RSS Flöde

Dagsarkiv: 28 februari, 2022

Gick genom isen/erviluca

Postat den

Jag gick till kohagen med hundarna i söndags. Det är sååååå härligt att gå dit med hundarna, eftersom jag kan släppa båda lösa där. Matilda går nästan alltid lös, för när hon INTE går lös kan hon knappt gå… Oj oj oj, då vaggar hon bakom mej som om hon har en gammal kropp med värkande ben…staaaackars Matilda så dåligt hon går….Så släpper jag henne lös och hon blir liksom pånyttfödd: ”Skutt, skutt, skutt!”.

Elsa är i princip alltid kopplad eftersom hon går in i ett annat Mode när hon är lös: ”The GONE mode”. Jag släpper henne och ”försvinn!/borta!”. Liksom.

Så när jag fick veta om kohagen där man kan släppa hundarna så länge det inte är kor där, så blev jag jätteglad!

Elsa äääälskar det! Och hon går in i sitt ”mode” men kommer alltid tillbaka efter en stund och liksom ”tankar närhet/kärlek” och så springer hon i väg igen.

Nåja. I söndags gick jag dit på isiga vägar och stigar, släppte hundarna i kohagen och började själv gå runt lite. Så när jag kom närmare den lilla bäcken tänkte jag att istället för att balansera över på några stenar (vilket är läskigt när man har artros = svaga leder) så genar jag igenom på ett annat ställe där inte bäcken finns. Sagt och gjort.

Hundarna var då låååångt borta i andra änden av kohagen.

Jag började gena genom småträd och småtuvor och en massa iiiiiis. Så brakade det till, jag slog i benet och låg plötsligt i vattnet! Först blev jag chockad och kände hur ont benet gjorde och tänkte ”FAAN, om jag spräckt knäskålen igen!! Orkar inte!”. Jag kände hur vattnet rann in i stövlarna och vantarna, men låg lugnt kvar och funderade vad jag skulle göra och kom fram till att jag skulle ta mej upp (”Snillen spekulerar”…). Sen funderade jag på HUR eftersom benet gjorde sååå jävla ont, men på nåt sätt tog jag mej ändå upp på kanten och ställde mej på alla fyra på isen. Så stod jag där och funderade (igen) på om jag skulle krypa därifrån, rulla eller ställa mej upp och gå.

Krypa gick inte. Benet gjorde för ont. Rulla gick inte – det var tuvor och skit överallt – så jag reste mej mödosamt upp och stod och tittade mej runt och undrade VAR jag kunde gå. Innan hade jag inte fattat att det var en massa vatten under isen jag gick på – jag hade trott det var gräs/mark under isen.

Långsamt haltade jag mej fram från tuva till tuva och lyckades ta mej till fast mark, med snö på. Då hade hundarna också kommit tillbaka, undrande över vad matte gjorde höll på med (som inte kom efter dom)… troligen.

Jag haltade iväg till grinden, öppnade den och gick ut med hundarna kopplade. Sen haltade jag hemåt, dyngblöt.

Det konstiga är att jag varken frös när jag ramlade i vattnet, eller när jag haltade hemåt. Jag var till och med varm!

Det tog minst 30 minuter, om inte längre, att halta hem. Varje steg smärtade i benet. Jag önskade att det skulle vara ett stort härligt blåmärke på benet, men när jag sen tog av mej kläderna syntes ingenting. Jävla svikarkropp! Man kan väl åtminstone få ett fint blåmärke att visa upp när man ramlat och slagit sej.

Väl hemma drog jag av mej alla blöta kläder och la mej i soffan och började frysa. La på mej en filt, men det hjälpte inte, så jag tog en till filt. Jag låg ändå och frös i nästan tre timmar innan kroppen bestämde sej för att det var färdigfruset.

Konstig kropp man har…

Så då har man gått igenom isen då.

En erfarenhet rikare. Check!