RSS Flöde

Etikettarkiv: nyss

Tankar vid en begravning /erviluca

Postat den

Det blir så tydligt att åren går, när man träffar släktingar vid en begravning. Plötsligt tillhör jag ”mittengenerationen” – jag, som alldeles nyss tillhörde ”ungdomsgenerationen”!

Vad hände, liksom?

 Hur kan alla mina kusiner blivit både grå- och tunnhåriga, och äldre – dom var ju unga nyss!

Och dom som var ”i mitten” förut, har nu blivit äldst.

Det är så konstigt, för det gick så fort.

Och jag känner mej ändå rätt ung. Och ”vanlig”. Inte  som om jag tillhör ”generationen i mitten”.

Jag tittar på mannen som sitter bredvid en av mina kusiner och funderar på vem det kan vara. Viskande frågar jag min syster.

Nämen, det är ju kusinens  äldsta son, som blivit MAN! Men han var ju alldeles nyss ett barn!

HerreGud! Jag har blivit en sån där kärring som går fram och säger att ”jag minns när du var så häääääär liten!” och ”OJ, vad du har blivit STOR!!” och ”TÄNK vad åren går fort!” – precis som äldre kärringar och gubbar sagt i alla tider. Sån där som jag aldrig skulle bli. För jag skulle liksom ”hänga med” när åren gick, och ”fatta det”. Inte bli så jävla förvånad!

TÄNK att jag också hamnade här!

Fa sci ne rande!

Inte för att jag trodde att jag skulle dö innan direkt, men….jag trodde väl inte….att det skulle gå så fort!

Jag blir farmor till nästa generation som föds, och det kan starta när-som-helst….

HerreGud, vad hände?!

Igår begravdes min kära älskade farbror, som kämpade som en tapper soldat med att hålla sej levande mycket längre än någon trodde, med konstgjord hjärtpump, cancer och allehanda sjukdomar. Men till slut gick det inte längre.

Nu är han i Himlen tillsammans med sina två bröder.

Storasyster, snart 85, finns kvar här på jorden.  Hon förlorade alla sina småbröder alldeles för tidigt. Häromveckan dog alltså den yngsta brodern, 14 år yngre än henne.

That´s life.

Ingen undkommer döden.

”Tänk att dom har allt Framför sej!” /erviluca

Postat den

Det är, på något vis, en svindlande tanke.

DOM har ALLT Framför Sej!!

Alldeles nyss var jag själv barn – ungdom – ung…….

….och hade Hela Livet Framför mej!

Livet in front of me var som en Stooooor Låååång Eeeeevighet.

Men Evigheten blev en Kort Minut.

Ganske innehållsrik, men kort.

Fast ibland var det väääääldigt långt. Att vänta barn första gången tex, pågick i en eeeeevighet! Tills det plötsligt var över. Och det var DÅ det Började – Det Riktiga Livet.

 Småbarnsåren var otrooooligt seeeega, och ”alla gamla” sa att ”Det-Går-Så-Fort!” och ”Passa-På-och-Njuuuuut!”.

Under ”njutnings-tiden” sprang jag mellan amning, blöjbyten, vak-nätter, dagislämningar/dagishämtningar – ofta med andan i halsen och med ett hjärta som slog dubbelslag (av stress) – gråtande barn, skrikande barn, bråkiga barn, arga barn, trotsiga barn, hungriga barn: ”MAAAAMMMAAAAAA!!!”……

…och däremellan gos och tusenmiljonerdriljoner KÄRLEK från och till barnen.

Jag ville att det skulle gå låååångsamt, OCH fort! För jag orkade inte. Och orkade. Ville inte! Och ville. Slet och njöt. Men slet mest.

Sen var det skola, lekkompisar, lekkompisars föräldrar, läxor, läggtider, matlagning gånger tusen miljoner (!), tvättning av kläder tusenmiljoner gånger och Hur Mycket Städning  som helst…..

…föräldramöten, klassmöten, utvecklingssamtal och invecklingssamtal och Alla Andra Samtal. VAB med ett sjukt barn, två sjuka barn och tre sjuka barn, bråk med barnens pappa om vem som VAB:at mest och VAB-irriterade kollegor.

Och SWISCH så gick dom i högstadiet och var tonåringar.

Nu är det Stängda Dörrar, Höga Suckar, ”Du-fattar-ju-ingenting” och allt går så låååååååååååååååååångsamt. Att resa sej ur sängen tar för en tonåring låååååååååååång tid. Att klä på sej går i slow motion.

Om man säger: ”Skynda dej! Bussen går om 10 minuter!” så suckar dom låååååååååååångsamt och fräser: ”Jag gör ju det!!” (skyndar sej alltså), men dom: Kan. Inte. Skynda. Sej.

Dom rör sej i SLOW MOTION!

Men!

Snart sitter jag med X antal barnbarn i knät och sjunger ”Imse Vimse Spindel”, och Ännu Mer av Livet är Bakom mej!

Det är Helt Otroligt!

Unbelivable!

DESSUTOM är jag SAMMA LIKADAN som jag var förut. Fast klokare. Men lika barnslig ändå. Och nyfiken.

Vissa dagar känns kroppen som om den vore HUNDRA år – den knakar och gör ont och jag går som en krum gammal gumma, stönande och pustande. Andra dagar är kroppen (nästan) Som Förr.

Men jag känner mej i skallen som…..20!….eller 27!……eller…..5!

Eller……33 ochetthalvt!

Typ.

Det är väldigt konstigt faktiskt.

Jag trodde man skulle bli gammal ÖVERALLT, liksom. Inifrån och ut.

Grå rakt igenom.

😉

Men så blev det inte. Iallafall inte än.

Vi får väl se hur det är när jag är 70 år. Kanske jag våndas över gädd-, hak- och tutthänget då. Jag hoppas jag slutat bry mej! 

Kanske jag irriterar mej på ”nyheter” och suckar att ”det var bättre förr”.

Men; ”Shit bah, vad fort det gick!”

Liksom. 

Typ.