RSS Flöde

Kära Far…./erviluca

Postat den

 

JAG tycker att man ska fira folk på deras dagar; Mors dag, Fars Dag, Alla Hjärtans Dag, födelsedagar och jag tycker man ska fira julaftnar, midsommaraftnar etc. Jag tycker att man ska fira med kärlek och omtanke och värme, och att man ska ha kul!

Jag tycker att man ska Passa På när Tillfälle ges, och jag tror inte ett ögonblick att folk som säger att ”man kan ju fira vilken dag man vill!” verkligen firar. Så JAG tycker att man ska passa på.

Sen kan jag inte påstå att jag är världsbäst på det själv, men jag har varit….och jag kan bli bättre igen! Dom dagar jag KAN missa är just Mors Dag  och Fars Dag.

Nu lever ju inte min pappa, men mamma gör, och henne glömmer jag bort stup i kvarten…..

Säkert kommer ”Synden att straffa mej själv” en vacker dag pga detta.

När det gäller Pappa är det Något som Tar Emot.

Jag har liksom inte Gjort Upp med min pappa. Jag är inte Färdig.

Nej,  man MÅSTE INTE göra upp med sin pappa, eller mamma, men just JAG behöver det. Jag vet bara inte hur.

Jag tänker inte på pappa med saknad, eller med kärlek, eller med längtan. Jag bara…tänker på pappa. Rätt ofta faktiskt.

Pappa var en väldigt frånvarande pappa. För mej fanns han knappt. Jo, han fanns som Person i vårt hem – tyst, spelandes piano –  mentalt frånvarande. Aldrig närvarande för mej. Han ”såg” mej inte. Han var inte nyfiken på mej. Han ignorerade mej. Inte aktivt och medvetet – han bara VAR sån.

Pappa levde SITT EGET liv i vår familj, med alla sina intressen, sitt skapande och sina ide´er och tankar. Han målade, spelade piano (flera timmar om dagen!), skrev böcker, skrev musik, spelade bridge, spelade vira, plockade svamp och var ute med hundarna i skogen. Allt gjorde han för att han ville och tyckte om det.

Jag vet inte om jag längtade efter pappa DÅ, eller att jag ens ville att han skulle bry sej DÅ – han bara var sån. En ”sån pappa som inte bryr sej”. Sådär som ”alla pappor är” – trodde jag!

Fast när jag var hemma hos Ann (hej Ann!) så hade hon en pappa som skojade och busade, SÅG oss (t o m Anns kompisar!) och brydde sej om var Ann var och vart hon gick och när hon kom hem.

MIN pappa visste troligen inte ens hur gammal jag var!

Jag blev besviken med åren och sökte kärleken elsewhere…. Gärna hos en ”omöjlig kille”….

Innan han dog ville jag ändå att han skulle veta att jag älskade honom, så jag skrev ett kärleksbrev till honom som han läste mellan morfindoserna.

Men han svarade inget. Sa inget tillbaka.

Så här står jag, fortfarande, besviken på min pappa, oförmögen att säga att jag saknar honom och med en sorg över att jag inte vet om han älskade mej. Om han brydde sej överhuvudtaget.

Ja, MENTALT och vuxet VET jag att ”pappor älskar sina barn” så jag VET att pappa älskade mej….

….men det lilla barnet i mej frågar: ”Älskade pappa mej?”.

Och hon tror inte det. För det kändes inte så.

Därför kan jag inte säga att jag saknar honom – ej  heller vill jag fira honom idag.

Men jag VET att en vacker dag, läker det inuti och det lilla barnet (inuti) känner sej älskad, såsom hon troligen var….

 

Annonser

Om erviluca

Positiv optimist som älskar att skriva! Mamma till fyra killar, matte till två hundar, familjeterapeut och Barnombud. Allt i en och samma kropp.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: