Månadsarkiv: oktober 2012

Jag tror att ALLA känner sej sorgset och övergivet ensamma ibland. Alla. Fast en del har lättare att ”tar fram” känslan och ”uppleva den” än andra. En del kanske bara går till krogen och tar några starköl för att  få bort känslan, andra kanske har ölen hemma….

En del ringer sin bästis och gråter en stund, andra pratar med sin partner – kanske. Kanske man inte alltid pratar om den Inre Ensamheten, för den kan kännas ”läskig” och skrämmande och svårbegriplig, men jag tror den finns där, hos alla.

Såna där dagar när ”ingen fattar/ alla andra bara tänker på sej/ varför-är-det-bara-jag-som…/ingen-förstår-hur-jag-har-det” etc.

En del ÄR verkligen ensamma!

Superensamma.  Och jag kan få ONT I MAGEN när jag tänker på Dom Riktigt Ensamma.

Dom som inte har någon att vända sej till eller krama om någon gång. Dom som inte vet vad dom ska göra på julafton, och som ingen bryr sej om när dom fyller år.

Dom som inte ens har någon att säga ”grattis!” till.

Dom som kanske väljer alkoholen att döva känslorna med. Eller psykofarmaka. Eller vanvettig ilska, där dom skrämmer bort alla….

Det finns DEN ensamheten, och så finns givetvis ensamheten inuti – den som finns mitt i gemenskapen.

Eller den där man går och bär på en Hemlighet, och den bördan är så tung, att man blir väldigt ensam inuti.

Det finns massor av ensamheter.

Och jag tror alla känner av den lite grann ibland. En del ”vågar” plocka fram den och känna den, andra inte.

Många skäms för den känslan. Det är som om man inte blivit ”vald”. Den som stod kvar sist i klassen och som ingen ville ha. Den som ”inte-har-några-vänner” och ”vad-är-det-för-fel-på-henne/honom”??

Och ytterligare andra skriver om den i sin blogg.

😉

Jag gjorde en jättelasange till Middagen vi skulle äta tillsammans. Men jag fick äta den ensam…….

….. och eftersom den var så jättestor, har jag ätit lasange till lunch och middag resten av veckan. Den är  jättegod, men nu börjar jag faktiskt tröttna. Två måltiden kvar dock…så jag får hålla ut.

”Skam den som ger sej!”

Jag veeeet att jag kunde ha fryst in den, men jag gjorde inte det! Jag tyckte det var jättebra att ha en snabbfixad lunch varje dag och att slippa tänka ”Vad ska jag äta till middag?”.

Så ”inget ont som inte har något gott med sej” – tex lasange!

HerreGud vilken vecka!!

Först glad, sen arg, sen glad, sen arg!

Lite som LIVET, fast i kubik.

”Vad du är MODIG som vågar säga ifrån!” säger mamma, när jag berättar.

Jag vet inte….”MODIG?”. Njae….Jag MÅSTE ju säga vad tänker och känner när det GÄLLER.

Så enkelt är det.

Hur kan man INTE göra det?

Undrar jag.

Det handlar om rakhet, eller krokighet, i livet.

Och jag säger det jag menar. När det gäller. Ibland. Liksom.

Punkt.

Ifall någon frågar.

Om man håller tyst, eller pratar i kringelikrokar, eller har ett pansarskydd omkring sej, så händer ju INGENTING! Och allt blir Samma Likadant nästa gång samma problem uppstår.

Så därför MÅSTE ”man” prata Sanning. Direkt. Rakt.

Men alla vågar inte.

Kan inte.

Förmår inte.

Vet inte.

Är så vana vid ”cirkelpratande” att dom inte ens KAN prata RAKT!

Och dom blir jag osams med.

Fast det inte var meningen.

För jag pratade ju bara rakt.

Alla tror att dom ÄR det, men om alla var det, skulle ju livet vara så mycket enklare. Om alla var ”någorlunda” ärliga och raka (utan att för den sakens skull kränka andra hit och dit), så skulle det vare enklare att förstå sej på ”folk” och enklare att diskutera, tycka till och VARA.

Men ”folk” ÄR INTE raka. ”Folk” är ”fegisar” och ”skyddar sej”, av olika anledningar. En del har värsta Pansarskyddet framför sej när dom diskuterar saker, andra åker ”berg-och dalbana” i sitt sätt att diskutera och ytterligare andra kringelikrokar runt tills man varken vet vad som är fram eller bak….

…eller så hamnar man på ruta ETT igen.

Att vara rak och tydlig och tala om vad man tycker UTAN att vara rädd för att andra tycker annorlunda är härligt! Tyckande, kännande och tänkande kan ju inte vara fel:

”Jag tycker om dockusåpor!”

”Inte jag. Jag står inte ut med dom!”

”Då kan jag titta på dom och njuta, och du gör något annat!”

”Jepp!”

ELLER

”Jag tycker om dockusåpor!”

”VA?! Ärú helt dum i huvet?! Intelligensbefriad!? Jag trodde det bara var IDIOTER som tittade på det!”

”Kanske. Idioterna och jag….” 😉

Man ”ska” vara så LIK andra i allt: Tänka lika, tycka lika, känna lika….och gör man inte det, så ”ska man” hålla tyst….eller sså kan man snacka runt runt i cirklar, så att man säger både Bu och Bä samtidigt. Allt för att lämna ryggen fri, och vara ”samma-likadan”.

Speciellt kvinnor har lärt sej att snacka runt runt det dom egentligen vill. Jag vet inte varför just kvinnor lärt sej detta. Är det cirklarna och krumelurerna i hjärnan som skapat oss såna? Eller är vi bara rädda för att vara raka och tydliga, av rädsla för att inte få ”vara med i gänget” eller anses som udda, eller är vi ”inbyggt manipulerande”?

Kvinnor säger om sina män att ”han borde fatta!” eller ”han borde förstå/känna/veta (efter våra 15 år tillsammans)”….men dom gör inte det, männen.

Jag vet inte varför. Men jag har också svårt att läsa tankar…..

Jag är ovanligt rak för att vara kvinna. Jag tycker det själv, och många har sagt det. Sen tror jag att jag behövt bli väldigt rak och tydlig med fyra söner. Pojkar förstår inga genvägar och inga ”krusidullförklaringar”.

Om jag sagt:

”Jag skulle bli så glad om ni städade era rum innan jag kommer hem!”

……så städar dom inte sina rum, för att dom ”…….skiter väl i om du blir glad! Du sa inte att vi måste!”

Så min lärdom blir då att säga: ”Städa era rum!” och gärna vad det betyder också (” = dammsuga, plocka undan, bädda sängen”). Tydlighet är A och O med pojkar. Och borde vara A och O i livet.

Så mitt tips till dig är:

Våga vara rak och tydlig och stå upp för vad du tycker, även om du tycker Annorlunda. Våga också säga ifrån (på ett trevligt sätt, om det går) när det behövs!

Det var dagens läxa.

Ifall du undrar.

🙂

Känslorna är ”insprängda” överallt i vår hjärna. Att tro att vi skulle kunna tänka ”rationellt”, utan känslor, är bara löjligt. Dessutom fattas dom bästa besluten med ”magkänsla”. Men valen får inte då vara för många.

Jag läser Henrik Fexeus bok: ”Konsten att få mentala superkrafter”. Den är otroligt TJOCK och otroligt TUNG……

……så jag får ont i armarna när jag ligger och läser den på kvällen. Den är dessuom så späckad med intressanta tankar och fakta, så att hjärnan blir helt översvämmad. Jag undrar om det ens fastnar en promille i mej? Men oavsett det, så är den bra! Och en promille kanske räcker.

Jag tänkte skriva om att ”låta” känslor styra, kontra att tänka rationellt. Det går alltså inte, enligt Henrik. ”Puh!” tänker jag. ”Då har jag varit Rätt hela livet.” Jag har nämligen aldrig lyckats putta undan känslan helt i mina tankar och beslut.

En del människor tror att dom kan det. Och man upplever en del människor som sådana. MEN dom där med ”kalla ögon”, där känslan tycks vara puts väck, har ju en massa känslor: ”Ilska, kyla, sorg, förakt”. Det är också känslor, juh!

Henrik Fexeus bok är väldigt tjock, och väldigt TUNG (jag vet inte om dom monterat in någon slags metall i bladen – det känns så!) men den är läsvärd, och jag tror på det han skriver.

För han är så ödmjuk, och rolig, i sitt sätt att uttrycka sej, och det är inget ”slå-sej-på-bröstet-och-tro-att-jag-är-bäst-och-allt-är-bara-FAKTA-och-helt-oemotsägbart”. Och SÅNA människor tror jag på.

Inte på dom andra.

Jag ville bara säga det.

Slut.