Månadsarkiv: september 2012

Såg du Skavlan igår? /erviluca

Såg du Skavlan igår?

Dessa tre fina Palme-söner, som berättade lite om sin version kring deras pappas mord. Det var fascinerande att se dessa tre söner, som jag just igår, mer såg som söner än som vuxna män (som dom ju är!). Söner till en känd psykolog och en statsminister. Bara det!

Dom fick sedan sitta kvar när nästa gäst kom; Lena Olin – kroniskt vacker som en dag. Det var kul att höra henne berätta lite om sitt liv också. Gästerna får ju bara några minuter på sej så det gäller att säga ”rätt saker”, tänker jag.

Jag kollade lite på äldsta sonen  Mårten Palme när andra människor intervjuvades. Han såg så GENUINT intresserad och nyfiken ut samt strålade som solen själv! Vilken karisma!

Därefter intervjuvades en till fascinerande människa, en norsk rock-punk(?)-bandsmedlem/tv-personlighet. Jag minns inte vad han hette, men han pratade bl a om att känna sej som 8 år inuti, och att han trodde det var lite typiskt för ”medelålders män” nuförtiden, varvid jag tänkte att jag är en medelålders man (!).

      

Sen kom dom två MEST fantastiska människorna; iallafall EN utav dom:

 En vit kvinna (Jessica Thomson Caninno) blev våldtagen i USA, som 20-åring, och en svart man (Ronald Cotton) åkte fast efter att ha blivit utpekad av Jessica. Han blev dömd, mot sitt nekande, och fick 60 år i fängelse (eller om det var livstid?). Efter ca 1 år i fängelse träffade Ronald på Den Riktiga Våldtäktsmannen (i fängelset) och bad honom erkänna sitt brott, vilket han inte gjorde. Ronald talade också om för sin advokat och för andra, vem den Riktiga Våldtäktsmannen var, men ingen lyssnade, eller gjorde något åt det.

EFTER 11 ÅR FÄNGELSET hörde han talas om DNA-prov, och bad att han skulle få ta det. Han fick det, och det visade sej att han INTE var Den Rätta Våldtäktsmannen. Han släpptes fri.

Den Riktiga Våldtäktsmannen fick också ta DNA-prov, och åkte fast för brottet.

Jessica fick veta detta och kände en OERHÖRD skuld över att hon pekat ut fel man, och så blev hon också rädd för att Ronald, som suttit oskyldigt dömd, skulle hämnas. Efter ett tag sökte hon upp denne man, för att be om förlåtelse. Han sa att han förlåtit henne för länge sedan.

Nu satt han där, i TV-rutan, och såg så lugn och sansad ut: Strålade omtanke och värme, och pratade om förlåtelse.

Han och kvinnan hade blivit mycket goda vänner.

Jag kände att jag skulle vilja ha en sån människa nära mej, i mitt liv. En sån människa som kommit så långt med sej själv att han/hon kan GE utan att säga ett ord. Med ett inre lugn och en kärleksfullhet som strålar i stillhet.

Jag blev helt tagen av denna man!

Det blev förresten alla i studion, såg jag.

En sån människa som bara ÄR och ändå GER, och det verkar så ENKELT och SJÄLVKLART.

En sån vill jag ha i mitt liv.

Nära.

…..så att jag kan lära mej mer, om kärlek, omtanke, värme, godhet, förlåtelse och att GE.

Dom har tydligen skrivit en bok ihop också, och den måste jag givetvis läsa!

Chokladbollar med snorkråkor /erviluca

Jag lyssnade på Titti, Ola Lustig och Roger på radion i morse. Dom är verkligen underhållande! Bl a skulle Titta ”hissa” och ”dissa” något. Hon dissade hembakta bullar när barnen varit inblandade, och jag förstår precis vad hon menar….

….och minnen dök upp ifrån den tid jag jobbade på dagis:

Jag och ”4-åringarna” skulle baka. Jimmy var en liten kille som dreglade så det stod härliga till!

”Sug in dreglet!” uppmanade jag honom  hela tiden, för att dreglet inte skulle hamna i smeten, som han fick den stora äran att vispa.

*Slurp* hörde jag hela tiden,  *slurp*. Han ansträngde sej verkligen att inte dregla i smeten!

I mitt stilla sinne tänkte jag att JAG iallafall inte skulle äta av den kakan.

Dom andra 4-åringarna skulle göra chokladbollar. Kära nån vilket geggande! Det hamnade nog både snorkråkor, dregel, och kanske lite annat också efter toalettbesök, eller kli i stjärten, i smeten, för att inte tala om alla små fingrar som det slickades på och sen ner i bunken igen!

Det gick faktiskt inte att hålla reda på vad alla gjorde, även om jag försökte: ”Tvätta händerna! INTE slicka på fingrarna!”

Korkade jag! Att tro att en liten behovs-styrd fyra-åring kan LÅTA BLI att slicka på sina jättegoda choklad-doppade fingrar är ju faktiskt helt…korkat!

Nåja.

JAG åt varken av sockerkakan eller chokladbollarna, men många föräldrar gjorde det på föräldramötet. Modiga föräldrar! Eller korkade? Kanske bara helt enkelt Ovetande…..

Jag har därefter nästan aldrig ätit av ”barnbakade” bullar eller kakor (om det inte varit mina egna barn som bakat, förstås, för deras snor och skit fick jag väl i mej ändå! 🙂  ) på dagis eller i skolan.

Jag BRUKAR tänka att degen faktiskt varit i ugnen och att alla baciller borde ha dött där….

…men jag kan inte njuta när jag minns hur det gick till när dagisbarnen bakade!

Och chokladbollar har man ju INTE i ugnen. Så där stannar alla snorkråkor och bajsbitar kvar!

Uäck!

 

 

 

Jag – en lagbryterska /erviluca

 

 

 

EN HEL MÅNAD…..

…gick det utan att jag blev utskälld av NÅGON!

Det har varit en MYSIG månad.

En. Hel. Månad.

Jag borde ha firat – igår!

Idag blev jag utskälld:

”Det är faktiskt KOPPELTVÅNG i den här kommunen!! Hör du vad jag säger!? Jag tycker inte om hundar som springer lösa och DET ÄR FAKTISKT KOPPELTVÅNG!!” vrålade han åt mej.

Vi gick på spåret i skogen, och jag hade precis släppt lös två av hundarna.

”Det är faktiskt KOPPELTVÅNG ÖVERALLT här: Domarudden, Smedby, Skånsta….” rabblade han.

Han kanske trodde att jag var hörselskadad, eftersom han var tvungen att prata så HÖGT, och jag svarade inte (men han ställde ju heller ingen fråga….) – LOG bara stort.

Jag-ska-inte-bli-arg-och-jag-ska-inte-be-om-ursäkt-och-jag-ska-inte-koppla-hundarna! tänkte jag och loooog så det gnistrade om tänderna (om det inte fastnat någon matrest där…).

Han måtte trott att jag var utvecklingsstörd eller nåt.

Han joggade sen iväg, och vände sej om flera gånger för att se om jag kopplade hundarna. Det gjorde jag INTE! Jag hade två hundar lösa NÄSTAN hela promenaden, och försökte fundera ut något finurligt att säga till honom om jag skulle möta honom en gång till. Men jag kom inte på något.

Bara typ: ”Jaha, men då bryter jag väl lagen då!”. För det gjorde jag ju.

Jag gick omkring och bröt lagen.

Hemska, otäcka lagbryterska!

Ring polisen!

Promenaden blev inte lika mysig som den brukar vara….Det ÄR inte kul att bli utskälld och sen tänkte jag bara på att jag bröt lagen och på att, när jag gör det,  måste stå ut med att bli utskälld ”stup i kvarten”……

….. och att jag tyckte att människor som inte gillar hundar borde förbjudas! Dessutom tänkte jag att koppeltvång borde förbjudas, för det är hundmisshandel, tycker jag.

Sen borde man förbjuda knäppa människor också! Både såna som har hund och såna som inte har hund!

Hundar som aldrig får springa lösa är det SYND om! Så det så!

Mina hundar kommer I PRINCIP alltid när jag ropar eller visslar. Fast bara ”i princip”. Flisa är nästan alltid lös eftersom hon ALDRIG går fram till andra hundar eller människor. ALDRIG! Och hon kommer NÄSTAN alltid när jag ropar, även om hon stannar en meter ifrån (!).

Men men….

Kanske jag en dag finner mej i (lyder) lagar och regler – precis som ”alla andra” lagliga och Duktiga Människor, som aldrig gör några fel….

….. men till den dagen kommer……

….. kommer jag att förbli en lagbryterska, och dessutom kommer jag att bryta lite andra regler också! Ba´fatt jag vill det! Eller för att just dom reglerna är knäppa!

Så det så!

Ha!

Där fick ni!

 

Världen ÄR verkligen upp-och-ner /erviluca

TVÅ INLÄGG I ETT, kan man säga:

http://www.rb.se/press/kampanjer/Pages/varlden_ar_upp_och_ner.aspx

Ovanstående klipp är väldigt bra, tycker jag.

Världen ÄR verkligen upp och ner, och jag tänker på det rätt ofta – typ varje dag.

Jag tänker ofta på Orättvisorna. Att vi i västvärlden är så bortskämda och  ofta ägnar vår tid åt egocentriska saker, att vi blir upprörda över småsaker och att vi inte är tacksamma över hur bra vi har det.

……………………………………………………………………………………………….

En liten historia om Oviktiga Petitesser:

Igår gick jag för att köpa ett par ”promenadskor”, fast nuförtiden heter det ”walking-shoes”, eller nåt sånt. För man GÅR inte längre – man POWERWALKAR! Dom skor jag hittills gått i var rätt så slitna och började mer se ut som ”extraskinn-på-fötterna”, än som skor.

”Kan jag hjälpa dej?” sa den coola killen i Sportaffären.

”Ja, jag ska ha ett par skor som jag kan GÅ MYCKET i! Jag är mycket ute och går med mina hundar, i skogen och överallt och hittills har jag gått i DOM HÄR!” sa jag och lyfte upp ena foten med ”extra-skinnet” på.

Jag hade faktiskt köpt dom skorna i samma affär, och dom har varit JÄTTEBRA, så därför tänkte jag att jag skulle köpa ett par till i just DEN affären.

”DOM HÄR har varit jättesköna och bra att gå i, så något liknande skulle jag vilja ha”, sa jag.

”Men det där är ju JOGGING-skor!” sa coola killen upprört. ”Har du GÅTT i ett par joggingskor?!”

”Ja…”, sa jag och fick skämmas mej rödansiktad…

Jag tittade i golvet och skruvade lite på mej.

”MENAR DU ATT DU GÅTT OMKRING I ETT PAR JOGGINGSKOR!?!”

Nu var Coola Killen riktigt upprörd.

”….förlåt….” pep jag.

”Ja, det får väl gå för den här gången, men lova att inte göra om det!!” sa Coola Killen myndigt.

Jag lovade, men ärligt talat hade jag fingrarna i kors bakom ryggen….

Nu har jag ett par ÄKTA Walking-skor, och jag har LOVAT Coola Killen att INTE jogga i dom….

…men jag tror inte jag kan hålla det. Får väl kika mellan träden så att han inte spionerar på mej, när jag får för mej att jogga i mina walking-skor….

…………………………………………………………………………………

Och återigen tänkte jag på Den Upp-och-ner-vända Världen:

VI köper Specifika skor för Specifika tillfällen. Många – speciellt tjejer – har dessutom X antal skor bara för att vara snygga, och matcha sina out-fits.

Men på Andra Sidan Världen får kanske en liten kille ett par ärvda skor, som är tre nummer för stora, och dessa skor släpar dom med sej dom första åren – tills dom passar ett tag – och sen har dom skorna tills dom hänger i remsor på fötterna.

Samma sak med kläder. Vi byter kläder varje dag, matchar, försöker vara snygga, köper nya stup i kvarten, fast vi inte BEHÖVER.

Men på Andra Sidan Världen får man EN t-shirt och den har man på sej tills den ramlar av av sej själv….och då kanske man måste knyta ihop den på något sätt, för att ha den kvar ett tag till….eftersom man inte får tag på någon ny.

Det är VERKLIGEN Upp-och-Ner-vända Världen!

Och varför fick just JAG lyckan att födas just HÄR, där vi har det så himla BRA?!? Och varför är jag inte superdupertacksam varje dag? Och varför klagar vi på småsaker när det är INGET att klaga på EGENTLIGEN?!

Saken är den att jag retar mej på folk som klagar och gnäller på småsaker, för jag har ”Den Andra Världen” ständigt i mitt sinne….

…även när jag grottar ner mej själv i småsaker som egentligen bara är en ”piss i havet”.

Jag VILL INTE reta mej på andra och jag VILL INTE grotta ner mej i småsaker själv (någonsin!), MEN jag  får väl ursäkta mej med att jag är ju ”bara en vanlig människa”, med fel och brister – precis som du!

Fast jag tror ändå att det är BRA och VIKTIGT att vi inte glömmer bort att vara tacksamma över det vi har, och att ägna en liten tanke, då och då, åt ”Den Andra Världen”, där dom inte har det lika bra.

 

😉

 

 

 

 

Irritation…/erviluca

judge

….är en känsla som är ”istället-för”.

Det är ingen grundkänsla.

Man är arg eller ledsen eller frustrerad över något. Man uttalar inte det man skulle behöva uttala. Man smiter undan sina egna känslor, och är feg, eller så har man inte lärt sej att lägga undan sitt eget tyckande på hur man tycker det ska vara, och så lägger man över det på den man irriterar sej på….

….och tycker att dom/han/hon borde fatta ändå!

Det gör dom inte.

Dom fattar kanske inte ens om du förklarar, om du ”uttalar”.  För dom tycker Annorlunda. Tänker ”inte-likadant” som du. Tänker åt ett helt annat håll. ÄR helt annorlunda. Och troligen är det inte ens ”fel” –  bara som du tänkt att det  inte skulle vara.

Så hur blir man då av med irritationen?

För det är ju enklare att göra sej av med sin egen irriation, än att försöka få ”resten av världen” att ändra sej.

Eller?

Irritation är ett jävla energislöseri! Du slösar med din egen energi! Åt något du troligen inte kan göra något  åt.

Guuuud, så irriterande!

 

Att göra det svårt för sej, eller att älska barn och hundar gränslöst /erviluca

      

Att se till att inte göra det lätt för sej….

DET är jag bra på!

Ingenting ska vara Bara Enkelt!

När jag gick på Socialhögskolan i Östersund, första omgången, hade jag (och dåvarande maken – ja, jag gifte mej väldigt tidigt!), skaffat en valp. Så jag var tvungen att gå ut med den ”stup i kvarten” och kunde därmed inte hänga med till fik, och sånt, direkt efter plugget, och var alltid tvungen att skynda mej hem till hunden. Och OM jag gick ut och festade behövde jag hundvakt (tack, Kristina!).

Sen kom Äldste Sonen.

Och jag fortsatte på Socialhögskolan i Östersund. Denna omgång var jag ensamstående mamma, med allt vad det innebär. Men det gjorde att jag blev än mer fokuserad och motiverad när jag pluggade, vilket gjorde att jag oftast var Bäst i Klassen på tentor. Tjoho! Ibland gick jag ut och festade, och då hade jag barnvakt (tack Jari! Och tack ”va-hette-hon-nu-då?”….Susanne; vad hette hon som gifte sej med Micke?).

Sen gick åren och jag hade Äldste Sonen att ta hänsyn till, och tänka på, i Första hand – ALLTID – och så skaffade vi katter. Inte en, inte två….utan flera! Of course! Lagom är inte bäst i min värld!

Så dök Andre Maken upp, ”bara-sådär”, och han råkade vara allergisk mot…katter! Så ”hejdå, katterna!” och ”Välkommen till oss, Nya Mannen!”. Sen kom Storing, Mellan och Minsting. Fler att ta hänsyn till och bry sej om, och älska, och komma i första hand. Alltid.

 

Så skilde vi oss. Då skaffade jag hund. Så den vecka jag var barnledig, och EGENTLIGEN skulle kunnat ha BARA-FÖR-MEJ-SJÄLV, hade jag nu en liten hundvalp…som sedemera blev en vuxen hund!

Sen blev det en hund till, en hund till och en hund till…..

Och NU, när jag går en utbildning igen, så måste jag springa ifrån och gå ut med hundar och ”fixa och dona” med dom….

Så….man kan ju undra vad det är för fel på mej, som alltid ser till att ha Någon Annan att ta hänsyn till i första hand, och som behöver mej, alltid?!

Fast det behöver ju inte vara något fel, direkt….

Men jag har ALDRIG gått en utbildning, eller haft ett ett jobb, och bara kunnat bry mej om mej själv.

Aldrig!

Och när väl Minsting är vuxen, och klarar sej själv (om sisådär 7 år)….

…..då är jag förmodligen farmor (???) och Troligen en Super-engagerad sådan!

Hoppas jag.

Är det synd om mej?

Näe, inte ett dugg!

Men det bara slog mej att jag ALLTID sprungit iväg för att ”Ta-Hand-Om-Någon” när ”alla-andra” fikat/festat/diskuterat/umgåtts/gjort ingenting/slappat etc.

Och jag har aldrig kunnat gå hem från jobbet och lägga mej i soffan och bara fisa!

…. och jag har faktiskt rätt mycket luft i magen….

😉

Men jag hade (nog) inte kunnat göra på annat sätt. För jag har ett sådant STOOOOORT ”ta-hand-om-behov” antagligen….

…..eller ”att-vara-älskad-och-älska-någon-och-vara-behövd-behov” eller ”att-gosa-med-någon-behov”.

Eller nåt.

….eller så älskar jag helt enkelt bara hundar och barn så gränslöst mycket så att jag inte kan leva utan dom!

Så enkelt kan det vara.

Eller nåt.

🙂

 

 

 

 

Den Värdefulla Tiden /erviluca

När vi åker hem återgår tiden till den vanliga

varje minut blir en minut lång

det hörs på klockans tickande

Tiden innehåller bara tid

som går

hos mormor

 

”Ja, då fick jag den dagen att gå också”

säger mormor

som om det är hon som styr tiden

Men om hon gjorde det

borde hon snabbspola vissa dagar

eftersom hon tycker

att de är så långsamma

 

När man är barn

Går tiden fort

men långsamt

Den springer iväg

hoppar, gör hoppsasteg

hjular, snurrar runt

 

Samtidigt går den så långsamt

Ett sommarlov varar i en Evighet

 

En vuxen människa försöker pressa in

Så mycket som möjligt på den lilla tid

de har

Tänk om mormor kunde ge Den vuxna människan

lite tid

Hon har ju tid Över!

 

I en familj där tre generationer

lever tillsammans

Hur går tiden där?

Krockar den i hörnen mellan

generationerna?

 

Det är först när man rusat igenom livet

i 180 knutar

och börjar lugna ner sig

– när man inte orkar springa så fort längre –

för det värker i knäna

 som man inser att Tiden är

så Värdefull

 

Och vad som är värdefullt

 

Var det Tiden på jobbet?

Tiden med kompisarna?

Tiden framför datorn?

Tiden med dina barn?

Vilken tid var Viktig?

 

Och hur tänker du prioritera din tid

i Framtiden?

 

I värsta fall

kan du väl låna lite

av mormor

Jag kan inte bestämma mej /erviluca

Jag kan inte bestämma mej för om jag är Nöjd eller Missnöjd, om jag är uttråkad eller inte, om jag är boored eller inte (samma sak juh, men jag orkar inte ta bort det), om jag är trött eller pigg (jo, det kan jag: Trött!)….

Jag kan inte bestämma mej för om jag vill ha någon att älska i mitt liv, eller inte, om jag vill bli älskad eller inte, om jag vill vara del i ett par eller inte.

Jag kan inte bestämma mej för om jag ska vika den rena tvätten eller inte, om jag ska tvätta en tvätt till eller inte, om jag ska städa badrummet också (precis som allt annat idag) eller inte.

Jag kan inte bestämma mej för om jag är Nöjd med mitt Liv eller inte, om jag gjorde det jag ville eller inte, om jag gör det jag vill eller inte, om jag vill ha det städat eller stökigt, om jag vill lära känna grannen eller inte, om jag vill bo här eller inte….

Jag kan inte bestämma mej för om jag är nöjd med mitt boende eller inte, om jag är nöjd med mitt jobb eller inte, om jag vill leva så här eller inte…..

Jag kan inte bestämma mej för om jag vill gå på kör eller inte, eller gå på Friskis och Svettis eller inte eller om jag vill gå på Brukshundsklubben eller inte.

Jag kan inte bestämma mej för om jag ska banta eller inte, om jag är tjock eller smal eller inte (!), om jag ska gå snabba promenader eller långsamma, om jag ska fixa riktig mat till mej eller inte….

HerreGud vad jag inte kan bestämma mej!

Suck!

😦

 

Rewind /erviluca

Tänk om man kunde spola tillbaka sitt liv till en punkt som man ville återuppleva. För att sedan spola framåt igen till där man är.

Eller tänk om man kunde stoppa tiden, när det känns riktigt riktigt bra!

Jag har några minnen ifrån hippor jag var på som 11-12-åring, som var Magiska.

Eller så skulle det vara häftigt att kunna spola tillbaka tiden och stå och titta på sej själv och hur det var, när det hände. Hur det såg ut och vad jag egentligen gjorde, och vad det var som var så häftigt.

I många fall handlar det om små förälskelser och ”nära stunder” med någon söt kille…

Men livet har väl varit mer än förälskelser och söta killar!?

Eller?!

SEN blev jag ju mamma och DÅ förändrades ALLT.

ALLT!

Minuten efter att mitt första barn föddes….DÄR och DÅ hade jag velat stoppa tiden! Men det var nästan som om tiden stod still alldeles av sej själv ändå, faktiskt.

 Märkte ni att jorden slutade snurra en stund den 30 augusti 1983? Det var Den Äldsta Sonen som föddes.

DET var Magiskt!

Äsch, jag skulle ju Carpe Diem hade jag ju bestämt!

Shit bah! Idag gick det visst inte.

😦

 

 

 

Småfunderingar /erviluca

 

Vissst är det lite småkonstigt att så fort man slår på TV:n är det PRECIS SAMMA snutt på den film man slog på TV: på sist! Alltså, jag menar inte att det är samma grej på TV:n varje gång jag slår på den, men OM jag tex zappar runt på dom olika kanalerna så kommer jag in på samma snutt på Just Den Serien eller Filmen som jag gjorde förra gången jag zappade runt.

Visst är det KONSTIGT!?

Sen är det en sak till:

Jag diskade MASTODONTdisken igår, i omgångar, för allt kunde inte stå på tork samtidigt…….

……. plus att disken jag tog från Storings rum behövde först skrapas med allehanda verktyg, och därefter ligga i blöt i hett vatten i flera timmar (!). Av en tallriks innehåll kunde jag göra en liten luddig filt….

 Men när jag väl var färdig och köket glänste i all sin prakt, kommer det lufsande två killar från Minstings rum och så ställer dom ett par tallrikar och några glas på diskbänken……

Vad jag gjorde då?

Jag sjöng en passande sång, förstås:

”Never Ending Stooooohoryyyyyyyy!”