Jag vet inte om det var min Vilda Fantasi som spelade upp sej igår kväll, eller om det var Sant det jag upplevde. Och jag kommer heller aldrig att få veta det.
Jag gick ut genom porten för att gå kvällsprommisen med hundarna. Det var mörkt och runt hörnet dyker det upp en man klädd i mörka kläder, och jag tror han talar i en mobil. Jag ser honom i ögonvrån, och plötsligt går det kalla kårar utefter min ryggrad, och hela mitt inre skriker: ”Akta dej!”.
Jag har ju sett mörkt klädda män talandes i telefonen 140 ggr förut, utan att bli rädd, på kvällen, men just igårkväll hände något i hela mej.
Lugnt samlar jag ihop hundarna och bestämmer mej för att inte gå min vanliga kvällspromenad, som går runt fotbollsplanen, eftersom delar av den vägen är mörk och inga hus nära. Så jag svänger höger runt husen, istället för vänster, och går en kort promenad som är upplyst, och nära husen.
Jag känner mej obehaglig till mods, och lite arg för att jag känner så. Jag vill inte känna så! Jag vill inte att min värld ska begränsas av ”mörka män”!
När jag sedan kommer runt huset möter jag samme man igen, och han pratar fortfarande i telefonen. Han går emot mej samtidigt som jag ser en annan man komma emot mej från andra hållet. Också pratandes i mobilen. Jag ser att dom tittar på mej, utan att jag tittar direkt på dom. Jag får en obehaglig känsla i hela mej igen.
DÅ händer det!
Detta är inte Flisa, men ger en bild av hur galen hon blev.
Flisa blir GALEN! Helt galen! Hon börjar störtskälla på Den Mörke Mannen. Superilsket! Hon hoppar upp och ner med framtassarna och skäller och skäller. Hon tycks HATA denna man.
Flisa är en ”snäll flicka”, som ALDRIG bitit någon, ALDRIG varit DUM mot någon – varken hund eller människa – och som nästan alltid går rundor förbi människor när hon går lös, vilket hon nästan alltid gör. Jag kopplar henne bara då vi måste gå nära någon bilväg, för hon har INGEN som helst respekt för bilar: ”Flytta på dej!” verkar hon tänka om bilar.
Nåväl.
Jag kopplar Flisa, och hyschar på henne. Männen försvinner och jag går hem.
Det känns skönt att jag har en hund som skulle kunna försvara mej, och jag känner mej både lite skakad, och inte – samtidigt. Men ändå låser jag polislåset på dörren för första gången när jag kommer in.
Var det Fantasin som spelade mej ett spratt, eller var det Intuitionen som Varnade mej för Verkligheten?
Who knows!?
Och jag kommer aldrig någonsin att få veta det heller.
erviluca #mammatillfyrakillar 