Kategoriarkiv: Uncategorized

Att göra det svårt för sej, eller att älska barn och hundar gränslöst /erviluca

      

Att se till att inte göra det lätt för sej….

DET är jag bra på!

Ingenting ska vara Bara Enkelt!

När jag gick på Socialhögskolan i Östersund, första omgången, hade jag (och dåvarande maken – ja, jag gifte mej väldigt tidigt!), skaffat en valp. Så jag var tvungen att gå ut med den ”stup i kvarten” och kunde därmed inte hänga med till fik, och sånt, direkt efter plugget, och var alltid tvungen att skynda mej hem till hunden. Och OM jag gick ut och festade behövde jag hundvakt (tack, Kristina!).

Sen kom Äldste Sonen.

Och jag fortsatte på Socialhögskolan i Östersund. Denna omgång var jag ensamstående mamma, med allt vad det innebär. Men det gjorde att jag blev än mer fokuserad och motiverad när jag pluggade, vilket gjorde att jag oftast var Bäst i Klassen på tentor. Tjoho! Ibland gick jag ut och festade, och då hade jag barnvakt (tack Jari! Och tack ”va-hette-hon-nu-då?”….Susanne; vad hette hon som gifte sej med Micke?).

Sen gick åren och jag hade Äldste Sonen att ta hänsyn till, och tänka på, i Första hand – ALLTID – och så skaffade vi katter. Inte en, inte två….utan flera! Of course! Lagom är inte bäst i min värld!

Så dök Andre Maken upp, ”bara-sådär”, och han råkade vara allergisk mot…katter! Så ”hejdå, katterna!” och ”Välkommen till oss, Nya Mannen!”. Sen kom Storing, Mellan och Minsting. Fler att ta hänsyn till och bry sej om, och älska, och komma i första hand. Alltid.

 

Så skilde vi oss. Då skaffade jag hund. Så den vecka jag var barnledig, och EGENTLIGEN skulle kunnat ha BARA-FÖR-MEJ-SJÄLV, hade jag nu en liten hundvalp…som sedemera blev en vuxen hund!

Sen blev det en hund till, en hund till och en hund till…..

Och NU, när jag går en utbildning igen, så måste jag springa ifrån och gå ut med hundar och ”fixa och dona” med dom….

Så….man kan ju undra vad det är för fel på mej, som alltid ser till att ha Någon Annan att ta hänsyn till i första hand, och som behöver mej, alltid?!

Fast det behöver ju inte vara något fel, direkt….

Men jag har ALDRIG gått en utbildning, eller haft ett ett jobb, och bara kunnat bry mej om mej själv.

Aldrig!

Och när väl Minsting är vuxen, och klarar sej själv (om sisådär 7 år)….

…..då är jag förmodligen farmor (???) och Troligen en Super-engagerad sådan!

Hoppas jag.

Är det synd om mej?

Näe, inte ett dugg!

Men det bara slog mej att jag ALLTID sprungit iväg för att ”Ta-Hand-Om-Någon” när ”alla-andra” fikat/festat/diskuterat/umgåtts/gjort ingenting/slappat etc.

Och jag har aldrig kunnat gå hem från jobbet och lägga mej i soffan och bara fisa!

…. och jag har faktiskt rätt mycket luft i magen….

😉

Men jag hade (nog) inte kunnat göra på annat sätt. För jag har ett sådant STOOOOORT ”ta-hand-om-behov” antagligen….

…..eller ”att-vara-älskad-och-älska-någon-och-vara-behövd-behov” eller ”att-gosa-med-någon-behov”.

Eller nåt.

….eller så älskar jag helt enkelt bara hundar och barn så gränslöst mycket så att jag inte kan leva utan dom!

Så enkelt kan det vara.

Eller nåt.

🙂

 

 

 

 

Den Värdefulla Tiden /erviluca

När vi åker hem återgår tiden till den vanliga

varje minut blir en minut lång

det hörs på klockans tickande

Tiden innehåller bara tid

som går

hos mormor

 

”Ja, då fick jag den dagen att gå också”

säger mormor

som om det är hon som styr tiden

Men om hon gjorde det

borde hon snabbspola vissa dagar

eftersom hon tycker

att de är så långsamma

 

När man är barn

Går tiden fort

men långsamt

Den springer iväg

hoppar, gör hoppsasteg

hjular, snurrar runt

 

Samtidigt går den så långsamt

Ett sommarlov varar i en Evighet

 

En vuxen människa försöker pressa in

Så mycket som möjligt på den lilla tid

de har

Tänk om mormor kunde ge Den vuxna människan

lite tid

Hon har ju tid Över!

 

I en familj där tre generationer

lever tillsammans

Hur går tiden där?

Krockar den i hörnen mellan

generationerna?

 

Det är först när man rusat igenom livet

i 180 knutar

och börjar lugna ner sig

– när man inte orkar springa så fort längre –

för det värker i knäna

 som man inser att Tiden är

så Värdefull

 

Och vad som är värdefullt

 

Var det Tiden på jobbet?

Tiden med kompisarna?

Tiden framför datorn?

Tiden med dina barn?

Vilken tid var Viktig?

 

Och hur tänker du prioritera din tid

i Framtiden?

 

I värsta fall

kan du väl låna lite

av mormor

Rewind /erviluca

Tänk om man kunde spola tillbaka sitt liv till en punkt som man ville återuppleva. För att sedan spola framåt igen till där man är.

Eller tänk om man kunde stoppa tiden, när det känns riktigt riktigt bra!

Jag har några minnen ifrån hippor jag var på som 11-12-åring, som var Magiska.

Eller så skulle det vara häftigt att kunna spola tillbaka tiden och stå och titta på sej själv och hur det var, när det hände. Hur det såg ut och vad jag egentligen gjorde, och vad det var som var så häftigt.

I många fall handlar det om små förälskelser och ”nära stunder” med någon söt kille…

Men livet har väl varit mer än förälskelser och söta killar!?

Eller?!

SEN blev jag ju mamma och DÅ förändrades ALLT.

ALLT!

Minuten efter att mitt första barn föddes….DÄR och DÅ hade jag velat stoppa tiden! Men det var nästan som om tiden stod still alldeles av sej själv ändå, faktiskt.

 Märkte ni att jorden slutade snurra en stund den 30 augusti 1983? Det var Den Äldsta Sonen som föddes.

DET var Magiskt!

Äsch, jag skulle ju Carpe Diem hade jag ju bestämt!

Shit bah! Idag gick det visst inte.

😦

 

 

 

Småfunderingar /erviluca

 

Vissst är det lite småkonstigt att så fort man slår på TV:n är det PRECIS SAMMA snutt på den film man slog på TV: på sist! Alltså, jag menar inte att det är samma grej på TV:n varje gång jag slår på den, men OM jag tex zappar runt på dom olika kanalerna så kommer jag in på samma snutt på Just Den Serien eller Filmen som jag gjorde förra gången jag zappade runt.

Visst är det KONSTIGT!?

Sen är det en sak till:

Jag diskade MASTODONTdisken igår, i omgångar, för allt kunde inte stå på tork samtidigt…….

……. plus att disken jag tog från Storings rum behövde först skrapas med allehanda verktyg, och därefter ligga i blöt i hett vatten i flera timmar (!). Av en tallriks innehåll kunde jag göra en liten luddig filt….

 Men när jag väl var färdig och köket glänste i all sin prakt, kommer det lufsande två killar från Minstings rum och så ställer dom ett par tallrikar och några glas på diskbänken……

Vad jag gjorde då?

Jag sjöng en passande sång, förstås:

”Never Ending Stooooohoryyyyyyyy!”

 

 

 

Fiona berättar: /erviluca

Hej! Jag heter Fiona och är…liten.

(11 veckor)

Jag bor med två gamlingar.

…och så några människor också förstås!

Ibland försöker jag få den ena gamlingen att leka.

Men sluta´rå! säger hon då.

Tråkig typ.

Jag kan lära dej att nosa på saker istället, säger hon.

Men det kan jag ju redan!

Då går jag till den andra gamlingen:

Ska vi leka??

Okey! säger han och springer iväg. Jag älskar att jaga

honom!

Sen brottas vi också.

Det gillar jag!

Ibland vilar jag lite…

Den vita hunden vet oftast vart vi ska gå. Jag följer henne.

Men den andra hunden är lite roligare:

Vi sticker! säger han.

Ja! Vi sticker! Ut i Stora Världen!

Stora världen är jättestor!

…men jag längtar alltid tillbaka till min matte!

Hon är bäst faktiskt!

🙂

 

Slut!

 

 

Jag undrar vad han tänker/tänkte…. /erviluca

 

När det är Min Egen Vecka kan jag ”skita i allt”:

–  Jag kan ”skita i” att laga näringsriktig mat tex, och bara äta några mackor till middag, eller en tallrik gröt, eller lite (?) yogurt med flingor….

– Jag kan skita i att diska, plocka undan, städa ö h t …….

……fast det kan jag nog skita i lite då och då ändå, ba´fatt jag prioriterar Annat, som tex att gosa med hundarna, eller gå ut med dom eller hjälpa någon son med någon läxa eller bara sitta och glo på TV,  och jag VÄGRAR stressa runt som en hysterisk höna på kvällarna och Göra Allt!

Life is now! And life is not cleaning up and get destressed! Vet inte om den engelskan var riktigt, men det kändes rätt att skriva det här på engelska.

– Jag kan skita i dom flesta Måstena, UTOM just att gå ut med hundarna och det som rör dom.

Nu har vi (jag och exet) precis bestämt att Grabbarna Grus ska vara hos var och en utav oss TVÅ veckor i taget istället för EN.

Igår var det EN vecka utan Grabbarna som var tillända, och jag såg fram emot Ytterligare en fri helg, mitt i RÖRAN hemma.

Då ringde numera jättestora Minsting: ”Mamma, får jag och XX lana hos dej? Jag får för pappa, och han får för sina föräldrar!”.

Först tänkte jag: ”NEJ!”

Sen tänkte jag: ”Varför inte?”

Sen sa jag: ”Men då får du förbereda XX på att golvet är fullt av bajs och kiss och vi har en valp som biter en i tårna, och jag har inte städat på en vecka och det är disk upp till taket i köket och…och…och….”

”Jarå! Helt okey!”

Så dök dom upp.

XX blev överskjutsad av sin pappa när jag var ute med hundarna.

Googlad smutstvätt...

När jag kom in efter att XX kommit tänkte jag:

”UNDRAR vad XX:s pappa tänkte när han gick slalom mellan framdragna strumpor och skor (valpen drar fram alla skor och placerar dom lite här och där….och hittar strumpor överallt som hon också lägger där hon hamnar), bajs- och kisshögar och mina sorterade smutstvätthögar, som jag sorterat i vardagsrummet (!) och som Valpen sedan delvis ”sorterat om”…..och vad han sen säger till Mamman om det hem deras son ska vistas i i ett dygn??…..Ring soc!!?”

Jag funderade också senare på om XX kanske ångrade sej – att han velat lana här – när han snubblade runt bland bajs- och kisshögar och kände DOFTEN! Och när han fick putta undan valpen som försökte äta upp hans grillade kycklingben då han satt i soffan och åt….

Googlat diskberg.

Eller när han försökte ställa sin tallrik ovanpå ALL ANNAN disk i köket, när han ätit upp sin kyckling och sina pommesfrites….

Eller när han skulle gå och lägga sej på morgonkulan, och Minsting ropade på mej ( som försökte sova, vilket var svårt eftersom Fiona (vår bebis) hade svårt att förstå varför vi skulle sova i Ett Annat Rum….

….eller så var det för att hon blivit lös i magen och bajsade förton FLER, och mycket mer illaluktande och löööösa, högar än vanligt.

”Mamma! Kom och plocka upp bajset som ligger i Mellans rum!” (där XX skulle sova)

Jag vinglade upp, med håret på ända, med Fiona huggandes i vaderna – typ! – och torkade upp högarna, som STANK (!), i Mellans rum, samt allt kiss hon också lyckats producera under natten…

Hur mycket kiss och bajs får plats i en liten skrutthund egentligen?!?

Jag undrar verkligen om XX ångrade sej då?

Det tar ett tag innan STANKEN lägger sej nämligen….

Och jag VET att XX har Väldigt Ordningssamma och Duktiga föräldrar!

Undrar vad han kommer att säga när han kommer hem?

Jag kan bara föreställa mej. Men försöker låta bli….

Men what the heck!

I am me, och vad gör det om hundra år!

Det viktiga är ju att Carpe Diem.

Och det gör jag, så gott jag kan.

Dessutom ääääälskar jag den lilla bitiga, bajsande och kissande Galningen vi tagit hem. Mitt i allt är  hon Helt Underbar!

Så det så!

🙂

 

Blev jag räddad av Flisa?? /erviluca

Jag vet inte om det var min Vilda Fantasi som spelade upp sej igår kväll, eller om det var Sant det jag upplevde. Och jag kommer heller aldrig att få veta det.

Jag gick ut genom porten för att gå kvällsprommisen med hundarna. Det var mörkt och runt hörnet dyker det upp en man klädd i mörka kläder, och jag tror han talar i en mobil. Jag ser honom i ögonvrån, och plötsligt går det kalla kårar utefter min ryggrad, och hela mitt inre skriker: ”Akta dej!”.

Jag har ju sett mörkt klädda män talandes i telefonen 140 ggr förut, utan att bli rädd, på kvällen, men just igårkväll hände något i hela mej.

Lugnt samlar jag ihop hundarna  och bestämmer  mej för att inte gå min vanliga kvällspromenad, som går runt fotbollsplanen, eftersom delar av den vägen är mörk och inga hus nära. Så jag svänger höger runt husen, istället för vänster, och går en kort promenad som är upplyst, och nära husen.

Jag känner mej obehaglig till mods, och lite arg för att jag känner så. Jag vill inte känna så! Jag vill inte att min värld ska begränsas av ”mörka män”!

När jag sedan kommer runt huset möter jag samme man igen, och han pratar fortfarande i telefonen. Han går emot mej samtidigt som jag ser en annan man komma emot mej från andra hållet. Också pratandes i mobilen. Jag ser att dom tittar på mej, utan att jag tittar direkt på dom. Jag får en obehaglig känsla i hela mej igen.

DÅ händer det!

Detta är inte Flisa, men ger en bild av hur galen hon blev.

Flisa blir GALEN! Helt galen! Hon börjar störtskälla på Den Mörke Mannen. Superilsket! Hon hoppar upp och ner med framtassarna och skäller och skäller. Hon tycks HATA denna man.

Flisa är en ”snäll flicka”, som ALDRIG bitit någon, ALDRIG varit DUM mot någon – varken hund eller människa – och som nästan alltid går rundor förbi människor när hon går lös, vilket hon nästan alltid gör. Jag kopplar henne bara då vi måste gå nära någon bilväg, för hon har INGEN som helst respekt för bilar: ”Flytta på dej!” verkar hon tänka om bilar.

Nåväl.

Jag kopplar Flisa, och hyschar på henne. Männen försvinner och jag går hem.

Det känns skönt att jag har en hund som skulle kunna försvara mej, och jag känner mej både lite skakad, och inte – samtidigt. Men ändå låser jag polislåset på dörren för första gången när jag kommer in.

Var det Fantasin som spelade mej ett spratt, eller var det Intuitionen som Varnade mej för Verkligheten?

Who knows!?

Och jag kommer aldrig någonsin att få veta det heller.

Det var inte jag! /erviluca

 

Det var inte jag som skrivit på den här texten. Vet inte vem det är, men den skrevs ursprungligen på engelska och jag tyckte den var läsvärd, så jag översatte den och lägger nu den här i min blogg för er alla att ta del av. En utav alla ”klok-heter” som spys ut över oss alla….

Vaschego!

”Kära Människa;

Du har fått allt om bakfoten.
Du kom inte hit för att behärska ovillkorlig kärlek. Det var därifrån du kom, och det är dit du ska återvända.
Du kom hit för att lära dig Personlig kärlek. Universell kärlek. Bråkig kärlek. Svettig kärlek. Svår kärlek. Galen kärlek. Brusten kärlek. Hel kärlek.
Inkluderad med gudomlighet.
Upplevd genom ett snubblande.  Visad genom det fantastiska av att…… stöka till det. Ofta!
Du kom inte hit för att vara perfekt, för det är du redan. Du kom hit för att vara underbart mänsklig: Med brister, och fantastisk.
Efter varje fall kommer du att hitta balansen igen och resa dig.
Men ovillkorlig kärlek? Sluta tro på den sagan. Ärligt talat behöver inte Kärleken några adjektiv för att beskrivas. Den behöver inte förklaras. Den kräver ingen perfektion. Det räcker med att du bara finns där. Och gör ditt bästa.
Att du är närvarande och känner dig hel.
Att du glänser och flyger och skrattar och gråter och blir sårad och läker och faller och reser dig upp igen, och har roligt och tråkigt och arbetar och lever och dör som dig själv.
Det räcker.”

 

🙂

 

 

Kan du bli ”galen”? /erviluca

Kan du känna att du skulle vilja skrika:    ”jävla fuck-you-kärring!”    rätt ut ibland?

Eller vråla: ”Jag hatar hela världen och ni kan dra åt helvete allihop!!”   ??

Eller ta en stol och lyfta upp och kasta hårt i golvet så att den (stolen) går sönder…

…. och skrik-vråla samtidigt…..?

Inte?!

Nähä.

Då är det väl bara jag då.

 

Men jag men gör det inte.

För jag är ju vuxen.

Och klok.

Typ.

😉

 

 

Tänk att så lite kan göra så mycket…/erviluca

Hon går ganska långt framför mej, men ändå stannar hon till och håller upp dörren åt mej när jag ska in. Hon ler ett kort leende när jag säger ”TACK!”. Jag känner mej glad av detta lilla.

🙂            🙂            🙂            🙂            🙂            🙂            🙂            🙂            🙂            🙂

Jag har aldrig sett mannen i fråga, men när jag kommer cyklande med cykeln full av kassar i både cykelvagnen och på styret, ler han emot mej och säger ”HEJ!”. ”Hej!?” säger jag tillbaka, förvånat, och ler. Vem är det? tänker jag sen. Känner jag honom? Men egentligen spelar det ingen roll, för leendet och ”Hejet” får mej att vara glad i flera timmar efteråt.

Tänk vad ett ord eller ett leende kan lysa upp ens dag!

När man förstår det, och får känna av det, borde man ständigt ”ge tillbaka” genom att sprida både leenden, upphållna dörrar, komplimanger och små ”hej” hit och dit, för OM det kan lysa upp någons dag, precis som det lyser upp min, är det värt ALLT.

Och det kostar inget, och kräver ingen större ansträngning.

🙂