Kategoriarkiv: medelålders

Pragmatisk /erviluca

Postat den 13 september, 2012 av Erica Leijonhufvud

Det finns ord, som jag inte vet vad dom betyder, och som jag skäms över – att jag inte vet vad dom betyder alltså. Jag skäms givetvis inte över orden.

Egentligen borde jag springa raka vägen till bokhyllan och slå upp ordet för att få veta det, precis som mamma sa när jag var liten:

”Slå upp det i ordlistan!” sa hon så fort jag inte kunde ett ord, vilket ledde till att jag ALDRIG gjorde det. Jag var nämligen rätt så…trotsig.

Jag är fortfarande trotsig, på DET sättet. Jag slår fortfarande inte upp, eller kollar på nätet. Utom IBLAND, när det nästan blivit pinsamt att jag inte kunnat ett ord.

Jag kan MÅNGA ord. Men inte alla.

Ibland frågar jag den som säger ordet. För att jag VET att det är ett svårt ord, och för att jag förstår att andra inte heller kanske förstår det, MEN när det gäller ord som används lite då och då, och som ”alla” verkar veta vad det betyder – då skäms jag. Och håller tyst. Och tänker att jag måste ta reda på det, i smyg, när ingen ser.

Ofta förstår man ju sammanhanget iallafall. Av det som sägs.

Jag har ett ”skäms-ord” som jag inte kunnat, förrän jag kollade upp det, alldeles nyss. Ett ord som används lite då och då och som ALLA vet vad det betyder, utom jag.

Tills nu.

Det är så skämmigt att jag inte kunnat det, så jag var tvungen att krypa under soffan med laptopen och slå upp det – jätte-i-smyg!

Jag nästan blundade när jag tog fram ordet, och om du inte heller visste vad det betydde, förut, så ska jag berätta det för dej nu:

——————————————————————————

PRAGMATISK =

”Pragmatisk är på ett sätt motsatsen till teoretisk, då pragmatisk betecknar något som har nytta i det verkliga livet, någor som är förankrat i praktiken. En person som är pragmatisk låter inte känslor hindra från att åstadkomma något praktiskt.

praktiskt inriktad, resultatinriktad, praxisorienterad, nyttobetonad, utilitaristisk, jordnära, realistisk, saklig ”

——————————————————————————

Har du någon ”skäms-ord”, som du tycker att du borde kunna, men inte vet vad det betyder?

 

 

1 kommentar

Publicerad i 50+, ensam mamma, familj, föräldraskap, funderingar, humor, medelålders, parenthood, parents, singel och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

Hon BITS med sina små vassa tänder! /erviluca

Postat den 12 september, 2012 av Erica Leijonhufvud

 

”Bits den?” frågade ett litet barn igår, som ville klappa.

”Ja, just DEN bits faktiskt!” sa jag. ”Inte för att vara elak, men hon är en baby-hund så hon har inte lärt sej än, och just nu bits hon faktiskt nästan hela tiden.”

Då ville han inte klappa henne. Och det förstår jag. ”Klapp, klapp, klapp…AJJJ!!!”.

Hon bits! Och bits. Och bits. Och bits.

Och sen kissar hon sjöar på golvet, lite här och där. Och bajsar högar. Jättehögar,tycker jag. Stora bajshögar för en liten hund.

Och så bits hon igen.

Plötsligt hänger hon i ena byxbenet, som draaaaas med när man ska någonstans. Eller så hugger hon tag i handen när man sitter i soffan i lugn och ro: ”BIT!” ”AJJ!”

När jag skulle koppla henne i morse bet hon mej så hårt i handen att jag ryckte till och drog undan handen så snabbt, att jag råkade boxa till Milton som stod alldeles bredvid. ”Knak”, sa det inuti hans mun och han studsade undan och började stryka tassen över nosen, som gjorde ont. Stackars Milton!

Milton är STOISK. Jag tror jag aldrig använt det ordet förut, men jag tycker verkligen att han är STOISK. Han härdar ut när lillskruttan biter honom, skäller på honom, hugger tag i hans koppel och draaaar….Han bara väntar lugnt på att jag ska säga ”NEJ!” till bebisen. OM han någon gång fräser ifrån, ber han nästan om ursäkt efteråt (till mej: ”Förlåt! Jag VET att hon är valp, men jag stod inte ut längre!”). F ö är han bara tålmodig och SNÄLL. Snäll och tålmodig.

Flisa har satt sej i respekt. Det gjorde hon direkt och tydligt. Ingen hugger tag och drar i Flisas koppel inte. Och inga småbett i bakbenen (som Milton får stå ut med)!

Själv lever jag i bland en massa småsjöar med kiss, med små öar av bajs däremellan. Lägenheten luktar väl lite sisådär just nu…. Jag dammsög och skurade ALLA golv i lördags, men vad spelar det för roll två dagar senare….?

Tänk vad man måste stå ut med när man har ett litet Troll i huset!

Tur att hon är så söt!

Tur att hon har så gosig och pussig mage!

Tur att hon är så söt när hon sover!

Tur att hon sover på natten!

För det gör hon faktiskt.

😉

 

 

 

3 kommentarer

Publicerad i 50+, barn, dogs, ensam mamma, familj, föräldraskap, funderingar, humor, hundar, medelålders, parenthood, parents, singel och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

Att umgås men ändå inte…/erviluca

Postat den 8 september, 2012 av Erica Leijonhufvud

Var man än är, och hur man än ska umgås, finns det alltid dom som väljer bort umgänget runtom och istället blippar på sin lilla mobil.

DET tycker jag är konstigt!

Om man sitter fem runt ett soffbord och dricker lite vin, äter snacks och pratar, så är det alltid någon som plockar upp sin lilla älskling och börjar trycka och klicka på den.

Hur kan det komma sej att man väljer att umgås med sin mobil i Sociala Sammanhang??

”Jag ska bara SMS:a till …..XXXX!” säger dom om man frågar.

”Eeeeeh…och det måste göras NU?!?!”

FÖRR-I-TIDEN (när jag var yngre) kunde man sitta och prata med folk EN HEL KVÄLL utan att dom ringde hem eller bort!

EN. HEL. KVÄLL.

Jag vet inte hur vi överlevde dessa Trauman, men det g jorde vi. På något underligt sätt. Det är kanske därför vi alla över 40 har lite ryckningar och tics då och då….

Än värre är ju när man sitter och pratar med någon mellan FYRA ögon och den tar upp sin lilla älskling och börjar ”smeka” den….

”Eeeeeh…Ho ho! JAG sitter här!” kan man påminna Personen Mittemot då.

”Jag VET! Men jag-ska-bara….*oviktig förklaring*”…….

……för det är ALDRIG någon som är döende i andra änden, så förklaringen är ALDRIG ”jag-ska-bara-ringa-ambulans”.

KONSTIGT!

Generationen UNDER 40 kanske kommer att umgås HELA GÄNG med sina mobiler. Man sitter runt soffbordet och klickar på sina mobiler, i tystnad, och det anses…NORMALT.

Kan det bli så tro?

Man kanske t o m SMS:ar varandra runt bordet:

”Titta va ful skjorta Pelle har!”

”Ja, Guuuud, ja! *fnissar*”

Man KAN ju faktiskt snacka skit om varandra när man sitter bredvid varandra när man SMS:ar. Risken är bara att någon visar den andra sitt SMS….

Då blir det Världens SMS-krig.

I Tystnad.

Som farmor till Blivande SMS-kommunicerande barnbarn, kommer jag nog att skaka på huvudet och säga:

”Det var bättre FÖRR!”

Varav barnbarnen kommer att himla med ögonen och tycka att jag är såååååååååååååå gammal!

Och det är jag ju också.

Då.

 

 

Lämna en kommentar

Publicerad i 50+, barn, childhood, children, ensam mamma, familj, föräldraskap, funderingar, humor, medelålders, parenthood, parents, singel. Bokmärk permalänken.

Hur orden låter eller Att bli Gammal /erviluca

Postat den 6 september, 2012 av Erica Leijonhufvud

Jag är Medelålders.

Visst låter det käckt?! Och coolt! Och superduperhärligt!

M e d e l å l d e r s.

Ungdomarna skriker: ”Jag längtar tills jag blir MEDELÅLDERS! Det verkar så häftigt!”

NOT.

Medelålders låter: ”Ena-foten-i-graven-tråkig-gråhårig-gammal-sur-kärring-gubbe”.

Eller?

Barn låter: ”Tjohooooo! Kul!!!”

 

Ungdom låter: ”Coolt. Ballt. Kan-allt! Vet-allt! Våghalsig! Osäker. Säker. Snygg! Framtiden hägrar!”

 

Vuxen låter: ”Ordning-och-reda-pengar-på-fredag-och-Ansvarsfull-och-rynkade-ögonbryn-och-ajjabajja!”

 

Medelålders låter: ”Tråkig-långsam-seg-gråhårig-surkärring/gubbe”.

old lady cartoon

Gammal låter: ”Klok-lugn-kunnig-snäll-lyssnande-käpp-barnbarn.”

 

Så nu vet du.

Jag tillhör Den Tristaste Åldern. Eller snarare ORDET som låter som ”den-tristaste-åldern”.

Det är nog därför jag är så….

…tråkig.

Och trött.

 

😉

 

 

2 kommentarer

Publicerad i 50+, barn, childhood, children, ensam mamma, ensam pappa, familj, familjeterapi, föräldraskap, funderingar, humor, hundar, kärlek, love, medelålders, parenthood, parents, pengar, singel, terapi. Bokmärk permalänken.

Hur dagen började…/erviluca

Postat den 4 september, 2012 av Erica Leijonhufvud

 

Jag var på utbildning idag. En skitbra utbildning! Jag har vänt på hjärnan tre varv, och såna utbildningar gillar jag – där jag verkligen får TÄNKA så det KNAKAR.

Nåja.

Jag hade inte fixat någon hundvakt, och vem kan ”vakta” TRE hundar, varav en är en pytteliten valp, egentligen?

 Jag inser att det är ett uppdrag som är rätt omöjligt. Förutom för MEJ som äääälskar dom och som därför kan stå ut med kiss och bajs och stök…… och bli biten i händerna, eller tårna……..

 ……och en valp som går ”kors-och-tvärs” och som inte gör som man säger osv.
JAG står ut. Men troligen inte någon random hundvakt.

Så jag bestämde mej för att ha hundarna i bilen, och ha med allt dom behöver och rasta dom regelbundet under dagen.

Givetvis blev morgonen lite kaosartad. Mornar där allt MÅSTE klaffa – för att man MÅSTE komma iväg i tid och MÅSTE få allt fixat etc osv bla bla bla – klaffar aldrig. Så ÄR det. Så det är inget att hetsa upp sej över. Men upphetsad blir jag, och då inte på det Trevliga Sättet, utan mer på Det Svettiga Stirrande Sättet.

Om NÅGON kliver framför mej och säger ”Böh!” när jag blir stressat, stirrig och svettig så är jag ”ready to kill”. Typ.

När jag väl kommit till bilen med två normala hundar och en ”hit-och-dit-valp”, en kasse med hundgrejer och handväskan (som ENVISAS med att ramla av axeln när den inte ska det – jävla skitväska! – men snygg är den iallafall)…

…..så hade jag GLÖMT BILNYCKELN! Eller, kanske inte glömt, utan mer inte kollat att den verkligen låg i väskan!

Den låg i min jeansjacka som hängde i  hallen hemma!

Jävla jeansjacka!

Så jag fick gå hem igen med tre hundar, varav en som studsade åt ”fel håll” hela tiden….

Väl tillbaka vid bilen startade resan mot Målet.

Någon Rolig Figur hade ändrat på ”språk” på min GPS så den talade holländska! Jag är inte så bra på det, och jag brukar bara LYSSNA när jag har GPS:en på, men nu fattade jag alltså NOLL, och jag var alldeles för stressad för att stanna bilen och ställa om GPS:en.

Jag vet inte ens hur man gör! Fast det kanske är enkelt, men jag hade inte tid att kolla!

Så jag ”tolkade” GPS:en så gott det gick, och kom ”Ganska Rätt”. Alltså inte Helt Fel.

MEN! Jag höll på att somna vid ratten! Det är Helt Hopplöst för mej när jag är trött och ska köra bil: Mina ögon åker igen heeela tiden, och det fanns inte tid för att stanna och sova lite…förstås! Så jag tänkte att jag skulle köra av och köpa en kopp kaffe, men där jag körde av hade dom tagit bort hela jävla Statoil (!)….

…eller så fanns det aldrig någon Statoil där.

Jag kan nämligen inte lita på mitt minne vad gäller vad saker och ting ligger och hur det ser ut, för det sinnet är lika ”wajko” som lokalsinnet (dvs finns inte!). Det blev en U-sväng där istället, och inget kaffe.

Väl framme rusade jag upp för alla trapppor där på Söder, och in på skolan där utbildningen skulle vara! Jag frågade i receptionen i vilken lokal utbildningen hölls, men då sa  hon att det inte var någon sådan utbildning där (!).

”Men åååååååååååååh!”

Utbildningen skulle vara på en Annan Adress! Jag hade blandat ihop X och Y och fått det till B. För att göra en lång förklaring kort.

Så det var bara att trava vidare. Gata upp och gata ner.

Jag kom ”bara” 30 minuter för sent….

Svettigare än svettigast.

*suckar*

Varför blir det alltid så när jag ska göra något?

Jag startade ju faktiskt ändå hemifrån TIDIGT! Supertidigt.

Nåja.

Dagen var ändå rätt jättebra…..

…förutom lunchen, och det var ju den, och kinesen, jag tänkte skriva om nu…..

Men det gör jag i nästa blogginlägg, för den här inledningen blev så lång.

Missa inte Den Spännande Fortsättningen i Nästa Blogginlägg…..

😉

Slut för nu.

1 kommentar

Publicerad i 50+, dogs, ensam mamma, familj, familjeterapi, föräldraskap, funderingar, humor, hundar, medelålders, parents, pengar, satir, singel, Uncategorized och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

Superäcklad! Uäck! /erviluca

Postat den 31 augusti, 2012 av Erica Leijonhufvud

Usch! Jag nästan kräks!

Uäck! Dubbel-uäck!

Jag satt i soffan och åt jättegod grönsakssoppa. Supergod! När det var bara en slatt kvar, ställde jag tallriken på soffbordet och började klia och klappa Milton, som låg bredvid mej. Då upptäckte jag en fästing på halsen på honom, så jag nöp bort den. Jag är en jävel på att ”nypa bort” fästingar! Skitskicklig! Inga små tänger och grejer behövs – ”NYP!”, bah!

Sen stoppade jag fästingen i grönsakssoppeslatten och tryckte till den med skeden: ”Ha! Där fick du, fästingjävel!” Typ.

Tittade lite slött på ”Friendzone” på MTV och fortsatte gosa med Milton, Fiona och Flisa, som alla låg intill mej….

Sen blev jag sugen på mer soppa!

Tog tallriken, gick ut i köket, fyllde på i tallriken, värmde i micron, satte mej i soffan igen och ÅT!

När allt (!) var slut, kom jag att tänka på FÄSTINGEN!!

VA-FAAN!

Jag har ätit en mosad fästing!!!

Kräks, liksom.

Vad ska jag göra nu? Är jag döende? Är det det bästa sättet att få borrelia och alla andra möjliga sjukdomar? Fy faan, igen!

Soppan ligger nu i halsområdet och funderar på om den ska komma ut…och upp…

Förhoppningsvis tillsammans med fästingen.

Uäck!

 

7 kommentarer

Publicerad i 50+, banta, ensam mamma, familj, föräldraskap, funderingar, humor, hundar, medelålders, satir, singel och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

Gissa vad jag tycker om min bil!? /erviluca

Postat den 31 augusti, 2012 av Erica Leijonhufvud

Mercedes A190

Svar:

Jävla jävla jävla jävla jävla helvetes skitbilshelvete! Skitjävlahelvetesbil! Dumma idiotskitbil! Jävla skitbil! Jävla jävla dumma jävla helvetes fittbil! Jävla helvetes jävla faanbil! Skitjävlahelvetesfaanbil! Helvetesjävlafanskitbil! Jävlaskitjävlahelvetesfaanbil! Jävlabil!

Jävla jävla jävla jävla jävla helvetes skitbilshelvete! Skitjävlahelvetesbil! Dumma idiotskitbil! Jävla skitbil! Jävla jävla dumma jävla helvetes fittbil! Jävla helvetes jävla faanbil! Skitjävlahelvetesfaanbil! Helvetesjävlafanskitbil! Jävlaskitjävlahelvetesfaanbil! Jävlabil!

Jävla jävla jävla jävla jävla helvetes skitbilshelvete! Skitjävlahelvetesbil! Dumma idiotskitbil! Jävla skitbil! Jävla jävla dumma jävla helvetes fittbil! Jävla helvetes jävla faanbil! Skitjävlahelvetesfaanbil! Helvetesjävlafanskitbil! Jävlaskitjävlahelvetesfaanbil! Jävlabil!

Jävla jävla jävla jävla jävla helvetes skitbilshelvete! Skitjävlahelvetesbil! Dumma idiotskitbil! Jävla skitbil! Jävla jävla dumma jävla helvetes fittbil! Jävla helvetes jävla faanbil! Skitjävlahelvetesfaanbil! Helvetesjävlafanskitbil! Jävlaskitjävlahelvetesfaanbil! Jävlabil!

Jävla jävla jävla jävla jävla helvetes skitbilshelvete! Skitjävlahelvetesbil! Dumma idiotskitbil! Jävla skitbil! Jävla jävla dumma jävla helvetes fittbil! Jävla helvetes jävla faanbil! Skitjävlahelvetesfaanbil! Helvetesjävlafanskitbil! Jävlaskitjävlahelvetesfaanbil! Jävlabil!

Jag tycker faktiskt att jag var rätt modig som startade en resa till Norrköping med en bil som kändes…osäker. Minst sagt. Men när jag startade var den iallafall ”framvagnstillrättad”. Och det kändes. Jag behövde inte hålla hårt i ratten för att hålla den kvar på vägen, liksom…

Men ändå, för det blåste. Hela vägen. Mycket. Och då fick jag hålla hårt i ratten för det kändes som om den skulle åka av vägen. Men det var bara en liten petitess jämfört med ”det andra”.

Vid Bergshamra var det en buss som blinkade och blinkade och blinkade till mej (? eller inte!) och jag förstod inte varför. Jag försökte titta runt bilen, när jag satt inuti, men såg inget som verkade konstigt….

…men när det blev lite kö, tyckte jag att det verkade bolma rök ifrån avgasröret…

Men vafaan ska man göra när man rullar mitt i en lååååååååång kö?! Så jag ignorerade det. Och höll tummarna för att det ”inte var något”. Fast det kändes lite olustigt i magen.

”Det andra” var att bilen plötsligt, när jag körde i 110 km i timmen, ”hoppade till” – liksom ”hostade”; ”ÖHÖ!” – tände en lampa, som det stod någon bokstavskombination på – typ BSC eller GHR eller RYT eller UBX eller nåt…och sen la den av. Det vara bara att låta den rulla av vägen och stanna.

Och det är inte såååå mysigt på en motorväg, där bilar fräser förbi i 120 km i timmen, så att bilen ruskar till vid varje förbifarande bil!

Så jag satt där i bilen, kände viss ”bränd-gummi-lukt”, och FUNDERADE. På livet. Eller nåt.

Vad annars göra?

Jag visste ju tamejfaan inte ens hur man öppnade motorhuven! Och vad skulle jag gjort om jag hade kunnat öppna den? Stirra ner! Och sen då?

Givetvis stannade bil efter bil, och ur klev fantastiska män och frågade: ”Kan jag hjälpa dej?”

In my dreams!

När jag suttit där i bilen en stund och FUNDERAT, på Livet – eller snarare Ingenting! – startade jag bilen, som gick igång (!) och körde vidare.

Sen började vi om, bilen och jag: ”HOST!” *hoppa till* STANNA. Om och om igen.

Till slut åkte jag in på en parkeringsplats, letade efter handtaget till hur man öppnar motorhuven, HITTADE DET (! ”Tjohooo, vad jag är DUKTIG!!”), öppnade motorhuven och stirrade ner där: ”Eeeeeh??? Jaha.” Sen tänkte jag att det nog var bra för motorn och alla andra grejer där inne att ”svalna” så jag lät luckan stå öppen en stund. Man kan säga att det var mitt sätt att ”laga” den.

Alla sätt är bra utom dom dåliga. Har jag hört.

Jag tog mej ända fram till Målet.

Hämtade Bebisen och så startade jag HEMRESAN.

Nu hade jag bestämt att bilen inte ville åka över 90 km/timmen. Punkt. Jag KÄNDE det i hela mej. Intuitivt. Så jag körde strax under 90 km/timme hela vägen hem, UTAN ATT BILEN HOPPADE TILL ELLER STANNADE EN ENDA GÅNG!!!

Så min känsla var alltså rätt!

Jag har alltså en bil som inte vill köra över 90 km/timme.

Knäppare än knäppast.

Och ”jag” måste fortsätta ”smålaga” den för att kunna sälja den, för man kan ju inte sälja en bil som inte funkar ordentligt. Visserligen köpte jag den sån, och värre, men jag har inte MAGE att lura någon till detta. Tyvärr.

Så det är bara att fortsätta laga.

Inte jag alltså, utan Någon Annan typ.

För jag är ju glad bara över att kunna öppna motorhuven…..

… och liiiite mer bör man nog kunna.

Eller?

Jävla bilhelvetesjävel!

😉

4 kommentarer

Publicerad i ensam mamma, familj, föräldraskap, funderingar, humor, hundar, medelålders, pengar, singel, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Hur privat får man vara? /erviluca

Postat den 28 augusti, 2012 av Erica Leijonhufvud

Jag har kanske inte förstått det där med att man ska vara så himla Privat när man är Ute i Stora Världen – tex på jobbet. Jag har alltid tänkt att Det Privata – alltså det som är Familj, intressen, tankar, åsikter, hobby, släkt och allt som är Utanför Jobbet – är liksom Det Riktiga Livet, och Resten, tex jobbet, är bara en liten del av ens liv, eller av det man gör. Så när en människa vill hålla sitt ”Liv-utanför-jobbet” helt Hemligt, på jobbet, blir liksom den människan bara halv….

…eller kanske bara en fjärdedel….

…av sej själv. Hen visar bara upp en fjärdedel – jobbdelen – och det blir lite…tomt!

”Ho! Ho! Det ekar här!”

Typ.

Eller så kan man säga att den människan bara går på ETT ben när hen är på jobbet, och lämnar det andra hemma. Hoppar omkring, liksom lite halt….

En enbent, halt, människa.

För att bli HEL på jobbet tänker jag att man ska dela med sej till sina arbetsKAMRATER lite om sitt hemmaliv – sitt privata – så att man ser en HEL människa. Förståelsen för den människan blir då också större. Och ”tycka-om:et”. Man tycker mer om en ”hel” människa.

Peter Larsson är inte bara busschaufför, han är pappa också. Till Nova och Niklas. Och husse till Bobbo. Skild.

”Jahaaaa!”

”Är det viktigt för dej att veta att Peter Larsson är pappa? Varför?! Det har ju inte med hans jobb att göra!”

”Jo, för att han kanske inte kan jobba alla nätter/kvällar/dagar som det behövs, för han kanske behöver VAB:a, eller så kan han inte jobba kvällar, för han har ingen barnvakt…”

”Jahaaa!”

Och om han kommer till jobbet dagen efter han fått veta att Nova har leukemi, så är han inte Bara En busschaufför – han är väldigt mycket pappa också! En pappa vars tankar kretsar kring om Nova ska klara cellgiftsbehandlingen samt en massa oro kring hennes sjukdom. Kanske oroar han sej också för hur Niklas, som hamnat i skymundan, mår. Peter kan inte stänga av sin pappasida när han sitter där och kör buss. Det är bra för hans chef att ha förståelse för det. OCH hans arbetskamrater.

Vi är inte DELAR, och vi kan INTE separera dessa ”icke-delar” av oss själva i olika sammanhang, även om många många gör det bästa för att faktiskt göra det.

Men jag tror vi går sönder av det. Jag tror det bästa är om vi är ”någorlunda hela” i alla sammanhang och att vi är ”lite privata” på jobbet – och lite ”jobbiga” hemma…..Ha ha ha, näe jag menar; precis som vi berättar om vårt jobb för vår familj, för att bli lite mer ”hela”. Och skapa förståelse.

Många delar blir en helhet.

Låt oss våga vara Lite Privata, och därmed förstå varandra bättre, och bli lite mer Helheter, helt enkelt!

2 kommentarer

Publicerad i 50+, barn, childhood, children, dogs, ensam mamma, ensam pappa, familj, familjeterapi, föräldraskap, funderingar, hundar, medelålders, parenthood, parents, singel, Uncategorized och märkt , , , . Bokmärk permalänken.

Det finns en ”petimeter-sida” hos mej också! /erviluca

Postat den 25 augusti, 2012 av Erica Leijonhufvud

En del, som följer mej här, vet att jag inte är speciellt förtjust i ”petimeter-människor”. Eller, rättare sagt, jag kanske gillar dom som MÄNNISKOR, men inte ”petimeter-beteendet” – iallafall inte om dom drar i mej.

Vad jag menar med ”petimeter” är när det ska vara så NOGA med saker och ting, och när folk blir upprörda över när det INTE är noga, och inte ”Rätt och Riktigt”. Om du förstår?

Du förstår om du är som jag. Petimeter-människor förstår inte.

Nåja.

Jag har en petimeter-sida iallafall. Jag kanske har FLER, som jag inte upptäckt än, eller som jag förträngt, men EN sida som jag känner att jag har svårt att handskas med, nästan, är min ”petimeter-ORD-sida”.

Jag har svårt för när människor stavar fel, skriver ”fel”, använder fel ord, särskrivningar etc. Jag får bita mej i tungan för att inte säga  något eller ”rätta felen” i mail jag fått mej tillsänt, så att jag inte börjar rätta i dom. Men det går. Och jag står ut.

Men är det NÅGOT jag knappt står ut med så är det folk som skriver fel på DE och DEM! Och det gör ”FOLK” heeeela tiden! Och det är så FULT! Det kryyyyyper i mej! Man FÅR använda ”dom” istället, för ”dom” går på båda ställena, men att förväxla de och dem …… åååååh!!!

Igår fick jag ett långt mail skickat till mej. De och dem var genomgående på fel ställen. Det var inte rätta jag skulle göra utan jag skulle läsa vad problemet i familjen var och sedan hjälpa dom ”rätta till problemet”. Men det var så många ”de och dem” som var på fel ställen att jag var tvungen att ta en meditativ paus först, och andas djuuuupt för att inte bry mej om ”dem:en och de:en”.

Andas djuuuuuuuuuuuuupt! Liksom.

Och SEN kunde jag svara på vad dom skulle göra åt sina problem.

Puh!

Nu är det ju så att folk kommer att fortsätta skriva fel på de och dem, så det bästa vore om jag gick i någon slags ”de och dem-terapi” så jag kom över denna frustration. För man kan ju inte lära hela Sverige att skriva RÄTT!

Så känner du någon som har ”DE/DEM-terapi”??

😉

 

 

10 kommentarer

Publicerad i 50+, ensam mamma, familj, funderingar, humor, medelålders, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Hallå f d Aftonbladet-bloggare! /erviluca

Postat den 24 augusti, 2012 av Erica Leijonhufvud

Morgonens duschning, med undringar kring C4, skapade en massa vidare undringar:

Tärningen: Hur gick det? Träffade han någon tjej att leva ”for ever and ever” med? Har han något barn på G?

Trollan: Gick hon ner i vikt? Kom hon över det fula sveket från killen? Har hon träffat någon ny? Bor hon kvar i Tjottahejti?

Islin, vet jag ju: ”Hej Islin! Det är jättekul att vi fortsätter vara vänner, och också har kontakt via Facebook! Kram på´rej!”

Pappanhasse: Vi har kontakt. Här. Jag älskar att läsa dina berättelser om dina killar! Fortsätt med det!

Islandsmamman: Du har dykt upp här någon gång. Hur gick det med mannen som inte uppskattade dej nog? Hur mår dina barn?

Christel: Funkar relationen? Hur är det med livet?

Hon som inte kunde backa in bilen: Hur gick det för henne, hennes lille pojke, och sambon, som det tog slut med? Jag äääälskade hennes sätt att skriva! Är hon kvar i bloggvärlden tro?

Just nu är det dessa som dyker upp i mitt huvud och som jag funderar på….

Hur gick det och hur blev det?

Här på WP följer jag…ingen. Det är inte lika ”nära” och inte lika ”smått”. Det är som om jag flyttat från en liten by där alla känner alla, till en storstad och dess anonymitet.

Det som jag inte gillar. 😦

Jag gillade det inte när jag flyttade från Sala till Stockholm och jag gillar det inte nu.

Men men, det finns inga vägar som går bakåt.

Typ.

4 kommentarer

Publicerad i 50+, ensam mamma, familj, funderingar, humor, medelålders, parenthood, singel, Uncategorized och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.
← Äldre inlägg
Nyare inlägg →