Författararkiv: Erica Leijonhufvud

Inte min grej…/erviluca

Postat den 27 augusti, 2013 av Erica Leijonhufvud

Minsting pluggar matte hemma.

Usch!

Näe, det är ju jättebra, att han pluggar, men om han behöver hjälp….HILFE!

”Mamma! Kom! Jag fattar inte!”

*ryser*

”Eeeeh, har du läst igenom Förklaringen högst upp?”

”Näe….”

”Gör det!”

*håller tummarna för att HAN ska förstå själv*

”Näe, jag fattar inte ändå!”

Jag *läser igenom* förklaringen.

Eeeeeh, hm….”Minus subraktion blir positiv negation om subtraktionen har en negation i kullerbyttans kulinariska fokus”.

TYP!

Fattar inget!

Nollställer hjärnan och tänker Positiva Tankar (Jag KAN! Jag KAN! Jag KAN!), och läser igenom förklaringen igen:

”Minustecken ger positivt svar om subtraktionen innehåller negativa funktioner i neutronernas funktioners metalliska subjektiva funktioner”.

TYP.

Näe, jag förstår INTE!

Jag är SUPERDUKTIG på att ”känna in” människor, prata om och förstå relationer, förstå psykologiska skeenden etc. Men JAG tror att dessa KUNSKAPER har liksom övertagit den delen av hjärnan som egentligen skulle innehålla matematik och sånt….

Faktiskt!

För det blir bara TILT!

Jag. Förstår. Inte.

Kanske jag kunde hjälpa barnen med matten när dom gick i ettan, tvåan och möjligen trean (på gränsen…), men SEN: HerreGud!

Jag har ingen aaaaning hur jag klarade mej genom gymnasiet, med den här hjärnan, i matematik, men jag minns ju också hur den där sura Sherlock Holmes-läraren (ja, han hade S.H-kläder! På riktigt!) med gnällig röst, suckade mycket över mej….och tyckte nog att jag var rätt ”dum i huvet”. Men men, då hade iallafall Alla Andra Kunskaper liksom inte ”ätit upp” den matematiska delen.

Sen kanske jag har en liten psykologisk hang up kring siffror och matematik. Kanske dags för lite KBT!?

Eller så har jag dyskalkyli, helt enkelt, eftersom jag har svårt för siffror över huvud taget: ”Var det klockan 16.00 eller klockan sex??? Var det den 7/8 eller den 8/7?? Var det 35 kr eller 53 kr eller möjligen 103 kr??” Så håller jag på hela tiden. Tröttsamt.

Och idag skulle jag alltså hjälpa Minsting med matten. Ha ha ha!

Det gick inte.

”Du får läsa igenom texten flera gånger och verkligen försöka förstå vad det står och vad dom menar, själv, för jag förstår inte! Eller så får du fråga i skolan i morgon.”

Undrar hur alla invandrarföräldrar gör när dom ska hjälpa sina barn med svenskan…..och förresten är ju ALLT på svenska (även matteuppgifterna står ju på svenska!).

Pust, liksom.

Det är inte lätt att vara förälder.

Det borde man ha tänkt på INNAN man blev det….

Typ.

😉

 

 

6 kommentarer

Publicerad i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Stöd barnmorskornas kamp! /erviluca

Postat den 26 augusti, 2013 av Erica Leijonhufvud

Egentligen är det bara för jävligt att dom ens ska behöva kämpa!!

Dom är vår framtid. Dom är livsviktiga – det handlar om Familjens framtid!

Att föda barn är något av det Största en kvinna gör i sitt liv. Om början blir fel, kan det påverka hela familjen för alla framtid! Så viktigt är det att upplevelsen blir rätt. Om förlossningen blir en skräckupplevelse, kan det bli så att mamman inte orkar knyta an ordentligt till sitt lilla barn, vilket givetvis drabbar både mamman (som mår dåligt över detta), barnet (som inte får knyta an) och pappan (som inte förstår, och det påverkar relationen till mamman/partnern och barnet).

 

Ibland har jag suttit i samtal (som familjeterapeut) med föräldrar, där det är stora problem med något tonårsbarn i familjen, och när man letar bakåt i ”var problemen startade”, är det inte ovanligt att det startade i och med förlossningen, som var en ”hemsk” upplevelse för mamman/pappan/barnet.

Själv har jag upplevt fyra förlossningar; Tre bra, en dålig. Jag har upplevt hur det är att vara ”skräckslagen” efter en förlossning, att känna det som om jag blivit ”våldtagen” (förlåt, alla på riktigt våldtagna – jag vill inte påstå att jag VET hur det känns – men min känsla var att jag blivit ”våldtagen”) och att mitt i sorgen, frustrationen, rädslan ha svårt att ta till sej sitt barn – en otäck och skamsen känsla.

Förlossning 1 var på Danderyds sjukhus 1983. Jag hade läst på så att jag var insatt i allt, och skrivit ett brev till personalen kring hur jag ville ha det. Dom var otroligt respektfulla och även om det gjorde mer ont än jag någonsin föreställt mej, var allt som ”bortblåst” när mitt första barn låg på min mage. Jag fick ligga kvar på BB i en vecka (!  Så var det ”på den tiden”) i ett rum fullt av andra nyblivna mammor, och det var GULD värt; Oj, vad vi pratade och jämförde och frågade varandra hur vi mådde och om bajseriet kommit igång osv. Det var en fantastisk vecka på så sätt och jag fick vänner för livet!

Förlossning 2 var på Huddinge sjukhus 1995. Jag åkte in 3-4 gånger med otroligt starka förvärkar, tyckte inte att jag blev riktigt lyssnad på, blev mer och mer orolig, hade kramp i ändtarmen, förstod inte min kropp, och fick ingen förklaring. När allt väl sattes igång fick jag allehanda smärtstillande och lugnande medel, började hallucinera och mitt i allt dök det upp en barnmorska som var sur och stressad (?) och som gjorde att jag blev än mer rädd. Jag kände ingen tillit. Efter mycken smärta och skräck föddes en son, och jag bara grät, kände mej våldtagen, var rädd, förstod inte mina känslor….Lyckan, som funnits vid barn nr 1:s tillkomst infann sej inte. Efteråt fick jag och barnets pappa ligga i ett gemensamt rum i 2 dygn. Han förstod ingenting: ”Det gick ju bra?!”. ”Bra” = både jag och barnet var friska. Det tog år av kämpande för mej att ”resa mej” igen, och lika lång tid att känna samma känslor för mitt andra barn, som för mitt första. Jag skämdes som en hund! Men det var ju inte mitt fel!!!

Förlossning 3 var på Danderyds sjukhus 1996. Jag var livrädd innan. Hade minnet av föregående förlossning i färskt minne. Gick i samtal hos barnmorska. Hon lovade att visa respekt och lita på mej när förlossningen satte igång, och inte skicka hem mej flera gånger. Så blev det också. Full tillit under förlossningen. Smärtan var overklig, precis som gångerna innan, men jag litade på personalen, som var respektfull och vänlig och tog sej tid. Närheten till barnet kändes fantastisk direkt efter förlossningen och jag var lättad. Jag fick åka (rullstol) till ett singelrum och ligga kvar ett par dygn, ensam. Det var…ensamt. Jag hade heller velat ligga i ett rum med fler kvinnor, men så var det inte – man skulle hem så fort som möjligt och singelrummet låg i ett s k ”hotell”. Ingen personal om det hakade upp sej med något… Man ansåg att en flerföderska skulle kunna ”allt” (men det hade känts tryggt att ha personal omkring sej, och andra mammor att prata med…). Pappan var hemma med dom andra barnen.

Förlossning 4 var på Södersjukhuset 1999. Jag vågade inte föda vaginalt en gång till. Skräcken från förlossning 2 satt så djupt och det hade känts som om jag uppbådat ALL min kraft och allt mitt MOD inför förlossning 3 så jag orkade inte. Jag fick gå i samtal igen, och till slut beslutades att jag skulle få kejsarsnitt. Det var riktigt riktigt skönt! Att VETA vilken dag barnet skulle komma, att läggas på en bår och ha folk som sprang runt och stack lite här och lite där. Att bli bedövad i ryggen, och att ”dom” sedan plockade ut mitt fjärde barn utan någon smärta alls inblandad, och jag var helt med! Visst smärtade magen lite efteråt, men oj, vad skönt det var att slippa att gå sönder i underlivet, att behöva läka ihop vaginalt igen osv. Återigen ansågs det att jag skulle ”kunna allt”, och jag fick ett singelrum, låg kvar några dagar, fick hämta maten själv i lunchrummet osv. Nyopererade gick jag med Bebis i genomskinlig plastbalja, dubbelvikt (av smärtan) till lunchrummet och hämtade maten….Men men….

Fy faan vad ni barnmorskor är VIKTIGA!!! Och det är inte klokt att ni ska BEHÖVA kämpa för att räcka till. Anställ fler, höj lönerna!!

Hör ni inte vad dom säger, jävla politiker!? Gör något nu!  Det handlar inte bara om DOM – det handlar om OSS ALLA som blir föräldrar! Det handlar om vår, och familjernas FRAMTID!!!

Någon av dom barn som föds kanske t o m blir politiker i framtiden!

 

Lämna en kommentar

Publicerad i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

I had a dream…. /erviluca

Postat den 25 augusti, 2013 av Erica Leijonhufvud

 

Jag stod i ett omklädningsrum, var hyperstressad och skulle byta om till en speciell dräkt som jag skulle ha när jag tränade med ”gruppen”. Det var ett mixat omklädningsrum så Torbjörn Johansson (!  – klasskompis från åk 1-9) höll  också på att byta om i samma omklädningsrum. Vi var båda sena, men Torbjörn var lugn, men jag var jättestressad, som sagt, och orolig.

Jag såg gruppen träna genom den halvöppna dörren till gympa-salen och jag såg att dom andra var Jätteduktiga! Speciellt en tjej, som kunde varenda rörelse perfekt. I drömmen visste jag vem hon var, men efteråt har jag glömt det (en Freudiansk glömning, kanske… ). Jag blev än mer rädd och orolig, eftersom jag visste att jag inte kunde stegen och absolut inte i vilken ordning dom skulle vara i dansen.

Läraren var en karismatisk man, som krävde Perfektion, och jag hörde hans kraftfulla röst eka ut i gympa-salen.

Mina kläder trasslade till sej, eftersom jag var så nervös, så jag bad Torbjörn hjälpa mej, vilket han gjorde. Han försökte också lugna ner mej, men jag tänkte att han inte visste hur USEL jag var.

När jag kom in i salen satt alla på golvet. Jag satte mej ner, men insåg snabbt att jag satt mej på fel ställe. Killarna satt för sej (på sidan och längst bak) och tjejerna satt längst fram i rader. Jag flyttade mej till rätt ställe.

Läraren ropade ut att alla tjejer skulle ställa sej i brygga. Det var en test kring vad vi kunde. Jag gjorde som han sa, men det var stelt och det gjorde ont i ryggen och värkte i lederna, och jag kände att det inte blev någon bra brygga…och oroade mej för det.

Därefter sa läraren att vi skulle bygga varsitt litet hus (!  Ja, drömmar är konstiga…) av sand (eller om det var lera – eller möjligen pepparkaksdeg) av den lilla bulle vi fått lagd framför oss. Jag gjorde så gott jag kunde, men kände mej rätt misslyckad med min prestation.

Läraren kom fram till mej, böjde sej ner och lutade sej över mej bakifrån (jag satt på golvet) och viskade i mitt öra: ”MYCKET BRA! Jag ser att du byggt Café Gatau (något franskt namn). Mycket bra!” Jag blev helt förundrad, eftersom jag inte ens visste vad ”Café Gatau” var för  något, och jag tyckte min skapelse mer såg ut som en klump.

Jag viskade tillbaka: ”Jag kan inte dansen, och jag har ont i hela kroppen och kommer inte att klara av den…” och jag var jättenervös när jag ”erkände” detta misslyckande.

”Det gör ingenting”, viskade han tillbaka.

Sen reste han sej upp och sa högt och tydligt: ”Erviluca har vunnit tävlingen om bästa hus!”.

Jag satt helt förundrad över att jag blev…godkänd! Trots att jag var så dålig och usel, och hade varit så rädd för att överhuvudtaget gå in i gympasalen….

Sen vaknade jag.

 

1 kommentar

Publicerad i Uncategorized och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

Jag är en mes, part II /erviluca

Postat den 24 augusti, 2013 av Erica Leijonhufvud

 

Part II.

Jo, så här löjligt var det:

Jag kom gående i Åkersberga Centrum, då jag blev stoppad av en kvinna med en sån där ”underskrivningsgrej”.

”Åååånej!” tänkte jag. ”Vad ska jag nu skriva på?”

Hon skrattade till och sa: ”Vi har haft barn på samma dagis….för hundra år sen!” Jag tittade på henne och tänkte Har vi?!?

Sen berättade hon att det var planer på att dom skulle bebygga ”XXXX-området” och att ”dom” ville att jag skulle skriva på om att det borde bli folkomröstning om detta.

Shit! tänkte jag. Jag gillar ju när dom bygger. När det blir NYTT och fräscht. Utveckling. När Åkersberga växer. Att folk får bostäder.

”VAR exakt ska dom bygga??” frågade jag för att liksom förlänga mitt nekande svar, och så hoppades jag att dom skulle bygga på ett Jättekonstigt område, så att jag skulle kunna känna NEEEEJ!

Kvinnan visade mej området på kartan och drog med fingret över den och lät upprörd.

Jahaaaa, däääär! tänkte jag. Och sen Åååååh, vad bra, för där är ju Ingenting – bara en massa skog och mark som ingen använder! Där kan jag tänka mej att bo!

”Mhm….”, sa jag. ”Kan man läsa om det här på nätet?”

”Ja…”, sa kvinnan, ”men där kan man inte skriva på…”.

”Men jag skulle vilja ta reda på mer om det innan jag skriver på något”, sa jag, och så fick jag nät-adressen till där informationen står.

Sen gick jag.

Och kände mej URDUM, INFÖR MEJ SJÄLV, för att jag inte vågade säga ”Nej, det vill jag inte! Jag tycker att dom ska bygga där!”

Mes!

 

5 kommentarer

Publicerad i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Jag är en mes…./erviluca

Postat den 23 augusti, 2013 av Erica Leijonhufvud

….eller möjligen en gråsparv….

Fast ibland kan jag faktiskt vara en rosa pelikan  flamingo också!

(En liten fotnot mitt i: När jag bodde i Sala sa vi skär och brandgul – inte rosa och orange).

Meningen var inte att jag skulle skriva om fåglar, men igår var jag en riktig MES! Usch, vad jag kände mej smitig och unken. Efteråt. För att jag inte stod upp för vad jag tänkte. Jag smet liksom undan.

Det var väl inte sådär jätteviktigt EGENTLIGEN, men jag blir besviken på mej själv när jag inte kan vara Rak och Tydlig, utan smiter undan som en feg liten mes.

Jag brukar INTE tappa klänningen
när jag står på barrikaderna. Jag
brukar inte ens ha klänning!
Bara så ni vet...

Jag, som kan stå upp på barrikaderna och skrika ut min ÅSIKT om det är VIKTIGT. Jag, som kan tycka TVÄRTEMOT en hel grupp, och en hel församling, om Orsaken till detta är Viktig. Jag, som kan säga: ”Okey, jag går med på det för att ni alla andra bestämt det, men jag vill ändå tala om att jag tycker inte så, men jag viker mej för gruppen”. Och om det är en så Viktig Grej för mej, så att jag kämpat för den in i det sista, gör det så ONT varje gång jag måste gå emot min inre övertygelse, att jag måste fundera på att Byta Väg eller Kliva ur det jag sysslar med.

MEN jag vek mej. Stod inte upp för min inre åsikt. Fegade ur.

Jag är en mes.

Usch!

Nu undrar du givetvis vad det handlar om. Och frågan är om jag ska hålla dej på halster, eller om jag ska skriva det rätt ut bara…..

Hm….

Dom gånger jag bestämt att skriva Fortsättningen i Nästa Blogginlägg, händer det då och då att jag glömmer bort det, så att ni aldrig får veta fortsättningen. Ni letar och letar (för ni har ju inget annat för er, eller hur?!?) och hittar inte fortsättningen, blir sura och tänker: ”Faan, vad hon ljuger!” och så läser ni aldrig mer en enda rad som jag skrivit.

😦

Men då ska jag bara tala om att jag Glömmer. Det dyker hela tiden upp tvåtusen nya tankar och funderingar i huvudet som gör att jag bara skriver vidare, på Nästa Grej, och nästa. Än så länge har jag aldrig drabbats av skrivtorka, eller vad det heter. Den dagen kommer nog också….men inte än.

Dom dagar jag INTE skriver har jag inte haft tid, helt enkelt, eller varit för trött.

Näe, VARFÖR jag var en mes igår får faktiskt inte plats.

Jag får skriva om det i Nästa Blogginlägg.

Spännande fortsättning i Nästa….bla bla bla…

2 kommentarer

Publicerad i Uncategorized och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

Vilse i gran-djungeln /erviluca

Postat den 22 augusti, 2013 av Erica Leijonhufvud

 Vilse 2013-08-21 111

Försök nr 3 att gå till Den Andra Sjön.

The Other Lake, liksom.

Den här gången blev det än värre.

Grejen var att jag var Helt Övertygad om att jag skulle gå RÄTT den här gången, eftersom jag på ett ungefär visste VAR jag gick fel förra gången. ”Ha haaaaa!” tänkte jag och kände mej mer än hoppfull när jag startade; Jag kände mej helt enkelt Självsäker.

Vilse 2013-08-21 047

Döm om min förvåning när Stigen som Gick Rätt, slutade mot en BERGVÄGG!

Efteråt tänkte jag att jag kanske skulle ha letat efter en Öppning, eller åtminstone sagt ”Sesam, öppna dej!”, men det gjorde jag inte. Jag bara suckade och förundrades – både över att en stig KAN leda rätt in i en bergvägg, OCH att jag gick fel IGEN.

Vilse 2013-08-21 060

Jag blev både arg och Peppad över bergväggen, och kände ”Nej, nu JÄVLAR! Jag skulle ju gå RÄTT idag! Jag hade ju Bestämt mej för det!!”. Så jag travade vidare, UTAN att följa någon stig, för jag var ÖVERTYGAD om att bara vi kom runt berget, skulle sjön ligga där. ”Skit på er alla stigar – nu trampar jag runt i själva SKOGEN!” tänkte jag och liksom straffade skogen på nåt vänster (eller höger – vad vet jag; jag har ju inget lokalsinne… ).

Vilse 2013-08-21 053

Det är stökigt i skogen.
Inget för en Pedant (vilket jag INTE är).

Hundarna blev lite förundrade, och GLADA, när vi började trava runt i ett Ingenting, liksom, och inte följde någon stig längre. Dom fick liksom ha MER KOLL på mej, när inga steg blev självklara. Och oj, vad dom fick skutta!

Vilse 2013-08-21 054

Jag tänkte fotografera eventuella skogsskador
på min kropp, men det blev inga... :(
*tjurar*

Vilse 2013-08-21 055

Backe upp.....

Vilse 2013-08-21 056

....och backe ner.

Vilse 2013-08-21 064 

"Man kan inte gå Under den, man kan inte gå Över
den, man måste gå IGENOM den!"

 Vilse 2013-08-21 068

Vem kan bo i den hålan, tro? 
(Det kanske är Mannen
som Antastar Kvinnor i skogen, som min vän
Thomas tror...
.....att man kan bli antastad i skogen,
alltså....ha ha ha!

Vilse 2013-08-21 090

Men, VAD ÄR DETTA mitt i skogen??

Vilse 2013-08-21 122

Helvete, vad svårt det blev, kan jag säga!

But I´m a Fighter!

Sverige (åtminstone Åkersberga!) har värsta svenska DJUNGELN, och jag tackade min goda stjärna (eller vad man nu tackar) att jag befann mej i Sverige, och slapp alla hemska ormar, spindlar och farliga djur, som finns i andra djunglar. Vi har visserligen ormar och spindlar, men inte så farliga…Man kan inte dö.

Vilse 2013-08-21 048

Fast efter en stunds travande i högt gräs, nedfallna träd (och vanliga uppstående), sankmark och ALL sorts skog (!), så kom jag på att jag faktiskt KUNDE bryta ett ben, en arm eller skada mej PLUS att hundarna skulle kunna skutta in i någon vass gren el dyl: ”Vad ska jag göra då, liksom??”

 Och då blev jag lite trött på mej själv: ”Vad faan sysslar jag med??”

Plötsligt var jag på en stig igen och tyckte att jag kände igen mej liiiite. Anade att jag hamnat på samma ställe jag gjorde sist jag gick vilse, och bestämde mej för att ta upp GPS:en (=mobilen) för att kolla: Jepp! Rätt, för en gångs skull. Fast fel, på något vis.

Jag tryckte in att jag ville till Skånsta och då sa GPS:en: ”Starta på Otto Bondes väg”. ”Näe! Aldrig i helvete att jag går till Otto Bondes väg igen!” sa jag till GPS:en och vände och gick åt andra hållet – ännu mer in i skogen och ”tillbaka” (men vad vet jag, utan lokalsinne).

Sen bestämde jag mej för att använda GPS:en bara till att se vad jag var. Typ. Jag såg sjön jag skulle till, på kartan. JAG var en blå prick. Jag försökte få den blå pricken att gå emot sjön. Tjohooooo! Det gick!

Vilse 2013-08-21 066

Fast jag fortsatte trava över stock och sten och vass (!) och mossa och nedfallna träd och tusenmiljoner drilljoner spindelnät överallt (!). Och jag som är rädd för spindlar. Jag bara HOPPADES att ingen spindel skulle sätta sej på mej. Spindelnäten är irriterande, men spindlarna är…äckliga och fula! Hemska!

Idiot!

0ch en jävla helvetes broms som förföljde mej en stund.
Bit då, för i helvete!fräste jag åt den. Hellre bli
rejält biten en snabbis, än att ha Idioten
kretsande och surrande hotfullt runt en hela tiden….


….och två miljoner myggor som bet mej i nacken och
på benen….

Vilse 2013-08-21 084

Fionas tunga hängde till slut som en jättelång sned slips på sidan av munnen, men hon verkade överlycklig hela tiden; Oj vad hon skuttade! Milton travade med som ett litet ånglok, flämtandes men vid gott mod hela tiden.

Vilse 2013-08-21 098

"En båt?!? Då är sjön nära!!"

Vilse 2013-08-21 099

Där är den: Den Andra Sjön!

 Efter 3 timmars vilsegående i skogen hittade 
"vi" sjön!!! Jippiiiii!

Vilse 2013-08-21 104

Fiona skuttade i och drack och drack.

Vilse 2013-08-21 112

Sen hittade Värsta Snygga Pinnen!

Vilse 2013-08-21 113

"Den ska jag ta med mej!"

Milton smög försiktigt ned till kanten, utan att nudda vattnet med sin kropp (”Usch!”),  och drack också.


Vilse 2013-08-21 105
"Ha! Jag lyckades dricka utan att
 blöta tassarna!"

Hem hittade jag LÄTT, för det är en annan väg som jag gått hundra gånger förut. Typ.

Hundarna tyckte nog det var en helt Underbar promenad i skogen.

Jag lärde mej att det inte stämmer att Vägen är Målet:  MÅLET ÄR MÅLET!

Pust.

 

 

2 kommentarer

Publicerad i Uncategorized och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

Man ska inte ropa hej…./erviluca

Postat den 19 augusti, 2013 av Erica Leijonhufvud

….fast jag är världsbäst på det!

Att ropa hej INNAN alltså, men då säger alla optimistiska carpe-diem-pratare att man SKA ropa hej, för det är bättre att njuuuuta fram det onjutet liksom, än att oroa sej eller bekymra sej. Så då är jag väl helrätt då.

Jag ropade hej när Minsting kom upp ur sängen i morse och var klar långt innan han skulle iväg.  Jag ropade hej när han satte på sej ytterskorna och vi gick tillsammans ner ut på gården (för jag skulle gå ut med hundarna samtidigt). Jag ropade inte så mycket hej när vi upptäckte att luften i däcken på cykeln var försvunnen, men det löste jag genom att rusa upp i lägenheten, riva ner alla vantar och mössor på hyllan (eftersom jag hade för mej att jag sett cykelpumpen där i höstas….Rätt!) och rusade ner igen och pumpade däcken.

Och jag ropade HEJ när Minsting cyklade iväg.

We did it! Tjohoooo, liksom.

Han har lyckats vända fullkomligt på dygnet under sommaren – lagt sej senare och senare (eller tidigare och tidigare??) och gått upp senare och senare….Det har blivit fullkomligt PANNKAKA av dygnet kan jag säga. Utan sylt.

 

Jag gick ut med hundarna och när jag kom in och hade satt mej ner för dagens första kopp kaffe, ringde min telefon. Det stod ”Minsting” i displayen så jag sa ”Hallå, vaere??” ungefär (och suckade för jag väntade mej att han skulle klaga, ha ont, vilja gå hem osv). Det var Minstings lärare som ringde och sa att Minsting var ”grön” i ansiktet, svettades och mådde ”jättedåligt”. Jag sa att han INTE fick åka hem igen (som den Hårda mamma jag är) och att det troligen var för att han inte rört sej på hela sommaren, så kroppen hamnade väl i chock av cykelturen.

Läraren envisades med att han mådde ”JÄTTEDÅLIGT”, och jag tänkte ”Jävla Dramaqueen…” (Minsting alltså – han kan verkligen spela sjuuuuk!). Sen fick jag prata med Minsting och han hade ”jag-mår-jättedåligt-rösten”. Jag sa till honom att han INTE fick åka hem, utan att jag skulle komma dit.

Jag åkte till skolan. Minsting satt i lärarrummet med en lärare. Dom var såååå bekymrade över honom, och han såg ut som han brukar se ut när han ”spelar sjuk”. Jag tror säkert han svimmade och jag tror säkert han mådde dåligt, men jag tycker inte det är konstigt efter en sommars stillasittande….

Jag sa att vi skulle åka till doktorn direkt och ta lite prover, så det gjorde vi.

Förhoppningsvis har Minsting nu fått sej en Tankeställare kring vad som händer när man sitter still för länge utan att röra sej.

Om jag tjatat och tjaffsat om att han ska gå ut/röra på sej osv?!?

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!

Typ hela sommaren.

Men det är svårt att förflytta en 186 cm stor kille, om han inte vill själv.

Jag tror att han vill nu.

Och att han förstår vad jag menar.

Obs! TROR.

 

1 kommentar

Publicerad i Uncategorized och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

”Vuxet” vuxna och smådjur /erviluca

Postat den 17 augusti, 2013 av Erica Leijonhufvud

 

Javisst ja! Jag skulle ju skriva ett inlägg om smådjuren på landet, när vi var små:

 

Grejen är att jag började tänka på hur vuxna är och beter sej, mot barn. Ofta tycker jag att vuxna beter sej lite arrogant, lite ”von oben-aktigt”, lite oförstående och lite kränkande.

Jag tror ingen vuxen VILL vara sån mot barn, men jag tror många fastnar i någon slags ”vuxenhet” , där dom glömt att dom själva varit barn – och hur det kändes – eller så har dom inte blivit förstådda själva som barn, och upprepar gamla mönster som är inlärda hur vuxen – barn-relationerna ska fungera. Många vuxna är nästa ”rädda” för att umgås med barn och ”vet inte hur man gör”…Men grejen är ju att ALLA har själva varit barn! Minns ni/dom inte?!?

Nåja.

”Dom vuxna” var ju rätt snälla mot oss vad gäller grannars hundar som kom in på ”vår” tomt på landet (som jag skrev i ett tidigare inlägg: https://erviluca.com/2013/08/15/hundut-skallningar-erviluca/#comments ).

Vi samlade också grodor i mängder, varje år, och hade i en stor balja. I denna balja hade vi X antal grodor VAR, jag och mina två systrar och vår kusin. Vi döpte dom och följde deras liv i baljan, och vi kände igen dom. Punkt. Men dom vuxna tittade lite överlägset på oss när vi höll på och pratade om våra grodor, och så sa dom: ”Näe, ni kan omöjligt känna igen grodorna!”. ”Johooo!” sa vi och tittade på Grodis, Grodanboll, Jocke, Pelle, Anna och Fjuttis, och VISSTE PRECIS vem som var vem. Då skrattade dom vuxna lite ”von-oben-sådär” och sa ”Neej du!”. Då kände jag hur det MORRADE inuti hela mej, och jag tänkte ”Dom fattar ju ingenting!!”.

Eller när vi kom hem med ett gäng halvdöda skadade harungar från skogen, och gick gråtande till Dom Vuxna och ville ha hjälp med hur vi skulle rädda dom. ”Det går inte! Det är lika bra att slå ihjäl dom, så dom slipper lida”, sa dom vuxna så kallt och hårt. Men vi ville ju iallafall FÖRSÖKA rädda dom. Varför kunde ingen vuxen förstå det? Vi lät ingen vuxen slå ihjäl dom, utan vi försökte på vårat sätt rädda harungarna, men dom dog en efter en….och vi begravde dom. Men vi försökte iallafall!

Jag har fortfarande så svårt för det där ”Det GÅR INTE! / Det är INGEN IDÉ” och överlägsna suckar eller ”lilla-gumman-prat”. Barn är otroligt kloka om man lyssnar på dom ordentligt. Det gäller bara att förstå deras tankebanor, som ofta är mycket RENARE och mer OFÖRSTÖRDA än våra.

Det viktiga är att vi LYSSNAR – inte UNDERVISAR eller STOPPAR.

Många vuxna är så upptagna med att sätta gränser och LÄRA UT, så att dom glömmer bort att barn kan mycket själva, och att dom utvecklas mer om dom får försöka själva. Visst behöver dom vägledning och handledning (och gränser) av och till, men däremellan kan dom mycket mer än vi någonsin anar!

Och det är viktigt att inte kränka barnen.

Jag minns känslan så klart – när ingen vuxen Lyssnade, på riktigt! Och förstod.

Man behöver inte få som man vill, bara någon lyssnar på vad man vill, och tar en på allvar.

 

Lämna en kommentar

Publicerad i Uncategorized och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

Hund(ut-)skällningar /erviluca

Postat den 15 augusti, 2013 av Erica Leijonhufvud

 Vilse i skogen 2013-08-10 011

När vi ska gå och sätta oss i bilen idag, efter skogspromenaden, skuttar Fiona i förväg. Jag går  i HELT ANDRA tankar, så jag märker inte det, så när jag tittar upp ser jag henne skutta iväg mot Bebyggelsen. Genast ropar jag ”FIOOONA!” och visslar. Hon kommer,  som en raket (hon är såååååååååååå duktig på att komma på inkallning), och jag pustar ut.

Sen får jag ont i magen av oro, eftersom jag ser att det står några kvinnor vid ”Bebyggelsen”, och jag ser framför mej (i min fantasi) hur dom kommer att stoppa bilen och fräsa att det ”FAKTISKT ÄR KOPPELTVÅNG!” och hela fadderullan. Idag känner jag mej så svag, så jag tror att jag kommer att börja gråta…. 😦 

….och så vill jag IGEN flytta till ”Landet utan koppeltvång”, för jag ORKAR INTE!

MEN, dom stannar inte bilen och dom skäller inte på mej: Jag pustar ut.

december -11 -- januari -12 048

Sen börjar jag tänka på hur det var när jag var barn. Höll ”folk” på så här då, och skällde på hundägare i tid och otid? Jag minns inte det, och vi hade ju hundar, som ibland ”for iväg” och skällde ut folk, utan anledning. Vi borde verkligen haft bättre koll på våra taxar, men det var inte så förr – det var liksom mer avslappnat och coolt.

Sen kommer jag att tänka på barndomen och hur vi var på vårt ÄÄÄlskade Lindris på somrarna (farmor och farfars jättefina lantställe i Roslagen – bättre finns/fanns inte!). Vi hade våra taxar; först en tax, sen två sen tre. Vår kusin hade en tax. Närmsta grannen hade först en collie (Pyret) och sen en collie till (Pontus, som jag äääälskade djuuuupt!). Nästnästa grannen hade tre hundar: En Grand Danois, en mellanpudel och en tax. Mellanpudeln var oberäknelig och inte så trevlig, taxen var en glad skit och Grand Danoisen var HELT UNDERBAAAR! Han hette Zorro och var svart.

Ibland dök Pyret upp på vår tomt, ibland kom Pontus och då blev vi ( tre systrar + kusin)  överlyckliga, och kastade oss över Pontus med KÄRLEK i mängder! När Zorro dök upp ropade alltid någon: ”ZORRO ÄR HÄR!!” och så rusade vi ut till honom och överöste också honom med tusen pussar och kramar. Jag minns inte att det fanns vuxna som stod och skrek: ”TA BORT HUNDEN!!” eller ”KOPPLA HUNDEN!!!” el dyl.  Inte ens när Zorro la en hög av Guds nåde på gräsmattan. HerreGud, man kunde tro att en ko skitig på gräsmattan!

Livet var så avslappnat och…lyckligt!

ALLA var lyckliga JÄMT!

Typ.

Eller nåt……

Och ingen skällde på varandras hundar. Iallafall inte på ”min gata”/i mitt liv.

Det var bättre förr….

………………………………………………………………………………………………………….

Det dyker upp fler minnen kring djur och barndomen när jag börjar, så det skriver jag om i nästa blogginlägg, så att inte det här blir för långt och jobbigt att läsa….för er stackare…. 😉

För många ord på samma sida kan bli jobbigt.

🙂

…………………………………………………………………………………………………………..

Fotnot (eller nåt):

Pontus sprang sedemera bort, och försvann, och vi flickor var nästan otröstliga; Vi älskade honom så (och vi tyckte inte grannen tog hand om honom bra). Jag skrev då en sång om det här (jag var ca 10 år då):

”Åh, min vän. Åh, min vän.

Det är en liten collie, som är både brun och vit.

Min vän, åh, min vän.

Han heter Pontus, och pappan hans Kosmos

och mamman hans Pyret

Han är så snäll och rar

Men för 1 år sen

sprang han bort, min vän

och han kommer aldrig tillbaka igen

Men nu har jag ju

fått en ny hund ju

Men jag längtar ändå efter Pontus

min vän.”

Tjusigt va?!

🙂

3 kommentarer

Publicerad i Uncategorized och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

Killar KAN INTE leta…./erviluca

Postat den 12 augusti, 2013 av Erica Leijonhufvud

….eller hitta.

Näe, varken leta eller hitta faktiskt.

Och det verkar inte ha något med åldern att göra, för varken små eller stora killar KAN LETA.

Eller hitta.

Jag vet inte  om killar/män har något slags tunnelseende, när dom ska leta, eller någon slags nedsättning på ”letningsorganet”, men dom KAN INTE LETA.

Eller hitta.

Saker alltså.

Inte hitta till olika ställen. För det kan dom – iallafall vissa. 

”Var är mina nycklar/vantar/skor/böcker/tv-spel/strumpor/kalsonger….?!?”

Och sen exploderar dom:

”NÅGON har tagit mina nycklar/vantar/skor/böcker/tv-spel/strumpor/kalsonger!!!”

Alternativt: ”VEM HAR TAGIT mina nycklar/vantar/skor/böcker/tv-spel/strumpor/kalsonger?!?!?”

Igen och igen.

Ålder har Ingen Betydelse.

Dom hittar INTE.

Två män + fyra söner. Ingen har hittat något.

Exempel från igår:

Fresh Picked Strawberries Body Lotion - Anti-Bacterial - Bath & Body Works

”Mamma! Har vi någon body lotion?” ropar Mellan.

”Ja, dom står på tvättmaskinen. Men ta inte den rosa, för den ska jag använda strax!”

Mellan går och ska hämta. Ropar:

”Men det finns ju ingen annan!”

”Joodå!”

”Var då???”

”Precis BREDVID den rosa! Det ska stå flera stycken där!”

”Näe, jag ser ingen!”

Vilse i skogen 2013-08-10 006

Pust!

……………………………………………………………………….

Fotnot till alla män:
Bredvid och bakom Den Rosa står det en, två, tre, FYRA body lotions!

………………………………………………………………………

 

6 kommentarer

Publicerad i Uncategorized och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.
← Äldre inlägg
Nyare inlägg →