RSS Flöde

Dagsarkiv: 1 augusti, 2013

Tröttsamt tonårs-beteende…/erviluca

Postat den

Ofta tycker jag det är lite charmigt med tonårsbeteendet – speciellt när det är Andras tonåringar som ”beter sej”; När luggen hänger ner över ögonen – även om dom inte har någon lugg (det är fantastiskt hur dom kan få en ”icke-lugg” att hänga över ögonen!) – och dom tittar tjurigt fram under ”luggen” och fräser något ohörbart, irriterat. Eller mumlar något, surt. Då kan jag bli alldeles pirrig av ….kärlek (!) till dessa klumpiga, otympliga, tafatta små stora tonåringar.

Men det är inte lika charmigt alla dagar. Och ibland är det inte alls roligt eller charmigt, när det handlar om ens EGNA barn.

Det FINNS tonåringar som bockar och niger och kramar om sina mormödrar och farfäder och kusiner och hela fadderullan, tackar för maten och leeer och berättar om sina liv och tankar, och att dom ska bli Ingenjörer när dom blir vuxna och sånt.

Och OJ så Treeeevligt det är. Men jobbigt också. För ”En-som-inte-har-såna-barn”eller för ”En-som-har-tonåringar-som-är-buttra-inte-svarar-på-tilltal-och-tittar-under-lugg-kroniskt” och för ”En-som-har-barn-som-aldrig-tackar-för-maten-eller-frågar-om-dom-kan-hjälpa-till-att-diska” etc.

”Vad-har-jag-gjort-för-feeeeel?!?” liksom. Eller ”Vad-är-det-för-feeeeel-på-MITT-barn?!?!”

My Perfect Son.

Men med 30-årig Äldste son veeeet jag att det går över. Han hade sin ”butter-period” också, och ”tittade under lugg” en hel del, luktade svett och fotsvett och ville inte duscha….Ni skulle se honom idag!! HerreGud! Klok, smart, vältalig, hjälpsam, snäll, kärleksfull, underbar och och och….. TROTS att han mumlade och sa ”vet´nte” när man frågade honom saker, då.

För DET gör ”dom” också; Svarar ”vet´nte” heeeela tiden.

”Tycker du om potatis?”

”Vet´nte…”

”Tycker du cykeln är fin?”

”Vet´nte….”

”Är du hungrig/trött/dum-i-huvet/knäpp/gullig/svettig?”

”Vet´nte…”

”Vill du följa med till Florida och gå på Disney World?”

”Vet´nte…”

Och dom rör knappt på munnen när dom säger det, så ofta hör man inte, men mumlet låter som ”vet´nte”.

Sen går dom in i sitt rum, stänger dörren….

….och så hör man (genom dörren):

”HA! HA! HA! Han är inte klok! Såååg du när han skjöt med snipern där bakom lådan?!? AKTARE han kommer där, bakom hörnet!! HA! HA! HA! Du är inte klok! Fatta!!”

Pust.

Annonser

Värsta medeltiden! /erviluca

Postat den

”Har du en Mac-laddare?” frågar Mellan.

”En vaddå?!” svarar jag och fattar NOLL

”En Mac-laddare!”

En mack på "min tid"...

”Behöver du ladda en hel MACK?!?”

”Men ååååååååh!” *suckar irriterat* ”En laddare till min Mac-book!”

”Har du en hel bok om mackar??”

”Men åååååååh! Eru helt dum, eller?!?”

”Menar du en laddare till en iPad, fast Mac?”

”Meh! I vilket århundrade lever du? Hänger du inte med alls?!?” *suckar ännu högre*

”Eeeeeh, jag tror jag lever på…..hm….80-talet”.

”Jag märker det! Du fattar ju INGET!”

”Näe, och då har jag väl ingen Mac-laddare heller…”

 

Oro…./erviluca

Postat den

december -11  -- januari -12 039

Storasyster, Lillasyster och JAG.

Jag är EGENTLIGEN rätt lik min pappa, fast ”folk” i alla år, när jag växte upp, sa att jag var såååååååååååå lik min mamma, och min mamma sa att jag var sååååååååååååå lik henne, på ”ALLA SÄTT”. Jag var rätt nöjd med att vara lik mamma, eftersom hon liksom var ”bäst”.

Men OJ vad jag insett med åren att jag är lik min pappa. INTE till utseendet, men till sättet. Och ändå var jag, och här fortfarande, rätt arg och  irriterad och BESVIKEN på min pappas ”sätt”. Han ”kröp undan” jämt – gömde sej – fokuserade på SITT hela tiden, medan vi andra i familjen ”stod utanför” och fick inte komma in. Eller vågade inte. Eller trodde att vi inte kunde. Eller nåt.

Nåja. Jag tror inte jag är sån. Jag är mer utåtriktad och tydlig, och jag äääälskar mina barn i både uttryck och beteende. Det gjorde inte pappa. Han var bara…tyst. Fast ”pratade” med händerna, på pianot via pianospel…

Men OJ, vad jag är lik honom för övrigt. Han oroade sej tex nästan aldrig. ORON stod mamma för, i kubik.

Fast å andra sidan tror jag ORO föds i och med att man får barn, som mamma. Kanske den föds när man blir pappa också,  men oftast inte lika stor eller påtaglig.

Mammor OROAR sej. Punkt. För sina barn. För vad dom är, hur dom går och står, och NÄR dom står och går, och VART dom går och vad som säger och gör. I evighet. Amen.

Pappor är inte såna.

Jag oroar mej för mina söner, av och till. NÄR jag gör det, gör jag det i KUBIK (= MYCKET och koncentrerat!). Däremellan är jag hypercoool. Ja, så cool att jag stavar det med tre o!

Jag oroar mej sällan för mina hundar heller, eller för sjukdomar, eller för småsaker överhuvudtaget. Cyklar blir stulna. ”Jaha”. Jag blir inte ens upprörd! Det upprör många. ”Varför blir du inte upprörd?!?” ”Varför skulle jag? Gjort är gjort och om jag blir arg, sur, upprörd så gör det varken från eller till”.

Men NÄR jag oroar mej för något, gör jag det ORDENTLIGT. 110%, om inte mer. Kort och kärnfullt. Däremellan; Nada.

En vårdag 130420 096

"Jag är inte försvunnen!"

Milton ”försvann” i skogen när jag och mina systrar var ute och gick med alla hundar (4 stycken). Alla ropade och visslade. ”Är du inte OROLIG!?!?” frågade min lillasyster upprört. ”Näe, inte speciellt…han kommer ju ALLTID tillbaka!” sa jag, och det gjorde han också. Ibland har jag bara satt mej på en sten och väntat. Han dyker ALLTID upp, när han försvunnit en stund. Han har ingen jaktinstinkt och inget lokalsinne och trippar på som ett litet ånglok, så risken att han försvinner bort = NOLL.

Men jag har märkt att jag blir VÄLDIGT SÄLLAN upprörd och orolig när andra blir det:

”Vi ska omorganisera hela ARBETSPLATSEN!” säger ”dom”.

”Jaha. Vad spännande”. säger/tänker jag.

ALLA  ANDRA börjar oroa sej, måla ”faan” på väggen och överallt i hela lokalen, hitta på skrämselscenarion och läskiga framtidstankar osv. Då vill jag helst inte vara med. Jag VILL känna mej förväntansfull och nyfiken.

”NYTT!” är kul och spännande, i min värld.

När det händer mina barn något, blir jag en TIGER, ETT LEJON, ETT FASANSFULLT MONSTER och jag SKA ställa tillrätta! Och fanemej om något kommer emellan. Om jag inte lyckas, eller om det inte går (finns knappt!) så blir jag OROLIG! Mer orolig än ”ALLA ANDRA”! Då är jag VÄRST!

Det är som om jag oroar mej väldigt sällan, men när jag gör det gör jag det ORDENTLIGT!

För det är ju så, i vår värld, oftast: Antingen ordnar det sej på ett eller annat vis, eller så dör man.

Typ.