Kategoriarkiv: children

En massa idéer och tankar /erviluca

Postat den 7 september, 2012 av Erica Leijonhufvud

Ibland är det så mycket jag vill skriva om så att det blir värsta ”seriekrocken” i huvudet, och ingen ordning på någonting. Så nu måste jag vänta på att bärgningsbilen ska komma, och på poliserna och brandmännen, som ska reda ut allt , och ta bort en bil i taget , och fixa och dona.

SEN blir det väl lite ordning igen. Där inne. I skallen.

Eller så måste Idéerna och Tankarna bara lära sej att ställa sej i kö, och vänta på sin tur. Nu trängs dom och bråkar och skriker ”JAAAAG vill vara först!!” och jag bara låter dom hållas….

Jag måste bli strängare mot Idéerna alltså. Eller nåt.

Rynka ögonbrynen och säga: ”Men den VAR faktiskt först! Du får vänta!”

Men tänk om DEN andra idén är roligare, och mer spännande, och har bråttom ut?!?

Den kanske borde få Förtur! Den kanske handlar om Nuet!? Den kanske är en Nyhet!!

Det är inte lätt att vara fylld av idéer, tankar och fantasier!

Stackars stackars lilla mej….

😉

1 kommentar

Publicerad i 50+, children, dogs, ensam mamma, familj, familjeterapi, föräldraskap, funderingar, humor, singel och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

Hur orden låter eller Att bli Gammal /erviluca

Postat den 6 september, 2012 av Erica Leijonhufvud

Jag är Medelålders.

Visst låter det käckt?! Och coolt! Och superduperhärligt!

M e d e l å l d e r s.

Ungdomarna skriker: ”Jag längtar tills jag blir MEDELÅLDERS! Det verkar så häftigt!”

NOT.

Medelålders låter: ”Ena-foten-i-graven-tråkig-gråhårig-gammal-sur-kärring-gubbe”.

Eller?

Barn låter: ”Tjohooooo! Kul!!!”

 

Ungdom låter: ”Coolt. Ballt. Kan-allt! Vet-allt! Våghalsig! Osäker. Säker. Snygg! Framtiden hägrar!”

 

Vuxen låter: ”Ordning-och-reda-pengar-på-fredag-och-Ansvarsfull-och-rynkade-ögonbryn-och-ajjabajja!”

 

Medelålders låter: ”Tråkig-långsam-seg-gråhårig-surkärring/gubbe”.

old lady cartoon

Gammal låter: ”Klok-lugn-kunnig-snäll-lyssnande-käpp-barnbarn.”

 

Så nu vet du.

Jag tillhör Den Tristaste Åldern. Eller snarare ORDET som låter som ”den-tristaste-åldern”.

Det är nog därför jag är så….

…tråkig.

Och trött.

 

😉

 

 

2 kommentarer

Publicerad i 50+, barn, childhood, children, ensam mamma, ensam pappa, familj, familjeterapi, föräldraskap, funderingar, humor, hundar, kärlek, love, medelålders, parenthood, parents, pengar, singel, terapi. Bokmärk permalänken.

Hur privat får man vara? /erviluca

Postat den 28 augusti, 2012 av Erica Leijonhufvud

Jag har kanske inte förstått det där med att man ska vara så himla Privat när man är Ute i Stora Världen – tex på jobbet. Jag har alltid tänkt att Det Privata – alltså det som är Familj, intressen, tankar, åsikter, hobby, släkt och allt som är Utanför Jobbet – är liksom Det Riktiga Livet, och Resten, tex jobbet, är bara en liten del av ens liv, eller av det man gör. Så när en människa vill hålla sitt ”Liv-utanför-jobbet” helt Hemligt, på jobbet, blir liksom den människan bara halv….

…eller kanske bara en fjärdedel….

…av sej själv. Hen visar bara upp en fjärdedel – jobbdelen – och det blir lite…tomt!

”Ho! Ho! Det ekar här!”

Typ.

Eller så kan man säga att den människan bara går på ETT ben när hen är på jobbet, och lämnar det andra hemma. Hoppar omkring, liksom lite halt….

En enbent, halt, människa.

För att bli HEL på jobbet tänker jag att man ska dela med sej till sina arbetsKAMRATER lite om sitt hemmaliv – sitt privata – så att man ser en HEL människa. Förståelsen för den människan blir då också större. Och ”tycka-om:et”. Man tycker mer om en ”hel” människa.

Peter Larsson är inte bara busschaufför, han är pappa också. Till Nova och Niklas. Och husse till Bobbo. Skild.

”Jahaaaa!”

”Är det viktigt för dej att veta att Peter Larsson är pappa? Varför?! Det har ju inte med hans jobb att göra!”

”Jo, för att han kanske inte kan jobba alla nätter/kvällar/dagar som det behövs, för han kanske behöver VAB:a, eller så kan han inte jobba kvällar, för han har ingen barnvakt…”

”Jahaaa!”

Och om han kommer till jobbet dagen efter han fått veta att Nova har leukemi, så är han inte Bara En busschaufför – han är väldigt mycket pappa också! En pappa vars tankar kretsar kring om Nova ska klara cellgiftsbehandlingen samt en massa oro kring hennes sjukdom. Kanske oroar han sej också för hur Niklas, som hamnat i skymundan, mår. Peter kan inte stänga av sin pappasida när han sitter där och kör buss. Det är bra för hans chef att ha förståelse för det. OCH hans arbetskamrater.

Vi är inte DELAR, och vi kan INTE separera dessa ”icke-delar” av oss själva i olika sammanhang, även om många många gör det bästa för att faktiskt göra det.

Men jag tror vi går sönder av det. Jag tror det bästa är om vi är ”någorlunda hela” i alla sammanhang och att vi är ”lite privata” på jobbet – och lite ”jobbiga” hemma…..Ha ha ha, näe jag menar; precis som vi berättar om vårt jobb för vår familj, för att bli lite mer ”hela”. Och skapa förståelse.

Många delar blir en helhet.

Låt oss våga vara Lite Privata, och därmed förstå varandra bättre, och bli lite mer Helheter, helt enkelt!

2 kommentarer

Publicerad i 50+, barn, childhood, children, dogs, ensam mamma, ensam pappa, familj, familjeterapi, föräldraskap, funderingar, hundar, medelålders, parenthood, parents, singel, Uncategorized och märkt , , , . Bokmärk permalänken.

Alone again…/erviluca

Postat den 24 augusti, 2012 av Erica Leijonhufvud

….and I like it!

FEM fredagar i rad har jag haft Fredagsmys med mina söner. Det är mysigt att ha mys med dom.

Men det är också mysigt att ha Ensamt Fredagsmys. Jag ser verkligen fram emot att krypa upp i soffan, ensam, slå på TV:n…

….fast i omvänd ordning – det vore ju ingé smart att FÖRST krypa upp i soffan och SEN behöva resa sej och sätta på TV:n….

Men guuud, vad dum jag är! Nu är jag tillbaka på 70-talet juh (!),  för jag har ju ”remote-control”…eller vad heter det? Kanalväljare? Fjärrkontroll! Så jag KAN ju krypa upp i soffan, och SEN sätta på TV:n! Jag tar tillbaka allt. Nästan.

Nåja.

Äta en tallrik  (nä! inte äta TALLRIKEN! ) MED grillad kyckling och klyftpotatis….

….kanske ett glas vin (inte äta vinet förstås…) att DRICKA till…..

….eller 2 liter Pepsi Max…Det beror på om jag ORKAR gå till Systemet eller inte…innan.

Och sen när det är uppätet och uppdrucket ska jag gluffsa i mej en HEL skål med micropopade popcorn. Kanske dela lite med Milton, som också gillar popcorn.

 Hela tiden ligger förstås mina kompisar Milton och Flisa tättintill och myser med mej…tills Flisa blir för varm och lägger sej på det svala golvet, en bit ifrån….

Och när kycklingen är uppäten, vill Flisa och Milton ha resterna. Det som blev över. Dom VET att det är så. Varje fredag. Och dom ääälskar kyckling!

Dom får inte benen förstås. Jag VET att dom är farliga för hundar (för er som började oroa sej för detta).

SÅN mysfredag ska jag ha.

Ensam.

Framför TV:n.

Och så ska jag se på ”Fångarna på fortet”, för det är sååå mysigt att se på ”familje-program”, och BARA bli underhållen! Jag vill helst inte TÄNKA. Bara VARA, och njuta.

Frågan är om jag njuter mer INNAN – bara av att tänka på hur mysigt det ska bli – än när det verkligen sker…??

Skitsamma!

Jag mår bra av ”för-njutningen”.

Nu.

1 kommentar

Publicerad i 50+, barn, children, ensam mamma, ensam pappa, familj, föräldraskap, funderingar, humor, medelålders, parenthood, parents, singel och märkt , , . Bokmärk permalänken.

Pirret har övergått i…oro /erviluca

Postat den 21 augusti, 2012 av Erica Leijonhufvud

Äh!

Min inställning Inför Något är nästan alltid: ”Det kommer att gå BRA!”, så jag mår iallafall bra tills det SKER. SEN kommer ”smällen”, när det INTE funkat/funkar.

Nu är vi mitt i ”smällen”. Det funkar inte. Tror jag. Och då startar min ”mamma-oro”….

…eller snarare väcks Tigern i mej!

Jag är Den som Kämpar För Mina Barn ”genom eld och över höga berg”. Typ.

Jag KAN gå genom betongväggar för mina barn….eller åtminstone klättra över dom.

Nu måste jag bara hitta en stege.

Jag har fullt upp med att leta. Har ingen stege hemma nämligen.

Mellan har haft ”skol-otur” genom hela sin skoltid, så nu trodde jag oturen skulle släppa, men icke!

bild fyrklöver

Det kändes som om det liksom var Hans Tur, att ha Tur.

Men det tyckte inte Ödet, eller Gud eller Den som Styr.

Mellan kom till sin Nya Gymansieskola igår. Jag hade peppat honom full med en massa positiva argument till hur BRA det kan blir FAST man få gå på sitt ”andra-hands-val”.

Själv kom jag ju in på mitt ”11-handsval” (ja, mitt ELFTE-hands val!)  när jag började på Högskolan i Östersund för hundra år sedan. Dessutom kom jag in som 16:e reserv, 1 månad efter skolan börjat! Och ändå blev det  jättebra!

När Mellan kom hem berättade han att dom varit 4 stycken (FYRA) i hans klass, men dom ska vara 6 stycken (SEX) så två var inte där…. men att dom troligen skulle slå ihop dessa 4-6 stycken med åk 2….

”Eeeeeh…jaha?! Det blir kanske bra….?”

Jag tittade på schemat, och det såg ju bra ut, av vad jag förstod….

Men Mellan som hoppats på ”En Större skola” än han gått i förut, en ”Större” klass och helst inte i Åkersberga…hamnade alltså i en liten skola med bara 4-6 elever (vi kan avrunda dom till 5 tycker jag) i Åkersberga.

*suckar*

”Upp till Kaaaaamp emot….” VAD? Vad ska jag kämpa emot?? Mellans poäng, som inte räckte till förstahandsvalet? Att poängen var för höga: ”SÄNK POÄNGEN för Mellans skull!” ?? Att dom tar in så få elever och gör till en klass? Är inte det bra?? Var skulle han annars gå??

VAD??

Jag kommer nog på något.

Jag hittar nog en svårforscerad mur, och sen en stege, så att jag kan klättra över.

Allt brukar lösa sej.

……………………….

………annars får jag väl skicka honom till min syster i Florida ett tag!

Vad säger du om det, Sis, Over-There??

 

 

 

2 kommentarer

Publicerad i barn, childhood, children, ensam mamma, familj, föräldraskap, funderingar, parenthood, parents och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

Han säger det som om det vore en oviktig parentes./erviluca

Postat den 18 augusti, 2012 av Erica Leijonhufvud

Han säger det med en axelryckning, som om det vore en oviktig parentes, eller en bimening till något annat, som inte heller är så viktigt :

”….när jag ska springa Midnattsloppet…”.

”Eeeeeh, VA?!? Ska DU springa Midnattsloppet?? Närdå? Vardå? Hur kommer det sej??”

Jag visste inte ens att han visste vad Midnattsloppet var! Jag visste inte ens att han sprang (!)…Jo, det visste jag…men ändå!

Hur kan MIN SON anmäla sej till Midnattsloppet utan att berätta det för sin kära MOR!?!

Obegripligt.

”Vi pratade om det i skolan…och så anmälde jag mej…”.

Lätt som en plätt, liksom.

Men han glömde att han skulle KASTA sej över mobilen och ringa hem till sin mamma…..

….. som ”ändå aldrig svarar i telefonen…” (näjustja!).

Rättning: Han glömde att han skulle KASTA sej över mobilen och SMS:a till sin mamma DIREKT efter att  han anmält sej till Midnattsloppet!

Varför?

Eeeeeeh, för att jag är hans mamma, och för att jag vill HÄNGA MED i ALLT VIKTIGT i hans liv, och att springa Midnattsloppet är en sån VIKTIG grej!

Frågan är om han inte skulle kunna ha glömt att berätta det för mej, och ikväll sagt till mej: ”Jag sticker in till stan med några kompisar!” och åkt in, sprungit Midnattsloppet, kommit hem igen, och jag hade inte fått veta ett SKIT!

Sen hade någon kompis´mamma sagt till mej SENARE: ”Vad kul att Storing fick så bra tid i Midnattsloppet!” och jag bah: ”VA?! Har ha sprungit Midnattsloppet??” eller ”VA?! Vad pratar du om??!”

Typ.

Och då hade jag känt mej som Världens Mest Oinsatta och Oengaerade Mamma = Sämsta Mamman Ever! Sen hade jag fått sitta fast i Skämsstocken utanför Kommun-huset i en hel vecka, och folk hade fått håna mej dagarna i ända.

Tänk att han inte fattade det, sonen! Pust! Berätta saker för mej, liksom! Annars…

För ”dom” (sönerna) liksom ”glömmer” att berätta saker. Hela tiden. Dom är inga pratkvarnar direkt…..

Eller så säger dom (när man säger ”Varför BERÄTTADE du inte det??”) :

”…men du frågade ju inte!”….. eller….

”Jag sa det men du har väl glömt!”….. eller….

” Jag sa det men du lyssnade inte!”

Så det blir liksom Mitt Fel hur man än vänder det: Stupstocken.

Nåja.

Min Käre Storing ska springa Midnattsloppet, och nu står jag i Valet och Kvalet: Ska jag åka in och HEJA?!? Är det liksom min roll nu? Eller räcker det med att han åker med ett gäng som gör det här Tillsammans? Är jag en Elak och Ointresserad mamma om jag stannar hemma? Är det här Sonens Grej, eller borde jag stå där som en Engagerad Kärleksfull Moder (vilket jag ju är!!) och heja på sidan av banan??

Hjälp!

Det vettesjutton nämligen om jag orkar trängas med tusentals människor mitt i natten. Det är ju ”festligheter” och ”tjohej” och ”jättekul” ”festivalstämning” etc…

…men att luffsa runt där ensam,  eller möjligen med bröderna (? som kanske bara vill hem och spela spel i lugn och ro) är nog ingen höjdare. För att inte tala om all trängsel….

Näe.

Jag börjar nog bli gammal….eller så är det bara ”been there – done that”….sådär lite…. uppgivet blasé-igt (!).

Eller nåt.

Jag tar ett snack med Storing.

 

 

2 kommentarer

Publicerad i 50+, barn, childhood, children, ensam mamma, ensam pappa, familj, familjeterapi, föräldraskap, funderingar, humor, medelålders, Midnattsloppet, parenthood, parents, singel, Uncategorized och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

Tankar och frågor om TV-program/erviluca

Postat den 17 augusti, 2012 av Erica Leijonhufvud

 

Jag ska kasta ur mej lite tankar och frågor om TV-program, sådär utefter hur dom (tankarna och frågorna) kommer:

1. Alla älskar Raymond är en underbar serie. Raymond är helt underbar! Han borde bli terapeut!  Se den! Den handlar både om äktenskapliga bekymmer, problem med tonåring, trassel mellan svärmor/svärdotter men på ett underbart, ”mitt-i-prick-sätt” och med en massa humor. Rekommenderar den.

2. Varför sänds Dr Phil på kanal 7  klockan 17.00 på vardagarna? Visserligen är väl halva mänskligheten supertrött på Dr Phil – iallafall av och till – men jag är inte den som tröttnar i första taget! Fram för fler såna ”prata-problem-och-lösa-dom-iallafall-någorlunda-program”. Jag vill att detta program ska sändas på en tid som gör att man KAN se det! Inte kl. 17.00! Då har man ju inte ens hunnit komma hem! Är det för barnen? Tror inte det, va?!?

3. Jag har förstått att ”folk” (= alla utom jag!) älskar deckare, kriminalare och thrillers. För det är ju på varenda jävla kanal varenda jävla kväll, och ibland är det INGET annat på någon annan kanal! Lovar! Så, vad ska då jag titta på? Är jag den enda i hela Sverige, och kanske världen, som INTE gillar deckare/kriminalare/thrillers?

4. Förresten är det en massa matprogram också, med arga matlagare, och snälla, och stora, och fulla, och svettiga, och tjocka, och smala, och alla möjliga andra människor som tycker om att laga, och prata om, och äta, mat. Är jag den enda i hela Universum, och Sverige, som INTE tycker det är speciellt roligt med matlagning, och absolut inte att titta på när andra lagar mat, eller pratar om mat??? Den enda?!? Jaha.

5. Varför sänds ”So you think you can dance” så himla SENT?? Man halv- eller helsover ju den sista delen av programmet! Och varför sänder man ofta detta program samtidigt som någon superbra dokumentär på 2:an?? Jävla idioter att planera!

Måste jag vara där och fixa till det också? Tydligen.

Oj oj oj, vad jobbigt jag har det i mitt liv….

😉

 

PS. Har du sett Shrek 2?? Om inte; gör det! Det är en av dom BÄSTA filmer jag sett! Jag skrattar högt varje gång jag ser den! Den är underbar! Och det måste vara TVÅ:an, eftersom ettan och trean inte är lika bra. DS

 

 

 

 

2 kommentarer

Publicerad i barn, childhood, children, ensam mamma, ensam pappa, familj, familjeterapi, föräldraskap, funderingar, humor, kärlek, love, medelålders, parenthood, parents, terapi, Uncategorized och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

Jag är så jävla braa, na na na na na naaa! /erviluca

Postat den 15 augusti, 2012 av Erica Leijonhufvud

Sitter här och sjunger nöjt med mej själv, för jag har typ ”lagat” min lap top alldeles FÄLV!

”Jag är så jävla braaaa, na na na na  na naaaaaa!”

Jag catchade loggen och rensade disken och nischade tvärrenset.

TYP!

Nej, ärligt talat har jag ingen aaaaning om vad jag gjorde, eller vad det heter, men jag gjorde något iallafall – rensade bort grejer, och höll samtidigt tummarna för att det inte var Viktiga Saker. Ärligt talat var det svårt att fixa med datorn och hålla tummarna samtidigt, men fanimej; Det gick!

Så swischade jättestora Minsting förbi och gav mej lite tips om ”disken” och ”rensa grotcher” och ”swischa nötter”. Typ. Och så visade han var, och lite hur, och så gjorde jag det.

INNAN var datorn låååååångsam. Jag fick skriva lååååååååååååångsamt och det gick bara att ha EN sida uppe samtidigt (så kan man väl inte säga? Man kan väl inte ha EN sida SAMTIDIGT!? Som vaddå, liksom??)…..

…i taget, heter det ju!

Nåja.

När jag kollade på blocket tex, tog det 42 åååååååååååååår att scrolla ner, eller upp. Nej, jag överdriver inte! Fiiifaaan vilket tålamod jag fick ha! Jag borde få en medalj.

Så igår satt jag framför laptopen och tänkte att ”någon sagt att man skulle rensa cockies”, eller nåt, och jag vet inte vad det är, men tänkte att jag har en lååååååååååång rad som dyker upp i raden högst upp till höger i raden när jag ska ut på datorn, och DET kanske är cockies? Tänkte jag. Oavsett om det ÄR cockies eller inte så började jag klicka bort dom, genom att klicka på ett rött kryss, och det var ungefär 5437 såna att klicka bort. Nej, jag överdriver inte!

Gissa om datorn blev lättad när jag tagit bort dom!?

Svaret kommer längst ner på sidan och om du har svarat rätt vinner du en…..

….puss!

Men du får hämta den själv!

Nu är datorn sååååå glad och nöjd. Nästan som en nybadad hund.

Nu ska den få vila lite.

*smeker den lite på tangentbordet*

Godnatt!

 

…………………………………………………………………………………

 

 

Det rätta svaret är: JA.

 

 

2 kommentarer

Publicerad i 50+, barn, childhood, children, ensam mamma, familj, funderingar, humor. Bokmärk permalänken.

En fettohög! /erviluca

Postat den 14 augusti, 2012 av Erica Leijonhufvud

När min vikt började vandra uppåt, och varje kliv upp på vågen blev en sorgestund, slängde jag vågen. Aldrig trodde jag väl att jag skulle upp i den vikt-klassen som jag då var i! Man tror liksom inte att man ska hamna där, eller här, där man hamnat….

…och fast jag avskyr ordet ”man” tänker jag använda det i hela detta inlägg flera gånger, för idag känner jag för det! Jag vill inte stå för allt själv, utan jag skriver ”man” istället, så drar jag med er alla andra i samma svep!

Ha!

VAR tror man inte att man ska hamna??

Jo, i fettohögen! Där ”alla andra medelålders/gamlingar” hamnar, där brösten hänger till knävecken och allt annat hänger med! DÄR trodde man aldrig att man skulle hamna. Och nu är man där! Hur gick det till?! NÄR hände det??

Jag funderar nu allvarligt på att slänga alla speglar i hemmet…..

”Igår” var jag ”ung, fräsch och snygg” – typ – och IDAG är jag ”en tjock fettohög där allt strävar mot golvet”. 

Och jag märkte knappt ens när det hände!

Det är såååå konstigt! Jag bara hamnade där, utan att göra nåt!

Jag kommer ihåg när jag tittade på min ex kollega Gunilla (fingerat namn) som var i 60-årsåldern, och tänkte att MIN mage aldrig skulle stå ut som en liten stor bula framtill, och att MINA tuttar inte någonsin skulle nå dit – till kulan på magen, så att de liksom möttes där i mitten….

Men VAD fick mej att tro att MIN kropp skulle vara så fantastisk att den höll sej Ung och Vältränad (*harkel*) och Snygg år ut och år in utan att jag gjorde något?!?

VAD?!?

Ärftlighet? Vädret? Världens Orättvisa eller Rättvisa?!? VAD??

När jag nu tittar på GAMLA tanter med grått, krulligt hår, beige kappa och käpp….

…som stapplar fram och ser knappt vägen framför sej, och ropar ”VA?!?!” när någon säger något…

…tror jag att :”JAG KOMMER ALDRIG…..”

Men VA FAAN!

ALLT ”kommer-aldrig” har ju skett hittills!!

Jag blir mörkrädd!

Fast det var jag redan innan.

Men ändå!!

 

6 kommentarer

Publicerad i 50+, barn, childhood, children, dogs, ensam mamma, ensam pappa, familj, familjeterapi, föräldraskap, funderingar, humor, hundar, kärlek, love, medelålders, parenthood. Bokmärk permalänken.

Första dagen efter semestern… /erviluca

Postat den 13 augusti, 2012 av Erica Leijonhufvud

…är alltid TUNG.

Kvällen innan inser man att det är slut. Livet är slut. Näerå, men semestern och ledigheten är slut, nästan forever and ever! Fast så är det ju inte, förstås. Men det känns lite så.

Man går till jobbet med TUNGA steg, för nu börjar ALLVARET igen: ”Plikten  kallar”, typ.

Nu ska jag förtjäna mitt leverbröd igen, och Ansvaret vilar tungt på mina myggbitna axlar.

Lite så.

Tungt!

Och trött är man. Ja, ”alla” är trötta. Så ÄR det.

Man (ja, typ ALLA) har nästan vänt på dygnet helt och plötsligt ska man upp kl 6.00 på morgonen fast man (ja, typ ALLA) sovit till 11-12 på dagarna i flera veckor.

Ögonen VILL INTE öppna sej när mobilen spelar sin truddelutt, och hundarna öppnar bara VARSITT öga och kikar förvånat, och irriterat, på mej: ”Stör-oss-inte-mitt-i-natten!!!” ser det ut som om ögonen säger. Sen stänger dom igen sina ögon igen och snarkar vidare, medan jag kör ”värsta racet”, som brukligt är vanliga vardagsmornar.

Dagen går och det behövs inte mer än EN dag på jobbet, så är allt som vanligt igen, men just den här Första Dagen efter semestern är Speciellt….trött.

När klockan nu närmar sej 16 har jag all möda i världen med att hålla ögonen öppna. Jag får skriva en massa trams-bloggar för att inte falla över skrivbordet i någon slags sov-koma.

Fast jag orkar inte det heller. Det bästa är om jag ställer mej upp och Gör Något. Typ, städar skrivbordet. Men det gjorde jag INNAN semestern, så det är inte stökigt…..

…men jag kan ju möblera om lite på skrivbordet en stund…

…bara för att händerna ska få arbeta lite så att jag inte somn…….zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

4 kommentarer

Publicerad i 50+, barn, childhood, children, dogs, ensam mamma, ensam pappa, familj, familjeterapi, föräldraskap, funderingar, humor, hundar, kärlek, love, medelålders, parenthood, parents, pengar, satir, singel, terapi, Uncategorized. Bokmärk permalänken.
← Äldre inlägg
Nyare inlägg →