RSS Flöde

Etikettarkiv: pengar

Soppatorsk…. /erviluca

Postat den

….i garaget from Hell.

Jodåsåatteeee….så var det.

Det Händer Saker i mitt Spännande Liv – kanske inte alltid så roliga saker, men det är ändå rätt kul…. Efteråt. Dessutom finner jag ALLTID på råd och lösningar. Kanske inte alltid Dom Bästa, men ändock Lösningar! Och ”imorgon är en annan dag”, och egentligen är det bara en ”piss i havet”….

…och shit happens!

Efter det sista terapisamtalet gick jag – trött, men nöjd – tillbaka till garaget där jag parkerat bilen (NÄRA fönstrerna så att luft skulle strömma in i bilen), till hundarna, som LYCKLIGA överföll mej med kärlek och pussar. As usual.

Jag satte mej i bilen, och efter att hundarna lugnat ner sej, startade jag den och körde mot utgången: *host-hos-host* sa bilen och betedde sej konstigt. Javisstja! Den har ju knappt någon bensin! tänkte jag och konstaterade att Röda Lampan lyste ilsket.

Hm! Den BRUKAR kunna åka rätt långt på Röda Lampan…men det kanske redan är gjort….Typ. tänkte jag vidare.

Jag körde till en ny parkeringsruta, och precis då sa bilen: ”SLUT!”.

Häftig bil, va?! En bil som säger ”SLUT!” när det är slut på bensin…. 😉

Jaha. Då var det bara att Gilla Läget och Tänka.

 

Tänker gör jag bäst när jag är ute och går med hundarna, så jag tog en liten promenad i Sollentuna Centrum, tänkandes. Jag kom fram till att jag INTE kunde köpa ny bensin eftersom jag inte hade pengar (idag har jag: Löööön!).

Men vänta nu; Jag kan ju panta tomflaskorna jag har i bilen! Hur många var det nu? Eeeeh….4 stycken! Det blir…16 kr! Kan man tanka 1 liter i en mack? Eeeeeh, inte så smart kanske…. Jag tänkte en stund till på den idén, men näe – den idén släpptes.

Idé 2: Vi (jag och hundarna) kan åka buss hem! Det har vi ju gjort förut, och jag har faktiskt plånboken med mej idag! Tjohooo!

Vi gick till busshållplatsen. Jag tänkte att ”alla bussar måste ha gått”, för det var så TOMT på folk där i busskurerna (det brukar ALLTID vara folk där), men men….så är det väl ibland, när alla bussar gått samtidigt…eller hur jag tänkte (ibland förstår jag faktiskt inte HUR jag tänker!!). Jag satte mej på bänken i busskuren och tog upp iPhonen för att kolla på www.sl.se när bussen skulle gå. Fiona sa: ”Neeeej! Jag vill inte åka sån där LÄSKIG!” (tror jag, för hon skuttade runt lite oroligt…).

Det var en liten gul trekant vid informationen, och först tänkte jag att det nog betydde  något Oviktigt, och tänkte inte kontrollera det vidare, men så tog en liten intelligent djävel (som satt på axeln..) över och sa till mej: ”Kolla det NU!” så jag klickade på den och där stod det att det var BUSS-STREJK!

Javisstja! Åh, herreguuuuud vad jag är dum! tänkte jag, och hoppades att ingen sett mej….och smööög hukande bort från busskurerna.

Sen sträckte jag på mej och så var det dags att TÄNKA igen:

Tågen! Tågen kan man ju åka! Först pendeltåg till Centralen och sen Roslagsbanan….nä, först p-tåg, sen t-bana och SEN Roslagsbanan…kom jag fram till.

MOT Pendeltåget!

Ner för trappor, upp för trappor, betala med blått kort och vänta på perrongen. Milton är VAN. Fiona gick i småcirklar och undrade ”Vad händer?!”.

Så kom pendeltåget, och OJ vad svalt och skönt det är i pendeltågen nuförtiden och OJ vad fina dom är inuti, plus att dom flyyyyter fram! Shit bah! Fiona hoppade upp på sätet (för hon tycker att hon är en Människa), men jag drog ner henne igen (annars blir man väl utskälld..). Milton stod som en liten stel gubbe lugnt på golvet och kikade nyfiken runt. Han är van. Fiona ömsom stod, satt ner och låg, tittade undrande på mej (och jag tittade tryggt och lugnt tillbaka, som en Riktigt Ledare, och förmedlade: Så här ska det vara).

Vi klev av vid T-centralen och gick nedför trappor igenom gångar, uppför trappor, nedför trappor, igenom spärrar…bland tvåtusen miljoner trehundraåttiofyra  människor (!). Fiona visste inte ens att det FANNS så många människor! Men hon var jätteduktig för att vara första gången att trängas med så många!

Sen var det dags för t-banan. Hej och hå, vad det skriker och knycker. Men jag fortsatte med Lugna Ledarskapsblickar och Lugnt Ledarskapsbeteende gentemot Fiona, som skötte sej galant, trots att det var första gången och femtusenåttahundramiljoner intryck: lukter, synintryck, och allt som hörseln utsattes för.

Så klev vi av och genom tunnel upp i Konstig Hiss (enligt Fiona), ut genom spärrar med konstiga dörrar, genom gångar, upp för trappor och in i nästa tåg som nästan var fullt av folk, och VARMT!

Vi trängde oss ner på en ledig plats och jag frågade omkringsittande om någon var rädd för hundar. Trötta och svettiga skakade folk på huvudet. Fiona är STOR när det kommer till såna här trånga utrymmen, och det finns ingen plats för hundar  speciellt, så hon la sej till slut på golvet, mitt i gången. Det var rätt okey ändå, för folk klev över  henne när dom skulle ut ur tåget och ingen klagade – inte ens konduktören. Skönt!

Så var det: UT UR TÅGET! Free at last!

Hemma i Åkersberga! Tjohooo!

Vid 21-tiden klev jag innanför dörren; HUNGRIG, trött och svettig. Då sprang Milton och hämtade en boll, viftade på svansen och ville LEKA!

”Äru inte klok?!?” sa jag.

😉

”Sådan matte – sådan hund”.

 

Annonser

Obegripligt! /erviluca

Postat den

 

http://www.svt.se/ug/

Det är så mycket som är Obegripligt här i världen.

Det är obegripligt hur barn kan bo i Fosterhem och HVB-hem år ut och år in, och bli så illa behandlade, som Uppdrag Granskning visade igår. Det  handlar alltså om barn som farit illa från början, och som VERKLIGEN behöver varma kramar och förståelse och trygghet, mer än ”alla andra” barn.

Det är obegripligt att inte ALLA barn som bevisligen farit illa år ut och år in under samhällets vingar, inte kan få någon slags kompensation.

OCH en URSÄKT.

 OM dom nu kan anmäla hemmet/fosterföräldrarna till domstol och OM dom skulle kunna få pengar på detta sätt OCKSÅ, så gör det väl ingenting! Inget kan ju ändå kompensera en helt bortkastad och förstörd barndom?!? När dessutom dom som skulle rädda barnet från Onskan, inte gjorde det, utan det blev bara värre….

Fy faan!

Allt är helt otroligt och obegripligt!

VARFÖR tror man inte på barnen?

Jag har själv träffat ungdomar och barn som berättar om hemska saker som hänt på deras HVB-hem och i behandlingshem, men när man sedan, tillsammans med barnet/ungdomen berättat om detta för socialsekreterare så har det inte hänt något, eftersom ungdomen ”troligen överdriver och hittar på för att komma därifrån”.

Och för att DOM VUXNAS RÖST (på behandlingshemmen/i fosterhemmen)  ÄR TUUUUSEN GÅNGER VIKTIGARE och starkare.

Vuxna Pratar Sanning. Barn ljuger. Det är den tron många har.

Jag tror att det är för att när barn och ungdomar berättar om den Otäcka Sanningen är det ingen som vågar tro på den. Det är så otäckt och hemskt att det inte kan vara sant!

Men det är det, oftast.

Ett av mina FÖRSTA ”ärenden” jag jobbade med, var en flicka som var 14 år (då jag började/träffade henne för första gången). Hon var placerad på ett behandlingshem för att hon var så ”omöjlig”. Hon ”stökade och bökade, rymde från allt och alla, rökte och drack”. Inuti denna flicka fanns en liten skräckslagen övergiven flicka som ingen ”såg”….

Hon hade sina första 3-4 år bott med sina missbrukande föräldrar, och blivit svårt misshandlad på olika sätt av olika människor i deras ”kvart”. Till slut uppmärksammades detta och hon blev placerad i ett fosterhem. Där bodde hon tills hon var ca 12 år. Då uppdagades det att hon blev utsatt för sexuella övergrepp av sin fosterpappa. Hon omplacerades i nytt hem (och fick då givetvis byta ort, skola och kompisar), där hon ”spårade ur” (pga allt hon upplevt och eftersom hon inte fick rätt hjälp…och stöd), och började rymma, röka, dricka.Till slut placerades hon på det hem där jag träffade henne för första gången.

Vi fick fin kontakt och hon berättade om sitt liv och om det helvete hon levt i. Hon berättade också om hur ELAK personalen var på det hem där hon var placerad. Men VAR finns det ett behandlingshem/fosterhem för en flicka som tappat tron på ALLA människor, och som bara ”rymmer, bökar och stökar”. VAR finns det människor som orkar SE den lilla skadade själen och ledsna flickan? Alla pratade bara om hennes BETEENDE – inte om att hennes beteende egentligen var helt befogat utifrån den uppväxt hon haft.

På det behandlingshem HON bodde, kom det EN psykolog (eller var det psykiater?) EN gång varannan vecka (2 timmar) till hemmet och han/hon skulle då hinna ”behandla 1-2 elever” av alla 60 placerade. Det fanns inte en chans till samtal, terapi el dyl.

Resterande personal var helt inriktade på att ”eleverna” skulle ”bete sig rätt”. Punkt. ”Sitt ordentligt vid matbordet!/Kom i tid!/Prata ordentligt!/Släck lampan! Stå still!/Var tyst! ” osv. Och så en massa olika bestraffningar när eleverna gjorde fel eller ”betedde sej”. Ingen personal som lugnt och stilla satt vid sängkanten på kvällen och lyssnade på övergivna själar som grät….

Så har jag upplevt många behandlingshem under dom ca 20 år jag arbetat. Jag har dock INTE arbetat på ett behandlingshem själv – bara hört barn/ungdomar berätta och gråta samt hört personal berätta om hur dom arbetar (och förfasat mej över deras inställning till ”dom  jobbiga ungdomarna”).

Gör om och gör rätt, säger jag bara.

Inget barn föds ond och ingen föds som drogmissbrukare eller narkoman eller alkoholist. Barn ”lär sej” genom sin uppväxt.

Barn behöver trygghet, kärlek, omtanke, förståelse, närhet från sina föräldrar, eller ett par närstående vuxna, som dom knytit an till. Får dom inte det, spårar dom ut, eller mår väldigt väldigt dåligt och får ångest eller andra psykiska sjukdomar.

Vi/samhället skulle kunna hjälpa dom, om vi var bättre på att välja ut och utbilda dom fosterhem som används, följa upp och framförallt LYSSNA PÅ BARNEN.

……………………………………………………………

 

Hur gick det då för ”min flicka”? 

Jag fick på omvägar veta att hon blev heroinmissbrukare och tog sedan livet av sej då hon var i 20-årsåldern.

 

 

Att ringa Försäkringskassan…. /erviluca

Postat den

 

……är som ett Stort Skämt!

 

Jag börjar till slut gapskratta: Kan detta vara Sant?! Är detta Människors Verklighet?

Kanske det är så, att är man sjukskriven, och behöver hjälp från Försäkringskassan, blir bara att RINGA dom en heltidssysselsättning….

Jag lovar en klient att ringa åt henne. Hon kan inte så bra svenska, så visst kan jag göra det, säger jag så självklart, och tänker mej ett 5 minuters samtal där jag snabbt framför min klients ärende, får ett svar, och så är det Färdigt.

Ha ha ha ha!

Jag glömde att det handlar om Försäkringskassan.

Den som var Vår Trygghet när jag var barn, men som på dom senaste åren blivit till Något Slags Självgående Emotvalsande Ifrågasättande och Krumilurande Labyrintaktig Sparkassa. Försäkringskassans främsta mål är att Spara. Och om ingen kommer fram på telefonen är det ju ETT sätt, av många, att Spara på Skattebetalarnas dyrbara pengar. Att pengarna går TILL skattebetalarna har man glömt.

Jag ringer 0771-524524 och TROR att jag ska få prata med ”Karin Olsson”. Ha ha ha ha! Gud, vad jag är naiv! Väx upp, liksom.

”Detta är försäkringskassan automatiska telefonsvarare. Tryck 1 för att….2 för att…..3 för att……4 för att…..” etc. Jag trycker 2 och hamnar i nästa frågelåda: ”Tryck 1 för…..2 för…..3 för…..4 för…….”. Jag chansar på 3. Är inte riktigt säker, men ”WTF”….man BORDE ju hamna hos en MÄNNISKA till slut, tänker jag.

Ha ha ha! Guuuud, vad jag är tokig! ”Hamna hos en MÄNNISKA!?” . Ha ha ha!

Näedå! ”Tryck 1 för……2 för…..3 för…..4 för……5 för……”. MEN! Jag vill ju bara tala om att min klient inte har något kontonummer och att hon önskar en utbetalningsavi!!!”

Jag fortsätter i labyrinten: ”Tryck 1 för…..2 för…..3 för……4 för……5 för……..”. Jag trycker vidare.

Så PLÖTSLIGT verkar det som om jag KANSKE KANSKE kan få prata med en människa – när jag trasslat mej igenom labyrinterna och lyckats trycka ”rätt” för att komma till ”någon-att-prata-med”…..

”TJOHOOOO! Jag är så lyyyycklig! Jag är så lyyyyckl……”

”Du är placerad i kö. Du är nummer 185 i kön!”

185?!?!?

Försäkringskassan säger egentligen: ”Skaffa ett liv!” eller nåt.

Eller vad säger dom??? 184 människor ska det pratas med innan jag får prata med någon!!! Etthundraåttiofyra stycken!!!

Meh!

”Det är nu 80 telefonister som handlägger ärenden”, säger den automatiska telefonrösten vänligt.

”Jahaaaaa, då kanske det går lite fortare än jag tänkt…”, tänker jag.

”Det är nu 83 telefonister som handlägger ärenden”, säger telefonrösten.

”Aaaah, några kom tillbaka efter lunch”, tänker jag…..

”Det är nu 81 telefonister som handlägger ärenden”, säger rösten.

”Oj, några gick hem!” tänker jag.

”Det är nu 79 telefonister som handlägger ärenden”, säger rösten.

”Oj, tänk om någon blev osams med en klient/kund och slängde på luren och så sa hon upp sej och gick på direkten!?” fantiserar jag vidare

”Det är nu 75 telefonister som handlägger ärenden”, säger rösten.

”Fyra till gick hem! Massuppsägning, kanske….Hoppas jag hinner prata med någon innan alla går hem!” tänker jag.

”Det är nu 81 telefonister som handlägger ärenden”, säger rösten.

”Oj, nu kom några tillbaka. Dom ångrade sej nog…Chefen var kanske inte så dum som dom trodde….”, tänker jag.

Jag vet inte hur länge jag sitter och lyssnar på hur många telefonister som kommer och går på FK, men det är svårt att hålla luren mot örat och skriva på datorn samtidigt. Näe, jag har ingen sladd, öronsnäcka el dyl! Kanske borde skaffa om jag ska ringa FK fler gånger….

Till slut svarar Någon. Jag framför mitt ärende. Hon säger: ”Okey! Fixat!”

Sen är det klart.

Huuuuur orkar man jobba på Försäkringskassan undrar jag?!? För den är så tillfixad och så opersonlig och så fyrkantig så att halva befolkningen som ringer dit borde vara rosenrasande när dom äntligen kommer fram!!!

Eller??

Och huuuuur orkar man vara sjuk och beroende av Försäkringskassan???

Blir man riktigt beroende kanske man måste avvänjas när man blivit frisk: Folk som varit beroende av FK kanske får en CHOCK när dom ringer ett telefonnummer och en människa SVARAR direkt! Hjärtsnörp på studs, liksom. Och då blir dom sjuka igen och måste ringa Försäkringskassan….

….och då blir det ju liksom som en Ond Cirkel.

Typ.

SÅ är det att ringa Försäkringskassan.

Ifall du undrade.

Jag undrade. Inte. Innan jag ringde.

Men nu vet jag.

Och du.