RSS Flöde

Etikettarkiv: lycka

Kärlek till sönerna /erviluca

Postat den

När någon frågar: ”Och hur mår dina söner då?” så blir min första känsla en mindre explosion av kärlek och stolthet i bröstet.

Jag är så stolt över mina söner så att det är inte klokt!

Jag nästan spricker!

Dom är så varma och fina och goa och ÄKTA så att jag nästan slår knut på mej själv av lycka!

En efter en har dom gått igenom ”faser” där jag undrat om det någonsin kommer att ta slut, om det är ”kört” för dom, och tankar som ”vad har jag gjort för fel?!?!”…..

….och snart står jag med FACIT i hand över alla fyra:

FY FAAN VAD DET BLEV BRA!

Jag är nog både LÄTTAD och STOLT, tror jag, och kroniskt FYLLD AV KÄRLEK till mina vackra, fina, kärleksfulla, varma, goa, kloka

fyra söner.

Visserligen är en kvar i den trötta, loja, hösäckiga, ”vet-inte-åldern”…..

 Men ändå!

Dom andra kom ju ut på Andra Sidan som Underbara Människor, så varför inte han?!

I LOVE YOU SONS of me!

 

Annonser

Från Clown till Lufs/erviluca

Postat den

 

Precis som många andra föräldrar upplever, har jag fått uppleva barn som genomgått en makalös Förvandling – från den ena dagen till den andra (nästan).

Som en METAMORFOS.

Minsting som ”igår” var ”klassens clown” – den som gjorde kullerbyttor i soffan, pratade oavbrutet, skojade och skämtade hela tiden, i 180 knutar – är nu en stooooor lååååångsam Lufs. Han orkar knappt röra munnen när han pratar, och han liksom ”faller framåt” när han går. Förut studsade han. Nu är det som om tyngkraften draaaar honom framåt, och han följer motvilligt med….

Igår åkte jag hem till Grabbarna Grus´ pappa för att hämta Minsting och skjutsa honom till en kompis. Dom skulle ”lana” (spela dator och vara uppe hela natten) tillsammans. Jag tog med hundarna för dom blir så ledsna när jag lämnar dom ensamma. Jag står inte ut med deras SORGSNA blickar när jag säger ”hejdå!” och stänger dörren…. Det gör för ont i hjärtat. På mej.

När vi kom hem till Grabbarna Grus´ pappas hus fick hundarna följa med in, och Fiona blev så glad när hon såg Grabbarna Grus så att hon nästan slog knut på sej själv av lycka: Hon STUDSADE runt och var så LYCKLIG!!!

Minsting rörde sej knappt, och ändå tycks han vara Favoriten (för Fiona), för ibland brottas han med henne, eller leker….Lååååååångsamt, men ändå!

”Hon har ju värsta ADHD!” mumlade Minsting när Fiona överföll henne med sin lycka.

”Nähäädu! Hon yttrycker bara sin ENORMA GLÄDJE på det där sättet!” sa jag. ”Tänk, förut – INNAN du blev tonåring – var du precis som Fiona; SUPERGLAD och SKUTTIG och PRATIG, och allt på en gång!”

Minsting vänder långsamt huvudet mot mej och så svarar/mumlar han (nästan utan att röra läpparna, faktiskt):

”Man KAN faktiskt vara GLAD inuti, utan att det syns utanpå.”

DET var dagens Sanning!

🙂

Det är så vackert så det gör ont! /erviluca

Postat den

 

 

Vacker vinter dag 2012-12-02 011

Det är så vackert i naturen nu, så att det gör ONT av Vackerhet, i hjärtat!  Jag stannar upp, tittar och bara KÄNNER hur hjärtat tar ett extraskutt av Lycka över att få Uppleva denna Otroliga Skönhet som Naturen presenterar för mej idag.

Solen strålar, det är flera minusgrader och snön täcker grenar och mark med sitt vita glitter.

Det går inte att fånga det på bild.

Man ska vara MITT I det för att kunna uppleva det.

Jag ÄR mitt i det.

Vacker vinter dag 2012-12-02 008

”TJOHEJ!!”

Hundarna rusar runt i lycka över att det är så VACKERT!

Not.

Men dom tycker den puderlika snön är HÄRLIG och dom kastar sej runt i YR LYCKA över att snö finns.

Typ.

Vacker vinter dag 2012-12-02 014

Jag vill att vi ska vara tillsammans på en bild…..

Trassel med koppel, och dom fattar inget:

”VAD GÖÖÖR DU?!? SLUUUUUTA!”

Vacker vinter dag 2012-12-02 015

Kylan har bitit sej fast i kinderna, och på näsan.

När jag kommer in känner jag att den också sitter fast i fingertopparna, på låren och på nedre delen av skinkorna (bild saknas).

Nu ska jag väl iallafall komma mej för att diska, och städa, och leta upp julpyntet….

…eller….

…kanske jag ska läsa lite först?

Vad gör dom egentligen inom psykvården??/erviluca

Postat den

 

Det är väl en helt befogad fråga.

Känner du någon som varit inlagd på en psyk.avdelning?

Jag har träffat flera.

Och jag undrar ”VARFÖR lägger man in en person på en psykiatrisk avdelning?” . Det tycks ju som om man lika gärna skulle kunna anställa en VAKT som vaktar personen i fråga, för allt tycks gå ut på att VAKTA personen så att den inte gör sig illa eller skadar sig.

Eller?

Eller är det så att man bara stoppar i patienten lite olika mediciner för att den ska få sova ett tag. I ”lugn och ro”, bland en massa andra patienter/människor, som mår på ett ungefär lika dåligt.

Vad man tycks göra HELT är att prata om SYMTOMEN: ”Jahaaaa! Du vill suicidera. Då ska vi se här…..”Anarax” (påhittat namn…tror jag…Vet inte om det finns något sådant preparat) passar bra för patienter som vill suicidera. Här! Ta en tablett! Hejdå! Lycka till hemma!”

Eller: ”Jaha. Du hade tänkt att hoppa från en bro. Hm. Då är det bäst att vi låser in dig 3 dygn så att du inte kommer åt någon bro….Såja. Nu har det gått 3 dagar och du har inte hoppat från någon bro. Då kan vi skriva ut dig. Hejdå! Lycka till!”

”Samtal?!? Näe, varför då? Om vaddå?”

Typ.

”Jahaaaa, du blev utsatt för sexuella övergrepp under din barndom….men det har ju gått flera år sedan dess och….varför skulle vi prata om det nu?!?”

”Jahaaaa, din mamma var psykotisk långa perioder under din uppväxt. Men det var ju DÅ och nu är NU! Att prata om det NU hjälper väl inte….”

”Jahaaaa, du gillar att skära dig. Då ska vi se….Hm. Lägg undan alla knivar och rakblad så ska du se att du inte skär dig sen…Såja, då var det löst”.

”Jasså, du har svår ångest hemma på natten….Ta en varm dusch då. SEN ska du se att du sover bra. God natt!”.

Eller??

Näe, jag vet inte.

Men jag blir så FRUSTRERAD varje gång jag träffar en liten klient som varit inlagd på, eller  haft kontakt med, psykiatrin! Såååååååå irriterad och arg! Vilka jobbar där egentligen? Hur orkar man jobba med att endast skriva ut mediciner, och sedan se hur dom släpar sig hemåt, lika ledsna och förtvivlade som när de kom….? Och hur orkar man ge råd om SYMTOMEN hela tiden? Och hur kan man över huvud taget TRO på den ”Metoden”??

O b e g r i p l i g t !

Jag tänker att VAR och EN som varit utsatt för något SVÅRT i sitt liv, VET att de behöver PRATA OM DET, och att de behöver FÅ UR SIG SMÄRTAN/RÄDSLAN/SORGEN. Och OM den fastnar inuti, börjar det göra ont…INUTI. Och blir till fysiska besvär, eller andra symtom, för att det är kroppens sätt att hantera smärtan och förtvivlan där inne, som ligger kvar och mullrar och gror.

Eller så kan man ”självmedicinera” genom att dricka stora mängder alkohol eller ta droger. Ett annat alternativ är att ge sig ut och slåss, utsätta sig för sexuella övergrepp ”frivilligt” (prostituera sig) eller bete sig på något annat galet sätt.

Så länge man bara skär av/bedövar symtomen,  genom medicinering, alkohol eller på andra sätt, så ligger ORSAKEN kvar där inne och fortsätter skava, jäsa och fräsa.

Det vet väl varenda unge!

Liksom.

Lösningen är alltså att man anställer en MASSA terapeuter av olika sorter som ska PRATA med patienterna/klienterna, gräva fram ”Det Onda” och hjälpa patienten/klienten att ”Släppa ut skiten”, så att hen därefter kan leva ett någorlunda vettigt liv, utan ångest och olika andra psykiska beteenden.

Jag förstår att man inte kan hjälpa ALLA. Och jag inser att ALLA psykiska sjudomar inte beror på svårigheter under uppväxten/kriser osv, MEN man skulle kunna hjälpa åtskilliga fler än man gör nu! OTROLIGT MÅNGA FLER! FLERA TUSEN per år. Faktiskt.

DESSUTOM bör det vara terapeuter med olika inriktningar, så att man kan anpassa inriktningen efter patienten och inte tvärtom: ”Vad funkar på just den HÄR patienten tro??”.

Själv är jag BÅDE utbildad familjeterapeut OCH kognitivt utbildad – men det är jag INTE ensam om! Vi är många som gillar att Kunna Mycket, för att kunna förstå och hjälpa den människan som står framför oss på det sätt just den/de behöver. MEN vi skulle behöva finnas på fler ställen, vi terapeuter!

Och vi skulle behövas i mängder! På ALLA psykiatriska mottagningar och vårdinrättningar.

NÄR ska Di Lärde förstå det?

VI, på ”golvet”, förstår det redan.

Inte bara jag – terapeuten – alltså, utan Människor i Allmänhet, förstår det redan. För man KÄNNER när man behöver få ”prata av sig skiten” och man blir förtvivlad när man möts av en burk med tabletter istället.

…………………………………………………………………………………………………

Fotnot:

Häromveckan gav min lilla vän, Islin, upp sina försök att klara av livet. Hon blev sviken av psykiatrin om och om igen. Och sedan igen. Till slut gav hon upp. 
Det var frustrerande att ”stå på sidan” och se och höra hur hon blev bemött och avvisad i sin frustration och förtvivlan. Hon var rädd, hade ångest, hade varit med om mycket svåra saker under sin uppväxt….
….men hon fick råden att ”ta en dusch/ta en tablett och en tablett till….” och hon åt en massa tabletter som gav en massa olika biverkningar.
Tabletterna hjälpte bara delvis, lite grann, ibland.
Men, bara ca 20 år gammal, gav hon upp. Hon insåg väl att ingen kunde hjälpa henne, att hjälpen hon behövde inte fanns.
Det är ett misslyckade av samhället när en 20-årig ung kvinna, ger upp och väljer att ta sitt liv. Hon hade hela livet framför sig och var en härlig, klok och varm tjej. Men hon klarade inte av sin ångest, som Uppväxten skapat.

…………………………………………………………………………………………

”Tjohooooo! Dusch ute!!” /erviluca

Postat den

”TJOHOOOOOO! DUSCH UTE!!!” tjoade Fiona med hela kroppen när vi gick ut igår.

 Det VRÄKTE ner!

Hon skuttade runt av lycka: ”KOLLA!! Flisa! Milton! Kom igen!!! VI LEKER I DUSCHEN!!! Tjohooooo!!!”

”Meh! Det är ju bara regn, dumskalle,” suckade Flisa och travade iväg ”som om det regnade”.

Hon struntar väl i om det är regn eller snö eller sol – bara hon får gå ut och traska – helst på sitt eget sätt (dvs OKOPPLAD!), och sina egna små vägar.

”Ååååh, regn! Usch, det är så äckligt och jag vill inte bli blöt på maaagen, och om tassarna!” suckade Milton och tittade på mej: ”Kaaaan vi inte gå in igen??”

”Meh! KOLLA!!! VATTEN!!! FRÅN HIMLEN!!” tjoade Fiona och tog ännu fler glada skutt.

”Du är tamejfaan inte klok!” suckade Milton, insåg att man måste gå ut i alla väder, bet ihop och travade iväg lydigt i ösregnet med sin flock……

….men under protest.

”Man borde haft kameran med…” tänkte jag……

…… och fortsatte Promenaden i Ösregnet med mitt lilla gäng:

Överlyckliga Fiona,

vanliga och egensinniga Flisa,

& motvilliga, vattenogillande Milton.