RSS Flöde

Etikettarkiv: slow motion

”Tänk att dom har allt Framför sej!” /erviluca

Postat den

Det är, på något vis, en svindlande tanke.

DOM har ALLT Framför Sej!!

Alldeles nyss var jag själv barn – ungdom – ung…….

….och hade Hela Livet Framför mej!

Livet in front of me var som en Stooooor Låååång Eeeeevighet.

Men Evigheten blev en Kort Minut.

Ganske innehållsrik, men kort.

Fast ibland var det väääääldigt långt. Att vänta barn första gången tex, pågick i en eeeeevighet! Tills det plötsligt var över. Och det var DÅ det Började – Det Riktiga Livet.

 Småbarnsåren var otrooooligt seeeega, och ”alla gamla” sa att ”Det-Går-Så-Fort!” och ”Passa-På-och-Njuuuuut!”.

Under ”njutnings-tiden” sprang jag mellan amning, blöjbyten, vak-nätter, dagislämningar/dagishämtningar – ofta med andan i halsen och med ett hjärta som slog dubbelslag (av stress) – gråtande barn, skrikande barn, bråkiga barn, arga barn, trotsiga barn, hungriga barn: ”MAAAAMMMAAAAAA!!!”……

…och däremellan gos och tusenmiljonerdriljoner KÄRLEK från och till barnen.

Jag ville att det skulle gå låååångsamt, OCH fort! För jag orkade inte. Och orkade. Ville inte! Och ville. Slet och njöt. Men slet mest.

Sen var det skola, lekkompisar, lekkompisars föräldrar, läxor, läggtider, matlagning gånger tusen miljoner (!), tvättning av kläder tusenmiljoner gånger och Hur Mycket Städning  som helst…..

…föräldramöten, klassmöten, utvecklingssamtal och invecklingssamtal och Alla Andra Samtal. VAB med ett sjukt barn, två sjuka barn och tre sjuka barn, bråk med barnens pappa om vem som VAB:at mest och VAB-irriterade kollegor.

Och SWISCH så gick dom i högstadiet och var tonåringar.

Nu är det Stängda Dörrar, Höga Suckar, ”Du-fattar-ju-ingenting” och allt går så låååååååååååååååååångsamt. Att resa sej ur sängen tar för en tonåring låååååååååååång tid. Att klä på sej går i slow motion.

Om man säger: ”Skynda dej! Bussen går om 10 minuter!” så suckar dom låååååååååååångsamt och fräser: ”Jag gör ju det!!” (skyndar sej alltså), men dom: Kan. Inte. Skynda. Sej.

Dom rör sej i SLOW MOTION!

Men!

Snart sitter jag med X antal barnbarn i knät och sjunger ”Imse Vimse Spindel”, och Ännu Mer av Livet är Bakom mej!

Det är Helt Otroligt!

Unbelivable!

DESSUTOM är jag SAMMA LIKADAN som jag var förut. Fast klokare. Men lika barnslig ändå. Och nyfiken.

Vissa dagar känns kroppen som om den vore HUNDRA år – den knakar och gör ont och jag går som en krum gammal gumma, stönande och pustande. Andra dagar är kroppen (nästan) Som Förr.

Men jag känner mej i skallen som…..20!….eller 27!……eller…..5!

Eller……33 ochetthalvt!

Typ.

Det är väldigt konstigt faktiskt.

Jag trodde man skulle bli gammal ÖVERALLT, liksom. Inifrån och ut.

Grå rakt igenom.

😉

Men så blev det inte. Iallafall inte än.

Vi får väl se hur det är när jag är 70 år. Kanske jag våndas över gädd-, hak- och tutthänget då. Jag hoppas jag slutat bry mej! 

Kanske jag irriterar mej på ”nyheter” och suckar att ”det var bättre förr”.

Men; ”Shit bah, vad fort det gick!”

Liksom. 

Typ.

 

 

 

Annonser

Från Pirr till Oro till Hopp…/erviluca

Postat den

Vi åker i en känslomässig lååååååååååångsam berg- och dalbana, jag och Mellan; Uuuuuuuuuuuupp-och-så-neeeeeeeeeer. I ultra rapid.

Mellan borde gilla det, för han har ju alltid varit en ”Slow-motion-kille”. Allt han gör går låååååååååångsamt. Han rör sej faktiskt i Ultra Rapid: Sääääääätteeeeeer påååååå skooooooornaaaaaaa. Han har alltid varit sån. Tagit TID på sej, liksom,  t o m när resten av familjen står och HOPPAR av stress: ”SKYNDA DEJ!!!” så gör  han allt låååååååååååångsaaaaaamt.

Jag skrev ett mail till skolan Mellan VILL gå på EGENTLIGEN, och förklarade vår oro och sorg över hur allt blivit. Det dröjde bara någon dag så fick jag ett så FINT mail tillbaka utav rektorn, så att jag blev alldeles RÖRD. Han skrev bl a att jag skulle hälsa Mellan att ”känna hopp”. Det gjorde jag, och Mellan blev jätteglad!

Så nu går vi omkring och känner Hopp. Vi skulle ha Tålamod också, skrev han. Det har vi.

Vi ställer in vårt ”mode” på:  Hopp och Tålamod.

Målarbild prata i telefon

Minsting har börjat 7:an. Det känns bra. Igår, när han ringde från en kompis, blev jag helt förundrad: ”VEM ÄR DET I LUREN???” liksom, fast det stod ”Minsting” i displayen. Varför? För att han dagen innan hade en vanlig röst, och ”idag” hade den mörknat 42 (!) steg. ”HEJ!” brummade en mörk röst i luren, och jag tänkte verkligen: ”VEM är det???”.

Minsting brummar nuförtiden. Inte konstigt att jag inte hör vad han säger!

Storing är så stor, och det blev han för några år sedan. Han var bråkig, trotsig och stökig (hemma!) av och till hela sin småbarnstid – ifrågasatte allt och drog allt till sin spets i häftiga diskussioner. Inget ”Nej, det får du inte!” fanns i hans värld. ALLT skulle ifrågasättas och diskuteras. Vissa gånger var jag HELT SLUT!

Så blev han tonåring. ”Den hemska tonåren”….och allt la sej. Han fick typ 3 tonårsutbrott, och sen blev han ”vuxen” och ko-lugn, lätt att prata med, pålitlig och superduktig!

Klart.

Igår sökte han sitt första jobb och fick det. Grattis Storing! Äntligen ska han tjäna sina egna pengar! Gud, vad skönt! Snart kan han flytta hemifrån. Okey, han FÅR gå ut gymnasiet först, men sen ska han knuffas ur boet! Inga vuxna barn ska BO hemma hos mej iallafall! Så är det.

”Minsting kommer säkert att bo hemma hos sin älskade mamma tills han är 35 år!” retades Storing häromdagen.

”Du är inte klok! Jag kastar ut er alla dagen efter att ni gått ut gymnasiet!” sa jag rått. ”Inga vuxna människor ska få bo hemma hos mej!”

Alla tre tittade förvånat, misstänksamt och lite oroligt på mej. Jag log.

Men jag menade det.

Då.