Kategoriarkiv: dogs

Den Värdefulla Tiden /erviluca

När vi åker hem återgår tiden till den vanliga

varje minut blir en minut lång

det hörs på klockans tickande

Tiden innehåller bara tid

som går

hos mormor

 

”Ja, då fick jag den dagen att gå också”

säger mormor

som om det är hon som styr tiden

Men om hon gjorde det

borde hon snabbspola vissa dagar

eftersom hon tycker

att de är så långsamma

 

När man är barn

Går tiden fort

men långsamt

Den springer iväg

hoppar, gör hoppsasteg

hjular, snurrar runt

 

Samtidigt går den så långsamt

Ett sommarlov varar i en Evighet

 

En vuxen människa försöker pressa in

Så mycket som möjligt på den lilla tid

de har

Tänk om mormor kunde ge Den vuxna människan

lite tid

Hon har ju tid Över!

 

I en familj där tre generationer

lever tillsammans

Hur går tiden där?

Krockar den i hörnen mellan

generationerna?

 

Det är först när man rusat igenom livet

i 180 knutar

och börjar lugna ner sig

– när man inte orkar springa så fort längre –

för det värker i knäna

 som man inser att Tiden är

så Värdefull

 

Och vad som är värdefullt

 

Var det Tiden på jobbet?

Tiden med kompisarna?

Tiden framför datorn?

Tiden med dina barn?

Vilken tid var Viktig?

 

Och hur tänker du prioritera din tid

i Framtiden?

 

I värsta fall

kan du väl låna lite

av mormor

Jag kan inte bestämma mej /erviluca

Jag kan inte bestämma mej för om jag är Nöjd eller Missnöjd, om jag är uttråkad eller inte, om jag är boored eller inte (samma sak juh, men jag orkar inte ta bort det), om jag är trött eller pigg (jo, det kan jag: Trött!)….

Jag kan inte bestämma mej för om jag vill ha någon att älska i mitt liv, eller inte, om jag vill bli älskad eller inte, om jag vill vara del i ett par eller inte.

Jag kan inte bestämma mej för om jag ska vika den rena tvätten eller inte, om jag ska tvätta en tvätt till eller inte, om jag ska städa badrummet också (precis som allt annat idag) eller inte.

Jag kan inte bestämma mej för om jag är Nöjd med mitt Liv eller inte, om jag gjorde det jag ville eller inte, om jag gör det jag vill eller inte, om jag vill ha det städat eller stökigt, om jag vill lära känna grannen eller inte, om jag vill bo här eller inte….

Jag kan inte bestämma mej för om jag är nöjd med mitt boende eller inte, om jag är nöjd med mitt jobb eller inte, om jag vill leva så här eller inte…..

Jag kan inte bestämma mej för om jag vill gå på kör eller inte, eller gå på Friskis och Svettis eller inte eller om jag vill gå på Brukshundsklubben eller inte.

Jag kan inte bestämma mej för om jag ska banta eller inte, om jag är tjock eller smal eller inte (!), om jag ska gå snabba promenader eller långsamma, om jag ska fixa riktig mat till mej eller inte….

HerreGud vad jag inte kan bestämma mej!

Suck!

😦

 

Jag undrar vad han tänker/tänkte…. /erviluca

 

När det är Min Egen Vecka kan jag ”skita i allt”:

–  Jag kan ”skita i” att laga näringsriktig mat tex, och bara äta några mackor till middag, eller en tallrik gröt, eller lite (?) yogurt med flingor….

Jag kan skita i att diska, plocka undan, städa ö h t …….

……fast det kan jag nog skita i lite då och då ändå, ba´fatt jag prioriterar Annat, som tex att gosa med hundarna, eller gå ut med dom eller hjälpa någon son med någon läxa eller bara sitta och glo på TV,  och jag VÄGRAR stressa runt som en hysterisk höna på kvällarna och Göra Allt!

Life is now! And life is not cleaning up and get destressed! Vet inte om den engelskan var riktigt, men det kändes rätt att skriva det här på engelska.

Jag kan skita i dom flesta Måstena, UTOM just att gå ut med hundarna och det som rör dom.

Nu har vi (jag och exet) precis bestämt att Grabbarna Grus ska vara hos var och en utav oss TVÅ veckor i taget istället för EN.

Igår var det EN vecka utan Grabbarna som var tillända, och jag såg fram emot Ytterligare en fri helg, mitt i RÖRAN hemma.

Då ringde numera jättestora Minsting: ”Mamma, får jag och XX lana hos dej? Jag får för pappa, och han får för sina föräldrar!”.

Först tänkte jag: ”NEJ!”

Sen tänkte jag: ”Varför inte?”

Sen sa jag: ”Men då får du förbereda XX på att golvet är fullt av bajs och kiss och vi har en valp som biter en i tårna, och jag har inte städat på en vecka och det är disk upp till taket i köket och…och…och….”

”Jarå! Helt okey!”

Så dök dom upp.

XX blev överskjutsad av sin pappa när jag var ute med hundarna.

Googlad smutstvätt...

När jag kom in efter att XX kommit tänkte jag:

”UNDRAR vad XX:s pappa tänkte när han gick slalom mellan framdragna strumpor och skor (valpen drar fram alla skor och placerar dom lite här och där….och hittar strumpor överallt som hon också lägger där hon hamnar), bajs- och kisshögar och mina sorterade smutstvätthögar, som jag sorterat i vardagsrummet (!) och som Valpen sedan delvis ”sorterat om”…..och vad han sen säger till Mamman om det hem deras son ska vistas i i ett dygn??…..Ring soc!!?”

Jag funderade också senare på om XX kanske ångrade sej – att han velat lana här – när han snubblade runt bland bajs- och kisshögar och kände DOFTEN! Och när han fick putta undan valpen som försökte äta upp hans grillade kycklingben då han satt i soffan och åt….

Googlat diskberg.

Eller när han försökte ställa sin tallrik ovanpå ALL ANNAN disk i köket, när han ätit upp sin kyckling och sina pommesfrites….

Eller när han skulle gå och lägga sej på morgonkulan, och Minsting ropade på mej ( som försökte sova, vilket var svårt eftersom Fiona (vår bebis) hade svårt att förstå varför vi skulle sova i Ett Annat Rum….

….eller så var det för att hon blivit lös i magen och bajsade förton FLER, och mycket mer illaluktande och löööösa, högar än vanligt.

”Mamma! Kom och plocka upp bajset som ligger i Mellans rum!” (där XX skulle sova)

Jag vinglade upp, med håret på ända, med Fiona huggandes i vaderna – typ! – och torkade upp högarna, som STANK (!), i Mellans rum, samt allt kiss hon också lyckats producera under natten…

Hur mycket kiss och bajs får plats i en liten skrutthund egentligen?!?

Jag undrar verkligen om XX ångrade sej då?

Det tar ett tag innan STANKEN lägger sej nämligen….

Och jag VET att XX har Väldigt Ordningssamma och Duktiga föräldrar!

Undrar vad han kommer att säga när han kommer hem?

Jag kan bara föreställa mej. Men försöker låta bli….

Men what the heck!

I am me, och vad gör det om hundra år!

Det viktiga är ju att Carpe Diem.

Och det gör jag, så gott jag kan.

Dessutom ääääälskar jag den lilla bitiga, bajsande och kissande Galningen vi tagit hem. Mitt i allt är  hon Helt Underbar!

Så det så!

🙂

 

Blev jag räddad av Flisa?? /erviluca

Jag vet inte om det var min Vilda Fantasi som spelade upp sej igår kväll, eller om det var Sant det jag upplevde. Och jag kommer heller aldrig att få veta det.

Jag gick ut genom porten för att gå kvällsprommisen med hundarna. Det var mörkt och runt hörnet dyker det upp en man klädd i mörka kläder, och jag tror han talar i en mobil. Jag ser honom i ögonvrån, och plötsligt går det kalla kårar utefter min ryggrad, och hela mitt inre skriker: ”Akta dej!”.

Jag har ju sett mörkt klädda män talandes i telefonen 140 ggr förut, utan att bli rädd, på kvällen, men just igårkväll hände något i hela mej.

Lugnt samlar jag ihop hundarna  och bestämmer  mej för att inte gå min vanliga kvällspromenad, som går runt fotbollsplanen, eftersom delar av den vägen är mörk och inga hus nära. Så jag svänger höger runt husen, istället för vänster, och går en kort promenad som är upplyst, och nära husen.

Jag känner mej obehaglig till mods, och lite arg för att jag känner så. Jag vill inte känna så! Jag vill inte att min värld ska begränsas av ”mörka män”!

När jag sedan kommer runt huset möter jag samme man igen, och han pratar fortfarande i telefonen. Han går emot mej samtidigt som jag ser en annan man komma emot mej från andra hållet. Också pratandes i mobilen. Jag ser att dom tittar på mej, utan att jag tittar direkt på dom. Jag får en obehaglig känsla i hela mej igen.

DÅ händer det!

Detta är inte Flisa, men ger en bild av hur galen hon blev.

Flisa blir GALEN! Helt galen! Hon börjar störtskälla på Den Mörke Mannen. Superilsket! Hon hoppar upp och ner med framtassarna och skäller och skäller. Hon tycks HATA denna man.

Flisa är en ”snäll flicka”, som ALDRIG bitit någon, ALDRIG varit DUM mot någon – varken hund eller människa – och som nästan alltid går rundor förbi människor när hon går lös, vilket hon nästan alltid gör. Jag kopplar henne bara då vi måste gå nära någon bilväg, för hon har INGEN som helst respekt för bilar: ”Flytta på dej!” verkar hon tänka om bilar.

Nåväl.

Jag kopplar Flisa, och hyschar på henne. Männen försvinner och jag går hem.

Det känns skönt att jag har en hund som skulle kunna försvara mej, och jag känner mej både lite skakad, och inte – samtidigt. Men ändå låser jag polislåset på dörren för första gången när jag kommer in.

Var det Fantasin som spelade mej ett spratt, eller var det Intuitionen som Varnade mej för Verkligheten?

Who knows!?

Och jag kommer aldrig någonsin att få veta det heller.

Hon BITS med sina små vassa tänder! /erviluca

 

”Bits den?” frågade ett litet barn igår, som ville klappa.

”Ja, just DEN bits faktiskt!” sa jag. ”Inte för att vara elak, men hon är en baby-hund så hon har inte lärt sej än, och just nu bits hon faktiskt nästan hela tiden.”

Då ville han inte klappa henne. Och det förstår jag. ”Klapp, klapp, klapp…AJJJ!!!”.

Hon bits! Och bits. Och bits. Och bits.

Och sen kissar hon sjöar på golvet, lite här och där. Och bajsar högar. Jättehögar,tycker jag. Stora bajshögar för en liten hund.

Och så bits hon igen.

Plötsligt hänger hon i ena byxbenet, som draaaaas med när man ska någonstans. Eller så hugger hon tag i handen när man sitter i soffan i lugn och ro: ”BIT!” ”AJJ!”

När jag skulle koppla henne i morse bet hon mej så hårt i handen att jag ryckte till och drog undan handen så snabbt, att jag råkade boxa till Milton som stod alldeles bredvid. ”Knak”, sa det inuti hans mun och han studsade undan och började stryka tassen över nosen, som gjorde ont. Stackars Milton!

Milton är STOISK. Jag tror jag aldrig använt det ordet förut, men jag tycker verkligen att han är STOISK. Han härdar ut när lillskruttan biter honom, skäller på honom, hugger tag i hans koppel och draaaar….Han bara väntar lugnt på att jag ska säga ”NEJ!” till bebisen. OM han någon gång fräser ifrån, ber han nästan om ursäkt efteråt (till mej: ”Förlåt! Jag VET att hon är valp, men jag stod inte ut längre!”). F ö är han bara tålmodig och SNÄLL. Snäll och tålmodig.

Flisa har satt sej i respekt. Det gjorde hon direkt och tydligt. Ingen hugger tag och drar i Flisas koppel inte. Och inga småbett i bakbenen (som Milton får stå ut med)!

Själv lever jag i bland en massa småsjöar med kiss, med små öar av bajs däremellan. Lägenheten luktar väl lite sisådär just nu…. Jag dammsög och skurade ALLA golv i lördags, men vad spelar det för roll två dagar senare….?

Tänk vad man måste stå ut med när man har ett litet Troll i huset!

Tur att hon är så söt!

Tur att hon har så gosig och pussig mage!

Tur att hon är så söt när hon sover!

Tur att hon sover på natten!

För det gör hon faktiskt.

😉

 

 

 

En massa idéer och tankar /erviluca

Ibland är det så mycket jag vill skriva om så att det blir värsta ”seriekrocken” i huvudet, och ingen ordning på någonting. Så nu måste jag vänta på att bärgningsbilen ska komma, och på poliserna och brandmännen, som ska reda ut allt , och ta bort en bil i taget , och fixa och dona.

SEN blir det väl lite ordning igen. Där inne. I skallen.

Eller så måste Idéerna och Tankarna bara lära sej att ställa sej i kö, och vänta på sin tur. Nu trängs dom och bråkar och skriker ”JAAAAG vill vara först!!” och jag bara låter dom hållas….

Jag måste bli strängare mot Idéerna alltså. Eller nåt.

Rynka ögonbrynen och säga: ”Men den VAR faktiskt först! Du får vänta!”

Men tänk om DEN andra idén är roligare, och mer spännande, och har bråttom ut?!?

Den kanske borde få Förtur! Den kanske handlar om Nuet!? Den kanske är en Nyhet!!

Det är inte lätt att vara fylld av idéer, tankar och fantasier!

Stackars stackars lilla mej….

😉

Hur dagen började…/erviluca

 

Jag var på utbildning idag. En skitbra utbildning! Jag har vänt på hjärnan tre varv, och såna utbildningar gillar jag – där jag verkligen får TÄNKA så det KNAKAR.

Nåja.

Jag hade inte fixat någon hundvakt, och vem kan ”vakta” TRE hundar, varav en är en pytteliten valp, egentligen?

 Jag inser att det är ett uppdrag som är rätt omöjligt. Förutom för MEJ som äääälskar dom och som därför kan stå ut med kiss och bajs och stök…… och bli biten i händerna, eller tårna……..

 ……och en valp som går ”kors-och-tvärs” och som inte gör som man säger osv.
JAG står ut. Men troligen inte någon random hundvakt.

Så jag bestämde mej för att ha hundarna i bilen, och ha med allt dom behöver och rasta dom regelbundet under dagen.

Givetvis blev morgonen lite kaosartad. Mornar där allt MÅSTE klaffa – för att man MÅSTE komma iväg i tid och MÅSTE få allt fixat etc osv bla bla bla – klaffar aldrig. Så ÄR det. Så det är inget att hetsa upp sej över. Men upphetsad blir jag, och då inte på det Trevliga Sättet, utan mer på Det Svettiga Stirrande Sättet.

Om NÅGON kliver framför mej och säger ”Böh!” när jag blir stressat, stirrig och svettig så är jag ”ready to kill”. Typ.

När jag väl kommit till bilen med två normala hundar och en ”hit-och-dit-valp”, en kasse med hundgrejer och handväskan (som ENVISAS med att ramla av axeln när den inte ska det – jävla skitväska! – men snygg är den iallafall)…

…..så hade jag GLÖMT BILNYCKELN! Eller, kanske inte glömt, utan mer inte kollat att den verkligen låg i väskan!

Den låg i min jeansjacka som hängde i  hallen hemma!

Jävla jeansjacka!

Så jag fick gå hem igen med tre hundar, varav en som studsade åt ”fel håll” hela tiden….

Väl tillbaka vid bilen startade resan mot Målet.

Någon Rolig Figur hade ändrat på ”språk” på min GPS så den talade holländska! Jag är inte så bra på det, och jag brukar bara LYSSNA när jag har GPS:en på, men nu fattade jag alltså NOLL, och jag var alldeles för stressad för att stanna bilen och ställa om GPS:en.

Jag vet inte ens hur man gör! Fast det kanske är enkelt, men jag hade inte tid att kolla!

Så jag ”tolkade” GPS:en så gott det gick, och kom ”Ganska Rätt”. Alltså inte Helt Fel.

MEN! Jag höll på att somna vid ratten! Det är Helt Hopplöst för mej när jag är trött och ska köra bil: Mina ögon åker igen heeela tiden, och det fanns inte tid för att stanna och sova lite…förstås! Så jag tänkte att jag skulle köra av och köpa en kopp kaffe, men där jag körde av hade dom tagit bort hela jävla Statoil (!)….

…eller så fanns det aldrig någon Statoil där.

Jag kan nämligen inte lita på mitt minne vad gäller vad saker och ting ligger och hur det ser ut, för det sinnet är lika ”wajko” som lokalsinnet (dvs finns inte!). Det blev en U-sväng där istället, och inget kaffe.

Väl framme rusade jag upp för alla trapppor där på Söder, och in på skolan där utbildningen skulle vara! Jag frågade i receptionen i vilken lokal utbildningen hölls, men då sa  hon att det inte var någon sådan utbildning där (!).

”Men åååååååååååååh!”

Utbildningen skulle vara på en Annan Adress! Jag hade blandat ihop X och Y och fått det till B. För att göra en lång förklaring kort.

Så det var bara att trava vidare. Gata upp och gata ner.

Jag kom ”bara” 30 minuter för sent….

Svettigare än svettigast.

*suckar*

Varför blir det alltid så när jag ska göra något?

Jag startade ju faktiskt ändå hemifrån TIDIGT! Supertidigt.

Nåja.

Dagen var ändå rätt jättebra…..

…förutom lunchen, och det var ju den, och kinesen, jag tänkte skriva om nu…..

Men det gör jag i nästa blogginlägg, för den här inledningen blev så lång.

Missa inte Den Spännande Fortsättningen i Nästa Blogginlägg…..

😉

Slut för nu.

Hur privat får man vara? /erviluca

Jag har kanske inte förstått det där med att man ska vara så himla Privat när man är Ute i Stora Världen – tex på jobbet. Jag har alltid tänkt att Det Privata – alltså det som är Familj, intressen, tankar, åsikter, hobby, släkt och allt som är Utanför Jobbet – är liksom Det Riktiga Livet, och Resten, tex jobbet, är bara en liten del av ens liv, eller av det man gör. Så när en människa vill hålla sitt ”Liv-utanför-jobbet” helt Hemligt, på jobbet, blir liksom den människan bara halv….

…eller kanske bara en fjärdedel….

…av sej själv. Hen visar bara upp en fjärdedel – jobbdelen – och det blir lite…tomt!

”Ho! Ho! Det ekar här!”

Typ.

Eller så kan man säga att den människan bara går på ETT ben när hen är på jobbet, och lämnar det andra hemma. Hoppar omkring, liksom lite halt….

En enbent, halt, människa.

För att bli HEL på jobbet tänker jag att man ska dela med sej till sina arbetsKAMRATER lite om sitt hemmaliv – sitt privata – så att man ser en HEL människa. Förståelsen för den människan blir då också större. Och ”tycka-om:et”. Man tycker mer om en ”hel” människa.

Peter Larsson är inte bara busschaufför, han är pappa också. Till Nova och Niklas. Och husse till Bobbo. Skild.

”Jahaaaa!”

”Är det viktigt för dej att veta att Peter Larsson är pappa? Varför?! Det har ju inte med hans jobb att göra!”

”Jo, för att han kanske inte kan jobba alla nätter/kvällar/dagar som det behövs, för han kanske behöver VAB:a, eller så kan han inte jobba kvällar, för han har ingen barnvakt…”

”Jahaaa!”

Och om han kommer till jobbet dagen efter han fått veta att Nova har leukemi, så är han inte Bara En busschaufför – han är väldigt mycket pappa också! En pappa vars tankar kretsar kring om Nova ska klara cellgiftsbehandlingen samt en massa oro kring hennes sjukdom. Kanske oroar han sej också för hur Niklas, som hamnat i skymundan, mår. Peter kan inte stänga av sin pappasida när han sitter där och kör buss. Det är bra för hans chef att ha förståelse för det. OCH hans arbetskamrater.

Vi är inte DELAR, och vi kan INTE separera dessa ”icke-delar” av oss själva i olika sammanhang, även om många många gör det bästa för att faktiskt göra det.

Men jag tror vi går sönder av det. Jag tror det bästa är om vi är ”någorlunda hela” i alla sammanhang och att vi är ”lite privata” på jobbet – och lite ”jobbiga” hemma…..Ha ha ha, näe jag menar; precis som vi berättar om vårt jobb för vår familj, för att bli lite mer ”hela”. Och skapa förståelse.

Många delar blir en helhet.

Låt oss våga vara Lite Privata, och därmed förstå varandra bättre, och bli lite mer Helheter, helt enkelt!

En fettohög! /erviluca

När min vikt började vandra uppåt, och varje kliv upp på vågen blev en sorgestund, slängde jag vågen. Aldrig trodde jag väl att jag skulle upp i den vikt-klassen som jag då var i! Man tror liksom inte att man ska hamna där, eller här, där man hamnat….

…och fast jag avskyr ordet ”man” tänker jag använda det i hela detta inlägg flera gånger, för idag känner jag för det! Jag vill inte stå för allt själv, utan jag skriver ”man” istället, så drar jag med er alla andra i samma svep!

Ha!

VAR tror man inte att man ska hamna??

Jo, i fettohögen! Där ”alla andra medelålders/gamlingar” hamnar, där brösten hänger till knävecken och allt annat hänger med! DÄR trodde man aldrig att man skulle hamna. Och nu är man där! Hur gick det till?! NÄR hände det??

Jag funderar nu allvarligt på att slänga alla speglar i hemmet…..

”Igår” var jag ”ung, fräsch och snygg” – typ – och IDAG är jag ”en tjock fettohög där allt strävar mot golvet”. 

Och jag märkte knappt ens när det hände!

Det är såååå konstigt! Jag bara hamnade där, utan att göra nåt!

Jag kommer ihåg när jag tittade på min ex kollega Gunilla (fingerat namn) som var i 60-årsåldern, och tänkte att MIN mage aldrig skulle stå ut som en liten stor bula framtill, och att MINA tuttar inte någonsin skulle nå dit – till kulan på magen, så att de liksom möttes där i mitten….

Men VAD fick mej att tro att MIN kropp skulle vara så fantastisk att den höll sej Ung och Vältränad (*harkel*) och Snygg år ut och år in utan att jag gjorde något?!?

VAD?!?

Ärftlighet? Vädret? Världens Orättvisa eller Rättvisa?!? VAD??

När jag nu tittar på GAMLA tanter med grått, krulligt hår, beige kappa och käpp….

…som stapplar fram och ser knappt vägen framför sej, och ropar ”VA?!?!” när någon säger något…

…tror jag att :”JAG KOMMER ALDRIG…..”

Men VA FAAN!

ALLT ”kommer-aldrig” har ju skett hittills!!

Jag blir mörkrädd!

Fast det var jag redan innan.

Men ändå!!

 

Första dagen efter semestern… /erviluca

…är alltid TUNG.

Kvällen innan inser man att det är slut. Livet är slut. Näerå, men semestern och ledigheten är slut, nästan forever and ever! Fast så är det ju inte, förstås. Men det känns lite så.

Man går till jobbet med TUNGA steg, för nu börjar ALLVARET igen: ”Plikten  kallar”, typ.

Nu ska jag förtjäna mitt leverbröd igen, och Ansvaret vilar tungt på mina myggbitna axlar.

Lite så.

Tungt!

Och trött är man. Ja, ”alla” är trötta. Så ÄR det.

Man (ja, typ ALLA) har nästan vänt på dygnet helt och plötsligt ska man upp kl 6.00 på morgonen fast man (ja, typ ALLA) sovit till 11-12 på dagarna i flera veckor.

Ögonen VILL INTE öppna sej när mobilen spelar sin truddelutt, och hundarna öppnar bara VARSITT öga och kikar förvånat, och irriterat, på mej: ”Stör-oss-inte-mitt-i-natten!!!” ser det ut som om ögonen säger. Sen stänger dom igen sina ögon igen och snarkar vidare, medan jag kör ”värsta racet”, som brukligt är vanliga vardagsmornar.

Dagen går och det behövs inte mer än EN dag på jobbet, så är allt som vanligt igen, men just den här Första Dagen efter semestern är Speciellt….trött.

När klockan nu närmar sej 16 har jag all möda i världen med att hålla ögonen öppna. Jag får skriva en massa trams-bloggar för att inte falla över skrivbordet i någon slags sov-koma.

Fast jag orkar inte det heller. Det bästa är om jag ställer mej upp och Gör Något. Typ, städar skrivbordet. Men det gjorde jag INNAN semestern, så det är inte stökigt…..

…men jag kan ju möblera om lite på skrivbordet en stund…

…bara för att händerna ska få arbeta lite så att jag inte somn…….zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz