RSS Flöde

Stöd barnmorskornas kamp! /erviluca

Postat den

Egentligen är det bara för jävligt att dom ens ska behöva kämpa!!

Dom är vår framtid. Dom är livsviktiga – det handlar om Familjens framtid!

Att föda barn är något av det Största en kvinna gör i sitt liv. Om början blir fel, kan det påverka hela familjen för alla framtid! Så viktigt är det att upplevelsen blir rätt. Om förlossningen blir en skräckupplevelse, kan det bli så att mamman inte orkar knyta an ordentligt till sitt lilla barn, vilket givetvis drabbar både mamman (som mår dåligt över detta), barnet (som inte får knyta an) och pappan (som inte förstår, och det påverkar relationen till mamman/partnern och barnet).

 

Ibland har jag suttit i samtal (som familjeterapeut) med föräldrar, där det är stora problem med något tonårsbarn i familjen, och när man letar bakåt i ”var problemen startade”, är det inte ovanligt att det startade i och med förlossningen, som var en ”hemsk” upplevelse för mamman/pappan/barnet.

Själv har jag upplevt fyra förlossningar; Tre bra, en dålig. Jag har upplevt hur det är att vara ”skräckslagen” efter en förlossning, att känna det som om jag blivit ”våldtagen” (förlåt, alla på riktigt våldtagna – jag vill inte påstå att jag VET hur det känns – men min känsla var att jag blivit ”våldtagen”) och att mitt i sorgen, frustrationen, rädslan ha svårt att ta till sej sitt barn – en otäck och skamsen känsla.

Förlossning 1 var på Danderyds sjukhus 1983. Jag hade läst på så att jag var insatt i allt, och skrivit ett brev till personalen kring hur jag ville ha det. Dom var otroligt respektfulla och även om det gjorde mer ont än jag någonsin föreställt mej, var allt som ”bortblåst” när mitt första barn låg på min mage. Jag fick ligga kvar på BB i en vecka (!  Så var det ”på den tiden”) i ett rum fullt av andra nyblivna mammor, och det var GULD värt; Oj, vad vi pratade och jämförde och frågade varandra hur vi mådde och om bajseriet kommit igång osv. Det var en fantastisk vecka på så sätt och jag fick vänner för livet!

Förlossning 2 var på Huddinge sjukhus 1995. Jag åkte in 3-4 gånger med otroligt starka förvärkar, tyckte inte att jag blev riktigt lyssnad på, blev mer och mer orolig, hade kramp i ändtarmen, förstod inte min kropp, och fick ingen förklaring. När allt väl sattes igång fick jag allehanda smärtstillande och lugnande medel, började hallucinera och mitt i allt dök det upp en barnmorska som var sur och stressad (?) och som gjorde att jag blev än mer rädd. Jag kände ingen tillit. Efter mycken smärta och skräck föddes en son, och jag bara grät, kände mej våldtagen, var rädd, förstod inte mina känslor….Lyckan, som funnits vid barn nr 1:s tillkomst infann sej inte. Efteråt fick jag och barnets pappa ligga i ett gemensamt rum i 2 dygn. Han förstod ingenting: ”Det gick ju bra?!”. ”Bra” = både jag och barnet var friska. Det tog år av kämpande för mej att ”resa mej” igen, och lika lång tid att känna samma känslor för mitt andra barn, som för mitt första. Jag skämdes som en hund! Men det var ju inte mitt fel!!!

Förlossning 3 var på Danderyds sjukhus 1996. Jag var livrädd innan. Hade minnet av föregående förlossning i färskt minne. Gick i samtal hos barnmorska. Hon lovade att visa respekt och lita på mej när förlossningen satte igång, och inte skicka hem mej flera gånger. Så blev det också. Full tillit under förlossningen. Smärtan var overklig, precis som gångerna innan, men jag litade på personalen, som var respektfull och vänlig och tog sej tid. Närheten till barnet kändes fantastisk direkt efter förlossningen och jag var lättad. Jag fick åka (rullstol) till ett singelrum och ligga kvar ett par dygn, ensam. Det var…ensamt. Jag hade heller velat ligga i ett rum med fler kvinnor, men så var det inte – man skulle hem så fort som möjligt och singelrummet låg i ett s k ”hotell”. Ingen personal om det hakade upp sej med något… Man ansåg att en flerföderska skulle kunna ”allt” (men det hade känts tryggt att ha personal omkring sej, och andra mammor att prata med…). Pappan var hemma med dom andra barnen.

Förlossning 4 var på Södersjukhuset 1999. Jag vågade inte föda vaginalt en gång till. Skräcken från förlossning 2 satt så djupt och det hade känts som om jag uppbådat ALL min kraft och allt mitt MOD inför förlossning 3 så jag orkade inte. Jag fick gå i samtal igen, och till slut beslutades att jag skulle få kejsarsnitt. Det var riktigt riktigt skönt! Att VETA vilken dag barnet skulle komma, att läggas på en bår och ha folk som sprang runt och stack lite här och lite där. Att bli bedövad i ryggen, och att ”dom” sedan plockade ut mitt fjärde barn utan någon smärta alls inblandad, och jag var helt med! Visst smärtade magen lite efteråt, men oj, vad skönt det var att slippa att gå sönder i underlivet, att behöva läka ihop vaginalt igen osv. Återigen ansågs det att jag skulle ”kunna allt”, och jag fick ett singelrum, låg kvar några dagar, fick hämta maten själv i lunchrummet osv. Nyopererade gick jag med Bebis i genomskinlig plastbalja, dubbelvikt (av smärtan) till lunchrummet och hämtade maten….Men men….

Fy faan vad ni barnmorskor är VIKTIGA!!! Och det är inte klokt att ni ska BEHÖVA kämpa för att räcka till. Anställ fler, höj lönerna!!

Hör ni inte vad dom säger, jävla politiker!? Gör något nu!  Det handlar inte bara om DOM – det handlar om OSS ALLA som blir föräldrar! Det handlar om vår, och familjernas FRAMTID!!!

Någon av dom barn som föds kanske t o m blir politiker i framtiden!

 

Annonser

Om erviluca

Positiv optimist som älskar att skriva! Mamma till fyra killar, matte till två hundar och familjeterapeut. Allt i en och samma kropp.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: