Var man än är, och hur man än ska umgås, finns det alltid dom som väljer bort umgänget runtom och istället blippar på sin lilla mobil.
DET tycker jag är konstigt!
Om man sitter fem runt ett soffbord och dricker lite vin, äter snacks och pratar, så är det alltid någon som plockar upp sin lilla älskling och börjar trycka och klicka på den.
Hur kan det komma sej att man väljer att umgås med sin mobil i Sociala Sammanhang??
”Jag ska bara SMS:a till …..XXXX!” säger dom om man frågar.
”Eeeeeh…och det måste göras NU?!?!”
FÖRR-I-TIDEN (när jag var yngre) kunde man sitta och prata med folk EN HEL KVÄLL utan att dom ringde hem eller bort!
EN. HEL. KVÄLL.
Jag vet inte hur vi överlevde dessa Trauman, men det g jorde vi. På något underligt sätt. Det är kanske därför vi alla över 40 har lite ryckningar och tics då och då….
Än värre är ju när man sitter och pratar med någon mellan FYRA ögon och den tar upp sin lilla älskling och börjar ”smeka” den….
”Eeeeeh…Ho ho! JAG sitter här!” kan man påminna Personen Mittemot då.
”Jag VET! Men jag-ska-bara….*oviktig förklaring*”…….
……för det är ALDRIG någon som är döende i andra änden, så förklaringen är ALDRIG ”jag-ska-bara-ringa-ambulans”.
KONSTIGT!
Generationen UNDER 40 kanske kommer att umgås HELA GÄNG med sina mobiler. Man sitter runt soffbordet och klickar på sina mobiler, i tystnad, och det anses…NORMALT.
Kan det bli så tro?
Man kanske t o m SMS:ar varandra runt bordet:
”Titta va ful skjorta Pelle har!”
”Ja, Guuuud, ja! *fnissar*”
Man KAN ju faktiskt snacka skit om varandra när man sitter bredvid varandra när man SMS:ar. Risken är bara att någon visar den andra sitt SMS….
Då blir det Världens SMS-krig.
I Tystnad.
Som farmor till Blivande SMS-kommunicerande barnbarn, kommer jag nog att skaka på huvudet och säga:
”Det var bättre FÖRR!”
Varav barnbarnen kommer att himla med ögonen och tycka att jag är såååååååååååååå gammal!
Och det är jag ju också.
Då.