Så kan en kille säga till en kille. Så kan en tjej säga till en kille. Att säga otroligt kränkande och elaka saker till en kille tycks vara helt ok. Det är godkänt av oss alla och man skrattar rått – eller hjärtligt – åt såna kommentarer.
Småkillar får inte säga så till småkillar eller småtjejer.
Men ALDRIG ever någonsin att en kille/man får/kan säga så till en tjej/kvinna!Never ever!
Eller att retas kring kroppsvikt: ”Din fule faan, du e så tjock att hela bilen gungar när du sätter dej i den! Ha ha ha!”. Så skrattar alla. Så får man säga till en man.
Detta kom jag att tänka på igår när jag såg Parlamentet. Där ska dom ibland ”bråka” med varandra (på skoj, givetvis) och snabbt blir det personangrepp kring hur någon (man) ser ut. ”Din skalle kan användas till att spegla sej i!” (skallig man). ”Du sitter mellan en lussebulle och en lucia” (sitter bredvid en överviktig man och en kvinna). ”Ha ha ha ha!”.
Man får skämta om mäns utseende och vikt hursomhelst! ”Din fule fan! Hur fick du tag på HENNE?!”
Vänd på steken:
Tänk om man skulle säga ”Din fule fan! Hur fick du tag på honom – han som är så snygg?!” till en kvinna. Eller ”Du har sån jävla mustasch att man kan tro att du är en man! Ha ha ha!” Det skämtas ofta om mäns utseende och allt möjligt och man utgår från att dom ska tåla ALLT. Att skämta om män är legitimt. Punkt.
Att skämta om kvinnor är förbjudet. Punkt.
Vi kommer INTE att nå någon jämlikhet mellan könen så länge vi (även kvinnor) inte ser MANNENS sida av det hela. Dom Vanliga Männen.
En sak till:
Tjejer kräver att män är JÄMLIKA och GÖR LIKA MYCKET HEMMA och inte säger ”fel saker” osv (och det håller jag med om), men sen kräver dom OCKSÅ att mannen betalar när dom går ut, håller upp dörren, tar alla initiativ etc. Men hallå!
I jämlikhetens namn: Håll upp dörren av artighet – inte beroende på vilket kön du har! Betala om du har pengar och dela på notan om ni har ungefärlig lika inkomst (om ni är ihop) – bjud honom om han är fattig och du rik (till kvinnan!). Ta initiativ (tjej) och var tydlig.
Var en jämlik kvinna/man i ALLA sammanhang – inte bara när det passar dej.
Om du har en partner som säger att hen inte bryr sej om alla hjärtans dag och du gör det inte heller. Bra. Ni är överens.
Om du tycker att det bara är ”ett kommersiellt jippo” och inte bryr dej, men din PARTNER bryr sej, dvs tycker både om att ge något – uppmärksamma kärleken ni har – och längtar efter att bli uppvaktad (i alla fall lite grann) – VEMS vilja ska då gälla?
Jag tycker det är självklart att det är den som vill bli uppskattad lite extra eftersom att jag gissar att den som tycker det är ”ett kommersiellt jippo” inte blir LEDSEN om hen uppskattas lite extra just den dagen, medan den som VILL bli ”lite extra uppskattad” den dagen, och VILL fira, faktiskt blir ledsen om partnern inte bryr sej.
Fattar ni?
Nu vet jag inte hur alla andra är (NÄHÄ?!?), men JAG är en sån som uppskattar ”det lilla” och ”tanken” bakom något mer än vad det kostar. Jag bryr mej inte ett skit om det är billigt, kostar ingenting eller är dyrt. Jo, faktiskt mår jag inte riktigt bra om jag får en riktigt DYR gåva, för då hamnar jag i någon slags ”skuld” (om inte den personen är superrik förstås).
JAG uppskattar en handskriven lapp där det stod ”Jag älskar dej” eller ”Du betyder väldigt mycket för mej” eller det där lilla, men för mej stora. Det där lite unika, men ändå enkelt och med en tanke bakom.
Jag såg en serie på Netflix, som jag tror hette ”Hundra människor” där det är några forskare som undersöker olika saker med 100 människor som är slumpmässigt utvalda med lika många män som kvinnor och med utspridda åldrar, från ca 18 år upp till ca 80 år.
Dom utför olika tester och människorna vet inte vad forskarna testar vid varje försök. Det är både roligt, spännande och intressant att se hur resultatet blir och vad det är för tester dom hittat på samt vad det är dom testar.
Ibland jämför dom åldrar, ibland kön, ibland annat. ”Vilka orkar hoppa jämfota längst?” / ”Vilka sätter ihop en ikeapall med någon som ska berätta om HUR man gör (alltså inte med bruksanvisningen framför sej) snabbast?” etc.
Det roligaste övningen/testet tycker JAG är Multitasking-testet där varje person ska vispa grädde i en bunke, trösta en baby (docka) som gråter, slå ner gubbar som dyker upp ur hål med en klubba och så var det en sak till….minns inte. I vilket fall som helst så är det JÄMNT över könen i varje test innan det och ibland presterar 40-åringarna bäst, ibland 20-åringarna etc.
MEN just i Multitaskingtestet är kvinnorna överlägset bättre än männen! Det är sååå kul att se männen i den övningen. Herre Gud!
OM det nu är så att vi kvinnor har någon slags hormon eller grej i hjärnan som gör att vi i snitt är bättre på att Multitaska och män är inte lika bra på det, så borde vi bara landa i det och förstå varandra i det, tycker jag. Män är kanske (i snitt) bättre på att fokusera 100% och när det behövs – let them! Liksom. Låt oss vara som vi är och kanske till och med utnyttja det vi är bra på!
I vilket fall som helst är jag jättebra på att multitaska….eller VAR i alla fall. Det kanske blir mindre av det med åren…Vet inte. Jag kan tex skriva jättesnabbt på datorn samtidigt som jag pratar om något annat med någon. Inte en lång stund, men jag imponeras själv av att jag kan göra det över huvud taget.
Jag är också en sån som kunde ropa till barnen att sluta slåss, samtidigt som jag satt på toa och ammade, tvättade handfatet och stoppade in en tvätt i tvättmaskinen.
Ibland tål jag nästan vad som helst av kränkningar eller påhopp och kan skita i vad någon säger eller skriver eller tycker – det rör mej inte i ryggen.
Jag kan vara cool och lugn genom vad andra upplever är kaos och kris och jag kan hålla huvudet kallt genom öken.
Men faan vad jag kan ta åt mej av pyttesaker ibland, som är så obetydliga så att jag bara skakar på huvudet åt mej själv och undrar ”Varför BRYR du dej över huvud taget??”.
Det hände igår. Och faktiskt idag också.
Igår skrev jag på en FB-sida att jag aldrig sköljt riset innan jag tillagat det. Oj, oj, oj….små snärtor (ja, sååå sur blev jag – att jag kallar dom ”snärtor”- fast jag inte ens vet deras ålder, eller något annat om dom) skrev då att det var ”jättefarligt” och att ris innehåller arsenik och att det är ”giftigt” och hela fadderullan. Jag skrev då att jag faktiskt ätit ris hela mitt liv plus min ålder och ännu ej blivit sjuk eller dött. Då skrev någon att hennes mormor rökt i 75 år och blev 90 år och att man inte kan skriva så om gifter.
Så skriver en snärta att ”ja, så är du ju väl konserverad också – ser inte en dag äldre ut än 65 år”, eller nåt sånt. DÄR gick min gräns. Och jag blev skitsur! Och ledsen.
Sååååå löjligt!
I morse skrev jag på FB om hur man kan avhjälpa viss rädsla hos en hund, som svar på en fråga som ställdes om rädd hund. Det var ett långt svar, men efteråt ångrade jag mej för jag tänkte hur jag skulle bli utskälld (ha ha ha!) och få en massa vassa motkommentarer av ”unga snärtor som tror att dom kan allt” (ja, nu har jag blivit gammal, som tänker så) och till slut blev jag riktigt ARG inuti mej av vad dom skulle skriva, fast jag inte ens läst någon kommentar än.
Sen tog jag ilsket sats och tänkte läsa alla elaka kommentarer, men då var det bara positiva kommentarer där så jag kom helt av mej. Men jag var SKITARG av bara tanken innan. Gu´ så dumt!
What´s wrong with me?
Och nu vill jag inte veta om alla som gått ur FB ”…för att bla bla bla…” för jag gillar ju FB! Det är så mycket som är bra med FB – alla kontakter, alla som bryr sej (även om dom inte bryr sej). Jag bryr mej inte om om dom inte bryr sej på DJUPET för det känns ändå bra. Punkt.
Jag lever ensam. Jag är mycket ensam. Jag behöver FB. Så är det.
Jag kommer fortsätta ha FB och troligen kommer jag att fortsätta att ibland gå igång i 180 av en fånig kommentar. Även om det stör och även om jag blir helt PERPLEX av förvåning när jag gör det: ”Varför bryr du dej?” liksom.
Så satt jag där i min Buffelhudshörnsoffa, på hålen, och retade mej på den. ”Är den ens fin?” tänkte jag. Jag som äääääälskat denna soffa, och lääääängtat efter den – i alla fall innan jag hade den.
Fram med mobilen: Blocket.se . Sökord ”Soffa”. Letade. Hmmmm. Det måste vara billig och så ska det vara hörn-, eller schäslong (stavas det ens så?). Den ska inte vara för ljus (man ser smuts) och inte för mönstrad (då kan jag inte ha mönstrade gardiner, vilket jag vill, ibland). Färg? Hm…gärna grön. Vill ha en färg. Inte helt svart. Inte helt grå. Men oj, vad många grå soffor det finns! Är det inne nu? Eller är det ute och därför säljer alla sina grå soffor?
Så dyker en mocka-soffa upp. Åh, snygg! tänker jag. Men dyr. Och är jag dum i huvet?? Mocka?? När man har hundar och katter och KANSKE någon dag får barnbarn. Näe.
Men titta där! Samma modell som jag hade förut, fast svart-beige, typ. Oj! Den ser rätt okey ut. 800 kr. Oj, vad billigt! Är det trasig? Skriver och frågar. Får svar att om jag tar den NU kan jag få den för 600 kr. Oj! Inom 10 minuter har jag ordnat med att Tiptapp hämtar den och jag har en soffa för 600 kr. Shit bah! ”Vad gjorde jag nyss?? OJ!” Liksom.
Sen monterade jag isär Buffelhudssoffan och flyttade den åt sidan. Så nu ligger den i tre delar på sidan, liksom. Någon som vill ha en buffelhudshörnsoffa?? Gratis. Från typ 80-talet. Tror jag. Kan bli värd något. Kanske. Den är i alla fall cool. Så det så! Och är man ung och bor i en cool lägenhet där många kompisar hälsar på: Gratis stor soffa! Var så god!
Plötsligt har jag en ny soffa. Jättefin faktiskt. Hundarna älskar den. Det går att sträcka ut sej i den och jag kröp upp i hörnet och somnade. Oj!
Sen tänkte jag att gardinerna inte passade till soffan. ”Måste ha nya gardiner”. Kollade på nätet. ”Vilken färg skulle passa nu då? Det får inte bli för mörkt och dystert.”…..letade, kollade…..Hm….”Men guuud vad söta och coola katter i ett roligt mönster! Men jag kan ju inte ha katter på gardinerna!”…..Klick, klick, klick. ”Men titta! Samma mönster fast med hundar! Guuuud, vad läckert tyg!”
Hoppsan jag köpte just 8 meter tyg!
Fifaan!
Jag orkar inte vara jag.
Jag vaknar på natten och tänker: ”VAD FAAAN gjorde jag?? ÅTTA meter tyg! Ärú inte klok!! Du kunde gått till second hand och tittat, eller köpt något billigt på IKEA!! Ååååh, jävla idiot!”
Vi ska bada i badhuset. Barnen älskar att bada, även om det är med hjärtat i halsgropen jag ser dem kasta sig ut i vattnet, fullkomligt orädda, och jag knappt kan slappna av en sekund för att jag måste kolla och checka att dom lever hela tiden….Men vi har ju så kul! Eller nåt……
När jag betalat i luckan, och vi ska gå in, är en pojke borta. Jag ser honom ingenstans. Jag går runt med två pojkar i hängandes i händerna, som inte alls vill leta efter mellanbror. De vill ju bada! Då hör jag: ”TITTA MAMMA! VAD HÖGT!”
Suck. Var är han? Det står en spalje där. En HÖG spalje. Superklättervänlig ser jag nu. Hur kan man placera en superklättervänlig spalje vid en kassa till ett badhus, tänker jag irriterat, och säger till Mellan att han ska klättra ner. Det är högt så det är med hjärtat i halsgropen (där det sitter ungefär varannan dag pga alla äventyr) jag ser honom sitta där uppe och svaja.
Han börjar gråta. ”Jag KAN INTE klättra ner!”
Åh, herregud! Vad göra? ”Kom ner nu!” säger jag irriterat. ”Kan du klättra upp så kan du klättra ner!”.
”Jag våååågar inte!”. Tanten i kassan öppnar luckan och ropar påpassligt: ”Barnen får inte klättra i spaljen!” och tittar på mig som om jag vore en idiot. Jag har lust att säga: ”Neheeeee???? Det TRODDE jag!” och dregla lite.
Jag börjar känna panik-känslorna komma: ”Kom ner nu!” fräser jag argt.
”Uäääääääääää!!!” svarar Mellan.
Då börjar Storing klättra i spaljen. Jag fullkomligt RIVER ner honom. ”Vad GÖR du?”
”HAN får ju klättra!” gnäller Storing.
Suck. ”Sätt er på bänken och sitt där! Annars får ni inte bada alls!” ryter jag till Storing och Minsting, som är helt oskyldig…… och riktigt känner hur jag drar folks blickar till mig. ”Hemska mamma”, tänker dom säkert.
Med tillgjort lugn på rösten säger jag till mellanbrodern HUR han ska göra för att klättra ner: ”Håll fast dig DÄR med händerna….Sååååja….Sen tar du den foten som är närmast luckan…nej inte den!…den ja, och sätter ett steg nedanför…sååååja…och sen tar du andra handen DÄR…håll hårt!…braaaaa…och så…..”
Till slut är han nere på golvet. ”Jag kunde!” säger han stolt, och ser ut som om han tänker klättra upp igen. För att han ”kunde”! Jag RYCKER tag i hans arm, suger fast båda de andra killarna i den andra handen och släpar in dom i omklädningsrummet, medan var och en skriker: ”Jag vill gå FÄLV!!”
I omklädningsrummet håller jag en kort ”föreläsning” för dom vad man får och inte får göra…
Sist jag spontanköpte en soffa var ungefär för knappt två sedan. När jag tänker efter så brukar jag ha mina soffor i max 2 år, men som tur är köper jag aldrig helt nya soffor.
Jag har (nästan) alltid köpt soffor som jag 1. Tycker är snygga. 2. Är praktiska. 3. Är billiga 4. Second hand 5. Funkar om man har barn/hundar. Allt är lika viktigt när jag köper soffa.
Jag har testat olika sorter och modeller och kommit fram till att jag just nu gillar schäslongsoffa eller hörnsoffa. Vanlig rak soffa är lite booring. I alla fall i mitt liv just nu. Jag kan ändra mej. Jag ändrar mej med tiden. DET har jag lärt mej om mej själv: Vad jag tycker om och vad jag vill ha ändras. Smak och tycke ändras med åren. Kanske inte för alla, men för mej.
Något som varit konstant för mej genom åren är att jag inte vill ha ömtåliga saker eller saker som är så dyra att Världen Går Under om dom går sönder eller får fläckar på sej. Allt jag har ska TÅLA barn och hundar och katter. Om grejen inte tål, så åker den ut. Punkt.
Allt jag har ska tåla spill och elände. En helt enfärgad matta eller soffa funkar inte. Fläckar syns. Det ska vara mattor med liiiite mönster så grus och sånt inte syns. Samma sak med soffor. Om man ställer ett glas på ett bord, och det råkar vara blött under glaset, ska jag inte behöva skrika ”Åh! Det blir ett märke!” och springa efter trasa. Bordet SKA tåla vatten och gör det inte det, och det blir en ring: ”Bye bye”, eller så köper jag det inte.
Jag skrev ett inlägg om en buffelhuds-hörnsoffa, som jag lääängtat efter i 40 år. Den är nu klarsutten. Och längtan gick över. Skönt. Den hade två-tre hål i sej som jag ”lätt som en plätt” skulle laga. Först tänkte jag att jag skulle ta fram min ”läder-nål” som jag var säker på att jag hade – en sån där böjd och grov nål, som jag VET att jag haft, eftersom jag en gång i tiden sydde mjukisdjur. Jag sydde bl a en hund till en killkompis. Den blev jättefin! Den böjda nålen finns inte mer. Den har flyttat. Vart vet jag inte. Men den finns inte kvar. Inte heller killkompisen. Han dog för ett par år sedan. Jag undrar vart hunden tog vägen?
Sen tänkte jag att jag skulle köpa en skinnjacka jättebilligt på Second Hand och klippa ut bitar och laga soffan med. Jag hittade ingen jacka som matchade soffan. Då letade jag på nätet och hittade ”skinnbitar” som var som klisterlappar. ”Wohooo!” tänkte jag och skickade efter X antal och klistrade fast på hålen. Fy faan vad fult det blev! Och sen krullade sej lapparna så det blev ännu fulare. Och klistret blev som små vita bollar som rullade runt i soffan. Så jag tog bort dom. Och klisterrullarna.
Jag upptäckte också att en skinnsoffa, som är ”så lätt att torka av”, blir jättegrusig när man har två hundar och det blir ett evigt torkande av den. Varenda litet gruskorn känner man, om man sitter barbent i soffan. Huvva!
Till slut tröttnade jag på soffan. Längtade efter en Annan Soffa. Sen gick det fort. Igen.
…..förrän han sätter på sej sin sjal. Mamman ser till att HELA håret täcks ordentligt. Pelle gnäller och säger ”Jag blir så SVETTIG!” och ”Den åker bara av!”, men mamma tar honom hårt i armen och fräser: ”DU VET VAD SOM GÄLLER!”. Pelle tystnar. Han VET att utan sjalen kommer han inte till himlen, utan hamnar i helvetet. Han tänker att det är så långt tills han ska dö, men han vill verkligen inte vara i helvetet, så han står still så att mamma får rätta till sjalen.
Sen springer han ut.
Han träffar Jocke. Jocke har ingen sjal. ”Du kommer inte att komma till himlen”, säger Pelle. ”Joho!” säger Jocke och kastar sej upp på sin cykel och cyklar iväg: ”Jag vinner!” tjoar han.
Pelle kan inte cykla längre. Han måste ha lång kjol på sej nu och den trasslar bara in sej i kedjan på cykeln. Han försöker springa ikapp Jocke, men kan inte så han sätter sej på trottoarkanten och tittar efter Jocke som försvinner runt en husknut.
Plötsligt kommer Jocke tillbaka i full fräs och sladdar coolt i gruset framför Pelle. ”Kom’rå! Vi sticker till lekparken!” säger han när han stannat.
Pelle sätter sej på Jockes pakethållare och blir skjutsad till lekparken. ”Varför kan du inte cykla själv?” ropar Jocke när han vinglande tar sej fram på sin cykel. Pelle svarar inte. Orkar inte. När dom kommer fram kastar Jocke cykeln på marken och springer fram till klätterställningen. Den är hög och stor och dom börjar klättra uppåt.
Pelle kliver på sin kjol flera gånger och är nära på att ramla. Att klättra neråt med lång kjol är ännu svårare. Det tar lång tid. ”Koooom!” ropar Jocke som är på väg till gungorna. ”Vi ser vem som hoppar längst!”.
”Varför har du ens dom där kläderna?” säger Jocke när dom gungar. ”Du fastnar ju hela tiden och kan varken cykla eller klättra. Så hade du inte förut.” Pelle säger att det är för att religionen säger att ”pojkar från 9 års ålder ska ha det” svarar Pelle. ”Jamen jag har ju inte det!” säger Jocke. ”Jamen pojkar i vår religion”, förklarar Pelle. ”Annars hamnar vi i helvetet när vi dör”.
”Var hamnar jag då?” frågar Jocke. ”Jag tror du också hamnar i helvetet”, säger Pelle. ”Meh! Fattar du inte att det där bara är hitte-på?!” säger Jocke och tar mer fart på gungan. ”Jamen, jag måste, typ”, säger Pelle och orkar inte förklara alla diskussioner dom haft hemma och orkar inte förklara att han faktiskt protesterat, men förlorat varje diskussion. Han har lust att säga att mamma slår pappa om jag inte har på mej såna här kläder och slöja och lyder alla regler, men han vågar och vill inte. Han tror det är hemligt. Det känns så.
Han hatar att vara annorlunda och att inte kunna cykla, klättra och allt annat. HATAR! Han försöker igen och igen prata med pappa om det, men det går inte. ”Så har jag haft det, min pappa och hans pappa… Det är något alla pojkar och män går igenom i vår kultur och religion. Det är bara att gilla läget”.
Så fort han blir vuxen ska han kasta bort sjalen, kjolen och allt som har med religionen och kulturen att göra, tänker han. Han ska verkligen inte leva så här resten av livet och ha någon kvinna som bestämmer över honom. Never ever! Men just nu måste han (tydligen) finna sej i att det är så här.
Han önskar att han var helt svensk, och inte behövde leva som i sina föräldrars hemland mitt i Sverige. Han vill leva som svensk i Sverige. Varför flyttade föräldrarna ens hit när dom inte vill bli riktiga svenskar?
Fy faan vad han hatar slöjan och kläderna! Han ser ut som ett jävla UFO. Han vill ju vara som alla andra. Varför skulle han hamna i helvetet för att han visar håret?? Obegripligt.
Du vet, du har hört det förr. Du skulle ”AAAAALDRIG” tillåta någon slå dej men nu står du där med svidande kind efter en örfil, är chockad, förvirrad och älskar honom.
Ni har haft det fantastiskt och fint en länge. Han är ”världens goaste och finaste”, men så en dag så händer det: Ett slag. Kanske en örfil, en spark. Kanske mer….kanske mindre. Du blir upprörd, säger kanske ”Vad gjorde du?”. Han säger kanske ”Det var väl ingenting, du överdriver” ELLER ”Åh, förlååååt! Det var inte meningen! Jag ska AAAALDRIG göra så mer!” Om han slagit dej mycket, är han otroooligt ångerfull, köper rosor, en skinnjacka som du önskat länge eller kanske en ny mobiltelefon och han ber på sina bara knän om ursäkt, gråter, kramar och säger ”….aldrig mer! Jag älskar dej så otroligt mycket!”. Och du förlåter. Älskar honom ju.
Vad han än gjort och hur det än gått till så har han lossat på spärren till våld. Det är inte acceptabelt. Åk hem till en kompis, åk till dina föräldrar, till ett hotellrum – vart som helst (!) – eller be honom lämna ditt (?) hem och inte komma tillbaka förrän han gått i samtal/behandling. Var stenhård. Han behöver hjälp. Inte du.
Hans spärr har släppt och det är inte ditt fel. Hur mycket du än pressat, varit dum, skrikit, bråkat så är det inte okey att slåss. Givetvis inte för dej heller. OM du släppt din spärr behöver du (också) hjälp med att ta reda på varifrån detta kommer och hur du ska göra för att INTE kliva över till våld när du blir arg och frustrerad.
Woman hitting man with cooking pan. Family scene against white background
Jag blev intresserad av ”Mäns våld mot kvinnor” redan när jag gick min utbildning till Socionom i början av 80-talet. Numera kallar vi det för ”Våld i nära relation” eftersom man insett att våld förekommer också i samkönade relationer samt att kvinnor också kan vara våldsamma mot män i relationer. Det är inte bara män som slår och trakasserar, även om det troligen är FLER män som är förövare än kvinnor. Dock är mörkertalet stort.
Jag har träffar många kvinnor (och barn) som varit utsatta och levt i våldsamma relationer men också några män. Jag har också träffat förövare, som nästan alltid förnekar och/eller förringar våldet.
När jag började jobba som socionom pratade man inte så mycket om hur barnen mår i familjer där det förekommer våld. Numera gör man det. När en pappa slår en mamma (eller styvpappa slår mamma) eller mamma slår pappa etc, så far ALLTID BARNEN ILLA. A L L T I D ! !
”Dom hörde inte”, sa mammor. Jo dom hörde! ”Dom förstod inte”. Jo dom förstår. ”Dom påverkas inte.” Jo, barnen är väldigt påverkade och det kommer att påverka hela deras uppväxt och framtid.
VARFÖR slår någon sin partner? VARFÖR tappar vissa den spärren? I många fall för att dom själva vuxit upp med våld, i våld och själva varit utsatta på olika sätt. ”Barn gör inte som man säger – dom gör som man gör”. Inte alltid, kanske inte 100%, men ofta. Det finns också annan frustration, nästan alltid från uppväxten, som gör att en människa släpper spärren och slår och förgriper sej på din partner.
Hen kan ju vara psykopat också, men hur blir man psykopat och går det att bota? Jag kan inte tillräckligt om psykopati för att veta, men det jag tror och gissar är att en psykopat är en psykopat och det är förändringar i hjärnan som gör att dom inte kan känna empati och känner sej som Master of them all. Då är det ingen idé att tro att hen kan förändras.Stick! Spring! Fly! Långt.
En psykopat är ofta charmig och manipulativ, så akta dej!
Sammanfattningsvis: Lämna någon som gör dej illa, som är elak, säger elaka saker, kastar saker omkring sej och trycker ner dej. Lämna någon som tar till våld. Lämna den som tar dina pengar och din själ och trasar sönder din kropp. LÄMNA.
Om du har barn: Rädda barnen från att växa upp i ett Helvete. Barndomen är viktig. Den formar människan. Om du inte lämnar för din egen skull – lämna för dina barns skull.
Lämna IDAG. I morgon kan det vara för sent.
Om han slår ihjäl dej, blir dina barn föräldralösa. Du är värd någon annan och vad han än sagt, tex att ”Ingen annan man/kvinna vill ha dej!” så stämmer det inte. Någon annan vill visst ha dej. Alla är värda att älskas. Du är värd att älskas av någon som verkligen älskar dej.
Kärlek är inte att bli manipulerad, trixad med, lurad, utskälld, slagen!
Låt aldrig någon kliva över gränserna för dej.
Det KAN vara så att du själv vuxit upp i ett våldsamt hem, att dina föräldrar slogs eller att din ena förälder slog och misshandlade den andra på olika sätt. Upprepa inte våldet genom att leva i det. Sök hjälp. Både som utsatt och somden som utsätter.
Du behöver hjälp för att orka vidare och bli hel och sund.
Du är värd att leva i en kärleksfull och sund relation. Om du vill leva i en relation. Man kan också leva ensam. Även om man har barn.
Rädda dej själv.
Det finns också människor omkring den som blir utsatt som far illa. Dina vänner, dina släktingar, dina föräldrar: ALLA lider av att veta att du lever i en våldsam relation. ALLA oroar sej, har ont i magen av frustration, försöker hjälpa men vet inte hur, står på sidan och ser hur du trycks ner, mår sämre och sämre. Dom har sett dina blåmärken, sett hur du slutat titta i ögonen, ser hur du viker undan med blicken, ser din rädsla och hör ditt försvarstal.
Lämna henne/honom IDAG!
INGEN ska bli slagen och utnyttjad! INGEN.
Om du inte kan göra det för dej själv – gör det för dina barn (om du har några), dina föräldrar, dina vänner.
Du kan!!
Lovar.
Om du är misshandlad: Ring din kommun idag!
Eller ring Kvinnofridslinjen: 020-50 50 50
Terrafems jourkvinnor (kan många språk): 020-52 10 10
– – – – – – – – – – –
Om du misshandlar: Ring och be om hjälp!
Mansmottagningen (kolla om det finns en sådan där du bor)
Du har alltid ett val, antingen att lämna eller förändra situationen och kan du inte förändra den situation som du befinner dig i så måste du acceptera den. Allt annat är vansinne.
Att leva i frustration utan att (kunna) göra något åt det, och fortsätta vara rädd/orolig/arg/ledsen gör bara att du blir uppäten inifrån. Lämna situationen. Idag.
Du kan.
Det finns ursäkter för allt man inte vågar, eller egentligen vill eller det man inte orkar. ”Det går inte för att…..” MEN om du MÅSTE lämna/sluta/upphöra med så kan du. Med en pistol riktad mot dej själv (eller ditt barn!) så kan du. Och om du ändå inte kan, behöver du Gilla Läget och hitta andra sätt att förhålla dej till din situation.
Du behöver inte älska det som är jobbigt, men du behöver skapa förståelse för dej själv och jobba på att tycka om det/livet/situationen, och förstå den/det, för att orka. I annat fall äts du upp inuti/inifrån.
Det är ett jobb att lämna/att förändras och det kräver sin man/kvinna. Det kräver ork, tålamod, kraft och den har du om du bestämmer dej och vill förändring. Det krävs envishet och att stå fast och vara tydlig och det krävs en jävla massa mod, förmodligen. Och det har du. Om du måste och bestämmer dej.
Att vara modig är att göra något du egentligen inte vågar men du gör det ändå.
Det kan handla om att lämna någon/något eller att stå upp för någon/sej själv/något eller att säga ifrån gällande något/till någon. Det kan handla om att göra slut, lämna sitt föräldrahem, våga säga NEJ när man alltid sagt JA eller att ta upp en svår fråga med någon.
Det kan handla om att våga prata om det svåra och svarta som ligger begravet och har gömts av någon anledning. Det kan handla om att erkänna något man gjort och kanske ljugit om och sedan burit på länge. Det kan handla om att säga be om ursäkt för något man gjort som man ångrar. Det kan handla om att lämna en person eller säga upp kontakten med någon som ändå bara gör en illa. Det kan handla om så många saker och det krävs kraft för att orka och våga. Men det går.
erviluca #mammatillfyrakillar 