Det hände inget. Nada. Njet. No-no. None! Niente. Nope!
Det bidde inget. Nada. Njet. No-no. None! Niente! Nope!
Vad var det då kvar? Nada. Njet. No-no. None! Niente! Nope!
Det blev och kändes tomt.
Ihåligt liksom.
Som i en stor grotta, där det droppar lite kyligt från väggarna, men det är högt i tak och det EKAR:
”Ho ho!………….
…………………………………………………..ho ho!”
Jag vet inte om Besluten jag tar, då och då, är bra eller dåliga. Om dom leder till bra eller dåliga saker. Eller inget. Fast jag tycker att jag tänkt igenom dom rätt ordentligt, och verkligen tänkt KLOKT, så känns det – sen efteråt – inte ett dugg klokt. Bara dumt. Och ogenomtänkt. FAST det är så jävla genomtänkt.
Jag vet inte om jag öppnar ”dom rätta dörrarna” i livet, eller dom felaktiga, eller om jag borde ha nyckeln till Något Annat. Jag vet inte om jag borde vara mer misstänksam, mindre naiv, dummare dvs inte så snäll.
Jag kanske är för mesig, för korkad, för ogenomtänkt, för snabb, för långsam.
Kanske jag har för dålig självkänsla, för dåligt självförtroende, för tjock mage och är för prickig!
Kanske jag är för gammal, för trött, för utsliten, för tråkig, för knasig, för otålig, för tålig.
Dessutom tänker jag för mycket.
OCH för lite.
Kanske är jag helt enkelt FEL.
Ett måndagsexemplar.
För det blir ju inget av nåt.
Någonsin.
Ever.
Ever never ever ever!
Nada. Njet. No-no. Niente. Nope.
Och ibland är det bara så jävla trååååååååååååkigt…….
…….att det bara bidde en tummetott!
Om ens det……
😦
erviluca #mammatillfyrakillar 