RSS Flöde

Månadsarkiv: augusti 2013

Wohoooo; Feber! /erviluca

Postat den

Det värker i hela kroppen, jag fryser och svettas om vartannat…jag kan inte sitta still eftersom varje led gör så ont…jag liksom kryyyper omkring i soffan, där jag ligger….

Jag bara MÅSTE ha feber, tänker jag.

Men så tänker jag på alla gånger då jag trott att jag har feber, men så har den jävla skit-termometern visat 37,0 grader, som en jävla svikare. Jag har avstått från att kolla tempen många gånger, eftersom jag vet att jag blir så besviiiiken.

Om man mår riktigt dåligt vill man ju ha feber! Eller hur? Det blir liksom som en bekräftelse på hur dåligt man mår! Och det är Ännu Mer synd om en! Och så blir det lite mer ”På Sanning”, liksom.

Efter en rörig natt med mycket  hosta, värk överallt och ont ont ont…..så smyger jag försiktigt ut i badrummet. Jag minns inte ens om vi har våra termometrar kvar – det var sååå länge sedan någon kollade tempen!

En temp är död. Batteriet är väl slut. Den andra är levande! It´s alive, liksom. Just den termometern är helt otrolig, för den har jag haft sedan 1862! Batteriet tar ALDRIG slut. Den är Den Trogne Riddaren i vått och torrt. Typ. Eller nåt.

Jag tar tempen:

Wohooooo! Jag HAR feber! Det  är nu bekräftat! Det är SANT och PÅ  RIKTIGT:

JAG ÄR SJUK!

PS. Man ska ju glädjas åt allt och fånga dagen och sånt….DS

………………………………………………………………………………………………………….

PS igen: Ja, jag förstår att du orolige och omtänksamme läsare undrar hur jag då gör med allt (gå ut med hundar, laga mat osv). Jag gör det ändå! A woman got to do what a woman got to do, liksom. DS.

…………………………………………………………………………………………………………

 

Host! Host! Host! Host! /erviluca

Postat den

Oj, vad jag hostar! Och ONT gör det. Skräller gör det också.

”Lunginflammation”, tänker jag. Fast lugnar mej med att gå till doktorn. Mina ”lunginflammationer” brukar gå över av sej själv….

Positivt är att jag har snor i båda näsborrarna nu. Det blir lite mer jämnt så. Man känner sej lite sned  när man är täppt i ena näsborren och tom i den andra. Nu är jag rak.

Jag öööönskar att jag hade en Jättekärleksfull man, som kom hem efter jobbet med halstabletter (som han köpt utan att jag bett om det! Rätt sort också = goda och starka utan socker i), pussade mej på pannan, såg bekymrad ut och frågade hur jag mådde. Jag skulle tappert svara med min ”snoriga och hesa” röstt; ”bra….”, och han skulle förstå att jag vara var tapper för att han såg ju hur sjuuuuuk jag var. Sen skulle han fråga om jag ville ha the, med honung i, vilket jag skulle vilja.

Därefter skulle han fixa hela kvällen för mej. Jag skulle inte behöva röra en fena = Inte laga mat, inte diska, inte tvätta, inte hämta mat, inte ens sitta vid matbordet (för han skulle utgå ifrån att jag inte orkade). Han skulle hämta snorpapper och fylla på vattenglaset och ta fram glass som han köpt för att han visste hur ont i halsen jag hade….

Keep on dreaming, liksom….

Men ärligt talat: Om JAG var ihop med någon och HAN var sjuk, skulle jag göra ALLT ovanstående.

Och skulle han inte uppskatta det, skulle han åka på en rak höger!

😉

Halv förkylning? /erviluca

Postat den

 

Jag är täppt i vänster näsborre. Inte alls i höger. Där är det torrt och fint.

Fast jag har ont i HEEELA halsen, och den är svullen och röd. AJ! Typ.

I morse tyckte jag sååååååå synd om mej själv (man mår ju ofta som sämst när man precis vaknat…), och förstod inte hur jag skulle stå uuuuuut med halsontet. Men sen kom jag att tänka på min migrän….och då var det som om ”lite (JÄTTEMYCKET) halsont” inte var nåt. Typ.

Åh, vad jag älskar uttrycket ”typ”! Det kanske märks….?

 

Jag har  mer och mer insett att jag börjar bli…vuxen. Typ.  😉

Inte bara vuxen vuxen, utan gammel-vuxen. Eller….(håll i mej!): Medelålders.

*ryser*

Näe, det är INGET fel på medelålders människor. Det är INTE fel på några människor alls, egentligen….

…men JAG vill inte gå omkring och vara medelålders – vara Tant.

”Där går en tant”.

Näe, så vill jag inte att det ska vara.

Men det ÄR så.

Bit ihop och inse det nu, kära jag.

Men det var som om det var ett JÄTTESKUTT mellan 40 och 50. Jag hann inte med. Jag var 30 ”igår”, typ. Men i övermorgon fyller min äldsta SON 30!

Vi har blivit jämngamla!

Det är inte klokt!

Och jag lovar att han inte tycker att jag är jämngammal med honom. Och jag looovar att han tycker det är jättefånigt att jag tjatar om ålder. Och jag looovar att han tänker att han aaaaaldrig ska bekymra sej över SIN ålder eller vara upprörd över att han blivit ”så gammal” (i år räknat) osv.

För JAG skulle ALDRIG bli sån (som jag är idag)! Jag skulle INTE tjata om ålder och inte tycka att jag var min ålder och allt det där….

Tänk att vi går utmed samma väg allihop ändå….

…och tänk att jag den sista månaden tänkt ”det var bättre förr” massor av gånger, FAST JAG ALDRIG SKULLE SÄGA SÅ eller bli ”sån”….

Faan!

Nu går jag och lägger mej och snorar ilsket på kudden med min vänstra näsborre!

😦

 

Värre än värst /erviluca

Postat den

Förra veckan insjuknade Mellan med halsont, feber, snorig, hostig. Nu är det min tur: Röd och svullen i halsen. AJ!

Jag tror bestämt att jag har det Ondaste av allt Ont i min hals. Värst liksom.

Ofta när människor säger att dom varit hos läkaren och fått medicin, så säger ”dom” att ”det var det Värsta läkaren sett!” eller ”Jag fick DUBBEL dos medicin!” eller ”Läkaren fick sätta in en medicin som dom aldrig bruka använda, eftersom jag hade värre än alla andra han mött!” osv. Jätteofta är det så!

Alla är liksom värst!

Och det är ju så; att när man själv är den som är utsatt, så tror man att man har det liiiite värre (eller mycket!) än den andra som hade detsamma förra gången/sist. För det känns mer i ”Min kropp”, liksom, eller nåt.

Jag har det helt enkelt värst!

Flickan med 90% brännskador

Fast igår såg jag en dokumentär om ”Flickan som fick en 90%-ig brännskada”….och sen var det bara gå och lägga sej, för hon var verkligen VÄRST! När hon träffade ett gäng andra brännskadade barn, var det som om alla andra kunde sluta klaga, för hon var verkligen den värsta av dom värsta! Och hon klagade aldrig (sa dom)! Hon hade ett strålande humör och hela hon strålade positivism. Man fick se henne när hon var knappt 3 år och vaknade upp ur nedsövningen (efter branden), och snacka om att ”kvittra”! HerreGud vilken tjej! I filmen var hon 15 år och hur härlig som helst! Hon var, och är, värst!

Men jag har iallafall värsta ont i halsen idag!

 

Inte min grej…/erviluca

Postat den

Minsting pluggar matte hemma.

Usch!

Näe, det är ju jättebra, att han pluggar, men om han behöver hjälp….HILFE!

”Mamma! Kom! Jag fattar inte!”

*ryser*

”Eeeeh, har du läst igenom Förklaringen högst upp?”

”Näe….”

”Gör det!”

*håller tummarna för att HAN ska förstå själv*

”Näe, jag fattar inte ändå!”

Jag *läser igenom* förklaringen.

Eeeeeh, hm….”Minus subraktion blir positiv negation om subtraktionen har en negation i kullerbyttans kulinariska fokus”.

TYP!

Fattar inget!

Nollställer hjärnan och tänker Positiva Tankar (Jag KAN! Jag KAN! Jag KAN!), och läser igenom förklaringen igen:

”Minustecken ger positivt svar om subtraktionen innehåller negativa funktioner i neutronernas funktioners metalliska subjektiva funktioner”.

TYP.

Näe, jag förstår INTE!

Jag är SUPERDUKTIG på att ”känna in” människor, prata om och förstå relationer, förstå psykologiska skeenden etc. Men JAG tror att dessa KUNSKAPER har liksom övertagit den delen av hjärnan som egentligen skulle innehålla matematik och sånt….

Faktiskt!

För det blir bara TILT!

Jag. Förstår. Inte.

Kanske jag kunde hjälpa barnen med matten när dom gick i ettan, tvåan och möjligen trean (på gränsen…), men SEN: HerreGud!

Jag har ingen aaaaning hur jag klarade mej genom gymnasiet, med den här hjärnan, i matematik, men jag minns ju också hur den där sura Sherlock Holmes-läraren (ja, han hade S.H-kläder! På riktigt!) med gnällig röst, suckade mycket över mej….och tyckte nog att jag var rätt ”dum i huvet”. Men men, då hade iallafall Alla Andra Kunskaper liksom inte ”ätit upp” den matematiska delen.

Sen kanske jag har en liten psykologisk hang up kring siffror och matematik. Kanske dags för lite KBT!?

Eller så har jag dyskalkyli, helt enkelt, eftersom jag har svårt för siffror över huvud taget: ”Var det klockan 16.00 eller klockan sex??? Var det den 7/8 eller den 8/7?? Var det 35 kr eller 53 kr eller möjligen 103 kr??” Så håller jag på hela tiden. Tröttsamt.

Och idag skulle jag alltså hjälpa Minsting med matten. Ha ha ha!

Det gick inte.

”Du får läsa igenom texten flera gånger och verkligen försöka förstå vad det står och vad dom menar, själv, för jag förstår inte! Eller så får du fråga i skolan i morgon.”

Undrar hur alla invandrarföräldrar gör när dom ska hjälpa sina barn med svenskan…..och förresten är ju ALLT på svenska (även matteuppgifterna står ju på svenska!).

Pust, liksom.

Det är inte lätt att vara förälder.

Det borde man ha tänkt på INNAN man blev det….

Typ.

😉

 

 

Stöd barnmorskornas kamp! /erviluca

Postat den

Egentligen är det bara för jävligt att dom ens ska behöva kämpa!!

Dom är vår framtid. Dom är livsviktiga – det handlar om Familjens framtid!

Att föda barn är något av det Största en kvinna gör i sitt liv. Om början blir fel, kan det påverka hela familjen för alla framtid! Så viktigt är det att upplevelsen blir rätt. Om förlossningen blir en skräckupplevelse, kan det bli så att mamman inte orkar knyta an ordentligt till sitt lilla barn, vilket givetvis drabbar både mamman (som mår dåligt över detta), barnet (som inte får knyta an) och pappan (som inte förstår, och det påverkar relationen till mamman/partnern och barnet).

 

Ibland har jag suttit i samtal (som familjeterapeut) med föräldrar, där det är stora problem med något tonårsbarn i familjen, och när man letar bakåt i ”var problemen startade”, är det inte ovanligt att det startade i och med förlossningen, som var en ”hemsk” upplevelse för mamman/pappan/barnet.

Själv har jag upplevt fyra förlossningar; Tre bra, en dålig. Jag har upplevt hur det är att vara ”skräckslagen” efter en förlossning, att känna det som om jag blivit ”våldtagen” (förlåt, alla på riktigt våldtagna – jag vill inte påstå att jag VET hur det känns – men min känsla var att jag blivit ”våldtagen”) och att mitt i sorgen, frustrationen, rädslan ha svårt att ta till sej sitt barn – en otäck och skamsen känsla.

Förlossning 1 var på Danderyds sjukhus 1983. Jag hade läst på så att jag var insatt i allt, och skrivit ett brev till personalen kring hur jag ville ha det. Dom var otroligt respektfulla och även om det gjorde mer ont än jag någonsin föreställt mej, var allt som ”bortblåst” när mitt första barn låg på min mage. Jag fick ligga kvar på BB i en vecka (!  Så var det ”på den tiden”) i ett rum fullt av andra nyblivna mammor, och det var GULD värt; Oj, vad vi pratade och jämförde och frågade varandra hur vi mådde och om bajseriet kommit igång osv. Det var en fantastisk vecka på så sätt och jag fick vänner för livet!

Förlossning 2 var på Huddinge sjukhus 1995. Jag åkte in 3-4 gånger med otroligt starka förvärkar, tyckte inte att jag blev riktigt lyssnad på, blev mer och mer orolig, hade kramp i ändtarmen, förstod inte min kropp, och fick ingen förklaring. När allt väl sattes igång fick jag allehanda smärtstillande och lugnande medel, började hallucinera och mitt i allt dök det upp en barnmorska som var sur och stressad (?) och som gjorde att jag blev än mer rädd. Jag kände ingen tillit. Efter mycken smärta och skräck föddes en son, och jag bara grät, kände mej våldtagen, var rädd, förstod inte mina känslor….Lyckan, som funnits vid barn nr 1:s tillkomst infann sej inte. Efteråt fick jag och barnets pappa ligga i ett gemensamt rum i 2 dygn. Han förstod ingenting: ”Det gick ju bra?!”. ”Bra” = både jag och barnet var friska. Det tog år av kämpande för mej att ”resa mej” igen, och lika lång tid att känna samma känslor för mitt andra barn, som för mitt första. Jag skämdes som en hund! Men det var ju inte mitt fel!!!

Förlossning 3 var på Danderyds sjukhus 1996. Jag var livrädd innan. Hade minnet av föregående förlossning i färskt minne. Gick i samtal hos barnmorska. Hon lovade att visa respekt och lita på mej när förlossningen satte igång, och inte skicka hem mej flera gånger. Så blev det också. Full tillit under förlossningen. Smärtan var overklig, precis som gångerna innan, men jag litade på personalen, som var respektfull och vänlig och tog sej tid. Närheten till barnet kändes fantastisk direkt efter förlossningen och jag var lättad. Jag fick åka (rullstol) till ett singelrum och ligga kvar ett par dygn, ensam. Det var…ensamt. Jag hade heller velat ligga i ett rum med fler kvinnor, men så var det inte – man skulle hem så fort som möjligt och singelrummet låg i ett s k ”hotell”. Ingen personal om det hakade upp sej med något… Man ansåg att en flerföderska skulle kunna ”allt” (men det hade känts tryggt att ha personal omkring sej, och andra mammor att prata med…). Pappan var hemma med dom andra barnen.

Förlossning 4 var på Södersjukhuset 1999. Jag vågade inte föda vaginalt en gång till. Skräcken från förlossning 2 satt så djupt och det hade känts som om jag uppbådat ALL min kraft och allt mitt MOD inför förlossning 3 så jag orkade inte. Jag fick gå i samtal igen, och till slut beslutades att jag skulle få kejsarsnitt. Det var riktigt riktigt skönt! Att VETA vilken dag barnet skulle komma, att läggas på en bår och ha folk som sprang runt och stack lite här och lite där. Att bli bedövad i ryggen, och att ”dom” sedan plockade ut mitt fjärde barn utan någon smärta alls inblandad, och jag var helt med! Visst smärtade magen lite efteråt, men oj, vad skönt det var att slippa att gå sönder i underlivet, att behöva läka ihop vaginalt igen osv. Återigen ansågs det att jag skulle ”kunna allt”, och jag fick ett singelrum, låg kvar några dagar, fick hämta maten själv i lunchrummet osv. Nyopererade gick jag med Bebis i genomskinlig plastbalja, dubbelvikt (av smärtan) till lunchrummet och hämtade maten….Men men….

Fy faan vad ni barnmorskor är VIKTIGA!!! Och det är inte klokt att ni ska BEHÖVA kämpa för att räcka till. Anställ fler, höj lönerna!!

Hör ni inte vad dom säger, jävla politiker!? Gör något nu!  Det handlar inte bara om DOM – det handlar om OSS ALLA som blir föräldrar! Det handlar om vår, och familjernas FRAMTID!!!

Någon av dom barn som föds kanske t o m blir politiker i framtiden!

 

I had a dream…. /erviluca

Postat den

 

Jag stod i ett omklädningsrum, var hyperstressad och skulle byta om till en speciell dräkt som jag skulle ha när jag tränade med ”gruppen”. Det var ett mixat omklädningsrum så Torbjörn Johansson (!  – klasskompis från åk 1-9) höll  också på att byta om i samma omklädningsrum. Vi var båda sena, men Torbjörn var lugn, men jag var jättestressad, som sagt, och orolig.

Jag såg gruppen träna genom den halvöppna dörren till gympa-salen och jag såg att dom andra var Jätteduktiga! Speciellt en tjej, som kunde varenda rörelse perfekt. I drömmen visste jag vem hon var, men efteråt har jag glömt det (en Freudiansk glömning, kanske… ). Jag blev än mer rädd och orolig, eftersom jag visste att jag inte kunde stegen och absolut inte i vilken ordning dom skulle vara i dansen.

Läraren var en karismatisk man, som krävde Perfektion, och jag hörde hans kraftfulla röst eka ut i gympa-salen.

Mina kläder trasslade till sej, eftersom jag var så nervös, så jag bad Torbjörn hjälpa mej, vilket han gjorde. Han försökte också lugna ner mej, men jag tänkte att han inte visste hur USEL jag var.

När jag kom in i salen satt alla på golvet. Jag satte mej ner, men insåg snabbt att jag satt mej på fel ställe. Killarna satt för sej (på sidan och längst bak) och tjejerna satt längst fram i rader. Jag flyttade mej till rätt ställe.

Läraren ropade ut att alla tjejer skulle ställa sej i brygga. Det var en test kring vad vi kunde. Jag gjorde som han sa, men det var stelt och det gjorde ont i ryggen och värkte i lederna, och jag kände att det inte blev någon bra brygga…och oroade mej för det.

Därefter sa läraren att vi skulle bygga varsitt litet hus (!  Ja, drömmar är konstiga…) av sand (eller om det var lera – eller möjligen pepparkaksdeg) av den lilla bulle vi fått lagd framför oss. Jag gjorde så gott jag kunde, men kände mej rätt misslyckad med min prestation.

Läraren kom fram till mej, böjde sej ner och lutade sej över mej bakifrån (jag satt på golvet) och viskade i mitt öra: ”MYCKET BRA! Jag ser att du byggt Café Gatau (något franskt namn). Mycket bra!” Jag blev helt förundrad, eftersom jag inte ens visste vad ”Café Gatau” var för  något, och jag tyckte min skapelse mer såg ut som en klump.

Jag viskade tillbaka: ”Jag kan inte dansen, och jag har ont i hela kroppen och kommer inte att klara av den…” och jag var jättenervös när jag ”erkände” detta misslyckande.

”Det gör ingenting”, viskade han tillbaka.

Sen reste han sej upp och sa högt och tydligt: ”Erviluca har vunnit tävlingen om bästa hus!”.

Jag satt helt förundrad över att jag blev…godkänd! Trots att jag var så dålig och usel, och hade varit så rädd för att överhuvudtaget gå in i gympasalen….

Sen vaknade jag.