Etikettarkiv: har

Två och en halv dag kvar…typ /erviluca

 

…sen flyger jag!

Kanske.

TOLV år, drygt, har jag varit på en och samma arbetsplats – dock med byte av arbetsuppgifter, och grupp, vid ett par tre tillfällen under åren. Men ändå samma arbetsplats.

När jag började här/där hade jag en önskan om att stanna på samma arbetsplats ”länge”. Vad länge var hade jag inte bestämt, annat än att det skulle vara ”mer än 3 år” på ett ungefär. Jag har alltså nått mitt mål, kan man säga. Jag stannade ”länge”. Jag ville känna hur det känns att ”stanna kvar” någonstans, och verkligen lära känna folk, bli supertrygg och känna mej ”hemma”…

….för det var så jag tänkte mej att det skulle kännas.

Det gör det. Det känns sådär lite ”tryggt” och ”hemma”. Även om personal byts ut då och då lite här och där, finns det ändå hela tiden en slags ”grundtrygghet” och man lär sej dom sociala koderna på arbetsplatsen ordentligt när man stannar. Så nu vet jag det.

”Stanna Länge” är genomfört (check!) så nu går jag vidare till Nästa Utmaning.

På nästa jobb har jag nog inget direkt ”mål” sådär…..

…utan kanske mer en ”önskan”:

Jag önskar att få  känna att jag har ”luft under vingarna” så att jag ”kan (få) flyga” på mitt nästa jobb….

Du som fattar fattar.

Du som inte fattar, fattar inte, och kommer kanske aldrig att göra det. Kanske har du inte såna känslor eller behov. Men du som har det, vet vad jag menar.

Jag ska ut och flyga!

🙂

Hoppas jag.

 

Vem för barnens talan? /erviluca

Plötsligt har media uppmärksammat att förskolegrupperna är för stora.  När jag jobbade på dagis (för mååånga år sen) fanns det ett MAX-antal satt på syskongrupper och småbarnsgrupper. För syskongrupper var max-antalet 15 och för småbarnsgrupper var maxantalet 12 barn. På dessa 15 resp 12 barn var det tre barnskötare/förskollärare.  Det fungerade. Man hann med, men visst var det slitigt.

När det började talas om att man skulle plocka in ETT barn till i vardera gruppen,  sa jag: ”Gör dom det så slutar jag, för jag vill inte jobba och känna att jag inte  hinner med barnen. Jag tycker att man sviker barnen om man låter grupperna bara växa och växa utan att reagera”. Så sa jag.

Sen slutade jag.

För plötsligt fanns det inget ”maxantal” längre. Plötsligt skulle det vara så ”beroende-på-vad-det-är-för-barn-storlekar” på grupperna, vilket betyder ”kläm-in-så-många-som-möjligt”.

 För man kommer väl inte på en dag :” Hoppsan! Han har ADHD, och den är alldeles för vild och behöver extra stöd och mer personal”, och så tar man bort 4 barn från gruppen, bara för det! Eller?!?

3/4 av personalen på förskolor tycker att dom inte hinner med barnen!

Ordförande i SKL

När jag gick i skolan fick jag lära mej att 3/4 = 75%, men Maria Stockhaus (M) fick lära sej att det är 21%. För hon säger att det är 21% av personalen på förskolor som tycker att dom inte hinner med, och då tycker hon att ”Dom Andra” (= dom som hinner med) ska lära dom som ”inte-hinner-med”, hur man gör!

Men guuuuud så bra!

Att dom inte tänkte på det, dom där 21%:arna, som är 3/4, i Maria Stockhaus´(M) värld!

Vad JAG undrade över DÅ, och vad jag undrar över NU, är varför inte 100% av förskolepersonalen erkänner:

– att dom inte hinner med

– att dom är slutkörda

– att dom inte kan garantera barnens säkerhet

– att dom inte kan ge barnen det dom behöver

– att dom är underbemannande

– att dom har för stora barngrupper

                     ????????

För om 100% talar om att deras arbetsförhållanden är hemska och barnens dagar är för röriga, och stressiga, så kan Maria Stockhaus (M) mfl inte komma och säga att dom som klagar ska lära sej av dom som inte klagar.

För det är ju så man säger när man Står Von Oben och Trycker Ner folket som är Nedanför. Och det tycker inte jag att ni ska tillåta, förskolepersonalen!

JAG tycker ni är livsviktiga! För ni arbetar med det viktigaste vi har: VÅRA BARN.

Och dom är ju faktiskt vår framtid!

Så höj era röster och tala om hur ni har det och HUR NI VILL HA DET!

Helst idag. För i morgon är barnen vuxna, och det är för sent.

För dom.

PS. Så kan man passa på att höja deras löner också! DS

Jag är såååååååå trött! /erviluca

Jag är sååååå TRÖTT!

Näem jag har INTE stressat runt och julstädat, julpyntat och fixat och grejat osv. Nej, det har jag inte! Jag är inte ”sån”. Önskar ibland att jag vore, men jag är inte det.

Jag är trött ÄNDÅ!

Det är säkert någon hemsk sjukdom som gör mej så himla TRÖTT!

Jag lägger mej i soffan och vill bara sova! På dagen!

Och när jag vaknar på morgonen känns det som om jag var på Jordens FEST igår/inatt, FAST jag gick och la mej snällt och lugnt efter en TV-kväll med vatten i glaset, kl. 22.00. Visserligen låt jag och läste till 23.00 men nån måtta får det väl vara på eländet.

Jag är så TRÖTT!

Jag är så trött att jag halvligger i soffan och funderar på att lägga kudden, som ligger bredvid mej, bakom ryggen, men jag ”orkar inte”, så jag sitter där och FUNDERAR på det!

Eller så ligger jag i soffan och FRYYYYSER, och funderar på att lägga på mej filten som ligger vid fötterna, men….jag ”ORKAR” inte sträcka mej efter den. På riktigt!

Jag är så trött att jag inte orkar sträcka mej efter kanalväljaren och ändra kanal när det är något Tråkigt på TV. Fast jag når den!

Jag är så trött att jag låter disken växa upp till taken och balansera på sej själv till den dråsar ner på golvet och ”tvättas” av hundtungor. Men då orkar jag inte plocka upp den från golvet, så vi KLIVER ÖVER den!

Jag är så trött så att jag går klädd i pyjamas hela dagen, och när jag går ut med hundarna, sätter jag bara en vinterkappa över!

Jag är så trött så att när jag satt på mej glasögonen för att kunna läsa en bok, orkar jag inte ta av dom för att se bilden på TV:n!

FATTAR du hur trött jag är?!?

 

 

Tomten är uppäten! /erviluca

Fiona 121212 006

”Fiona, har du sett tomten som jag ställde i fönstret?”

”Näe….”

”Vad har du i skägget?”

”Inget….”

 

Fiona 121212 002

”Men där ligger ju en tomtemössa, Fiona!”

 

 

Fiona 121212 004

”VAR??”

 

 

Fiona 121212 003

”Mitt framför dej. Du har ÄTIT UPP TOMTEN, Fiona!”

 

 

Fiona 121212 007

”Eeeeeeh…vad betyder tomten?”

 

 

 

Idéerna krockar i huvudet! /erviluca

 

Jag har så många bok-idéer så att det blir fullkomliga krockar i huvudet! Och så blir det ingenting, för jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Och med vilken bok-idé.

Jag har börjat på flera, och så skriver jag ett tag och så kommer jag på att jag faktiskt istället känner för att köra igång med en annan bok….och så gör jag det….och så tänker jag att jag borde bli klar med den som jag höll på med först….och så skriver jag lite på den….och så blir jag så frustrerad över dom böcker som faktiskt är färdiga – att dom ”bara ligger där”…..

…och så tar jag tag i mej själv och skickar iväg några….

      

…till några förlag….

…men eftersom jag inte har någon Superkoll direkt på till vilka förlag jag redan skickat manuskripten, så är sannolikheten att jag skickar till samma förlag igen, ganska stor….eller lite mittemellan, för jag trooor att jag har liiite koll.

Jag har ju iallafall sparat refuseringsbreven – iallafall några.

Jag har sex småbarnsböcker på rim, en ungdomsbok för tjejer och två vuxenromanmanuskript liggande, dammsamlande.

Sen har jag ju ca 2000 blogginlägg härifrån också.

Och en halvskriven roman till.

Samtidigt bara bubblar det i huvudet av alla andra bra idéer.

Jag skulle vilja sätta mej vid en dator, helt ifred, och bara skriva-skriva-skriva-skriva-skriva, UTAN att bli avbruten!

Kanske ta en promenad då och då, och kanske fylla på med lite mat och dricka, men däremellan bara skriva-skriva-skriva-skriva-skriva-skriva. Det är nog min Högsta Önskan just nu.

För när man VET att man kommer att bli avbruten ”alldeles strax” av ”Någon-som-Vill-Något” så känns det liksom lite meningslöst att kliva in i ”skrivandets-värld” – i en härlig bubbla där bara jag och Orden finns. I något slags Nirvana.

Och då ska det inte hänga en massa Måsten över en i form av ”borde-städa-tvätta-laga-mat-pyssla-med-julförberedelser-plocka-undan-grejer-gå-ut-med-hundar-uppfostra-hundvalp….”etc

…för det är inte mysigt att skriva med ”andan i halsen”.

Det bästa är när jag ”kliver in i handlingen och bara ÄR” och när orden bara formas av sej själva, och det är bara för mej att ”hänga med”. DET är en såååå härlig upplevelse!

DIT vill jag igen.

Längtar.

 

De som har varandra /erviluca

De där som har Varandra

bryr sig inte om De Andra

Kikar bakom köksgardin

när kvinnogrannen gör sig fin

Hon vill hitta Någon Snäll

som somnar med henne varje kväll

Någon att krama, någon ”i ryggen”

Hon vill hitta någon trygg en

Men de som har Varandra

tillsammans grannen klandra

Tycker: Som man sår får man skörda

Hon får bära sin egen börda

Att det värker i hennes hjärta

av ensamhet, som känns som smärta

kan ingen av de två förstå

för de har alltid varit två

Ingen har gått i hennes skor

de bara gissar, fantiserar och tror

De kan inte bättre, men borde tänka om

för en vacker dag var det ambulansen som kom

Tog ner en ensam kvinna från en krok

hon som var mattelärare och väldigt klok

orkade inte vara ensam mer

Det blir som det blir och det som sker det sker

sa De som har Varandra

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tänk vad olika man är…./erviluca

…i olika situationer.

Jag är iallafall väldigt Olika. Det går inte att säga: ”Hon är SÅN!” om mej, för jag är inte ”Sån” – jo, kanske lite likadan inuti nästan jämt, men inte utanpå!

Ibland är jag väldigt trygg i mej själv och känner mej självsäker, och då skämtar jag ofta och skrattar en del, och mår rätt bra. I andra sammanhang kan jag känna mej osäker ”som en liten flicka”, undrar vad ”folk ska tro och tänka” men skiter (faktiskt) i det samtidigt, känner mej lite ”utanför och ensam” och jag tycker inte alls om mej själv i den känslan.

I vissa situationer känner jag mej bara Helt Fel, och jag vill helst bara gå hem och dra något gammal över mej. Då brukar jag tystna och dra mej undan och orkar inte ”kämpa emot” den jobbiga känslan, även om jag ofta försöker med det.

Om man rör sej bland samma människor jämt och ständigt, så är man nog rätt lika i dom olika sammanhangen – när man kanske alltid känner sej riktigt Trygg och känner att ”HÄR är jag som jag ÄR!”.

Men jag har bytt Situation i livet så många gånger att jag vid väldigt många tillfällen varit Helt Ny.

I Vissa Nya Sammanhang kan jag vara Mej Själv, men för det mesta är jag lite avvaktande och liksom ”känner in” omgivningen och stämningen på det nya stället/med dom nya människorna. Det handlar mycket om vilka som finns i sammanhangen, om vi ”klickar” eller om jag känner något slags ”motstånd” eller ifrågasättande.

Det är jobbigt att vara inkännande och intuitiv ibland, men det är ju en förmåga jag tränat på, och utövat, hela livet! Det ingår ju liksom i mitt jobb att vara ”sån”.

En del människor är sådana att dom alltid är ”Tjohej-tjoho!” och ”tar över” och ”kör sitt race” utan att känna in och känna av. Det kan vara rätt befriande, men det kan också hämma omgivningen.

Jag har tänkt att det vore rätt skönt att vara en ”Tjohej-tjoho!-människa” ibland. En sån som INTE lyssnar av, utan bara utgår från sej själv och också utgår från att ”Alla-gillar-mej-och-gör-dom-det-inte-så-skiter-jag-i-det”.

Länge kände jag att jag verkligen Önskade och Ville vara i ett sammanhang läääänge, för att få känna hur det känns. Nu har jag varit i ett sammanhang läääänge…..

….. och Svaret på frågan: ”Hur känns/kändes det?” är: ”Bra. Det känns tryggt och BRA. Man slappnar av, litar på sej själv, vågar vara sej själv och känner sej trygg.”

Så nu när jag varit på ett ställe länge, och känner mej trygg, ska jag sluta.

Är jag dum i huvet, eller?!?

Troligen.

Göra smycken själv /erviluca

En kvinna har en liten utställning idag i restaurangen på jobbet. Hon gör smycken och schalar (vad konstigt det ser ut med sch…stavas det verkligen så? Shalar? Schalar?  Sjalar?…!) sjalar. Fina. Jag frågar vad halsbanden kostar. 150 kr. Jag vill köpa! Tur att jag inte har några pengar i plånboken. Eller nåt.

Men så kommer jag på: Göra själv! Kan själv! Jag är ju en riktig ”kan-självare”! Jag kan faktiskt nästan allt (+ – En Massa Grejer, tex koppla in en bänkdiskmanskin….det kan jag inte. Visserligen har jag inte ens försökt ens…men ändå!).

Jag säger till en kollega: ”Kan vi inte köpa in en massa grejer som man kan göra smycken av, och starta någon slags tjej/tant-klubb där vi en gång i veckan ska sitta och pyssla/göra smycken?” ”JA!” säger hon och berättar att hon redan köpt in såna saker, för hon tänkte att hennes dotter skulle tycka det var kul, att göra smycken. Det tyckte hon inte….

Så vi kan starta ”typ i morgon”!

”Då kan vi väl vara hos dej, för hos dej är ingen man i vägen?” säger hon.

”Ja!” säger jag.

Åh, vad jag ser fram emot vår första Pysselkväll!

 

 

Jag blir glad av snön! /erviluca

Jag tycker det är otrooooligt härligt med MYCKET snö!

Det ger ett ”ombonat” intryck, och det är så VACKERT och blir så ljust!

Och så är det liksom lite ”lekfullt” på något sätt.

Jag får lust att kasta mej i den mjuka snön och göra snöänglar, rusa upp för backar och åka ner på en plastpåse, eller på en stjärtlapp, och bygga stora snökojor och snögubbar.

Fast jag gör det inte.

Bara i fantasin.

Och den fantasin gör mej glad.

Sen att man halkar (men ramlar kanske mjukt?), få pulsa i snön tills lårmusklerna värker, har svårt att ta sej fram över huvud taget, bussar och tåg blir inställda och kommer inte, bilar halkar och krockar, vinterdäck måste på och funka, rutor skrapas, snö skottas och borstas bort……

….det är liksom…..

…liksom….

…liksom…..

…bara ”tråkig fakta” och något som man ”måste göra” och ”stå ut med”.

Men för övrigt är det bara Härligt och Kul med snön!

🙂

 

 

Jag ska avsluta ett kapitel nu…./erviluca

….och börja på ett nytt.

Och när man slutar måste man också AVSLUTA.

Det betyder att man måste rensa och fixa och ta bort och städa och packa ihop.

Just nu städar jag i datorn.

Det är otroligt fascinerande. Det är som att Rensa i skrivbordslådor: Man hittar både Ditt och Datt.

Mest Datt.  😛

Vissa saker kan jag bara radera, men det är väldigt mycket som jag vill SPARA.

Jag är mycket för att SPARA.

Eftersom jag alltid haft ett behov av att SKRIVA, så finns det MASSOR av SKRIVET i datorn!

Det är allt ifrån nedskrivna tankar till julhälsningar till början på böcker, till ideér på hur jobbet skulle kunna utvecklas, till komplicerade och avancerade teorier om än det ena än det andra.

Och Guuuuud vad jag är klok! Inser jag. Och vad mycket jag KAN!

För den Petige kan jag berätta att Privata saker – vilka det nu ärhar jag mest skrivit på fritiden. Jag har gått till jobbet EFTER dagens slut och suttit ett par timmar och skrivit. Ba´fatt jag har haft behov av det. Och för att det är kul! Man ska inte bara kasta bort Kloka Tankar som dyker upp.

Nu skriver jag ut Dom Kloka Tankarna, eller skickar dom till min privata mailadress.

Det är spännande och tankeväckande att gå igenom allt jag skrivit….

…och MYCKET ska, som sagt, sparas:

En del SKA bli böcker, annat kanske blir ”föreläsningsupplägg” – om jag en vacker dag ska föreläsa – man vet aldrig. Andra saker kommer jag att lägga i ”Dagbokskistan” som står i förrådet, med dagböcker från Tidernas Begynnelse och framåt i, och spara tills jag blir ”gammal och grå”, och då ska jag ta fram alla  dagböcker och papper och gå igenom Mitt Liv i efterhand.

Suga lite till på Livskaramellen, kan man säga.

Troligen kommer jag att lägga ut lite texter här i bloggen också, för att det finns mycket tankeväckande i datorn att hämta.

Att avsluta ett kapitel är fascinerande!