva ditt liv!! Vad är PROBLEMET??? Liksom.”

Problemet var väl att hjärnan ”slumrat till” genom åren som gått, vilket jag inte insett. Jag trodde det bara var att ”köra igång” igen; gympa på Gamla Meriter liksom.

”Komma här och komma”.

Jag såg ut som en gammal köttbulle som någon satt lite tandpetare på, till ben, som skräckslaget, och med svår andnöd ( likt en gammal kärring med svår astma) tog sej igenom Värsta Upplevelsen Ever! Att le var det inte tal om! Jag behövde använda all min (livs-) kraft till att Överleva – både mentalt och fysiskt.

Min kära chef, som springer en mil om dagen (!) på tid (!!), och som är äldre än jag (för jag skyllde lite på åldern inom mej….), studsade fram till mej och viskade:

”Meh! Du var ju värsta dansaren förr ju!”

”Jag veeeeet!” fräste jag tillbaka. ”Men nu  har jag ju det häääääär!”, och grabbade tag i maghänget som guppade ikapp med brösten!

Det Positiva i det hela var att jag tänkte på alla som är RIKTIGT TJOCKA och som klarar av att gå ner i vikt och träna osv, och jag tänkte att jag fr o m nu kommer beundra dom ÄNNU MER och ha en STÖRRE FÖRSTÅELSE för hur JOBBIGT och TUNGT det är….

…..och jag ska fr o m NU låta bli att tänka: ”Det är ju bara att……..”.

Jag kan också erkänna att när vi låg på golvet och ”sprattlade” låg jag mest och funderade på hur jag skulle komma UPP igen, för det värkte i varenda del i kroppen! Speciellt i baklåren. Där hade jag ”sträckt mej”, trodde jag, eftersom det gjorde så OOOONT! På något Magiskt sätt kom jag ändå upp igen, och sen ner igen, åsså upp igen….

….och då handlade det BARA om ren och skär ENVISHET från min sida: ”Jag SKA!!!”

OCH ett litet stänk av att jag inte ville stå/ligga där och SKÄMMAS!

Det fanns andra ”tanter” där också, som inte heller var så tränade. Och jag tänkte att jag skulle ”fanimej” inte vara värst/sämst iallafall!

Planen hade ju varit att jag skulle vara nästintill Bäst.

Snacka om att inte ha någon självkännedom alls!

OCH att vara helt Orealistisk.

😉