RSS Flöde

Månadsarkiv: september 2013

Omedelbar behovstillfredsställelse /erviluca

Vi lever i ett samhälle som mer och mer liknar en 3-årings beteende vad gäller omedelbar behovstillfredsställelse.

Säkerligen är det så att jag börjar ”bli gammal” och tillhör ”den äldre generationen”, som inte är uppvuxen med det här sättet att vara. Jag börjar väl hamna i åldern ”det-var-bättre-förr”, fast jag ALDRIG trodde jag skulle hamna här/där….

Och jag gillar ju Snabbt, i många sammanhang – dock inte alla.

Jag tycker tex inte alltid man MÅSTE svara i mobilen när den ringer. Är det ett viktigt samtal kan ju personen i fråga ringa igen, SMS:a eller prata in på telefonsvararen.

Men det är inte den Vanligaste uppfattningen – att man kan låta bli att svara, alltså. Att stänga av telefonen är nästan en dödssynd. Att glömma den någonstans kan man inte. Att inte ha någon mobil finns inte.

Är det lag på att ha en mobil?

Är det lag på att vara kontaktbar – att ha en telefon över huvud taget?

Man kan tro det.

Vi nås ju på alla möjliga sätt nuförtiden. Det kan ju inte vara så att världen faller samman ifall det går en helg utan att man kan bli kontaktad? Fast det verkar så.

Jag tycker att ”man” borde ha ”data- och mobilfria” dagar. En dag i månaden, kanske? Bara för att få vara ifred. Känna hur det känns att LEVA. Göra ingenting. Vila. Inte vara kontaktbar.

Det är skönt.

Det var så vi levde ”förritiden”.

På den tiden då vi hade svartvit TV, med EN kanal, och då det var program på TV från klockan 18 till 22. Sen var det testbild. Men inte alltid, för oftast var det bara brus.

Jag minns när ”Sommarlovsmorgon” började, eller ”Jullovsmorgon” och det var (barn-) program på TV En Annan Tid på dygnet, dvs På Morgonen (!), och hur FANTASTISKT det var. Vad MYSIGT det var att krypa upp i soffan på morgonen och se på TV! Fast det var BARA på jullovet. Inte annars. Och det var så Speciellt!

Snart finns nog inte ens TV:n längre, för ”dagens unga” ser på datorn istället. Mina söner ser ALDRIG på TV.

Men jag, som är gammal som gatan, tittar aldrig på TV-program på datorn, för jag är fast i att en TV är en TV och en dator en dator. Min hjärna är lite seg när det gäller såna där ”nya påhitt”, men om sisådär 10 år fattar jag nog också hur man ska göra….

😉

Såååååååååå trött! /erviluca

Jag VISSTE det ju, men ändå är jag så förvånad.

VARJE GÅNG jag har bytt jobb, har jag blivit så FÖRVÅNAD över hur TRÖTT man/jag är när man byter jobb. Jag brukar säga det till Andra – att ”jaha, du ska byta jobb….då kommer du att bli JÄTTETRÖTT den första tiden, av alla nya intryck och allt nytt”, men när jag sen sitter där/här själv blir jag ändå nästan Överlumpad över hur TRÖTT jag är.

In i benmärgen trött.

Jag vill bara sova.

Men det kan man ju inte göra hela tiden!

Man måste ju gå ut med hundarna också. Och tvätta. Och städa. Och laga mat.

Jag är så TRÖTT på att laga mat så att jag kräks över kastrullerna!

Jag skulle hellre vilja städa eller tvätta eller skura toaletterna eller dammsuga varje dag, än att laga mat jämt jämt jämt.

Hur faan kan man tycka att det är KUL!?! Jag skulle VILJA tycka att det är kul, men det gååååår inte! Jag skulle VILJA ha matlagning som ett jättestort intresse, men….näe.

”Alla andra” tycker ju om att laga mat, är intresserade, diskuterar innehåll i maten och hur länge det ska bubbla, koka, fräsa osv.

Men jag vill bara äta den. Jag älskar god mat! Men jag vill inte laga den. Jag vill bara äta den.

Jág kan diska. Varje dag. Bara jag slipper laga mat.

Men det slipper jag inte. Det ingår i mammaskapet liksom. Det är plustecken emellen. Typ.

Fast det var inte det jag skulle skriva om.

Det var hur trött jag är efter första veckan på Nya Jobbet.

Efter EN dag kändes det som om jag jobbat en vecka. Efter en vecka kändes det som om jag  jobbat där en månad!

Jag trivs och känner mej hemma. Fast jag är borta. På nya jobbet alltså.

Det är ju bra. Hoppas det fortsätter så.

Jag behövs.

En skolkurator behövs.

😉

Nytt jobb idag /erviluca

 

Idag började jag på nytt jobb.

När man börjar på nytt jobb känner man sej snurrig och förvirrad. Man hälsar på folk hit och dit, och samtidigt som man hör namnet så glömmer man det.

Så ÄR det.

Ibland hälsar man på samma person flera gånger.

Alla arbetsplatser (eftersom jag varit på alla…. *harkel*) har sina ”egna ord” för saker och ting – såna där ord som dom tror är allmängiltiga och som dom säger som om ”allabordeveta”. När jag var ung och ville verka klok, sa jag inget när såna där ord dök upp, utan tänkte att jag nog skulle lära mej till slut…

Nu när jag vet att jag VET, och är mycket tryggare, så kan jag säga till när jag inte förstår. Det är skönt. Jag skiter i om jag verkar dum, för jag vet ju att jag inte är det!

Det var så skönt att få ett eget rum! Det har jag inte haft på flera åååååår! Varken på jobbet eller hemma faktiskt. Jag bara satt i mitt egna rum och njöööööööööt, en stund idag. En trevlig kvinna kom och bad om ursäkt över att dom ”lämnade mej”, men jag sa att det bara var skööönt, för jag satt och bara njöööööt i Mitt  Eget  Rum.

Sen möblerade jag om det, men det blev inte så bra, så jag får fortsätta flytta runt möblerna i morgon och se om jag kan hitta en bra lösning på att både ha det som kontor och samtalsrum.

Ny mobil fick jag . Nej, inte ”ny”,  och inte ”fick”, men typ. Det innebär att jag måste lära mej den. Varje gång jag ska lära mej en ny sån där teknisk sak, blir jag lite trött. Pust! Jag skulle gärna vilja ha samma samma samma hur länge som helst, för när jag väl lärt mej en mobil helt, så är det så sköööööööööööööööönt, men det tar TID. För jag tycker inte mobiler är det roligaste som finns, så jag har ingen lust att hålla på med den hur mycket och länge som helst. Jag är liksom inte så NYFIKEN på mobilen – jag vill bara att den ska funka för det den är till för, nämligen att prata i den och att SMS:a med den. Resten skiter jag i. Jo, väcka mej på morgonen vill jag också att den ska kunna göra. Sen får det va!

ALLA telefonnummer jag hade i min förra mobil är puts väck. Jag tänkte inte på att jag skulle spara dom, eller skriva ner dom – glömde liksom. Men världen går ju inte under för det. Folk finns ju liksom ”överallt”; på FB, på twitter, Instagram, hotmail osv osv osv. Sen kan man ju träffa folk ”på riktigt” också.

Det är många trådar jag ska hålla i på skolan. Jag ska hålla i ”den gruppen”, utveckla ”den handlingsplanen”, ringa den och den och den, prata med den etc. Idag kändes det som en enda röra, alltihop, men så ÄR det ju från början. Sen blir det mer ordning och gripbart. Övergripbart (är det ett ord?).

I den bästa av världar hade jag önskat att jag hade fått ha hundarna med mej också. Men det går ju inte. Jag längtar efter dom när jag inte är med dom.

Vilse i skogen 2013-08-10 063

Dom fick iallafall en promenad INNAN jobbet, en promenad VID LUNCH och en promenad  när jag kom hem EFTER jobbet. En promenad är kvar. Fiona var så glad när jag kom hem, så att hon nästan slog knut på sej själv av lycka, och sen när vi gick promenaden tog hon hela tiden små lyckoskutt mot mej och glittrade med ögonen och drog upp ena mungipan (som hon gör när hon är riktigt glad). Det är sååå härligt att vara så älskad!

Nu ska jag sjunka ner i min bajsbruna soffa med sitt härliga gos-hörn och titta på något intelligensbefriat TV-program! Såna program Äger när man använt hjärnan intensivt på dagen.

😉

 

TV-recensioner /erviluca

TV-recensioner:

Arga doktorn är inte ett dugg arg! Han är en mes som bara gör ”samma sak likadant” som patienterna gjort redan, ställer samma frågor till samma läkare och tar ”varvet runt” och avslutar med Ingenting. Helt menlöst och meningslöst. Programmet borde heta ”Menlösa doktorn ställer samma frågor igen”. Detta tycker jag efter att ha sett ETT avsnitt (kanske dom följande är bättre alltså…). Jag vill inte se fler. Den Menlösa doktorn retar nämligen gallfeber på mej, just för att han är så menlös. EN erviluca.

Idol. Just nu är det lite segt. Uttagningarna var spännande och roliga. Nu är det mest boooring. Bard är inte riktigt lika hemsk som jag trodde han skulle vara, och jag gillar att hans ”kollegor” fräser ifrån till honom då och då. Men hoppas det blir roligare/bättre och att jag börjar ”känna för” idolerna, vilket jag inte gjort än. Jag gillar dock inte ”knak-sångarna”, som sjunger som vinnaren från förra året, med ”knakande/knarrande” röst. TRE erviluca.

Körslaget. Vet inte vilken kör jag hejar på än. Återkommer om det. När solosångarna sjunger falskt gömmer jag mej bakom en kudde och skäms.  Men älskar programmet! Dock blir det orättvist när man kan rösta längre (tid) på den kör som sjunger först, än den som sjunger sist. No more comments. FYRA erviluca.

Mannen som talar med hundar. Alla som har hundar borde se det. Det handlar om ÄGARNAS beteende. Alltid. FYRA erviluca.

De dejtbara. En underbar serie, där man får ”träffa” dessa dejtbara människor, som man som tittare, blir alldeles kääär i! Vilka människor! Bara den där underbara långa, lite större killen (andra från vänster på bilden), som hittat en tjej i Göteborg; Han går omkring och sprider glädje så att det bara sprutar om det! En sån kille skulle alla ha på sin arbetsplats! Då skulle världen se lite bättre ut. Tror jag. FYRA erviluca.

Igår kväll (lördag), såg jag en halv film som hette Melancholia, som var väldigt….underlig. Fascinerande. Nästan sådär så att jag inte kan beskriva den, och jag vet inte ens om jag tyckte om den eller inte, men jag kunde inte sluta titta när jag väl börjat, och filmen sitter kvar inuti mej ganska starkt…så den ger jag FEM eller EN erviluca. Jag måste nog se den igen för att förstå den/landa i den.

En obstinat medelålders tonåring /erviluca

*lyssnar-på-Westlife-och-blir-alldeles-kärlekstörstande*

Näe, faan, nu vill jag bli lite kär igen! Nu räcker det med ensamliv. Tack för mej, nu flyttar jag ut från det. Ensamlivet alltså.

”Men du måste ju gå UT om du ska hitta nån”, sa Någon.

”Äsch tväsch! DET har jag ju ingen lust med! Alls. Jag vill vara HEMMA!”

*suckar*

Jag har ju redan varit ”ute” så mycket att jag blivit mätt på det. Stoppmätt. Jag har VERKLIGEN fått ”dansa av mej” och ”dricka av mej” och sånt. ”Festa av mej”. Jag är KLAR med det. Jag har VERKLIGEN INGEN lust att gå ut och sätta mej i någon bar, eller på något dansställe för att ”finnas där ute/vara tillgänglig”.

Och OM jag anstränger mej så mycket att jag gör det EN gång, och Riddaren INTE dyker upp, utan jag ska ”ha kul ändå” (när jag mest bara vill gå hem och lägga mej i soffan och gosa med hundarna), så blir det rätt så jobbigt, för då måste jag ju gå ut EN GÅNG TILL. Typ.

Pust!

Hela min ungdom dansade jag och festade, och sen blev det ett liiiitet glapp däremellan, när Äldste Sonen föddes, men eftersom jag ”blev” singel rätt fort därefter (när han var 4 månader gammal), fortsatte jag gå ut och dansa och festa och tyckte verkligen att det var KUL, och jag ”gav järnet” jämt! Näe, inte varje dag, förstås, men säkert varannan helg iallafall. DET är ju rätt mycket, eller hur?! I 10 år! Det är rätt länge, eller hur?

Jag träffade massor av killar/folk och ”visade upp mej”.

Men jag gjorde det FÄRDIGT.

Jag orkar inte en gång till!

Jag vill att HAN ska komma ridande på en svart (eller vit?) springare till MIN dörr. Fast DET blir nog lite knepigt. Han får nog INTE in Springaren i hissen…om ens hissen håller för en häst (?). Då kan han väl komma gående då. Fast å andra sidan, så kanske jag blir lite snopen om Han plötsligt ringer på min dörr, jag öppnar och han säger: ”Här är jag!” Och jag frågar ”VEM?”. ”Din riddare”.

Hm, då blir jag nog lite misstänksam, om han rymt ifrån….någonstans. Finns Säters mentalsjukhus fortfarande?

Han kan väl kontakta mej via FB!

SÅ kan riddare också få komma!

Eller så kan han börja prata med mej när jag tar (inte snor/tjuvar, utan sträcker mej efter en 1,5 liters mellan-) mjölk på ICA. DET skulle vara kul. Han behöver ju inte säga att han är ”Riddaren” DIREKT, sådär, utan det får jag inse själv efter ett tag. Räkna ut, liksom.

För ORKA gå ut och leta liksom.

Pust!

Jag är som en förvuxen tonåring; Lite obstinat, envis och trött. Det låter charmigt va?! Vem vill inte ha en sån?!

Du är riddare. JAG är en obstinat medelålders tonåring. Perfect match.

*host host host host host*

Ha ha ha!

Homosexuella linser…?/erviluca

 

Oj, vad ”vi” kämpade med linserna i morse! Oj oj oj!

Nä, inte JAG direkt. Jag stod bredvid som ett Moraliskt Stöd, eller som ett Mammastöd, och svettades och våndades och var Lugn och Pedagogisk och Peppande.

”Ja! Ja! Nuuuuu!” sa jag 148 gånger, men sen vek sej linsen, åkte ner under ögat, geggade ihop sej, fastnade på fingret, ramlade på bordet osv….och så fick han börja om; vika linsen åt rätt håll, få den rätt på fingret, rikta den mot ögat, putta dit den….

Vilket fantastiskt tålamod Minsting hade! Oj oj oj! Han klagade inte speciellt mycket, gnällde inte, utan bara fortsatte och fortsatte att försöka och försöka, om och om igen!

Men så, efter någon timme så sjönk modet något och han fräste:

Jävla gaylinser!”

”Är det homosexuella linser? Oj, då måste jag ringa och säga att vi skulle ha vanliga hetero-linser”, sa jag.

Då börjar han skratta.

”Men tänk om det är så, att du fått gaylinser fast du skulle ha heterolinser?!” fortsatte jag.

”Men SLUTA NU!” sa Minsting och började om med att försöka få in linsen i ögat.

Unisexlinsen.

Linsförsöken började ca kl 09.00, och efter diverse pauser mm lyckades han få in sin första lins 13.44! Den andra stoppades in några minuter senare!

Nu får han ALDRIG mer ta ut dom! I forbid it!

😉

 

 

 

Pillrigt och tålamodsprövande…/erviluca

Näe, det är inge kul att gå till skolan om man inte SER något. Det kan jag förstå. Så efter mycket om och men (Hans ”om och men” = ”Vill inte! Behövs inte! Kommer inte att använda dom! Jag ser inte alls så dåligt!” ) skaffade vi glasögon till Minsting…och han SÅG plötsligt! En ny värld öppnade sej: ”Jag SER flygplanen, mamma!” SMS:ade han mej lyckligt (hur man nu SMS:ar ”lyckligt”…).

Men man kan ju inte ha glasögon i skolan! HerreGud! DET går ju inte!

*suckar*

Jag tänkte att han skulle VÄNJA SEJ vid glasögonen under sommaren, och trava iväg med glasögonen PÅ till skolan, nu i augusti. Nope! Jag trodde fel.

”Jag vill ha LINSER!” sms:ade han mej från sin pappa. Men pappan visste ingenting. Med honom pratade inte sonen. Pappan trodde att JAG ville att sonen skulle ha linser, när jag meddelade honom Minstings önskan.

Varför skulle JAG vilja det??

*suckar*

Fixade linser. Hämtade dom igår, och fick en liten ”sätta-in-linser-lektion”, som gick jättebra!

Så inför idag tänkte jag:

– Gå upp lite tidigare för att ha lite extra tid för linsinsättning.

– Iväg till skolan!

Jag är OFTA för positiv. För optimistisk.

För det första försov jag mej. Jag vaknade av mobilsignalen, men tryckte på den där grejen som gör att man kan sova några minuter till (kommer inte på vad det heter just nu)….

….och sov 1 timme till!

Dumma den! 😦

Så när jag väckte Minsting gjorde jag det sådär irriterat som man kan göra när man försovit sej,och är både arg på sej själv och stressad:

-”VAKNA!! Jag har försovit oss! Det är BRÅTTOM nu!! Och du ska ju sätta in linserna också!!”

Superjättepedagogiskt.

Givetvis studsade Minsting upp, glatt ropandes ”Oj, då måste jag skynda mej!” och klädde på sej i ett huj, åt frukost och puttade in linserna.

N O T !

”Men åååååååååååååååååååh!”

ALLT är MITT FEL nu. Och det är det ju…så där kan jag hålla med.

Minsting seeeeeeeegar sej upp och är jättesur för att det är bråttom, och för att JAG försovit OSS!

Fast jag sa åt honom att ställa in sin mobil OCKSÅ – utifallatt. Gjorde han det? Nej.

Han seeegar sej igenom påklädning och frukostätning, medan jag tjoar, tjatar, skriker, hotar, ryter, tjurar, bönar, ber och allehanda andra kloka, psykologiska och pedagogiska metoder för att få honom att skynda sej och att ställa in sej på Att Gå Till Skolan.

Det här var Grunden. Grunden som vi stod på när ”vi” började.

Fram med spegel, tvätta händerna, fram med linsgrejerna och sätta igång:

Linsinsättning Hugo 18 sept 2013 021

Pillrar och pillar…..

Linsinsättning Hugo 18 sept 2013 022

Småttigt och kladdigt….

Linsinsättning Hugo 18 sept 2013 028

In med linsen!  *blinkar*

Linsinsättning Hugo 18 sept 2013 023

Äh, den vek sej…..

Pillrar den i ordning….så att den ligger rätt på

fingret….

Linsinsättning Hugo 18 sept 2013 030

In med den igen…..

Linsinsättning Hugo 18 sept 2013 024

Äh, den vek sej igen….

*viker upp linsen*

Pillrar och fixar….

Linsinsättning Hugo 18 sept 2013 030

In med linsen!…………..

Linsinsättning Hugo 18 sept 2013 025

Äh, den åkte ut, vek sej, klistrade ihop sej….

Linsinsättning Hugo 18 sept 2013 029

In med linsen…..

Linsinsättning Hugo 18 sept 2013 026

Äh!

 Vi läser igenom bruksanvisningen. Men han gör ju så

som det står!!

Linsinsättning Hugo 18 sept 2013 032

Öppna ögat med fingret, lägg in linsen, håll kvar tills du

känner att den sitter fast, titta ner och blunda…

Linsinsättning Hugo 18 sept 2013 033

Pillrar upp linsen ur hållaren….

Linsinsättning Hugo 18 sept 2013 035

In i ögat med linsen!

Näääääääääää……

Linsinsättning Hugo 18 sept 2013 034

Jag försöker vara pedagogisk och lista ut hur jag kan

stötta och hjälpa….Bollen är ögat, skålen är linsen…

Linsinsättning Hugo 18 sept 2013 036

Pillrar, fixar, grejar, kladdar, grejar….

IN med linsen i ögat…..

NEJ!

1-0 till linsen.

Eller ögat.

Vi/Minsting vann INTE den här första ronden.

Jag hade ingen aaaaning om att det var så svårt att få in linser!

Puh!

Jag fick en chock…./erviluca

 

….fast av en rätt fånig anledning.

Jag och Minsting är på Spec Savers (va? heter det så??) för att han ska få, och lära sej sätta in, linser. Vi står i kö bakom två tanter/damer med vita jeans och vita jackor på sig. Den ena är helt gråhårig, den andra har färgat håret brunt, men har grå utväxt. Dom ”tjattrar” sådär som bara tanter (kvinnor) kan göra.

Efteråt förstår jag att också Minsting uppfattat ”tjattrandet”, trots att han annars verkar helt ”borta”…. för jag frågar honom om han tyckte tanterna såg äldre eller yngre ut än jag…ha ha ha! Såååå fånigt att dra in honom i åldersnojan också…

Så ska den ena tanten boka en tid för ögonundersökning, och det blir ett evigt dividerande om vilken dag och tid hon kan och inte: ”….men då har du ju kaffebjudningen vet du, så då kan du ju inte… Nä, då är ju Mötet med….” osv. Till slut hittar dom en tid som hon kan komma och då säger optikern: ”Kan jag få ditt personnummer”, och det är DÅ jag drabbas av en Svår Chock.

Jag får andnöd och måste gå och sätta mej på en stol på sidan och andas djupt.

Nädå, skoja bara!

Men den SuperGamla Tanten är född samma år som jag!!!!

Jag får lust att peka på henne och ropa ut till Alla som vill höra (=ingen, typ): ”Ser jag lika gammal ut som hon??? Är jag verkligen i HENNES ålder??? TANTEN, som ska ha syjunta och kafferep. Är jag som hon? Är jag hon?”

Jag blir tvungen att spegla mej. Ser jag ut så? Näe, det tycker jag inte. Vad ser jag ut som? tänker jag….. Jag tittar noga i spegeln….38? 42? 52? 27? (ha ha ha!) ….men det är ju OMÖJLIGT att se åldern på SEJ SJÄLV! ALLA tycker ju att dom ser så UNGA ut. ALLA säger så, iallafall: ”Jag är 50 men ser inte ut som det alls”, säger alla och så tänker man: ”näe, du ser ut som 65!”.

He he he….

Pust.

Sen börjar jag ifrågasätta varför jag blir så upprörd och varför det spelar någon roll alls egentligen, och VARFÖR jag (och alla andra…. men mest jag, ibland…) vill se så jävla UNGA ut??? Vad är det för jävla larv?? Jag vill ju ändå inte att någon 30-åring ska flirta med mej. Det gör dom i och för sej redan, men….he he he…och då blir jag lite ”rörd” (”…men Lilla Gubben!….”) eller upprörd, för jag vill ju inte ha någon 30-årig kille. Jag har ju tamejfaan numera en SON som är 30 år!!

HerreGud!

Vad faan håller jag på med?

Det är nog det jag undrar egentligen.

Vadan denna rädsla för ålder, och fasa för att se gammal ut?

Det är väl skitsamma egentligen!?

Eller?

Fast det kanske har att göra med att jag är singel, och är ”ute på marknaden”, fast hemma liksom. Om ni förstår? Jag ska alltså vara Attraktiv så jag kan locka till mej en Karl – en slags påfågelhona. Typ. Fast dom är ju rätt fula, av vad jag minns….Nåja. Jag ska locka till mej En Snygg Karl – eller halvsnygg, iallafall. Och därför kan jag inte se ut som 65 år. Än.

SEN, när han dykt upp, och jag krokat/kedjat fast honom, så kan jag förfalla. Helt.

Ha ha ha!

Eller nåt.

 

Nytt! /erviluca

Lite Nytt i Livet:

Du kan sjunga gospell med Gabriel Forss. Började igår. Som vanligt gick jag ensam. Minns inte att jag någonsin börjat på något MED någon. Har alltid gjort Själv. Men det vore roligt ATT ha med sej någon kompis: Någon som vill hänga med? Måndagar kl. 19.00 i Filadelfiakyrkan i Stockholm.

Jag bestämde mej för att jag ville SE ordentligt och HÖRA ordentligt så jag gick och satte mej Längst Fram mellan en massa tanter, som var ”stammisar” (förstod jag). Tanterna kramades och pratade om ”gamla minnen” och hejade på folk som kom osv. Jag, och dom, var 1 timma ”för tidig” (för det stod på nätet att det behövdes första gången), och salen fylldes långsamt med tanter, kvinnor, tjejer….och en och annan man/kille.

Sen kom Gabriel, och OJ vad ”folk” var duktiga! Stämmorna sattes nästan direkt och det lät jättefint! Tyvärr hade jag råkat sätta mej bland altarna, så nästa gång får jag sätta mej till vänster istället för till höger, för det var jättesvårt att hålla sopranstämman mitt ibland altarna. Men men shit happens.

 

Nytt jobb. På måndag ska jag börja jobba som skolkurator. Här hemma på ”min gata”. Det ska bli spännande.

Det blir liksom som att ”Gå i fängelse. Gå direkt i fängelse utan att passera GÅ”. Ha ha ha! Nejdå, det var inte riktigt så jag skulle skriva!

Jag menar det blir som att ”cirkeln sluter sej”, eftersom skolkuratorsjobbet var ett av dom första jobb jag hade som nybakad socionom. Men i efterhand så här kan jag säga att det är bra att ”ha lite i ryggen” när man  jobbar som skolkurator. Och det har jag nu. Och jag ska få eget rum. Det ska bli så härligt! Från att ha suttit i skrivlandskap kontorslandskap, till att ha haft ”skrivbordet i bilen”, till att ha ett Riktigt Skrivbord i ett Eget Rum. Sen får vi välan se hur det blir….efter 13 år inom Socialtjänsten och 6 månader i en privat firma, som familjeterapeut. Blir det Framåt, Uppåt, Bakåt eller mittimellan?  Framtiden får utvisa.

Nya linser. ”Lilla” kära Minsting har nu under några månader fått pröva på hur det är att ha glasögon. Det har varit en väldigt lättnad för honom av vad jag förstår, och han förstår nu hur dåligt han såg INNAN han började titta genom sina glasögon (för hur kan man veta hur dåligt man ser/hör innan man provat på att se/höra Ordentligt?! ”Ser du dåligt?” ”Vet inte, för jag vet ju inte hur DU ser”, liksom.

IDAG ska han få linser!

Hugo och hundarna sept 13 016

Han har VÄGRAT ha glasögon i skolan, och nästintill VÄGRAT gå till skolan ”utan att se”, eftersom han ”får så ont i huvet”, och ”missar så mycket”. Med lilla stora Minsting vet man inte säkert vad som är vad eftersom han också är en avancerad och välutvecklad ”drama-king”, och är fantastiskt duktig på att ”agera sjuk” och leva ut sina dramatiska känslor, men jag hoppas innerligt att linserna kommer att lösa mycket av detta, och att han börjar gå till skolan igen, utan bök och stök hemmavid innan.

……………………………………………………………..

Och bilen är fortfarande ”trasig” (troligen behöver den nytt batteri).

Någon sa: ”Kolla om det bubblar eller inte”, varvid jag öppnade motorhuven och stirrade på batteriet och undrade: ”Var faan ska det bubbla? Eller inte.”

……………………………………………………………….

Och extrarummet är fortfarande inte uthyrt (har jag skrivit om det?).

Det är så mycket man ska ordna och fixa med när man är ensam om allt, och har både barn och hundar och heltidsjobb. Jag orkar och hinner inte med allt.

Men i slutänden brukar ju allt bli gjort till slut….på något underligt, eller självklart, sätt.

By me! Of course. Who else?

🙂

Spindeltankar /erviluca

Hugo och hundarna sept 13 001

Ser du SPINDELN?!?

*RYYYYYYYYYYYYSER*

DEN spindeln höll jag på att GÅ RÄTT IN I (!) igår i skogen!

Rätt. In. I.

När jag upptäckte den, rös jag så att jag nästan blev knässvag. Jag rös på ett obehagligt sätt, alltså.

Jag brukar gå samma runda i skogen varje dag. Det gjorde jag igår också, MEN när jag kom till det lilla berget såg jag en bärplockare som satt nedhukad bland lingon- och blåbärsbuskarna, så jag gick över berget En Annan Väg än jag brukar för att komma fram till Fiona fortare, som jag ropat ”STANNA!” till.

När jag SER folk i skogen kopplar jag nämligen mina hundar. Det är när jag INTE hinner ser dom som man blir utskälld, om man INTE hinner koppla hundarna.

Googlad bild, men så här såg den ut!

Jag kopplade Fiona och gick sedan några steg tillbaka för att koppla Milton också. Sen tänkte jag gå Den Vanliga Vägen, MEN fick då syn på SPINDELN! Den hade gjort ett ”vackert” STORT spindelnät mellan dom små granarna, som jag BRUKAR gå emellan. Så satt den där och STIRRADE, väntande på sina OFFER…..

*RYSER*

När jag insåg vad som KUNDE HA HÄNT – nämligen att jag KUNDE ha gått emellan dom små granarna och fått spindelnätet, OCH SPINDELN, på mej (!!!) – dog jag nästan, av bara TANKEN.

Sen gick jag lääänge och tänkte på hur jag skulle ha reagerat, och hur mycket jag skulle behöva få (i pengar) för att våga ta i en sån där spindel. SMÅ spindlar kan jag ta i. Dom är fortfarande fula, men inte läskiga. Stora spindlar….*ryser*.

Jag funderade på 1 miljon. Skulle jag ta i en sån där spindel för 1 miljon?

Ärligt talat kunde jag inte bestämma mej om jag skulle klara av det, för så fort jag tänkte på att TA I en sån där äcklig spindel, så nästan kräktes jag! Av ryset.

Usch!