RSS Flöde

Etikettarkiv: fina

Cool älgko /erviluca

Postat den

Juli 2013 122

Fiona pausar i skuttandet.

Vi är ute och går i skogen. Vår vanliga runda, men…..dalaaaaa!  – *spännande*- : Åt ”fel” håll!

Hundarna skuttar hit och dit. Fiona springer långa rundor in i skogen och kommer lyckligt skuttande tillbaka och vill ha en liten klapp. Som vanligt.

Sen ser jag plötsligt att båda hundarna får upp ett – eller varsitt (?) – spår. Nosarna är klistrade i marken och dom far runt i cirklar och hit och dit. Fast helt tyst (dom är inte så där GALNA, som våra taxar blev när dom fick upp spår när jag var liten: Dom nästan SKREEEK av upphetsning).

Plötsligt ser jag hur Fiona tvärnitar och hoppar jämfota rätt upp i luften. Så brukar hon göra när hon blir skrämd. Hon lägger öronen bakåt, svansen mellan benen och far som ett skott genom det höga gräset till mej: ”Maaatteeee, hjälp! Det var läskigt!”  säger hon.

Johoooo, det gör hon visst!

Milton springer också i cirklar, men tycks missa ”målet” (of course! HAN har inte mycket till luktsinne…) och kommer också skuttande tillbaka till mej. Han tittar förvånat på Fiona och undrar vad hon blev rädd för.

Fiona STIRRAR in i skogen. Jag försöker se vad det var som skrämde henne. Kanske en fjäder, tänker jag. Ja, knasbollen är rädd för fjädrar.  😛

Jag kisar med ögonen och försöker se vad det är: En KO?!? tycker jag det ser ut som. En ko mitt i skogen?? Näe, det kan det inte vara….Den står i skuggan mellan träden några meter ifrån oss. Ja, det ÄR en ko – en ÄLGKO! Hon står och tittar helt lugnt på oss och tuggar på något, sådär lite nonchalant. Åh, vad hon ser cool ut! Det skulle inte förvåna mej om hon ställde sej på bakbenen, lutade sej mot trädet och tog en cigg. SÅ cool ser hon ut. ”Som om jag BRYR mej”, säger hon, typ, och tuggar vidare. Helt otroligt! Älgkon står ungefär 4-5 meter ifrån oss. Helt lugnt. Tuggar.

Juli 2013 139

Fiona ”säger”: ”Matte, titta titta titta! SER du?!?”

”Ja! Jag SER! Det är en Ä L G K O (jag tycker det är bra om Fiona lär sej en massa ord)

Vi går därifrån. Älgkon står kvar.

Älgko som funderar på karate...

Jag får för mej att hon kanske ska attackera oss bakifrån, men hur attackerar en älgko?? Karate? ”Haijaaaaaa!” med bakbenen? Eller stångar den? Utan horn?

Medan jag funderar på HUR den eventuellt kommer att attackera har vi kommit så långt ifrån den att sannolikheten att den faktiskt gör det har försvunnit.

Men minnet av den COOLA älgkon är kvar i mitt huvud.

Och kanske i Fionas också.

Milton fattade inget.

Som vanligt.

😉

Kärlek till sönerna /erviluca

Postat den

När någon frågar: ”Och hur mår dina söner då?” så blir min första känsla en mindre explosion av kärlek och stolthet i bröstet.

Jag är så stolt över mina söner så att det är inte klokt!

Jag nästan spricker!

Dom är så varma och fina och goa och ÄKTA så att jag nästan slår knut på mej själv av lycka!

En efter en har dom gått igenom ”faser” där jag undrat om det någonsin kommer att ta slut, om det är ”kört” för dom, och tankar som ”vad har jag gjort för fel?!?!”…..

….och snart står jag med FACIT i hand över alla fyra:

FY FAAN VAD DET BLEV BRA!

Jag är nog både LÄTTAD och STOLT, tror jag, och kroniskt FYLLD AV KÄRLEK till mina vackra, fina, kärleksfulla, varma, goa, kloka

fyra söner.

Visserligen är en kvar i den trötta, loja, hösäckiga, ”vet-inte-åldern”…..

 Men ändå!

Dom andra kom ju ut på Andra Sidan som Underbara Människor, så varför inte han?!

I LOVE YOU SONS of me!

 

En liten (rasist-) tant /erviluca

Postat den

Hon ler emot hundarna och säger att dom är fina. Sen berättar hon att hon själv har en liten hund – en norfolkterrier som heter Nisse. Hon pratar lite med hundarna också, och så berättar hon att hundar kan förstå upp till nästan 200 ord, och vi kan båda konstatera att ”ja, så är det – dom förstår väldigt mycket!”.

Sen berättar hon att hon är lite arg på sin läkare, eftersom hon har så ont i ryggen och han borde verkligen ha givit henne en remiss till sjukgymnasten och inte bara en massa medicin.  Hon vet i och för sej att hennes sjukgymnast är bortrest, men det finns ju andra (!) som också är anslutna till Försäkringskassan. ”Eller hur?!?”

Hon är nog en liten tant som gillar att prata, tänker jag. En social liten tant som pratar med den som lyssnar. Och kanske med dom som inte lyssnar också.

Hon hoppar tillbaka till hundpratande och säger till Fiona att hon inte har ”hundjackan” på sej och därmed inte har hundgodis i fickan. Jag säger att jag tror att Fiona nosar så mycket på henne för att hon känner att tanten luktar hund. Det tror tanten också. Vi konstaterar att hundar har väldigt gott luktsinne.

Sen går det förbi några barn som vill klappa Fiona och Milton. Det får dom. Tanten berättar då att lilla Nisse ääälskar barn och därför går dom förbi en skola nästan varje dag. Där kommer det alltid fram en massa barn som vill klappa Nisse. ”NIIIISSSEEEEE!!!” ropar barnen när tanten går förbi.

Tanten ser glad och stolt ut. Hon gillar nog också barn, tänker jag. Där har dom ett gemensamt intresse, hon och Nisse.

”Men en dag kom det fram en kvinna till mej. Hon var väl i 30-årsåldern. Hon sa åt mej att jag inte fick gå förbi skolan där varje dag. Hon gillade nämligen inte att hennes barn klappade på Nisse. För dom blir smutsiga!”  Tanten låter irriterad.

”Du vet väl hur dom är?!?” fräser hon. ”Dom tror att man blir smutsig av hundar och så måste dom tvätta sej tre gånger för att bli av med smutsen! Jag tycker dom kan sluta skaffa så många barn, jag!” pratar hon vidare.

”Ett, två eller tre barn räcker väl?! Men neej, fler ska dom ha! Jag tycker dom kan knyta ett snöre runt snoppen jag!”

”Snart befolkar dom väl hela vårt land, dom där! Ja sanna mina ord, dom kommer att ta över hela Sverige! Det sa faktiskt ett barn till mej häromdagen: Är du kristen eller muslim, sa barnet. Jag är SVENSK! svarade jag”, skrockar hon – nöjd över sitt eget svar.

”Jag kommer att slippa uppleva det, men mina barn….dom kommer att behöva uppleva att hela landet blir muslimskt. Alla kommer till slut att vara svartmuskiga och muslimer. Dom kommer att ta över! Det är så det kommer att bli!”

Hon har nu riktigt hunnit hetsa upp sej nu, och jag står mest och lyssnar, men känner mej mer och mer obehaglig till mods.

”Näe, nu måste jag gå vidare!” säger jag till slut och tänker när jag går: ”Det där var faktiskt en Äkta Rasist. Jag visste inte att dom ser ut SÅ!? Som små snälla gummor…. Men dom ser väl ut som vemsomhelst egentligen, om man tänker efter”.

Jag funderar lite på vad  hon sa:  Att ”Hela Sverige kommer att bli muslimskt”….och jag frågar mej själv: ”Bryr jag mej om det?”

Näe, faktisk inte, svarar jag mej själv, för jag bryr mej faktiskt inte om om människor är vita, svarta, bruna, gula eller röda, vilken färg dom/vi har på ögon eller hår och om det är krulligt eller rakt, och jag bryr mej heller inte om vilken Gud dom/vi tror på,och om vi alla tror på samma eller inte….

…för det jag bryr mej om är att människor är snälla och goda, vill varandra väl och försöker göra sitt bästa, att vi respekterar varandras olikheter och likheter och att vi inte bryr oss om vilket land andra kommer ifrån, utan att vi alla i grund och botten är MÄNNISKOR  – oavsett utsida.

Så OM hela Sverige är muslimskt och alla svenskar har bruna ögon om 50 år eller 100 år, så gör det mej inget, bara alla mår bra inuti och att krigen upphör och människor hjälper och stöttar varandra.

insidan på ALLA

Utsidan är ju ändå bara ett skal, och den gud som människan tror på tror den på, oavsett namn på den. Det viktiga är att vi gör så gott vi kan och ”älskar min nästa såsom mig själv”.

På ett ungefär.

Det BORDE inte vara så svårt.

Men det är det tydligen.

 

 

Göra smycken själv /erviluca

Postat den

En kvinna har en liten utställning idag i restaurangen på jobbet. Hon gör smycken och schalar (vad konstigt det ser ut med sch…stavas det verkligen så? Shalar? Schalar?  Sjalar?…!) sjalar. Fina. Jag frågar vad halsbanden kostar. 150 kr. Jag vill köpa! Tur att jag inte har några pengar i plånboken. Eller nåt.

Men så kommer jag på: Göra själv! Kan själv! Jag är ju en riktig ”kan-självare”! Jag kan faktiskt nästan allt (+ – En Massa Grejer, tex koppla in en bänkdiskmanskin….det kan jag inte. Visserligen har jag inte ens försökt ens…men ändå!).

Jag säger till en kollega: ”Kan vi inte köpa in en massa grejer som man kan göra smycken av, och starta någon slags tjej/tant-klubb där vi en gång i veckan ska sitta och pyssla/göra smycken?” ”JA!” säger hon och berättar att hon redan köpt in såna saker, för hon tänkte att hennes dotter skulle tycka det var kul, att göra smycken. Det tyckte hon inte….

Så vi kan starta ”typ i morgon”!

”Då kan vi väl vara hos dej, för hos dej är ingen man i vägen?” säger hon.

”Ja!” säger jag.

Åh, vad jag ser fram emot vår första Pysselkväll!

 

 

Jag undrar vad som hände…/erviluca

Postat den

För några år sedan bloggade jag på Aftonbladet. Det var KUL! Jag fick kontakt med ett gäng andra bloggare, och vi följde varandra på olika sätt, kommenterade varandras inlägg, blev liksom ett litet gäng, som grenade ut sej hit och dit, och man följde ”främlingars liv och leverne” via bloggarna, på ett sätt som var…trevligt och spännande och kul, och ibland kanske lite sorgligt.

Vi stöttade varandra, peppade varandra och hade det mysigt och bra i vår lilla blogg-värld. Efter några år sa Aftonbladet plötsligt en dag: ”Nu får det vara SLUT! Nu får ni inte blogga hos oss längre! Vi ska bara ha proffsbloggare fr o m nu!” Och vi ”fotfolksbloggare” blev upprörda och ledsna och förtvivlade i olika varianter, och med olika styrka, men Aftonbladet slängde ut oss allihop, ändå! UT I KYLAN, bah!

Vi hamnade lite här och där i bloggvärlden, och jag tappade kontakten med dom flesta, eftersom jag inte var tillräckligt ihärdig med att leta upp dom. Jag letade knappt alls. Faktiskt. Men grejen var ju att det var så enkelt och lättsamt där på Aftonbladet.blogg och det var liksom själva Grejen och Vitsen med att blogga: Att få skriva av sej OCH ha det trevligt med andra.

Att LETA och stöka och greja hade jag inte tid med. Några gamla Aftonbladet-bloggare kom hit (till wordpress), och vi har fortfarande kontakt, via bloggen, men dom flesta försvann ur min värld.

Ibland undrar jag hur det gick, för vissa….

I morse, när jag stod i duschen, tex, började jag tänka på ”C4” (eller kallade hon sej C3?), som hade en relation med någon ”Mr X” (eller vad det var), och hon skrev fantastiska texter om deras möten. Han var gift, men dom var liksom ändå ”Själsfränder” – och jag minns att jag hade svårt att acceptera att han faktiskt vänstrade och att hon var ”älskarinnan” – men jag älskade hennes texter! Så vackra. Så fina.

Vad jag förstod SKULLE han skiljas (som ”alla andra” som vänstrar) men det gick inte ”för barnen”, och vad allt det är som ”dom” säger.

Han kanske inte insåg att det är 2000-talet och man KAN skilja sej, och barn ÖVERLEVER skilsmässor, och det kan t o m bli bättre, beroende på hur äktenskapet är….men BRA kan det ju INTE vara när den ena har en älskarinna år ut och år in…..

Nåja.

Sen fick han cancer, och hela relationen blev satt ur spel, på något sätt, och hon skrev längtansfyllda texter om honom, och han hade också en blogg, där han skrev ”sitt”…..

Men hur gick det sen??

Jag bara undrar…

Är det någon gammal Aftonbladet-bloggare som vet? Som också följde dom?

Hur gick det?

SÅ tänkte jag i duschen i morse.

………………………………………………..

Och ååååh, vad jag längtar tillbaka när jag skriver det här…Tillbaka till Aftonbladet-bloggs-tiden.

Näe, ”vi” längtar efter Aftonbladet-blogg ; Den Gamla Goda Tiden!