RSS Flöde

Etikettarkiv: barndom

En seriemördare intervjuvas…./erviluca

Postat den

Jag ser slutet på en dokumentär om en ”seriemördare”, som sitter i/på Death row (?) i USA. En journalist intervjuvar honom programmet igenom.

Man får veta att mördaren har dödat  två kvinnor, på bestialiska sätt, och hur det gick till och hur polisen vaktade och jagade och väntade ut honom och ”bla bla bla”…..Snark!

Ja, fy och usch, vad han är hemsk och dum och elak och störd. Såja. Nu vet vi hur hemsk han är. Tack och adjö, liksom.

SEN, i förbifarten, intervjuvar journalisten (dokumentärfilmaren? Jag vet inte vad han är, eller vad han vill kallas), mördarens syster och DÅ, tycker jag, kommer det intressanta fram: Nämligen HUR blev mördaren mördare? Och hur blev han så ISKALL? Hur blev han psykopat, liksom?

Systern berättar att dom var 5 barn i familjen. En tog livet av sej som vuxen, en dog av en överdos, tre blev missbrukare+ kriminella (det hör ju oftast ihop) och ”Mördaren” blev dessutom mördare.

”Hur?”

”Varför??” undrar jag.

Folk föds inte onda. För det mesta!

TILL SLUT kommer det fram:

”Mördaren”  blev MYCKET svårt misshandlad av sin pappa, och resten av familjen (som tvingades slå sin bror), dagligen. Barnen i familjen blev också utsatta för diverse andra övergrepp – bl a sexuella. ”Mördaren” var så blåslagen i sin barndom att han långa perioder ”skämdes för att gå till skolan” eftersom han blev ”retad i skolan” för att han var så blåslagen. Han ville heller inte vara med på gympan i skolan, eftersom alla sår och skador syntes då!

Ofta satt han inlåst i sitt rum för att han ”varit dum”. Ofta var anledningarna till att han blev blåslagen påhittade av hans mamma och faster (berättar systern).

Sen blev han missbrukare, och därefter började han slåss och tutta eld på saker.

Konstigt?

Näe, helt ”normalt” utifrån dom förutsättningar han fick.

Faktiskt.

Näe, jag tycker inte man ska ”ursäkta” mördare, eller ”tycka synd om dom” så att dom ska komma undan sitt straff, men jag tycker det är för JÄVLIGT att barn ska behöva växa upp på detta sätt, och jag tycker det är för JÄVLIGT att barn som lever i HELVETET under hela sin barndom, dessutom ska straffas genom hela sitt vuxna liv, eftersom dom inte lärt sej godhet eller fått kärlek alls.

Jag tycker helt enkelt det är för JÄVLIGT vilket liv vissa får utstå!

Näe, det finns inget annat man kan göra med en sådan FÖRSTÖRD människa, än att låsa in honom! Men för i helvete: Han föddes inte sån! Han SKAPADES av sina föräldrar till att BLI sådan!

 

Och kanske for hans pappa, å sin sida, lika illa under SIN uppväxt!

Men VARFÖR ser ingen helvetet vissa barn lever i, och varför sätter ingen stopp?? HUR kan ett barn vara ”blåslagen” dag ut och dag in, arg och förtvivlad och ledsen, och ingen SER eller UPPTÄCKER vilket helvete dom lever i??

Nu utspelade sej visserligen det här i USA, men även där har dom väl socialarbetare, lärare i skolorna osv.

Jag kan inte låta bli att se ”det lilla barnet” i seriemördarens ögon, se hans sorg och övergivenhet, och det gör ONT i mitt hjärta.

 

Och när intervjuvaren säger att han ska hälsa från mördarens pappa (som han inte träffat på 10 år) att: 1. Din pappa hälsar att han älskar dej. 2. Din pappa hälsar att han avskyr dina handlingar, så önskar jag att mördaren ska svara: ”För i helvete! Det var ju MIN PAPPA som skapade detta monster jag blivit! Be honom dra åt helvete!!” Men det gör han inte. Han får tårar i ögonen, och så säger han: ”Åh, vad skönt att höra att pappa älskar mej.”

Barns längtan efter att få bli älskade och få kärlek av sina föräldrar är så….otrolig!

Barn är så lojala – ända in i Helvetet. Och sen tillbaka.

Jag slutar aldrig att förundras.

Över Dom Fantastiska Barnen.

 

Annonser

En vanlig början på en vanlig dag /erviluca

Postat den

Vaknar av att en stor tass dunkar på madrassen: ”DONG!” låter det.

Tittar in i ett par otrooligt kärleksfulla ögon, och samtidigt får jag ett meddelande via  brainreading (vad sjutton heter det?!): ”Jag är hungrig OCH kissnödig!” säger meddelandet.

Jag kliver upp och häller upp 2 dl torrfoder åt Jättebebis. När hon äter klär jag på mej för att gå ut.

Morgonpromenad med små vassa regndroppar som liksom sticker i skinnet på kinderna.

Jättebebis bajsar, båda kissar.

När vi kommer in äter jag frukost och lägger mej sen i soffan för att SLAPPA. Jag är TRÖTT, nämligen.

Läste bok halva natten. Typ. Och drömde sen om Felicia Feldt (Anna Wahlgrens dotter). Hon skulle bara VETA att jag faktiskt nu ”fixat till” hennes barndom, så hon behöver inte må så dåligt längre. 😉

Tittar på ”Bachelorette” och skäms så att jag måste gömma mej bakom kudden. ”HerreGud människa!” fräser jag irriterat åt henne, när hon gråååååter stora krokodiltårar för att EN av dom kvarvarande männen berättar att han har känslor kvar för sin ex flickvän, och därför måste lämna programmet. ”Men åååååh! Ge dej nu! Du har ju två män kvar, som du sagt att du är kär i och kan tänka dej leva resten av livet med! Hur många måste du ha för att vara nöjd, liksom?!”

Annandag jul 2011 084

Jag pratar högt med henne, för att jag är så upprörd, så hundarna tittar sej omkring och undrar vem jag pratar med. ”Hon på TV:n är ju inte klok!” förklarar jag för Milton. Han ser ut att förstå. NOT. Han ser faktiskt aldrig ut att förstå. Hans blick är lika ”tom”, fast väldigt snäll, nästan jämt. Han ser ut som ”Öööööööh???!!”.

Fiona ser mer ut som: ”Fattar du inte vad jag försöker säga till dej?!? Är du DUM eller?!?” när jag inte fattar hennes stirrande, och otroligt tydliga, blick (tycker hon).

Nåja.

Fiona tycker INTE att jag ska titta på Bachelorett. Hon tycker inte att det är bra för min utveckling, säger hennes ögon. Typ. Så hon försöker få mej att leka: Hon hämtar den ena grejen efter den andra för att jag ska leka med henne med den, men hon får inte riktigt igång mej. Jag fortsätter uppröras över Bacheloretten.

Men när hon börjar rota i papperskorgen i badrummet blir jag tvungen att resa mej upp för att gå dit och BANNA henne. Sen sätter jag mej vid datorn istället, eftersom det tydligen inte går att ligga i soffan och slappa….

…och då lägger sej Fiona vid mina fötter och somnar!

Jävla hund!

Eller inte.

Först ska hon väcka mej och sen ska hon sova när jag är riktigt vaken. Typ.

Men nu ska vi äta igen – alla tre.

Sen blir det långpromenad, i STICK-regnet.

See you later – alligator!