Månadsarkiv: november 2012

”Tänk att dom har allt Framför sej!” /erviluca

Postat den 21 november, 2012 av Erica Leijonhufvud

Det är, på något vis, en svindlande tanke.

DOM har ALLT Framför Sej!!

Alldeles nyss var jag själv barn – ungdom – ung…….

….och hade Hela Livet Framför mej!

Livet in front of me var som en Stooooor Låååång Eeeeevighet.

Men Evigheten blev en Kort Minut.

Ganske innehållsrik, men kort.

Fast ibland var det väääääldigt långt. Att vänta barn första gången tex, pågick i en eeeeevighet! Tills det plötsligt var över. Och det var DÅ det Började – Det Riktiga Livet.

 Småbarnsåren var otrooooligt seeeega, och ”alla gamla” sa att ”Det-Går-Så-Fort!” och ”Passa-På-och-Njuuuuut!”.

Under ”njutnings-tiden” sprang jag mellan amning, blöjbyten, vak-nätter, dagislämningar/dagishämtningar – ofta med andan i halsen och med ett hjärta som slog dubbelslag (av stress) – gråtande barn, skrikande barn, bråkiga barn, arga barn, trotsiga barn, hungriga barn: ”MAAAAMMMAAAAAA!!!”……

…och däremellan gos och tusenmiljonerdriljoner KÄRLEK från och till barnen.

Jag ville att det skulle gå låååångsamt, OCH fort! För jag orkade inte. Och orkade. Ville inte! Och ville. Slet och njöt. Men slet mest.

Sen var det skola, lekkompisar, lekkompisars föräldrar, läxor, läggtider, matlagning gånger tusen miljoner (!), tvättning av kläder tusenmiljoner gånger och Hur Mycket Städning  som helst…..

…föräldramöten, klassmöten, utvecklingssamtal och invecklingssamtal och Alla Andra Samtal. VAB med ett sjukt barn, två sjuka barn och tre sjuka barn, bråk med barnens pappa om vem som VAB:at mest och VAB-irriterade kollegor.

Och SWISCH så gick dom i högstadiet och var tonåringar.

Nu är det Stängda Dörrar, Höga Suckar, ”Du-fattar-ju-ingenting” och allt går så låååååååååååååååååångsamt. Att resa sej ur sängen tar för en tonåring låååååååååååång tid. Att klä på sej går i slow motion.

Om man säger: ”Skynda dej! Bussen går om 10 minuter!” så suckar dom låååååååååååångsamt och fräser: ”Jag gör ju det!!” (skyndar sej alltså), men dom: Kan. Inte. Skynda. Sej.

Dom rör sej i SLOW MOTION!

Men!

Snart sitter jag med X antal barnbarn i knät och sjunger ”Imse Vimse Spindel”, och Ännu Mer av Livet är Bakom mej!

Det är Helt Otroligt!

Unbelivable!

DESSUTOM är jag SAMMA LIKADAN som jag var förut. Fast klokare. Men lika barnslig ändå. Och nyfiken.

Vissa dagar känns kroppen som om den vore HUNDRA år – den knakar och gör ont och jag går som en krum gammal gumma, stönande och pustande. Andra dagar är kroppen (nästan) Som Förr.

Men jag känner mej i skallen som…..20!….eller 27!……eller…..5!

Eller……33 ochetthalvt!

Typ.

Det är väldigt konstigt faktiskt.

Jag trodde man skulle bli gammal ÖVERALLT, liksom. Inifrån och ut.

Grå rakt igenom.

😉

Men så blev det inte. Iallafall inte än.

Vi får väl se hur det är när jag är 70 år. Kanske jag våndas över gädd-, hak- och tutthänget då. Jag hoppas jag slutat bry mej! 

Kanske jag irriterar mej på ”nyheter” och suckar att ”det var bättre förr”.

Men; ”Shit bah, vad fort det gick!”

Liksom. 

Typ.

 

 

 

Lämna en kommentar

Publicerad i Uncategorized och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

En STOR ”liten råtta”…./erviluca

Postat den 21 november, 2012 av Erica Leijonhufvud

 

Meh!!!

 

 

VEM HAR TUGGAT PÅ OSTEN???

 

 

”Det var inte jag!”

 

 

”Inte jag!”

 

FIONA!

 

”VADDÅ?!?!?

JAG?!?

MOI!?!”

 

 

 

Lämna en kommentar

Publicerad i Uncategorized och märkt , , . Bokmärk permalänken.

Alla går i IDE /erviluca

Postat den 18 november, 2012 av Erica Leijonhufvud

På våren kommer alla fram, barn leker i parkerna och på lekplatserna, människor sitter utomhus och vänder ansiktena mot himlen och suuuuger i sej av den efterlängtade sooolen.

På hösten kryper alla in i sina ”grottor” – iallafall dom som har någon. Gungorna hänger och dinglar ensamma och övergivna, och lekplatserna är tomma. Det är mörkt och tyst ute.

Alla är inomhus.

Jag undrar hur det är för människor som kommer från varma länder där det är folk utomhus jämt, när det blir så tomt och tyst på gatorna här i Sverige? ”Vart tog alla vägen?!” liksom.

Dom som är Ensamma blir Mer Ensamma. Dom sitter i sina lägenheter och kikar ut på….tomheten.

Människor vistas bara ute om dom MÅSTE –  mellan bilen och huset, eller mellan huset och affären/dagis/jobbet.

På bussen eller i tunnelbanan kan man få trängas – stå NÄRA någon man inte vill stå nära….

….. och akta´rej för att leee emot någon; då tror dom att du är tokig!

Ibland tänker jag att jag skulle vilja leva i ett land utan detta ”ide-gåendet”, men samtidigt kan jag tycka det är så skööönt att krypa in i Sitt Eget, och krypa upp i soffan och vara ifred. Kanske för att jag Vant Mej, och är Svensk.

Och det är så hääärligt att få uppleva Våren och Värmen – när alla kommer ut igen! Det är en sådan lycko-känsla så att jag tror jag skulle sakna den i ett land där man Alltid kan vara ute.

Eller inte.

Jag vet inte.

Men nu är det iallafall VERKLIGEN tomt på gatorna och det är den Värsta Månaden på året: Den mörkaste och jobbigaste.

N O V E M B E R .

Ingen snö. Mörkt. Halvkallt. Ruggigt.

Jag längtar efter Den Vita Snön som lyser upp, och som tar fram Lekfullheten i många: Åka pulka och skidor, bygga snökojor, kasta snöboll och göra snöänglar!

Gör inte du?

….längtar efter snön alltså….

 

 

Lämna en kommentar

Publicerad i Uncategorized och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

Vad gör dom egentligen inom psykvården??/erviluca

Postat den 17 november, 2012 av Erica Leijonhufvud

 

Det är väl en helt befogad fråga.

Känner du någon som varit inlagd på en psyk.avdelning?

Jag har träffat flera.

Och jag undrar ”VARFÖR lägger man in en person på en psykiatrisk avdelning?” . Det tycks ju som om man lika gärna skulle kunna anställa en VAKT som vaktar personen i fråga, för allt tycks gå ut på att VAKTA personen så att den inte gör sig illa eller skadar sig.

Eller?

Eller är det så att man bara stoppar i patienten lite olika mediciner för att den ska få sova ett tag. I ”lugn och ro”, bland en massa andra patienter/människor, som mår på ett ungefär lika dåligt.

Vad man tycks göra HELT är att prata om SYMTOMEN: ”Jahaaaa! Du vill suicidera. Då ska vi se här…..”Anarax” (påhittat namn…tror jag…Vet inte om det finns något sådant preparat) passar bra för patienter som vill suicidera. Här! Ta en tablett! Hejdå! Lycka till hemma!”

Eller: ”Jaha. Du hade tänkt att hoppa från en bro. Hm. Då är det bäst att vi låser in dig 3 dygn så att du inte kommer åt någon bro….Såja. Nu har det gått 3 dagar och du har inte hoppat från någon bro. Då kan vi skriva ut dig. Hejdå! Lycka till!”

”Samtal?!? Näe, varför då? Om vaddå?”

Typ.

”Jahaaaa, du blev utsatt för sexuella övergrepp under din barndom….men det har ju gått flera år sedan dess och….varför skulle vi prata om det nu?!?”

”Jahaaaa, din mamma var psykotisk långa perioder under din uppväxt. Men det var ju DÅ och nu är NU! Att prata om det NU hjälper väl inte….”

”Jahaaaa, du gillar att skära dig. Då ska vi se….Hm. Lägg undan alla knivar och rakblad så ska du se att du inte skär dig sen…Såja, då var det löst”.

”Jasså, du har svår ångest hemma på natten….Ta en varm dusch då. SEN ska du se att du sover bra. God natt!”.

Eller??

Näe, jag vet inte.

Men jag blir så FRUSTRERAD varje gång jag träffar en liten klient som varit inlagd på, eller  haft kontakt med, psykiatrin! Såååååååå irriterad och arg! Vilka jobbar där egentligen? Hur orkar man jobba med att endast skriva ut mediciner, och sedan se hur dom släpar sig hemåt, lika ledsna och förtvivlade som när de kom….? Och hur orkar man ge råd om SYMTOMEN hela tiden? Och hur kan man över huvud taget TRO på den ”Metoden”??

O b e g r i p l i g t !

Jag tänker att VAR och EN som varit utsatt för något SVÅRT i sitt liv, VET att de behöver PRATA OM DET, och att de behöver FÅ UR SIG SMÄRTAN/RÄDSLAN/SORGEN. Och OM den fastnar inuti, börjar det göra ont…INUTI. Och blir till fysiska besvär, eller andra symtom, för att det är kroppens sätt att hantera smärtan och förtvivlan där inne, som ligger kvar och mullrar och gror.

Eller så kan man ”självmedicinera” genom att dricka stora mängder alkohol eller ta droger. Ett annat alternativ är att ge sig ut och slåss, utsätta sig för sexuella övergrepp ”frivilligt” (prostituera sig) eller bete sig på något annat galet sätt.

Så länge man bara skär av/bedövar symtomen,  genom medicinering, alkohol eller på andra sätt, så ligger ORSAKEN kvar där inne och fortsätter skava, jäsa och fräsa.

Det vet väl varenda unge!

Liksom.

Lösningen är alltså att man anställer en MASSA terapeuter av olika sorter som ska PRATA med patienterna/klienterna, gräva fram ”Det Onda” och hjälpa patienten/klienten att ”Släppa ut skiten”, så att hen därefter kan leva ett någorlunda vettigt liv, utan ångest och olika andra psykiska beteenden.

Jag förstår att man inte kan hjälpa ALLA. Och jag inser att ALLA psykiska sjudomar inte beror på svårigheter under uppväxten/kriser osv, MEN man skulle kunna hjälpa åtskilliga fler än man gör nu! OTROLIGT MÅNGA FLER! FLERA TUSEN per år. Faktiskt.

DESSUTOM bör det vara terapeuter med olika inriktningar, så att man kan anpassa inriktningen efter patienten och inte tvärtom: ”Vad funkar på just den HÄR patienten tro??”.

Själv är jag BÅDE utbildad familjeterapeut OCH kognitivt utbildad – men det är jag INTE ensam om! Vi är många som gillar att Kunna Mycket, för att kunna förstå och hjälpa den människan som står framför oss på det sätt just den/de behöver. MEN vi skulle behöva finnas på fler ställen, vi terapeuter!

Och vi skulle behövas i mängder! På ALLA psykiatriska mottagningar och vårdinrättningar.

NÄR ska Di Lärde förstå det?

VI, på ”golvet”, förstår det redan.

Inte bara jag – terapeuten – alltså, utan Människor i Allmänhet, förstår det redan. För man KÄNNER när man behöver få ”prata av sig skiten” och man blir förtvivlad när man möts av en burk med tabletter istället.

…………………………………………………………………………………………………

Fotnot:

Häromveckan gav min lilla vän, Islin, upp sina försök att klara av livet. Hon blev sviken av psykiatrin om och om igen. Och sedan igen. Till slut gav hon upp. 
Det var frustrerande att ”stå på sidan” och se och höra hur hon blev bemött och avvisad i sin frustration och förtvivlan. Hon var rädd, hade ångest, hade varit med om mycket svåra saker under sin uppväxt….
….men hon fick råden att ”ta en dusch/ta en tablett och en tablett till….” och hon åt en massa tabletter som gav en massa olika biverkningar.
Tabletterna hjälpte bara delvis, lite grann, ibland.
Men, bara ca 20 år gammal, gav hon upp. Hon insåg väl att ingen kunde hjälpa henne, att hjälpen hon behövde inte fanns.
Det är ett misslyckade av samhället när en 20-årig ung kvinna, ger upp och väljer att ta sitt liv. Hon hade hela livet framför sig och var en härlig, klok och varm tjej. Men hon klarade inte av sin ångest, som Uppväxten skapat.

…………………………………………………………………………………………

2 kommentarer

Publicerad i Uncategorized och märkt , , . Bokmärk permalänken.

R I P Islin /erviluca

Postat den 12 november, 2012 av Erica Leijonhufvud

Usch, vad sorgligt att hon ”lyckades”. Hon orkade helt enkelt inte med livet.

Som hon kämpade!

Oj oj oj!

Som hon försökte få ”rätt hjälp”!

Oj oj oj!

Det var olika människor hon skulle ringa, och söka, och söka upp och hon blev hänvisad hit och dit….. 

…..och så fick hon någon tid hos någon hon skulle träffa.

Nio av tio gånger var hon Besviken efteråt. Hon kände sej inte lyssnad på, hon tyckte inte att dom förstod henne och hon tyckte bara dom koncentrerade sej på att ta bort Symtomen. En del var inte ens snälla…och andra upplevde hon föraktfulla.

Hon önskade att Någon skulle (våga) hitta Pudelns Kärna. Och ta tag i den. Men hon vågade knappt själv uttala den. För först behövde hon känna tillit.

Hon var en liten skrutt som behövde Någon att vara liten med – någon som såg henne, och som vågade höra hennes berättelser – från början till slut. OM och NÄR hon vågade börja berätta.

Men när alla vuxna bakåt i tiden svikit. När Det Hemskaste Hemska hände, fanns det ingen vuxen som såg, brydde sej eller räddade henne. Då är det svårt det där med tilliten. Hur ska man våga, liksom?

Hon hittade ingen, och hon orkade inte längre med dom inre demonerna som slet i henne…

Lilla Skruttan.

Vi fantiserade/drömde tillsammans, hon och jag: Vi skulle flytta till en stor gård, där vi skulle ha en massa djur. Jag skulle arbeta med att ta emot trasiga människor, och hjälpa dom….

…och så skulle jag skriva böcker och hjälpa Islin att ta hand om djuren, som vi skulle ha.

Islins uppgift skulle vara att ta hand om djuren, och så skulle vi prata prata prata – hon och jag – och jag skulle hjälpa henne bli fri från ”det svarta” som fanns där inuti.

Sen skulle det finnas en dräng också.

Och han skulle vara snygg och snäll. Jättesnäll!

Och han skulle bli kär i Islin och så skulle han flytta in med henne. För hon bodde i Annexet.

Och sen levde vi lyckliga i alla våra dagar.

Så skulle det ju bli, juh.

Men så blev det inte.

För  Islin finns inte längre.

Iallafall inte här på jorden.

Kära Islin!

Hoppas du hittat en fint rött hus med vita knutar där i himlen……

…… där du har dom djur du vill ha…….

…… och där du får ta emot den reservationslösa kärlek du är värd, och där du får vara den du är.

Och där du får känna att du är FRI från allt det som tyngde dej här på jorden!

Fotnot:

Vi fick kontakt via Aftonbladets blogg för några år sedan.  Vi började maila till varandra, och chattade ibland. Så blev vi Facebook-vänner och hördes av lite då och då, på alla dessa olika sätt.
En gång ringde hon mej: Hon var orolig för sin katt, som inte mådde bra. Jag lugnade henne och sen var det bra med det. Aftonbladets bloggar lades ner, och vi flyttade båda över till denna bloggportal. På Aftonbladets bloggportal var vi ett gäng som höll koll på varandra och skrev till varandra, men efter flytten hade jag bara kvar Islin….För att det kändes viktigt och för att jag gillade verkligen henne.
Ibland kom långa mail, ibland var det tyst. Men vi hade regelbunden kontakt dessa år – Islin och jag.

Men nu finns hon inte längre…  😦

 

 

34 kommentarer

Publicerad i Uncategorized och märkt , . Bokmärk permalänken.

Kära Far…./erviluca

Postat den 11 november, 2012 av Erica Leijonhufvud

 

JAG tycker att man ska fira folk på deras dagar; Mors dag, Fars Dag, Alla Hjärtans Dag, födelsedagar och jag tycker man ska fira julaftnar, midsommaraftnar etc. Jag tycker att man ska fira med kärlek och omtanke och värme, och att man ska ha kul!

Jag tycker att man ska Passa På när Tillfälle ges, och jag tror inte ett ögonblick att folk som säger att ”man kan ju fira vilken dag man vill!” verkligen firar. Så JAG tycker att man ska passa på.

Sen kan jag inte påstå att jag är världsbäst på det själv, men jag har varit….och jag kan bli bättre igen! Dom dagar jag KAN missa är just Mors Dag  och Fars Dag.

Nu lever ju inte min pappa, men mamma gör, och henne glömmer jag bort stup i kvarten…..

Säkert kommer ”Synden att straffa mej själv” en vacker dag pga detta.

När det gäller Pappa är det Något som Tar Emot.

Jag har liksom inte Gjort Upp med min pappa. Jag är inte Färdig.

Nej,  man MÅSTE INTE göra upp med sin pappa, eller mamma, men just JAG behöver det. Jag vet bara inte hur.

Jag tänker inte på pappa med saknad, eller med kärlek, eller med längtan. Jag bara…tänker på pappa. Rätt ofta faktiskt.

Pappa var en väldigt frånvarande pappa. För mej fanns han knappt. Jo, han fanns som Person i vårt hem – tyst, spelandes piano –  mentalt frånvarande. Aldrig närvarande för mej. Han ”såg” mej inte. Han var inte nyfiken på mej. Han ignorerade mej. Inte aktivt och medvetet – han bara VAR sån.

Pappa levde SITT EGET liv i vår familj, med alla sina intressen, sitt skapande och sina ide´er och tankar. Han målade, spelade piano (flera timmar om dagen!), skrev böcker, skrev musik, spelade bridge, spelade vira, plockade svamp och var ute med hundarna i skogen. Allt gjorde han för att han ville och tyckte om det.

Jag vet inte om jag längtade efter pappa DÅ, eller att jag ens ville att han skulle bry sej DÅ – han bara var sån. En ”sån pappa som inte bryr sej”. Sådär som ”alla pappor är” – trodde jag!

Fast när jag var hemma hos Ann (hej Ann!) så hade hon en pappa som skojade och busade, SÅG oss (t o m Anns kompisar!) och brydde sej om var Ann var och vart hon gick och när hon kom hem.

MIN pappa visste troligen inte ens hur gammal jag var!

Jag blev besviken med åren och sökte kärleken elsewhere…. Gärna hos en ”omöjlig kille”….

Innan han dog ville jag ändå att han skulle veta att jag älskade honom, så jag skrev ett kärleksbrev till honom som han läste mellan morfindoserna.

Men han svarade inget. Sa inget tillbaka.

Så här står jag, fortfarande, besviken på min pappa, oförmögen att säga att jag saknar honom och med en sorg över att jag inte vet om han älskade mej. Om han brydde sej överhuvudtaget.

Ja, MENTALT och vuxet VET jag att ”pappor älskar sina barn” så jag VET att pappa älskade mej….

….men det lilla barnet i mej frågar: ”Älskade pappa mej?”.

Och hon tror inte det. För det kändes inte så.

Därför kan jag inte säga att jag saknar honom – ej  heller vill jag fira honom idag.

Men jag VET att en vacker dag, läker det inuti och det lilla barnet (inuti) känner sej älskad, såsom hon troligen var….

 

Lämna en kommentar

Publicerad i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Farmville 2 = en dröm som går i kras /erviluca

Postat den 11 november, 2012 av Erica Leijonhufvud

För några år sedan var jag en liten ”låtsas-bonde” på nätet. Oj, vad jag sådde och skördade, men aldrig att  min gård växte och blev större……

….. och allt bara dog…..FAST jag var så ihärdig. Tyckte jag.

Till slut så tröttnade jag och stängde ner hela skiten.

Men nu är jag där igen!

Det är som om Det Dåliga försvinner med tiden….tråkiga minnen liksom….och kvar finns bara ”dom söta små djuren” och ”vad härligt det är när majsen växer”….bla bla bla….eller nåt!

Och så TROR jag – IGEN (!) –  att jag kommer att få ”Värsta Stora Gården”, och göra den så himla SNYGG, så att ”alla andra” blir gröna av avund….

….och så ska jag få en massa ”jättegulliga djur som skuttar runt och mår så bra” för att jag byggt så fiiiiint och harmoniskt och…och…och…..

………”så levde dom lyckliga i alla sina dagar”.

”Lyckliga?!” – my ass!

Vattnet tar slut, grödan dör, dom stackars kycklingarna struttar runt och skriker: ”Vi vill ha NAPPFLASKA!!!” (!) – ja, det är sant!

Enligt Farmville 2 vill små bebisar ha nappflaska, oavsett djursort. Nappflaskorna ska jag tigga av mina ”vänner”, enligt FV, ELLER så ska jag köpa dom för RIKTIGA pengar. Och det VÄGRAR jag!

Jag tänker INTE använda RIKTIGA pengar på min låtsasbondgård! Absolut inte!

Och då måste man VÄNTA och/eller TIGGA!

Mellan blir TOKIG när jag tigger på hans sida! ”SLUTA!” chattar han till mej. Men ofta vet jag inte ens att jag tiggt! Men då har jag klickat på en ruta som gör att man tigger hos ALLA sina vänner och bekanta….

Förlåt, alla!

Huvva!

Näe, en bondgård kan jag nog inte ha….

Så där slås en av mina drömmar i kras: ”KRASCH!” bah.

För jag hade ju tänkt att flytta till ”landet” och bo i en liten stuga, SEN, och ha en massa djur: Små söta grisar, får och lamm, hundar i mängden…..

…kanske några hönor och en tupp, någon anka….

Tja…lite av varje, helt enkelt.

Och där ska jag utfordra och gossa med mina djur, njuta av naturen, skriva böcker och kanske ta emot lite familjer i krissamtal och sånt också….

….ba´fatt det är så kul, och för att jag älskar det!

Men….

*suckar*

…….jag kan ju inte ens vara bondmora på nätet!

”Uhuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu!”

😦

Lämna en kommentar

Publicerad i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Jag har tålamod….och inte! /erviluca

Postat den 10 november, 2012 av Erica Leijonhufvud

Många kommenterade mej, när barnen var små, att jag hade sånt TÅLAMOD. Och att jag var så LUGN och PEDAGOGISK och KÄRLEKSFULL.

Ja, när jag tänker efter var jag nog egentligen BÄST. Den. Bästa. Mamman. Typ. Ever.

*suckar malligt*

Sån är jag nog som matte också; tålmodig, kärleksfull och pedagogisk….

…..och så sätter jag lite gränser också. När det behövs.

Åh, Guuuud, vad jag är Fantastisk!

*suckar lyckligt*

Tänk att jag får leva med MEJ, som är så Underbar!

Nåja.

MEN när det gäller vissa saker jag har Väldigt Lite Tålamod och nästan Ingen Tid att Vänta. Varför vet jag inte. För tid finns ju. Hela Framtiden, liksom….

…beroende på hur länge man lever…..

Men det vet man ju inte innan, så därför BORDE man kunna vänta och ha Tålamod, och Planera i 10-årscykler, eller nåt sånt….

Men inte jag!

Jag planerar nästan inte alls.

Jag hoppar bara på Nästa (livs-) Projekt som dyker upp och som Känns Bra.

Projekt som dyker upp, som handlar om 10 år och sånt: ”Det blir färdigt om 10 år” , hoppar jag inte på. För om 10 år vet jag inte om jag finns ens, och så har jag alltid känt!

”Jag ska bo här hela mitt liv!” har jag sagt NÄSTAN varje gång jag flyttat. Så på DET sättet har jag ”planerat”…….

….. och t o m funderat på att ”bygga staket” för att ”barnbarnen inte ska kunna springa ut i gatan och bli påkörda”.

Men det har ju varit ”Fantasiplaner” och inte nedskrivna på Livsplanen som ett Riktigt Projekt.

Jag SKULLE VILJA vara sån som Planerar och Tänker ut och tar det lite piano. Och som tänker på ”stugan på landet” som vi ska ”bygga till om 3 år och då blir det färdigt tills Ludde tar studenten 2020!”

Typ.

Men jag kan inte!

Jag har inte sånt Tålamod. Jag kan inte tänka så långt…..

….fast jag kan.

Och inte.

Man kan tro att jag Planerade NOGA hur min utbildningsbana skulle vara tex….men icke sa Nicke!

Jag har mitt Dröm-jobb, och jag jobbar med det jag drömde om som barn, fast jag knappt visste då att det FANNS ett yrke som hette Familjeterapeut….

….men det var ingen Superplanerad Väg  hit.

”Det bara blev så”….

Och det blev så bra så.

Men Resten då?

Resten av Livet?

Hur blev det?

Jag fick FYRA FANTASTISKA söner! FANTASTISKA och UNDERBARA!

Jag ville ha döttrar – det kan jag gott erkänna – men guuuuud vad jag är GLAD och TACKSAM över de UNDERBARA söner jag fick, och nu efteråt är jag så stolt och lycklig över att det blev just söner – inte döttrar – och just dom!

Sen skulle jag vara Lyckligt Gift från den 12 augusti 1980 och Resten av Mitt Liv, var det tänkt…..

…men så bidde det inte.

Det bidde inte ens en tummetott, kan man säga….

MEN vad jag ville skriva om var att ha TÅLAMOD och kunna PLANERA långt fram och hålla sej till att göra det man skulle.

Typ.

DET har jag aldrig gjort. Men jag har planer på att försöka.

Sen.

I morgon.

Eller övermorgon.

DÅ ska jag skriva en Livsplan.

….eller kanske nästa helg…..

😉

…………………………………………

DET är jag rätt bra på, iallafall!

🙂

…………………………………………..

1 kommentar

Publicerad i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Snart vänder jag blad… /erviluca

Postat den 9 november, 2012 av Erica Leijonhufvud

…i min Livsbok.

Eller så börjar jag på ett Nytt Kapitel.

Planen är också att jag ska göra en Plan. Jag har en plan om att göra en plan. En Livsplan.

Det har jag aldrig gjort, och aldrig haft.

Huuuuur har jag klarat mej?!?

Ingen aaaaning.

Men jag har hoppat från tuva till tuva, och plaskat rejält i träsket däremellan, kan man säga. Utan stövlar.

Typ.

Men faan vad jag lärt mej.

Man lär sej nog inte lika mycket om vägen är för rak. Och asfalterad.

Och om man har hjälm. Och knäskydd.

Typ.

Förresten hörde jag på TV i morse att dr Phil ska skiljas, och att ”nu kommer Sanningen fram”….så nu ska väl han malas ner till ett ingenting…också!

FÖR ”lyckad” får man inte vara! Även min älskling, Cecar Milan, har fått sej skopor, har jag hört. Fast jag har inte lyssnat, för jag skiter i vad ”dom” säger.

Nåja.

Nu kom jag helt från ämnet, som var:

Snart vänder jag blad.

Jag har påbörjat bladvändningen redan…..

…men i en Livsbok är det inte så jävla enkelt…..

….ååååhej – åhå!

 

4 kommentarer

Publicerad i Uncategorized och märkt , , , . Bokmärk permalänken.

Olika sätt att bajsa…/erviluca

Postat den 8 november, 2012 av Erica Leijonhufvud

Hundar är, precis som människor, väldigt olika: En del är lite Si och en del är lite Så.

Jag har tex noterat att det finns flera olika sätt att bajsa, och Fiona troligen har ett av dom sämre, om man tar hänsyn till hennes matte….

…..vilket man gör….

….om man ÄR hennes matte! 😉

Dom flesta hundar jag haft har bara bajsat, liksom; ställt sej som en krok och bajsat. Punkt.

För vissa har det varit väldigt noga med VAR dom bajsar, och dom har nosat runt i cirklar och letat och letat och letat efter ”Rätt Ställe” så att man till slut nästan hojtat: ”BAJSA DÅ!”.

En liten kille jag hade ville trycka upp arslet MOT något när han bajsade – mot en trädstam eller en husvägg eller…..

…..vilket innebar att bajset pressades mot denna husvägg/buske/trädstam….

….och samtidigt pressades mot stjärten….

Inte så himla bra…ganska kladdigt….

Ja, ni kan tänka er resten…..

Men NU har jag en lite skrutta som GÅR när hon bajsar. Hur tokigt som helst! Speciellt när hon bajsar inomhus, vilket hon fortfarande gör, men det är lite bökigt även utomhus; Jag måste ju plocka bajs både här och där!

När hon bajsar inomhus blir Starten bra, då den oftast startar på tidningen som ligger utlagd för detta ändamål, men sen…..! Oj oj oj! Det blir bajs i cirklar och runtom och överallt!

I morse startade hon med en pyttehög i köket, vandrade vidare (med krökt rygg) bajsandes ut i vardagsrummet och sen vidare till hallen där högen avslutades lite snyggt på hallgolvet.

”Bra tänkt!”, liksom…..

…”men fel”.

Typ.

 

😉

 

 

4 kommentarer

Publicerad i Uncategorized och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.
← Äldre inlägg
Nyare inlägg →