Vad gör dom egentligen inom psykvården??/erviluca

Det är väl en helt befogad fråga.

Känner du någon som varit inlagd på en psyk.avdelning?

Jag har träffat flera.

Och jag undrar ”VARFÖR lägger man in en person på en psykiatrisk avdelning?” . Det tycks ju som om man lika gärna skulle kunna anställa en VAKT som vaktar personen i fråga, för allt tycks gå ut på att VAKTA personen så att den inte gör sig illa eller skadar sig.

Eller?

Eller är det så att man bara stoppar i patienten lite olika mediciner för att den ska få sova ett tag. I ”lugn och ro”, bland en massa andra patienter/människor, som mår på ett ungefär lika dåligt.

Vad man tycks göra HELT är att prata om SYMTOMEN: ”Jahaaaa! Du vill suicidera. Då ska vi se här…..”Anarax” (påhittat namn…tror jag…Vet inte om det finns något sådant preparat) passar bra för patienter som vill suicidera. Här! Ta en tablett! Hejdå! Lycka till hemma!”

Eller: ”Jaha. Du hade tänkt att hoppa från en bro. Hm. Då är det bäst att vi låser in dig 3 dygn så att du inte kommer åt någon bro….Såja. Nu har det gått 3 dagar och du har inte hoppat från någon bro. Då kan vi skriva ut dig. Hejdå! Lycka till!”

”Samtal?!? Näe, varför då? Om vaddå?”

Typ.

”Jahaaaa, du blev utsatt för sexuella övergrepp under din barndom….men det har ju gått flera år sedan dess och….varför skulle vi prata om det nu?!?”

”Jahaaaa, din mamma var psykotisk långa perioder under din uppväxt. Men det var ju DÅ och nu är NU! Att prata om det NU hjälper väl inte….”

”Jahaaaa, du gillar att skära dig. Då ska vi se….Hm. Lägg undan alla knivar och rakblad så ska du se att du inte skär dig sen…Såja, då var det löst”.

”Jasså, du har svår ångest hemma på natten….Ta en varm dusch då. SEN ska du se att du sover bra. God natt!”.

Eller??

Näe, jag vet inte.

Men jag blir så FRUSTRERAD varje gång jag träffar en liten klient som varit inlagd på, eller  haft kontakt med, psykiatrin! Såååååååå irriterad och arg! Vilka jobbar där egentligen? Hur orkar man jobba med att endast skriva ut mediciner, och sedan se hur dom släpar sig hemåt, lika ledsna och förtvivlade som när de kom….? Och hur orkar man ge råd om SYMTOMEN hela tiden? Och hur kan man över huvud taget TRO på den ”Metoden”??

O b e g r i p l i g t !

Jag tänker att VAR och EN som varit utsatt för något SVÅRT i sitt liv, VET att de behöver PRATA OM DET, och att de behöver FÅ UR SIG SMÄRTAN/RÄDSLAN/SORGEN. Och OM den fastnar inuti, börjar det göra ont…INUTI. Och blir till fysiska besvär, eller andra symtom, för att det är kroppens sätt att hantera smärtan och förtvivlan där inne, som ligger kvar och mullrar och gror.

Eller så kan man ”självmedicinera” genom att dricka stora mängder alkohol eller ta droger. Ett annat alternativ är att ge sig ut och slåss, utsätta sig för sexuella övergrepp ”frivilligt” (prostituera sig) eller bete sig på något annat galet sätt.

Så länge man bara skär av/bedövar symtomen,  genom medicinering, alkohol eller på andra sätt, så ligger ORSAKEN kvar där inne och fortsätter skava, jäsa och fräsa.

Det vet väl varenda unge!

Liksom.

Lösningen är alltså att man anställer en MASSA terapeuter av olika sorter som ska PRATA med patienterna/klienterna, gräva fram ”Det Onda” och hjälpa patienten/klienten att ”Släppa ut skiten”, så att hen därefter kan leva ett någorlunda vettigt liv, utan ångest och olika andra psykiska beteenden.

Jag förstår att man inte kan hjälpa ALLA. Och jag inser att ALLA psykiska sjudomar inte beror på svårigheter under uppväxten/kriser osv, MEN man skulle kunna hjälpa åtskilliga fler än man gör nu! OTROLIGT MÅNGA FLER! FLERA TUSEN per år. Faktiskt.

DESSUTOM bör det vara terapeuter med olika inriktningar, så att man kan anpassa inriktningen efter patienten och inte tvärtom: ”Vad funkar på just den HÄR patienten tro??”.

Själv är jag BÅDE utbildad familjeterapeut OCH kognitivt utbildad – men det är jag INTE ensam om! Vi är många som gillar att Kunna Mycket, för att kunna förstå och hjälpa den människan som står framför oss på det sätt just den/de behöver. MEN vi skulle behöva finnas på fler ställen, vi terapeuter!

Och vi skulle behövas i mängder! På ALLA psykiatriska mottagningar och vårdinrättningar.

NÄR ska Di Lärde förstå det?

VI, på ”golvet”, förstår det redan.

Inte bara jag – terapeuten – alltså, utan Människor i Allmänhet, förstår det redan. För man KÄNNER när man behöver få ”prata av sig skiten” och man blir förtvivlad när man möts av en burk med tabletter istället.

…………………………………………………………………………………………………

Fotnot:

Häromveckan gav min lilla vän, Islin, upp sina försök att klara av livet. Hon blev sviken av psykiatrin om och om igen. Och sedan igen. Till slut gav hon upp. 

Det var frustrerande att ”stå på sidan” och se och höra hur hon blev bemött och avvisad i sin frustration och förtvivlan. Hon var rädd, hade ångest, hade varit med om mycket svåra saker under sin uppväxt….

….men hon fick råden att ”ta en dusch/ta en tablett och en tablett till….” och hon åt en massa tabletter som gav en massa olika biverkningar.

Tabletterna hjälpte bara delvis, lite grann, ibland.

Men, bara ca 20 år gammal, gav hon upp. Hon insåg väl att ingen kunde hjälpa henne, att hjälpen hon behövde inte fanns.

Det är ett misslyckade av samhället när en 20-årig ung kvinna, ger upp och väljer att ta sitt liv. Hon hade hela livet framför sig och var en härlig, klok och varm tjej. Men hon klarade inte av sin ångest, som Uppväxten skapat.

…………………………………………………………………………………………