Etikettarkiv: mej

Jag minns KÄNSLAN…. /erviluca

Postat den 31 mars, 2013 av Erica Leijonhufvud

…av att inte VÅGA smaka på ny och konstig mat.

…av att smaka på ny och konstig mat och tycka den var ÄCKLIG!

…av rädsla över att jag skulle KRÄKAS av maten (som kanske var äcklig).

Jag förstår KÄNSLAN, för jag minns den, och därför har jag förstått mina barn om dom tittat på maten med SKRÄCK i blicken, som om maten skulle kunna ÖVERFALLA honom och ÄTA UPP honom!

Jag har haft ETT sånt barn: Äldste Sonen. Han såg ut så när ny mat presenterades, och han kunde STENVÄGRA att ens smaka! Numera förstår jag ju också KÄNSLAN som en förälder kan ha när barnet VÄGRAR smaka.

Jag har också haft ett barn (Storing) som NYFIKET tittat på ny mat, nästan dreglandes över att få SMAKA – direkt! Och ibland efter smakningen, en förvånad min – ”äckligt?!??” – och sen smaka igen för att ”det-kan-inte-vara-sant: FINNS-det-ÄCKLIG-mat!?!”.

FA SCI NE RAN DE!!

Två barn har varit lite mittemellan: Ibland har dom smakat, ibland inte. Jag har egentligen inte brytt mej. Ville dom inte smaka slapp dom, och ville dom smaka så smakade dom.

Det var jobbigt att ha ett barn som var RÄDD för nya smaker, men jag kunde förstå det eftersom jag MINNS hur det var (eftersom jag var sån själv)….

….och det var jättekul att ha ett barn som ÄLSKADE nästan all mat, och som var NYFIKEN och INTRESSERAD av nya smaker (eftersom man blir lite mallig och kan skryta med: ”Han äter ALLT!!”….som om det vore MIN förtjänst).

Det var ABSOLUT INTE det här jag skulle skriva om idag. ABSOLUT INTE! Jag förstår mej inte på mina fingrar ibland….

Men nu blev det det här. Så det är väl bara att ”gilla läget”.

Jag tror jag just nu lever i en slags ”GILLA-LÄGET-period”. För det är mycket i mitt liv som kräver att jag ”gillar läget” . Fast jag inte gör det. Egentligen. Just nu åker jag mest bara med, utan att ta några direkta initiativ. Eller säga ifrån. Som ett riktigt ”mähä”, faktiskt.

Fast det är kanske bra….

…med tanke på hur otroligt Initiativrik jag varit. Och kanske hoppat på för många tåg….

Man kanske måste ha såna här perioder i sitt liv också….Sega, tröga, långsamma, initiativlösa….

Pruttiga!

😉

 

…och kanske lite sköna.

 

 

 

Lämna en kommentar

Publicerad i Uncategorized och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

Från Clown till Lufs/erviluca

Postat den 29 mars, 2013 av Erica Leijonhufvud

 

Precis som många andra föräldrar upplever, har jag fått uppleva barn som genomgått en makalös Förvandling – från den ena dagen till den andra (nästan).

Som en METAMORFOS.

Minsting som ”igår” var ”klassens clown” – den som gjorde kullerbyttor i soffan, pratade oavbrutet, skojade och skämtade hela tiden, i 180 knutar – är nu en stooooor lååååångsam Lufs. Han orkar knappt röra munnen när han pratar, och han liksom ”faller framåt” när han går. Förut studsade han. Nu är det som om tyngkraften draaaar honom framåt, och han följer motvilligt med….

Igår åkte jag hem till Grabbarna Grus´ pappa för att hämta Minsting och skjutsa honom till en kompis. Dom skulle ”lana” (spela dator och vara uppe hela natten) tillsammans. Jag tog med hundarna för dom blir så ledsna när jag lämnar dom ensamma. Jag står inte ut med deras SORGSNA blickar när jag säger ”hejdå!” och stänger dörren…. Det gör för ont i hjärtat. På mej.

När vi kom hem till Grabbarna Grus´ pappas hus fick hundarna följa med in, och Fiona blev så glad när hon såg Grabbarna Grus så att hon nästan slog knut på sej själv av lycka: Hon STUDSADE runt och var så LYCKLIG!!!

Minsting rörde sej knappt, och ändå tycks han vara Favoriten (för Fiona), för ibland brottas han med henne, eller leker….Lååååååångsamt, men ändå!

”Hon har ju värsta ADHD!” mumlade Minsting när Fiona överföll henne med sin lycka.

”Nähäädu! Hon yttrycker bara sin ENORMA GLÄDJE på det där sättet!” sa jag. ”Tänk, förut – INNAN du blev tonåring – var du precis som Fiona; SUPERGLAD och SKUTTIG och PRATIG, och allt på en gång!”

Minsting vänder långsamt huvudet mot mej och så svarar/mumlar han (nästan utan att röra läpparna, faktiskt):

”Man KAN faktiskt vara GLAD inuti, utan att det syns utanpå.”

DET var dagens Sanning!

🙂

Lämna en kommentar

Publicerad i Uncategorized och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

Jag skulle aldrig kunna stycka någon /erviluca

Postat den 13 mars, 2013 av Erica Leijonhufvud

 

Jag köpte en kalkon till jul. En MÖRAD kalkon. Jag vet inte vad mörad betyder, men det stod så på påsen. Jag minns att jag googlade ordet, men nu har jag glömt bort vad det stod.

Efter noga övervägande stoppade jag kalkonen i frysen. Övervägandet bestod i tanken: ”Vad FAAN gör man nu då?!?”

Jag tänkte på att i USA stoppar dom en massa jox i kalkonen, men jag visste ju inte VAD dom stoppar i kalkonen, och vad gör man SEN?! Eftersom jag inte orkade ta tag i detta DÅ, la  jag alltså kalkonen i frysen och sen låg den där. Och låg där. Och jag tänkte att ”den kommer väl att ligga där tills den kryper ut själv och BEEEER om att bli tillagad…” eller nåt.

MEN, så tog jag fram min FANTASTISKA Kokbok som jag köpte för hundra år sedan och som är helt sönderläst. Den är suverän, för den är så ENKEL, och den som skrivit den förstår att det finns folk som inte KAN allt inom matlagning. Den förklarar pedagogiskt och tydligt ALLT! Och det är inga tjuuuusiga bilder som man kan jämföra Resultatet med, och inse att man misslyckats totalt heller!

DESSUTOM gillar jag inte alls att läsa några ”bruksanvisningar”, så detta är den enda kokbok jag använt (och använder) eftersom jag tar fram den i NÖDFALL = när jag köpt något som jag inte vet, eller kan gissa mej till, hur man tillagar.

Igår skulle jag koka kyckling. Det har jag aldrig gjort. Mycket pga att jag inte är så förtjust i kokt kyckling. Men igår bestämde jag mej för att jag kanske skulle tycka om det iallafall. Och som omväxling liksom, mot grillad.

Så då tog jag fram KOKBOKEN. Jag läste hur man kokar en kyckling (skitenkelt! kunde ha räknat ut det själv, typ) och på sidan bredvid stod det hur man tillagar en KALKON! ”Jippi!” tänkte jag och tog fram kalkonen för tining.

Så idag tillagade jag KALKONEN!

TJOHOOO!

Först skulle man dela den i två halvor.

HerreGud, liksom!

Framför mej låg nästan som ett litet ihopkrupet spädbarn!

Jag rös.

Tänkte nästan kasta den, bara för att den var så….verklig!

”Usch! Titta Mellan, den ser ju ut som ett litet barn!” sa jag till Mellan när han kom in i köket.

”Äh!” sa han och gick ut ur köket. Jag tror det betyder ungefär: ”Du är ju knäpp! Den ser inte alls ut som ett barn!”

Jag högg med Stora Kniven, sågade med brödkniven, slet och vred och hela tiden tänkte jag att ”det-ser-ut-som-ett-ihopkrupet-spädbarn”. Jag fick heeeela tiden intala mej att den istället såg ut som en jättekyckling, för att klara av styckningen, liksom.

Vad jag då lärde mej om mej själv är att JAG SKULLE ALDRIG KUNNA STYCKA NÅGON.

Det är nog bra att veta om sej själv.

Tror jag.

 

Lämna en kommentar

Publicerad i Uncategorized och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

Den Hundvänliga Skogen /erviluca

Postat den 9 mars, 2013 av Erica Leijonhufvud

 

”Hemma på min gata i staaaaan…”

Nästan.

20111016151

I Den Gamla Skogen, där jag gick mina hundpromenader FÖRUT – när jag hade Flisa (och sen Bosse och sen Sally) och bodde i radhuset ; DÅ gick jag långa promenader på dom slingrande stigarna i skogen intill. Där mötte jag ofta allehanda människor med hundar, och blev väldigt sällan utskälld, eftersom dom flesta var som jag, dvs hade sina hundar lösa, och vi lät våra hundar hälsa, umgås och leka.

Jag ”lärde känna” allehanda hundägare, av olika storlek, ålder och kön, och allehanda hundar av olika storlek, ålder och kön, och det var sååååå trevligt!

Jag bodde då på Världens Hundvänligaste Gata, tror jag. Det bodde 13 hundar på den korta gatsnutten då. Nu är det säkert fler. Hundägande KAN nämligen ”smitta”.

Ibland träffades vi på gräsmattan bredvid det första huset på gatan, och lät våra hundar leka, samtidigt som vi mattar och hussar snackade skit en liten stund. Det var alltifrån 80-åriga gubbar till tonårstjejer, och alltifrån små taxar till Rotweilers. Stora och små, hanar och tikar om vartannat.

Jag har saknat den gatan, dom promenaderna,  DEN skogen, dom hundarna och DOM hussarna och mattarna.

Så jag åkte till Den Skogen häromdagen. Det är inte långt alls.

Jag gick Den Långa Vändan och träffade på ett ungt par, som var nyinflyttade i området. Dom hade en Rhodesian Ridgebacktik, som var 10 månader och som Fiona lekte en lång stund med. Dom berättade för mej att det var ”såååå trevligt” att gå i den där skogen, eftersom alla som gick med sina hundar där, var ”såååå trevliga”, och gärna lät sina hundar hälsa och leka.

Sedan den promenaden har jag åkt dit varje dag. Igår träffade jag ”Ronjas husse” (ja, dom heter ofta så, eftersom man inte frågar efter ägarens namn – bara hundens) och han blev sååå glad och berättade att han saknat mej (!). Då blev jag såååå glad!!

Mars 2013 (mest hundar) 001

Han berättade att dom nu är ca 7 stycken + hundar, som går på dom slingriga stigarna i skogen tillsammans. Stigarna har fått namn. En stig heter ”Pensionärgöstas stig” berättade han stolt (eftersom han tydligen heter Gösta). En annan stig heter ”Överstens stig”. Han frågade om jag sett snögubbarna dom ”byggt” i skogen. Dom har jag sett, och trott att det är någon barnfamilj som fikat i skogen, och låtit barnen göra snögubbar. Näe, det är Gösta & comp som gjort dom!

Gösta är 81 år gammal, och dom andra hussarna är på ett ungefär i samma ålder….Det finns en del mattar också, med dom är lite yngre….

Fast jag undrar om inte Kings matte är i 80-årsåldern….

Jag tycker man ska döpa den skogen till Den Vänliga Hundens skog eller Den Hundvänliga Skogen, och så skulle dom som INTE tycker om hundar, eller är rädda för hundar, låta bli att gå i just den skogen.

 Och dom som har elaka hundar kunde också hålla sej därifrån…

Jag längtar tillbaka till radhuset på Den Hundvänliga Gatan nära den Hundvänliga Skogen…..

…… men så länge jag inte kan ”hosta upp” 2,5 milj får jag ta min skruttiga Volvo och åka dit varje dag istället.

Det går bra det med.

🙂

 

2 kommentarer

Publicerad i Uncategorized och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

Skulle VI KVINNOR vara svåra?! /erviluca

Postat den 2 mars, 2013 av Erica Leijonhufvud

Ha! säger jag bara.

HA! HA! HA!

En del kvinnor är säkert svåra och knepiga.

Alla som spelar spel är säkert jobbiga, och svåra att förstå….

Men HERREGUD!

Ni män: OBEGRIPLIGA!

Tysta. Svåra. Obegripliga. Förstår inte. Kan inte känna in. Gömmer Helt Normala Känslor. Vågar inte visa. Vågar inte. VILL INTE ge det man vill ha, även när man säger det rätt ut…..

HERREGUD!

Svåra är bara förnamnet.

Nu har jag aldrig provat på en kvinna….

…för TYVÄRR har jag inte såna känslor.

Men OM jag skulle träffa….MEJ!

O M G ! ! !

Jag skulle falla så det bara brakade om det:

Vilken Quinna!!!

Så Spännande! Och Tydlig! Och Ospelig! Och Rolig!  Och Härlig! Och Rättfram! Och Tokig!

Och….

….helt enkelt…

……UNDERBAR!

Jag skulle falla som en fura, och därefter stå kvar som en fura. I Tid och Evighet.

Jag skulle bli kär For ever and ever.

I mej!

Det nästan pirrar i mej när jag skriver det!

Härliga jag!

Synd att jag inte kan kopiera mej!

*suckar*

Men, men….jag får göra det bästa av det.

 

 

3 kommentarer

Publicerad i Uncategorized och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

Jag har längtat…. /erviluca

Postat den 28 februari, 2013 av Erica Leijonhufvud

Hej Bloggen!

Jag har längtat efter dej. Nu vet jag inte var jag ska börja med alla tankar som far runt i huvudet, oskrivna. Det har blivit lite kaos där inne.

 ”BLIVIT?!?! Ha ha ha ha! Det är väl Kronisk Kaos därinne!!”

Hm.

Och vad fick du luft ifrån?

februari 2013 hundarna 066

Jo, så illa har det blivit….så att jag pratar med mej själv. Och pratar jag inte med mej själv, så pratar jag med hundarna. Dom ”svarar” med ögonen. Ibland med huvudvridningar. Ibland svarar dom inte alls. Då får jag byta samtalspartner.

 Igår pratade jag med DAMMSUGAREN. Det samtalet ska jag skriva ner sen. I morgon. Det var ett Mycket Intressant Samtal.

Not.

Det är tur att ingen hör en när man går omkring och pratar med en brummande dammsugare. Jag hörde liksom svaren i huvudet.

Typ.

Är det så det är när man ”hör röster”?!

Näe, jag tror inte det.

Eller hoppas.

Alltså jag hoppas att det inte är så. Att jag ”hör röster”, alltså.

Pust!

Ibland är det svårt att förklara.

Men Guuuuud vad jag längtat efter dej, Bloggis!

😉

Lämna en kommentar

Publicerad i Uncategorized och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lev och må bra! Annars…. /erviluca

Postat den 3 februari, 2013 av Erica Leijonhufvud

Jag skulle så gärna vilja ge Världen åt mina barn!

Och ALLT!

Ibland bara överfaller mej känslan av Kärlek för dom – alla fyra!

Och då vill jag bara HÄLLA Kärlek och Omtanke och Godhet över dom, och sen ställa ett Stort Jävla Skydd – som en betongmur – runt dom, som skyddar dom mot allt ont och alla dumma!

När Mellan säger:

”Jag tänker sticka till USA direkt efter gymnasiet!” så blir jag Rädd och Stolt och Glad och Orolig och Nöjd i en salig blandning.

Och jag vill bara säga:

”Men OM du kör bil – kör försiktigt! Och stanna inte och hjälp någon galning! Akta dej för Dom Dumma; det syns inte på dom, så du måste vara försiktig…och prova inga droger och akta dej för…ALLT!…..

…..ÅÅÅÅK INTE!!!!”

Jag VET att jag egentligen vill att alla mina barn ska åka runt i världen, uppleva och få erfarenheter – både bra och dåliga – för att lära sej och bli kloka och erfarna vuxna,

…..men samtidigt vill jag låsa in dom i ett vadderat rum och bara släppa in kärleksfulla och snälla människor där, som är Godkända av MOI (!)….

…och så kan dom få sina erfarenheter, och lärdomar. via TV:n – serverade liksom.

Ibland kommer ILSKAN mullrande:

”OM NÅGON JÄVLA IDIOT SÅ LITE SOM RÖR NÅGON AV MINA SÖNER, SÅ HAN SKADAS, ELLER GÖR SEJ ILLA PÅ NÅGOT SÄTT, SKA NI FANIMEJ FÅ SE PÅ EN TIGERHONA SOM HETER DUGA!!! FY FAAN! JAG SKA HAUNT:A DEN MÄNNISKAN TILLS DEN BEEER OM NÅÅÅÅD!”

Och om någon av dom skadas svårt i en olycka el dyl….då vet jag inte vad jag gör! Bara TANKEN gör ONT!

”LEV och MÅ BRA, för min skull!”, om inte annat….har jag lust att säga.

Och samtidigt släpper jag ut mina söner, så fritt jag bara kan, för att jag tror det enda sättet att ”lära sej flyga”, är att pröva – att göra det!

Huvva!

Och jag är TACKSAM över att jag inte var mamma till mej själv!

HUR orkade hon?!

Jag som ”kastat mej ut” om och om igen, hela livet!

Jag, som ”sprang iväg och gifte mej” sådär lite ”hejsan-hoppsan” utan att varna i förväg!

Pust!

Jag, som hoppade in i en liten Fiat, i Spanien, med ca 10 okända spanjorer och min 14-åriga lillasyster…för att ”dom ska köra oss hem!”…..och så gjorde dom det!

*ryser*

Så; mina snälla rara söner:

Lev och må bra!

Annars…..

….. får ni stryk!

😛

 

 

4 kommentarer

Publicerad i Uncategorized och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

Efter mycket möda och stort besvär…/erviluca

Postat den 1 februari, 2013 av Erica Leijonhufvud

…..är plånboken hemma igen!

Den försvann i november….typ.

Den ramlade ur Mellans ficka när han satt på Roslagståget. En kille SMS:ade mej att han hittat den och lämnat den till konduktören.

Både jag och Mellan blev lättade: Puh, liksom.

Han hade inga pengar i den, men bankkort, ID-kort, gym-kort och SL-kort!

Både Mellan och jag trodde att han skulle få tillbaka plånboken ”inom en vecka” (max!), och en lååång Väntan började.

Jag ringde SL:s Hittegods-avd ungefär 372 ggr. Till slut la dom en lapp vid telefonen:
”Om Kärringen som vill ha tillbaka sin sons plånbok ringer – lägg på!”

Nä, jag bara skoja!

Men jag ringde måååånga gånger och fick måååånga OLIKA svar om hur lång tid det skulle kunna ta innan plånboken hittade till Hittegodsavdelningen (från konduktören på Roslagsbanan). Jag alla möjliga besked – från ”På tisdag (i november!) borde den vara här. Ring då, igen!”….till: ”Hittegodspersonalen är ute och skottar spåren, så det kommer att ta längre tid än vanligt….”.

Men INGEN sa i första rundan att DOM skulle höra av sej när plånboken kom in…..

….så jag fortsatte ringa. Och Mellan fortsatte tjata på MEJ om plånboken (fast det var HAN som tappat den!!)!

Efter 371 telefonsamtal meddelade en dam att dom skickar ut ett vykort när det kommer in en plånbok med ID-kort i! ”Men HerreGud! Och det säger ni NU, när jag ringt 371 ggr!!” sa jag, men var ju ändå glad över att slippa fortsätta ringa.

Damen trodde det skulle ta ”max 1,5 vecka”, men då jag berättade att det tagit 3 veckor redan, blev hon fundersam.

För två veckor sedan damp det ner ett vykort ifrån ”SL:s Hittegodsavdelning”! Tjohooooo! Det stod på kortet att det bl a skulle vara öppet på lördagar. Jag tvingade med Mellan dit förra lördagen: STÄNGT! När vi kom fram var det STÄNGT!

”VA?!? Det står ju på kortet att det ska vara öppet idag!!” sa jag och visade en gubbe som stod där. Han höll med om att det var för jävligt att dom hade stängt. 🙂

”Jaha, då får jag väl åka hit någon eftermiddag då”, sa jag till en besviken, men tapper, Mellan.

Så åkte jag dit idag – genom hela halva jävla stan, där det byggs grejer och repareras gator och byggs hus Överallt! Det är ett Under att man kommer fram, när man inte är Stockholmare och inte VET exakt vart alla vägar tar vägen när dom omdirigeras. Det är så mycket som Stockholmsplanerarna tar för givet att bilisterna förstår, och kan! Typ.

Nåja. Jag kom fram. Gick igenom hela T-Centralen, och gick i labyrint till Hittegodsavdelningen. Jag ställde mej i kön och väntade på min tur. När jag kom fram till gubben bakom disken sa han: ”Det här är inte rätt Hittegodsavdelning!” !!!

Då skrek jag rätt ut: ”FÖR I HELVETE – GE MEJ DEN JÄVLA PLÅNBOKEN INNAN JAG HOPPAR FRAMFÖR TÅGET!!!”, vilket ju var väldigt smart med tanke på att det rullade tåg överallt där….

Skoja bara! Jag var alldeles lugn, men KÄNDE att jag ville skrika rätt ut!

Det här är SJ:s Hittegodsavdelning!” förklarade mannen lugnt. ”Du ska till SL:s Hittegodsavdelning!”

”Åh, neeeeej!” sa jag, och tänkte sen : Tyyyyyyyyyyyyyypiskt mej! Guuuuud, vad trött jag blir på mej själv!!!

Och sen tänkte jag nästan fråga mannen om dom inte kunde slå ihop Hittegodsavdelningarna, så att dom hade hittegods tillsammans – bara för MIN skull! Mannen såg nog att jag var i ”ihopbrytnings-förstadie”, för han la till att det bara skulle ta ”ca 6 minuter” att gå till SL:s Hittegodsavdelning, och så beskrev han vägen.

Jag gick dit, och bl a gick jag över Klara kyrkas kyrkogård, där det stod en kö av hemlösa som väntade på att få en gratis måltid som serverades i ett hus där. ”Jahaaaa! Är det HÄR dom är!” tänkte jag. Jag har nämligen sett dom på TV.

Hundarna var med mej, och Fiona tyckte Livet i Stan var Superläskigt! Läskiga underlag att gå på och läskiga människor överallt! Hon är nämligen i Värsta Tonårs- och skräckåldern nu….Ha ha ha! Det var  rätt kul, faktiskt. Jag tyckte hon skulle få träna på Liv och Rörelse och Konstiga Saker. Det gjorde hon. 🙂

Väl på SL:s Hittegodsavdelning gick allt smidigt och enkelt. Jag tog en nummerlapp och väntade på min tur, helt enkelt. Där var många ”glömska” människor som letade i allehanda hyllor efter allt möjligt, och bakom disken hängde 498 paraplyer, 10 kryckor (!) och överallt skåp och lådor med borttappade vantar, mössor, nycklar etc etc. Rätt spännande, faktiskt!

Jag funderade på hur det skulle vara att jobba där, och kom fram till att det nog var rätt kul, faktiskt. Fråga mej inte varför. Det var bara en känsla jag fick.

Plånboken med dess innehåll lämnades över, och sen åkte vi hem igen. Jag och hundarna.

Så var den ”resan” slut.

Typ.

Lämna en kommentar

Publicerad i Uncategorized och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

Omprov /erviluca

Postat den 23 januari, 2013 av Erica Leijonhufvud

”Mamma, jag har omprov på fredag”, suckar Minsting.

”Meh! Du skulle ju säga till INNAN prov så att vi skulle plugga ihop”, suckar jag

”Meh! Jag glömde juh! Och förresten pluggade jag i skolan!”, förklarar Minsting.

”Jamen….. hur bra gick det då?!?” stönar jag

”Jamen, det jag har är OMÖJLIGT!” gnäller Minsting

”Vad är det för ämne?” stönar jag

”NO….och det är ingen idé att plugga för det är omöjligt att lära sej det där!” säger Minsting

”Jamen, är det omöjligt, och därför ingen idé att ens försöka, så gör vi väl inte det då!” säger jag lättad

(=”vi slipper! hurrraaaa!!!” liksom….)

”Meh! SÅ kan man väl inte säga!” säger Minsting förvånat

”Jodå! Och jag gjorde just det! Skönt att vi slipper plugga, va?!” säger jag

”Meh! Kom igen nu! Jag måste ju!” peppar Minsting…

Vad hände, liksom?

Lämna en kommentar

Publicerad i Uncategorized och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

HURRAAAAAA för Storing!!! /erviluca

Postat den 6 januari, 2013 av Erica Leijonhufvud

Sönerna som små barn 002

Tänk att JAG – MOI! – skapat FYRA FANTASTISKA nya människor!

Lilla jag!!!

Okey´rå, jag hade liiiite hjälp ifrån två olika män…..men ändå!!

Sönerna som små barn 005

MOI!!!

IDAG anser Samhället att son nr 2 är vuxen!

Han fyller 18 år idag!

OM han ska beskrivas i media skulle man omnämna honom som ”en ung man”, och inte en ”ungdom” eller en ”kille”….

Fr o m idag kan ha gifta sig, skriva under alla papper själv, bestämma själv om han ska flytta till Haparanda eller Florida…..

….. och jag får bjuda honom på alkohol i hemmet, och på en restaurang, om jag vill. Men han får inte köpa ut alkohol själv på Systemet. Än:

”Ajjabajja! Du är vuxen i lagens mening, och kan sättas i fängelse om du begår något allvarligt brott, men du får inte köpa alkohol åt dej själv på Systemet! Däremot får du gå på restaurang och beställa ett glas vin eller öl!”

Storing var Efterlängtad. Jag hade längtat i 10 år efter att få ett barn till – ett syskon till Äldste Sonen! Jag hade längtat så efter att få fleeeeer baaaarn! Jag ville ju egentligen ha 6 barn, ganska tätt….

…men livet blir inte alltid som man tänkt. Nästan aldrig faktiskt. Iallafall om man är jag.

Så kom då Storing! Efter Värsta Hemska Förlossningen (fyyy faaan!) låg där en liten (fast min största baby av alla fyra!) ”groda” på min arm. Mitt Andra Barn. Min Andre Son.

 Fantastiskt!! Underbart!! Härligt…..

MEN!

Envis som synden. Gav mej en match som hette duga.

JAG är envis. Men ofta undrade jag om jag inte funnit min överman.

Att stå fast vid sina ”nej” och gränser, var inte längre en ”dans på rosor” – det blev ”en kamp på rosentaggarna”! Kära nån, vad ARG en liten kille kan vara! Jag, som tyckte jag kämpat med Äldste sonen! Jag insåg att treårs-trotset med honom hade varit som en havsbris. I jämförelse.

Lucas Hugo och Casper leker 2000 i Gröndal

Dessutom fanns det ju två små killar till i vår familj.

Stackars Storing, fick inte vara minst så länge. Knappt ett år! Sen kom Mellan och försökte ta plats.

Klart man blir ARG! Liksom. Som den lilla storebror han var….

Sönerna som små barn 003

Men OJ, vilken ansvarskänsla han kände, den lille mannen! Oj oj oj! Han hade fullt upp, när vi gick i affärer tex, att hålla reda på sina småsyskon, hur mycket vi än bedyrade att vi vuxna skulle göra det….

Ett storasyskon är ett Storasyskon - alltid! Läs boken: "Äldst, yngst
 eller mittemellan"av Elisabeth Schönbeck, så förstår du bättre.
 Det gjorde iallafall jag. Jag förstod 
både mej själv, mina barn och mina syskon
 bättre. Min mamma, min pappa och alla andra. 
 Läs den!

När Storing blev Tonåring, hade han ETT utbrott, vad jag minns och direkt efter utbrottet förklarade han tröstande för mej att han kommit i tonåren och därför blev ”sådär”…..

….. men i Verkligheten hade alla utbrott under barndomsåren rett ut saker och ting för honom, tror jag, för finare och härligare tonåring får man leta efter!

CNV00003

Och jag kan säga till Storing, såsom min mamma sa till mej: ”Du var värre än båda dina syskon tillsammans när du var liten!”. Men fyfaan så bra det blir i slutänden!!

Storing blev ”vuxen” och mogen när han blev tonåring! Dom sista åren av tonårsskapet har bara varit härliga!

Storing har blivit en Mogen och Klok och Ansvarsfull ung man!

Och jag är såååå STOLT så att jag nästan spricker!!

hundarna okt -11 007

GRATTIS UNDERBARA STORING!!!

Jag älskar dej!

Lämna en kommentar

Publicerad i Uncategorized och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.
← Äldre inlägg
Nyare inlägg →