Etikettarkiv: sej

Usch, vad sorgligt att hon ”lyckades”. Hon orkade helt enkelt inte med livet.

Som hon kämpade!

Oj oj oj!

Som hon försökte få ”rätt hjälp”!

Oj oj oj!

Det var olika människor hon skulle ringa, och söka, och söka upp och hon blev hänvisad hit och dit….. 

…..och så fick hon någon tid hos någon hon skulle träffa.

Nio av tio gånger var hon Besviken efteråt. Hon kände sej inte lyssnad på, hon tyckte inte att dom förstod henne och hon tyckte bara dom koncentrerade sej på att ta bort Symtomen. En del var inte ens snälla…och andra upplevde hon föraktfulla.

Hon önskade att Någon skulle (våga) hitta Pudelns Kärna. Och ta tag i den. Men hon vågade knappt själv uttala den. För först behövde hon känna tillit.

Hon var en liten skrutt som behövde Någon att vara liten med – någon som såg henne, och som vågade höra hennes berättelser – från början till slut. OM och NÄR hon vågade börja berätta.

Men när alla vuxna bakåt i tiden svikit. När Det Hemskaste Hemska hände, fanns det ingen vuxen som såg, brydde sej eller räddade henne. Då är det svårt det där med tilliten. Hur ska man våga, liksom?

Hon hittade ingen, och hon orkade inte längre med dom inre demonerna som slet i henne…

Lilla Skruttan.

Vi fantiserade/drömde tillsammans, hon och jag: Vi skulle flytta till en stor gård, där vi skulle ha en massa djur. Jag skulle arbeta med att ta emot trasiga människor, och hjälpa dom….

…och så skulle jag skriva böcker och hjälpa Islin att ta hand om djuren, som vi skulle ha.

Islins uppgift skulle vara att ta hand om djuren, och så skulle vi prata prata prata – hon och jag – och jag skulle hjälpa henne bli fri från ”det svarta” som fanns där inuti.

Sen skulle det finnas en dräng också.

Och han skulle vara snygg och snäll. Jättesnäll!

Och han skulle bli kär i Islin och så skulle han flytta in med henne. För hon bodde i Annexet.

Och sen levde vi lyckliga i alla våra dagar.

Så skulle det ju bli, juh.

Men så blev det inte.

För  Islin finns inte längre.

Iallafall inte här på jorden.

Kära Islin!

Hoppas du hittat en fint rött hus med vita knutar där i himlen……

…… där du har dom djur du vill ha…….

…… och där du får ta emot den reservationslösa kärlek du är värd, och där du får vara den du är.

Och där du får känna att du är FRI från allt det som tyngde dej här på jorden!

Fotnot:

Vi fick kontakt via Aftonbladets blogg för några år sedan.  Vi började maila till varandra, och chattade ibland. Så blev vi Facebook-vänner och hördes av lite då och då, på alla dessa olika sätt.

En gång ringde hon mej: Hon var orolig för sin katt, som inte mådde bra. Jag lugnade henne och sen var det bra med det. Aftonbladets bloggar lades ner, och vi flyttade båda över till denna bloggportal. På Aftonbladets bloggportal var vi ett gäng som höll koll på varandra och skrev till varandra, men efter flytten hade jag bara kvar Islin….För att det kändes viktigt och för att jag gillade verkligen henne.

Ibland kom långa mail, ibland var det tyst. Men vi hade regelbunden kontakt dessa år – Islin och jag.

Men nu finns hon inte längre…  😦