Ibland tål jag nästan vad som helst av kränkningar eller påhopp och kan skita i vad någon säger eller skriver eller tycker – det rör mej inte i ryggen.
Jag kan vara cool och lugn genom vad andra upplever är kaos och kris och jag kan hålla huvudet kallt genom öken.
Men faan vad jag kan ta åt mej av pyttesaker ibland, som är så obetydliga så att jag bara skakar på huvudet åt mej själv och undrar ”Varför BRYR du dej över huvud taget??”.
Det hände igår. Och faktiskt idag också.
Igår skrev jag på en FB-sida att jag aldrig sköljt riset innan jag tillagat det. Oj, oj, oj….små snärtor (ja, sååå sur blev jag – att jag kallar dom ”snärtor”- fast jag inte ens vet deras ålder, eller något annat om dom) skrev då att det var ”jättefarligt” och att ris innehåller arsenik och att det är ”giftigt” och hela fadderullan. Jag skrev då att jag faktiskt ätit ris hela mitt liv plus min ålder och ännu ej blivit sjuk eller dött. Då skrev någon att hennes mormor rökt i 75 år och blev 90 år och att man inte kan skriva så om gifter.
Så skriver en snärta att ”ja, så är du ju väl konserverad också – ser inte en dag äldre ut än 65 år”, eller nåt sånt. DÄR gick min gräns. Och jag blev skitsur! Och ledsen.
Sååååå löjligt!
I morse skrev jag på FB om hur man kan avhjälpa viss rädsla hos en hund, som svar på en fråga som ställdes om rädd hund. Det var ett långt svar, men efteråt ångrade jag mej för jag tänkte hur jag skulle bli utskälld (ha ha ha!) och få en massa vassa motkommentarer av ”unga snärtor som tror att dom kan allt” (ja, nu har jag blivit gammal, som tänker så) och till slut blev jag riktigt ARG inuti mej av vad dom skulle skriva, fast jag inte ens läst någon kommentar än.
Sen tog jag ilsket sats och tänkte läsa alla elaka kommentarer, men då var det bara positiva kommentarer där så jag kom helt av mej. Men jag var SKITARG av bara tanken innan. Gu´ så dumt!
What´s wrong with me?
Och nu vill jag inte veta om alla som gått ur FB ”…för att bla bla bla…” för jag gillar ju FB! Det är så mycket som är bra med FB – alla kontakter, alla som bryr sej (även om dom inte bryr sej). Jag bryr mej inte om om dom inte bryr sej på DJUPET för det känns ändå bra. Punkt.
Jag lever ensam. Jag är mycket ensam. Jag behöver FB. Så är det.
Jag kommer fortsätta ha FB och troligen kommer jag att fortsätta att ibland gå igång i 180 av en fånig kommentar. Även om det stör och även om jag blir helt PERPLEX av förvåning när jag gör det: ”Varför bryr du dej?” liksom.
Eller ”Vem bryr sej om 100 år?”.
erviluca #mammatillfyrakillar 