RSS Flöde

Månadsarkiv: februari 2022

Gick genom isen/erviluca

Postat den

Jag gick till kohagen med hundarna i söndags. Det är sååååå härligt att gå dit med hundarna, eftersom jag kan släppa båda lösa där. Matilda går nästan alltid lös, för när hon INTE går lös kan hon knappt gå… Oj oj oj, då vaggar hon bakom mej som om hon har en gammal kropp med värkande ben…staaaackars Matilda så dåligt hon går….Så släpper jag henne lös och hon blir liksom pånyttfödd: ”Skutt, skutt, skutt!”.

Elsa är i princip alltid kopplad eftersom hon går in i ett annat Mode när hon är lös: ”The GONE mode”. Jag släpper henne och ”försvinn!/borta!”. Liksom.

Så när jag fick veta om kohagen där man kan släppa hundarna så länge det inte är kor där, så blev jag jätteglad!

Elsa äääälskar det! Och hon går in i sitt ”mode” men kommer alltid tillbaka efter en stund och liksom ”tankar närhet/kärlek” och så springer hon i väg igen.

Nåja. I söndags gick jag dit på isiga vägar och stigar, släppte hundarna i kohagen och började själv gå runt lite. Så när jag kom närmare den lilla bäcken tänkte jag att istället för att balansera över på några stenar (vilket är läskigt när man har artros = svaga leder) så genar jag igenom på ett annat ställe där inte bäcken finns. Sagt och gjort.

Hundarna var då låååångt borta i andra änden av kohagen.

Jag började gena genom småträd och småtuvor och en massa iiiiiis. Så brakade det till, jag slog i benet och låg plötsligt i vattnet! Först blev jag chockad och kände hur ont benet gjorde och tänkte ”FAAN, om jag spräckt knäskålen igen!! Orkar inte!”. Jag kände hur vattnet rann in i stövlarna och vantarna, men låg lugnt kvar och funderade vad jag skulle göra och kom fram till att jag skulle ta mej upp (”Snillen spekulerar”…). Sen funderade jag på HUR eftersom benet gjorde sååå jävla ont, men på nåt sätt tog jag mej ändå upp på kanten och ställde mej på alla fyra på isen. Så stod jag där och funderade (igen) på om jag skulle krypa därifrån, rulla eller ställa mej upp och gå.

Krypa gick inte. Benet gjorde för ont. Rulla gick inte – det var tuvor och skit överallt – så jag reste mej mödosamt upp och stod och tittade mej runt och undrade VAR jag kunde gå. Innan hade jag inte fattat att det var en massa vatten under isen jag gick på – jag hade trott det var gräs/mark under isen.

Långsamt haltade jag mej fram från tuva till tuva och lyckades ta mej till fast mark, med snö på. Då hade hundarna också kommit tillbaka, undrande över vad matte gjorde höll på med (som inte kom efter dom)… troligen.

Jag haltade iväg till grinden, öppnade den och gick ut med hundarna kopplade. Sen haltade jag hemåt, dyngblöt.

Det konstiga är att jag varken frös när jag ramlade i vattnet, eller när jag haltade hemåt. Jag var till och med varm!

Det tog minst 30 minuter, om inte längre, att halta hem. Varje steg smärtade i benet. Jag önskade att det skulle vara ett stort härligt blåmärke på benet, men när jag sen tog av mej kläderna syntes ingenting. Jävla svikarkropp! Man kan väl åtminstone få ett fint blåmärke att visa upp när man ramlat och slagit sej.

Väl hemma drog jag av mej alla blöta kläder och la mej i soffan och började frysa. La på mej en filt, men det hjälpte inte, så jag tog en till filt. Jag låg ändå och frös i nästan tre timmar innan kroppen bestämde sej för att det var färdigfruset.

Konstig kropp man har…

Så då har man gått igenom isen då.

En erfarenhet rikare. Check!

Konstig? /erviluca

Postat den

Jag tycker om:

sitta på toa och läsa

– att drycker är ”rumsvarma”; vatten, öl, vin, saft och t o m kaffe (!)

– att sitta länge på toaletten och läsa

– att sitta och slumra till (när jag inte kör själv…) i bilen

– att titta på människor (verkligen studera dom)

– att äta samma frukost varje morgon

– att gå upp tidigt på morgonen ensam och Bara Vara Ensam

barn som leker

– att vara med (små-) barn

-att titta på barn som leker

-att lyssna på barn som pratar

– att lukta på (och vara med) hundvalpar

prutta 1

– att känna doften av min egen fis

– att gå i skogen med mina hundar

– att skriva (och det behöver inte Bli Något)

får och lamm

-doften av får/lamm

-människor som är ÄKTA

-människor som är snälla, på riktigt – inte bara på ytan

-att sjunga

-att dansa (trots att det numera gör ont både här och där)

Jag tycker inte om:

stark mat

– stark mat

– människor som inte fattar att det gör ONT i munnen hos mej av stark mat och inte begriper jag inte         bara är mesig

– att smaka på mat när jag lagar den (eller när andra lagar mat)

– att laga mat

– polyester

– att visa upp mej i nya kläder/prova kläder inför andra

-märkesnoja och/eller när människor pratar om märken (”Var det en Louie Vutton?? Åh!” Eller ”Jag köper                           BARA Polarn och Pyret till mina baaaarn!” som om man är fiiinare då)

-när folk inte fattar att alla inte har pengar på banken till ditten och datten och hela fadderullan

tandläkare 1

-att gå till tandläkaren (är rädd!!)

-när folk håller med varandra fast dom inte håller med (och det kan man få veta efteråt)

-när människor inte säger ifrån trots att de är emot något

-fegisar

-ylle/ull direkt på huden

-att plocka ur diskmaskinen

-att stryka

Mina arbetsplatser forts (sista delen) /erviluca

Postat den

20. Jag skulle sedan bli chef för ett gäng Familjehemskonsulenter i Uppsala på en privat firma. Men innan jag blev chef skulle jag jobba 2 månader i Dalarna som familjehemskonsulent för att lära mej det jobbet. Jag lyckades hyra mej ett litet hus i Romme och åkte upp och bodde där och jobbade på detta nya arbete som innebar att jag körde bil över hela Dalarna och besökte familjehem – både för att utreda nya familjehem, placera barn, handleda familjehemmen och samtala med barnen. Puh! Mycket tyngre och svårare än jag någonsin kunde tro. Bara att köra bil i mörker (för det blev oktober, november, december och mörkt dygnet runt nästan och snöigt) långa sträckor var otroligt jobbigt, tyckte jag. Dessutom körde jag vilse hälften av tiden. Trots jättefin GPS.

Det här var 2015 och som alla vet kom det tusentals ensamkommande barn från flera olika länder runtom i världen, till Sverige. Bland annat placerade jag ett gäng såna små killar här och där i Dalarna. Det var otroligt sorgligt och smärtsamt att träffa dessa små rädda, ensamma killar och placera dom i hem som jag kanske visserligen utrett och godkänt, men som jag ändå kände mej osäker på och jag undrade om jag verkligen fått ”veta allt” och om dom verkligen skulle ta hand om dessa fina killar (som dom flesta var) på ett bra sätt. Hur skulle jag kunna veta om dom blev familjehem för att tjäna pengar eller för att dom hade goda hjärtan?

Det var som om Ödet/Gud sa till mej att ”där ska du inte vara”, för det var så mycket som gick fel där uppe. Jag minns inte i vilken ordning allt hände, men jag:

  • körde över min alldeles splitternya jobb-laptop med bilen så den måste skrotas (laptopen alltså)
  • snubblade på en mattkant i hallen på jobbet, föll raklång på stengolvet och knäckte ett par revben
  • ramlade i ett dike då mina hundar drog omkull mej på en lunchpromenad, och bröt knäskålen
  • krockade med den splitternya jobb-Volvon så att den måste skrotas.
  • körde över min alldeles splitternya jobb-laptop med bilen så den måste skrotas (laptopen alltså)
  • snubblade på en mattkant i hallen på jobbet, föll raklång på stengolvet och knäckte ett par revben
  • ramlade i ett dike då mina hundar drog omkull mej på en lunchpromenad, och bröt knäskålen
  • krockade med den splitternya jobb-Volvon så att den måste skrotas.

Mina chefer frågade om jag hade problem med droger. Det hade jag inte och har inte. Vill bara säga det. Jag har inga sådana problem och har aldrig haft. Men det var oerhört krävande att resa så mycket som jag gjorde. Jag åkte hem till Åkersberga varje helg, bodde i Romme på veckorna, men körde över hela Dalarna på dagarna och jobbade med familjerna hemma-hos.

Till slut flyttade jag ner till Uppsala där det också blev en massa knas av vad jag minns, men jag minns inte med vad, så jag gav upp och slutade.

20. Jobb nummer 20. Barnombud på Unga Station Söder, Stadsmissionen. Det bästa jobb jag haft! Åh, vad jag trivdes. Jag fick jobba med allt jag älskar och både kollegor och chefer var underbara! Jag fick både ha samtal med enskilda, familjer och barn, jobba i en grupp med tjejer i åldrarna 13-20 samt jobba med förlossningsförberedande grupp för unga föräldrar (13 år – 23 år) och dessutom jobbade jag på Öppna Förskolan för unga föräldrar och startade en Babygrupp för unga nyblivna föräldrar, som var en grupp med nyblivna mammor, och ibland någon pappa, som kom en gång i veckan med sin baby och vi fikade och pratade om att var ung och nybliven förälder och allt som hörde till. Superkul!

Jag bodde i Åkersberga och reste 1 timme och 30 minuter enkel väg till jobbet, men lyckades till slut få en lägenhet i Skogås och fick bara 20 min med pendeltåget till jobbet. Wohooo!

Så omorganiserades hela Stadsmissionen och min tjänst försvann – ”Sist in först ut”, MEN jag fick vara kvar som vikarie (om jag ville. Jag kunde också ha tagit en fast tjänst någon annanstans inom Stadsmissionen, men det ville jag inte). Jag var sååå säker på att jag skulle få fast tjänst igen där framöver – framför allt litade jag på den chef vi då hade. Hon var helt underbar på alla sätt!

I omorganisationen byttes alla chefer högre upp ut och hela ledningen förändrades, men det märkte inte vi så mycket av, förrän hösten 2019, då den nya chefen över (vår) chef klev in på Unga Station Söder och efter det var inget sej likt. Summa summarum så fick hon vår älskade chef att sluta plus 80% av personalen som jobbade där då. Vi som jobbade så bra ihop, verkligen gillade varandra och gjorde ett superjobb där på Unga Station Söder. Jag fick information om att jag skulle omplaceras på ett annat Unga Station (eftersom jag inte hade fast jobb, utan var vikarie). Trots att flera i personalen sa upp sej och det blev tjänster lediga, fick jag inte vara kvar/söka dom, eftersom folk från andra verksamheter placerades om hos oss, trots att jag till slut var den enda som brann för, och jobbade med, unga föräldrar, och det fick inte ifrågasättas. Punkt. Jag grät mej igenom den sista tiden. Jag var så förtvivlad över att jag hittat mitt älsklingsjobb, som gjorde så gott för andra dessutom, och så blev jag tvungen att sluta. Dom nya cheferna lyssnade inte på mej över huvud taget.

21. I januari 2021 började jag på Unga Station Vårberg. Återigen fick jag över 1 timmes restid till jobbet med flera byten. Jag välkomnades jättefin på nya jobbet och jag trivdes direkt med personalen, men där jobbade dom på helt annat sätt än man gjort på Söder och det fanns varken tjejgrupp eller grupper för unga föräldrar. Jag saknade Unga Station Söder så det värkte i mej. Så jag tänkte: ”Jag söker nytt jobb en sista gång, så att jag får jobba som familjeterapeut (med familjer) mina sista år i arbetslivet”. Så det gjorde jag.

22. Sedan den 1 november 2021 jobbar jag som familjebehandlare i Järfälla kommun. Kollegorna är underbara och jag älskar att jobba med familjer. Det här är och kommer att förbli min sista arbetsplats innan jag går i pension.

Så. Det var hela mitt arbetsliv i några blogginlägg.

#arbetsliv #erviluca #mammatillfyrakillar #fortsättning #tjugotvåarbetsplatser #familjeterapeut #socionom #läkarsekreterare #mångaarbetsplatser #arbetsplatser #stadsmissionen #ungastation #järfälla

Minnen från arbetsplatser forts (näst sista delen) /erviluca

Postat den

15. Arbetsplats nr. 15 i mitt liv var på Socialtjänsten i Österåker (Åkersberga). Där fick jag jobb som soc sekr på Barn- och familjeenheten. Det var ett av dom svåraste och mest stressiga arbeten jag haft. Att utreda barn/familjer inom Socialtjänsten och besluta om barns framtid. Det är ett otroligt viktigt och betydelsefullt arbete med stort ansvar. Jag anser inte att man ska få ett sådant jobb utan att KUNNA barns utveckling och utan erfarenhet. Jag hade båda, men jag vet folk som inte hade sådan erfarenhet och som jobbade med detta.

Vi tog alltså ibland beslut om att flytta på barn från deras föräldrar med tvång, för att föräldrarna var olämpliga. Och då handlade det inte om ”ostädat” eller ”för att jag inte tycker om dej”, utan om grundläggande viktiga fel som föräldrar gjorde (och som inte gick att rätta till i behandling/med stöd och/eller behandling). Det är ju givetvis inte socialsekreterare som fattar besluten utan det gör socialnämnden, men socialsekreteraren utreder och föreslår insatsen.

Jag var såååå stressad när jag arbetade där. Vi hade såååå många familjer som vi utredde och hade stödsamtal med. Fy faan vad stressig det var! Hjärtat rusade av stress och jag trodde jag skulle explodera, eller implodera till slut. Dessutom kom det hela tiden in nya orosanmälningar och högarna av ”saker att göra” växte.

Så beslutade man att det behövdes en 1:e socialsekreterare och att gruppen skulle delas i två delar, en Barngrupp och en Ungdomsgrupp.

Jag fick jobbet som 1:e socialsekreterare för Ungdomsgruppen.

16. 1:e soc sekr för Ungdomsgruppen. Det blev några jobbiga år. Tjänsten var ny och jag skulle leda mina f d kollegor i detta arbete. Cheferna över mej visste inte riktigt min roll, ej heller jag, så det var hej och hå alla dom tre år jag jobbade som 1:e soc sekr. Mycket stress och tjafsigt. Samtidigt gick jag utbildning för att bli familjeterapeut och när jag blev färdig, klev jag av tjänsten som 1:e soc sekr och blev…

17. ….Familjeterapeut på Socialtjänsten i Åkersberga. Det jobbet älskade jag! Nära hem också. Det var en hel del gnissel i arbetsgruppen och oklarheter och ”bakom-ryggen-snack”, tjafs och halabaloo. Själva jobbet med familjerna älskade jag, men mötena och allt däremellan var bara jobbigt och till slut gav jag upp. Tyckte att det tog för mycket kraft och ork.

18. Fick jobb som Familjeterapeut på Söderstöd som är en privat firma med familjeterapeuter som åker hem till familjer och terapiserar. Man fick en familj, via någon socialtjänst, och så åkte man hem till familjen och jobbade/samtalade. Det funkade bra. Det svåra var att ”ha jobbet i bilen” och att jobba ensam hemma i familjer. Jag saknade ”mellansnacket” och kollegorna, som jag träffade ganska sällan. Jag blev också rätt trött på att köra bil hit och dit. Och att hitta!

19. Så blev en tjänst som skolkurator ledig i Åkersberga, på en grundskola, åk 0-9, som höll på att byggas om. Jag sökte och fick tjänsten och satt sedan i borrljud och damm det första halvåret, men jag älskade att träffa eleverna, ha grupper, träffa enskilda elever, träffa klasser, reda ut bråk och vad det nu var som jag fick göra. Det som var jobbigt (även här) var allt tjafs och bråk mellan chefer (rektorn och hans undersåtar). Det var trassligt och grötigt och rörigt rakt igenom. Rektorn slutade, biträdande rektor slutade, andra slutade och det var mycket skitsnack hit och dit. I väntan på ny rektor klev en pensionerad rektor in och det blev hur bra som helst och jag kunde landa lite i att det blev lite lugnt omkring mej.

Så byggdes skolan färdigt och det tycktes som om det blev riktigt BRA. Den förra rektorn hade inte tyckt att skolkuratorn eller syokonsulenten skulle behöva egna rum i nya byggnaden, utan vi skulle sitta lite här och där (vilket givetvis inte fungerar i praktiken), så jag gick på rum-jakt i den nya skolan, hittade ett rum och paxade det och inredde det. Mitt i skolan. Jättebra. Syon gjorde likadant ivrigt påhejad av mej.

Så fick vi en ny rektor, ny bitr rektor/studierektor eller vad det nu hette. Jag har inga ord för hur denna rektor styrde och ställde och hur hon betedde sej. Om jag beskriver det här blir jag väl stämd för förtal. Den sista tiden stod jag mest i personalköket och grät av ilska, sorg och frustration. Jag slutade m a o.

Sista delen av mitt arbetsliv kommer i nästa blogginlägg.

#arbetsliv #erviluca #mammatillfyrakillar #fortsättning #tjugotvåarbetsplatser #familjeterapeut #socionom #läkarsekreterare #mångaarbetsplatser #arbetsplatser #stadsmissionen #ungastation #järfälla


Åldersgrejer /erviluca

Postat den

Negativa och positiva åldersgrejer

Det jag INTE gillar är:

  • irriterande hakstrån som dyker upp från ingenstans men som än så länge endast är tre stycken, men sååå jävla envisa och irriterande och som jag givetvis rycker ut så fort dom visar sina fula små trynen (om nu hakhårstrån har trynen?)
  • åldersfläckarna på händerna och lite här och där
  • artros i alla leder som gör att jag känner mej svagare när jag är ute och går med hundarna och har blivit rädd för att ramla och jag kan inte längre kan ”hoppa från sten till sten” som jag gjorde förr, i skogen
  • synen försämras gradvis och jag måste ta av och på glasögon hela tiden (eller leta efter glasögon…)
  • rynkor
  • att jag hör lite sämre
  • torra slemhinnor KAN man få, men det har inte jag fått (än – TA I TRÄ!)
  • att bli gråhårig (men jag har inte blivit det, än – TA I TRÄ!).
  • svettningar (vallningar)
  • att man inte ens kan titta på en bulle så går man upp i vikt
  • att man går upp i vikt no matter what

Säkert kan andra 40-50-60-plusare fylla på listan över krämpor och grejer som händer med kroppen och kanske själen…?

Det jag dock faktiskt GILLAR är:

  • att jag känner mej tryggare i mej själv
  • att jag inte längre orkar bry mej vad andra människor tycker och tänker i mångt och mycket
  • att jag inte längre orkar vara blyg i olika sammanhang, utan jag bara är jag rakt upp och ner
  • att jag har mycket erfarenhet
  • att jag ”have been there – done that”
  • att jag inte går igång på en massa småsaker som jag tyckte var jätteviktiga när jag var ung
  • att jag njuter av sex (när jag har möjlighet att ha det… ha ha ha!) mycket mer, eftersom jag efter 50 har haft mina bästa sexuella år
  • känner inte att jag måste ”hänga med” eller ”gå ut” och göra en massa saker utan mår bra av att vara soffpotatis och ”bara vara hemma”.

Säkert kan andra 40-50-60-plusare fylla på listan över bra och roliga saker och grejer som händer med kroppen och själen…?

________________________________________________________________________________________________________

PS. När jag googlar ”Ålderstecken” på bilder, så kommer det upp ”en miljoooon” bilder på KVINNOR och bekymren med ålderstecken och hur man kan förändra, operera, använda salvor och grejer för att förhindra detta. INGA bilder på män! INGA! Och inga förslag på hur MÄN ska förhindra att se gamla ut….

Eeeeh?!? Män får alltså åldras helt ifred och vi kvinnor ska kämpa som idioter för att se unga ut?? Eeeeeh?? DS.

________________________________________________________________________________________________________

#ålder #åldersnoja #ålderstecken #kvinnorfårintebligamla #mänfårbligamla #gammal #närärmangammal #sextioplus #femtioplus #fyrtioplus #fyrtio #femtio #sextio #sjuttio #närblirmangammal #gråhårig #grå #hårstrån #hakstrån #sex #njutaavsexefterfemtio #klimakteriet

Åldersnoja /erviluca

Postat den

Fram till och med att jag var 40 år gammal var jag nöjd med min ålder och tyckte att jag liksom passade i min ålder. Jag kunde stå upp för den: ”Jag är 15 år/26 år/37 år and I am proud of it!”, MEN när jag fyllde 40 år vaknade en åldersnoja i kubik.

Kubik-åldersnojan startade faktiskt strax innan 40 års ålder och höll i sej….länge! Lääääänge! Löjligt länge.

Och ärligt talat tycker jag – 12 år senare – att det är otroooligt löjligt med åldersnoja när man endast är 40 år….40 år är ju rena rama ungdomen!

Jag tyckte och tycker inte att jag passade i att ha åldern 40 år, 46 år eller 50 år. Inte ens 55 år tyckte jag var bra: ”Fy faan, vad jag inte ÄR 57 år. Näe, jag går inte med på det.” Jag ville efter 40 års ålder ljuga om min ålder (men jag gjorde det inte), alternativt inte säga hur gammal jag var. Vet: Löjligt!

Av och till har det känts som om jag liksom vägrat: Jag vägrar vara över 40 år.

Men så tänker jag: Vad är alternativet?

Eeeeeeh….?

När jag frågar mej det så blir jag liksom…. lite mindre vägrande. För ETT alternativ är ju att vara död. Och det är ju inte det jag vill.

Jag vill bara stoppa tiden.

Eeeeeh, men det vill jag ju inte heller.

Jag vill inte heller desperat operera bort rynkor, lyfta skinnet eller stoppa in silikon lite här och där för att radera åldern i utseendet.

Och vill jag egentligen stoppa tiden?

Vad var det som var bra när jag var 37 egentligen? Eller 27?

Var det blickarna från männen? Att vara ett sexuellt objekt? Bli uppvaktad? Blev jag uppvaktad? Är det stressen med lämningar och hämtningar på förskolor och skolor jag vill tillbaka till? Eller oron över framtiden och vad det ska bli av både mig och alla söner? Är det huvudvärken och migränen som var kronisk på den tiden jag längtar tillbaka till? Eller är det diskussionerna kring vem som skulle vab:a som var så ljuvlig? Eller känslan av att inte hinna med någonting, trots att man gör tusen saker samtidigt, som jag längtar tillbaka till?

Eeeeeh, jag kanske är rätt nöjd med att vara 60+ ändå…när jag tänker efter.

#åldersnoja #äldre #äldreänvemdå #femtioplus #fyrtioplus #sextioplus #femtio #fyrtio #sextio #stoppatiden #längtatillbakatillvaddå #tiden #tidengårfort


Ensamhet och mobbing /erviluca

Postat den

12-åriga Drayke tog sitt eget liv (expressen.se)

För flera år sedan träffade jag en flicka som gick i högstadiet och som hade ett så kallat självskadebeteende. Det vuxna gjorde då var att försöka förhindra att hon hade tillgång till knivar, rakblad och vassa föremål. Visserligen kan ett barn kanske inte skära sig själv när hen inte har några vassa föremål, men hen kan skada sig på andra sätt, om det är det barnet har behov av.

Det man bör fråga sig är ”VARFÖR skär sig en flicka (eller pojke)?”. Dom unga jag träffat som haft självskadebeteende har berättat att det gjort så ONT i själen/inuti att de velat flytta smärtan till en fysisk smärta, så det viktiga är att ta reda på vad det är som gör ONT i själen. Vad anledningen är.

Den här flickan var alltid ensam, i alla sammanhang. I matsalen, på rasterna, i klassrummet. När någon lärare kom sig för att fråga så sa hon. ”Jag vill va ensam…”. Ofta hade hon hörlurar i öronen för att visa att hon var upptagen.

När jag började prata med henne och bland annat pratade om att vara ensam, känna sig ensam och hur svårt och jobbigt det är, berättade hon att hon sa till ”folk” att hon VILLE vara ensam, för vad är alternativet? Hon sa att om hon skulle berätta att hon kände sig ensam och inget hellre ville än att höra till, så skulle hon få råd om att ”…börja prata med någon” eller ”…prata med Lisa, hon är lätt att prata med…” och en massa andra goda och hurtiga råd.

”Dom fattar inte!” sa hon. ”Jag har varit ensam i skolan så länge. Jag är liksom Tjejen-som-alltid-är-ensam och som ingen pratar med. Och OM någon pratat med mej, blir jag alldeles nervös och vet inte hur jag ska svara. Hur ändrar man på det? Det är liksom för sent och alla har redan sina bestämda kompisar, plus att jag inte ens vet hur man är en kompis. Jag vågar inte. Tänk om jag inte duger…

…och det är såååå skämmigt att vara en person som ingen liksom vill ha eller vara med. Det här skulle jag inte våga berätta för någon, för det är som om folk bara ger en en massa råd som man inte vill ha, då.”

Just hon var inte direkt mobbad. Hon var ”bara” utanför allt. En som knappt syntes och ingen la märke till. En som alltid alltid var ensam och som ingen någonsin valde, vid grupparbeten eller på idrotten eller i andra sammanhang när det skulle väljas. Hon visste det. Hon brydde sig inte längre. Sa hon. Hon orkade inte ens längre känna efter hur det kändes att vara helt ensam bland en massa andra människor.

När vuxna frågade om hon hade kompisar, svarade hon antingen ”Ja…”, eller så sa hon att ”Jag tycker om att vara ensam…”, men innerst inne längtade hon vansinnigt efter att få höra till och ha kompisar.

Hon älskade djur. Hon hade en hund hemma, som hon älskade och ville bli veterinär eller djurskötare eller ”något med djur” när hon blev stor, sa hon. För djur valde inte bort. ”Med djur är man inte ensam.”

Jag frågade henne om hon ville träffa mina två hundar. Det ville hon. ”Jättegärna!”. Hon började gå ut med mina hundar ibland, tog en kort promenad runt skolan på lunchen med dem. Så berättade jag för henne att jag visste en annan tjej som också älskade hundar och som också skulle vilja gå promenad med mina hundar. Jag frågade om hon kunde presentera mina hundar för den andra tjejen och om de kunde gå en promenad ihop så att den andra tjejen fick lära känna mina hundar. Det gjorde hon gärna.

Jag visste att den andra tjejen också var väldigt ensam och att hon och jag hade också pratat om hundar och hon ville ha en egen hund, men fick ingen för ”mamma är allergisk”. Jag tänkte (givetvis) att de här tjejerna skulle kunna bli kompisar, dom var lite lika och jag trodde de skulle matcha.

Efter första promenaden ihop kom dom till mig igen och frågade om dom fick gå ut tillsammans med hundarna igen. Så bokade dom en dag och tid då dom skulle träffas. Sedan kom dom återigen och ville gå ut med hundarna och jag såg hur båda tjejerna började lysa. Inifrån.

En tid senare dök den första tjejen upp igen, tittade in hos mig och sa: ”Jag har en kompis. Jag och XX har blivit kompisar. Vi träffas varje lunchrast och äter ihop.” Ögonen hade börjat glittra.

Det jag vill tala om är att VI VUXNA måste HJÄLPA barn, som är mobbade/ensamma/går undan etc, med att hitta kompisar/sammanhang/stoppa mobbingen, rent praktiskt. Handgripligt. Och vuxna behöver också inse att många inte berättar att dom är mobbade eller ensamma eller både ock, för att det är så jobbigt/pinsamt/svårt/läskigt. Inte ens när man frågar.

När vi förstår/ser att någon är mobbad MÅSTE vi kliva in och peka med hela handen. Hela armen kanske till och med. Vi måste vara TYDLIGA och vi måste AGERA. Hellre göra något än inget och hellre göra lite fel än inget. Man måste inte alltid följa en plan eller låta den som är utbildad på det göra det. Man KAN göra själv. Något. Direkt.

Det är som att vi nuförtiden tror att det finns Någon som är Utbildad för alla situationer. Ibland räcker det att man BRYR SEJ OM. Och AGERAR. Ibland räcker det med att vara medmänniska. Och SE. Och LYSSNA.

DU kan göra NÅGOT.

Puss eller kram? Ett minne från förr. /erviluca

Postat den

Mamma berättar för mej att hon träffade en gammal klasskompis till mej, från lågstadiet, som numera är distriktssköterska (sjuksköterska) och hon hälsade till mej via mamma.

Min ex klasskompis berättade att hon hade ett minne av att ha varit på min födelsedagsfest där min mamma spelat piano och vi hade lekt ”hela havet stormar”. Jag minns ingenting från detta, vilket får mej att börja minnas Andra Saker….

…och (återigen) fundera på vårt minne.

Minnet är ju lite lurigt och sätter ihop olika upplevelser och tankar och gör till ett minne. Så det du minns är aldrig Sanningen, utan mer ett ihop-plock av minnen och annat gott och blandat.

Med det sagt; När man berättar och funderar på ett minne, så är det ju det som sitter i minnet. Och nu ska jag berätta ett:

Jag och en tjejkompis var ihop med varsin kille och vi gick i mellanstadiet. Att vara ihop på den tiden betydde att man hade frågat ”pol” (ja, så kallade vi det. Numera tror jag det heter ”chans”) – oftast genom att skriva en lapp till killen där det stod: ”Får jag pol med dej?”. Och fick man då ett ”ja”, så var man ihop. Jag skrev också oftast två rutor på lappen där den ena rutan var för JA och den andra för NEJ. Praktiskt. Han hade bara att kryssa i ena rutan. Sen var det var inte så att man träffades eller nåt – man liksom bara visste att ”han gillar mej och jag gillar honom – vi är ihop”.

Det var vinter och jag tror jag och min kompis ville avancera lite i våra ”förhållanden”, eller nåt…. Så vi stämde träff med våra killar nedanför vattentornet. Det var mycket planerande och fnitter innan dom kom och dom var säkert lika nervösa som vi var. Jag och min tjejkompis hade bestämt att vi skulle gå en promenad och våga hålla våra killar i handen. Det var sååååå nervöst! Så fnittrande och nervöst sa vi att vi ville gå en promenad med dom. ”Ooookey…”, sa dom, också nervösa. Vi tog varsin kille i handen och började gå.

HerreGud! Hjärtat slog och det var nästan så jag hade glömt hur man går. SÅ nervöst var det att gå och hålla killen jag gillade, och var ihop med, i handen! Vi gick en stund, nervöst fnittrande, men försökte vara seriösa och gå hand-i-hand allvarligt, men det var svårt. Plötsligt sa den ena kille att han ville snacka lite med den andra killen, så vi släppte våra killar och dom gick iväg en bit, in i skogen. Så kom dom tillbaka och fnittrande och knuffande på varandra sa dom: ”Vi vill pussa er.”

HerreGud (igen)! Jag höll på att dö. Jag var inte alls mogen för någon puss. Det var skitläskigt och jag kände att ”Nej, då går jag hem”. Jag tog tag i min kompis och sa att vi skulle prata med varandra, och så drog jag iväg henne. Vi pulsade i snön en bit in i skogen och började diskutera: ”Jag vill INTE pussas” sa jag. ”Inte jag heller” sa hon. ”Hur ska vi göra då? Ska vi göra slut?” Vi funderade och jag minns att jag var nervös och orolig och ångrade nästan att vi dragit iväg killarna på en ”hålla-handen-promenad”.

”Jag vet! Vi skriver i snön att vi (bara) vill ha kram,” kom någon utav oss på. Vi skrev ”kram” i snön och så gick vi till killarna, som fick veta att vi skrivit i snön vad vi ville göra. Killarna gick dit, läste och började sen ropa ”Nääää! Kram??”, fånade sej, skrattade och började kasta snö på varandra och oss och jag har för mej att det till slut varken blev kram eller puss av det hela – bara ett enda snökrig. Och jag var lättad. Troligen dom också. Jag tror varken killarna eller vi var beredda att avancera i våra förhållanden.

Och jag har för mej att jag gjorde slut med min kille i skolan dagen därpå, eftersom jag tyckte förslaget puss var lite för läskigt.

Huvva!

———————————————————————————————-

#playing #lekaisnön #snö #snölek #minne #minnenfrånförr #minnen #frågachans #bliihop #ungkärlek #kram #kramas #puss #pussas #ervilucah #sala #minnenfrånsala #vattentornet #vattentorn #grönagången #vinter #lappar #skrivalapp #kärlek


Att dela på ansvaret och sånt /erviluca

Postat den

att dela 1

Jag ville dela bördan/ansvaret/kärleken/livet – allt!

Jag orkade, och ville inte, göra allt själv. Bära alla bördor själv. Ta allt ansvar själv. Stå ensam i blåst och stormar och inte ducka för hagel och regn. Jag ville dela skiten, eländet, lyckan och kärleken!

D E L A ! !

Om man delar ansvaret är det lättare att bära. Om man INTE delar blir det mer än dubbelt så tungt eftersom ilskan och besvikelsen över att ens partner smiter undan/inte fattar/skiter i det också tar en massa energi.

jämställdhet 1

-”Jag vill DELA ansvaret!” sa jag till man 1. Jag till och med skrek det, för jag fick för mej att han hörde lite dåligt…

Han brydde sej inte. Ryckte på axlarna och gick iväg till någon rolig fest. Jag lämnade honom till slut. Hellre ensam än bära både man och barn och hem, själv. Liksom.

-”Jag vill DELA livet/ansvaret med dej!” sa/skrek/tjatade jag till man 2.

Men han kunde/ville inte. Han sa, efteråt, att det liksom inte gick att dela ansvaret när jag var med – att han liksom ”blev som ett barn” när jag var i närheten – ”sådär lite trotsig och barnslig”. Jo tack, jag märkte det.

jämlikhet 1

Så det gick inte. Jag är hellre ensam än bär både man och barn och hem, själv. Med man 2 fick jag dessutom bära en stor del av ekonomin själv, och när jag inte klarade det, blev han arg. Jäklar vilka utbrott han kunde få. Över ingenting ibland – bara för att han var på dåligt humör.

Suck!

Men det som är sorgligt är att jag trodde att man kunde leva jämlikt och att jag skulle göra det – att det liksom var självklart efter 70-talets revolt då kvinnorna slogs för jämlikhet och dagis och allt. Jag trodde verkligen det. Så jag lärde mej inte laga mat eller passa upp på en man. Jag tänkte att ”vi får väl lära oss ihop”. Dela på det liksom.

jämlikhet 3

Sen kom besvikelsen över att det inte funkade i praktiken – att jämlikheten inte gick att genomföra eftersom det var jag som väntade och födde våra barn och var hemma med dom. Jodå, man 2 var också föräldraledig, men om jag var hemma 1,5 år så var han hemma 6 månader. Bra nog, tyckte många. Och andra tyckte han var ”duktig” som både ville och kunde laga mat, vilket han gjorde på helgerna, och att han la in sill fick tanterna på jobbet att tindra med ögonen.

På vardagarna hann han inte laga mat. Då åkte han tidigt och kom hem sent så jag var tvungen att göra allt: Väcka barn, klä barn, tjata på barn, göra frukost, eventuellt mata och skjutsade till förskola eller skola (på cykel), stressade till jobbet, jobbade och åkte sen till förskola/skola (periodvis flera olika) och hämtade tre trötta söner, som slogs i cykelvagnen, handlade eventuellt, om jag orkade, med tre trötta killar som körde racer med kundvagnarna på affären eller blev osams om något, åkte hem och lagade mat och så åt vi – ofta under gräl – eftersom något barn trilskades och mannen blev ”galen”. Sen diskade faktiskt han. Hallelujah!

mammig

Vi turades om att lägga sönerna, som dock grät när pappan skulle lägga dom: ”Jag vill att mamma skaaaa…”. Det är ett blogginlägg för sej (eller kanske en hel bok). Så det lämnar jag därhän. Just nu, och kanske forever.

Skitsamma. Det är över och det blev bra människor av alla söner och det är väl det som är viktigast. Eller? Är syftet att man ska överleva mentalt själv också?

Nu har i alla fall den sista lämnat boet.

Mamma och barn

Det jag förundras över när jag jobbat med unga mammor och pappor och deras små barn, är att det fortfarande är så ojämlikt. Att tjejerna oftast lagar mat, är hemma med barnen, fastnar i det där ”göra-allt-hemma-och-ta-allt-vardagsansvar” medan killarna försvinner. Ofta ut, till kompisar eller till dom viktiga intressena och förstår inte varför tjejen vill att dom ska vara hemma och bara ”sitta där och glo på en baby som bara ammar och sover”.

föräldrarmöte

För att inte tala om alla föräldramöten, komma ihåg gympapåsar och matsäckar och allt annat som är kring barnen, tandläkarbesök, läkarbesök, komma ihåg födelsedagar, allt allt allt som ingår i Företaget Familjen.

Detta råkade falla på….mej! Det susade i huvudet ibland av allt jag skulle hålla reda på och komma ihåg. Icke att förglömma att jag då samtidigt jobbade som socialsekreterare (på Barn- och familjeenhet, dvs med att utreda hur barn har det, med alla viktiga beslut man behöver ta) med allt vad det innebär att hålla reda på.

släktträd 2

Jag bestämde mej för att jag i alla fall inte skulle hålla reda på min mans alla släktingars födelsedagar och/eller hålla i all kontakt med dom, som kvinnor gjort i alla tider. Jag skulle hålla reda på min sida av släkten och han fick hålla reda på sin. Hur det blev? Jo, hans sida glömdes bort, vilket gjorde dom besvikna och missnöjda med….dalaaaa: MEJ! Och det var ingen uppdatering av den sidan släkten så hela släktsystemet omkring oss blev liksom ”halt”. Det led dom, och jag, av, men givetvis inte Han.

Så hur man än försöker har man rumpan bak.

En tomhet i hjärtat /erviluca

Postat den

Äldste sonen föddes 1983. Jag var singelmamma från det att han var 4 månader gammal – från 1984 till 1994. 10 år. Singel. Ensamstående mamma.

Visserligen träffade jag en man här och en man där, lite förälskelser och lite ”gott och blandat”….

….eller kanske mest bara ”blandat”, eller nåt, men singelmamma var jag alla dessa år.

Det blev många fruktade helger som jag inte såg fram emot, i ensamhetens tecken. Med en Evig Längtan efter Tvåsamhet, efter att få älska, vara nära, Betyda Något för Någon Speciell, vara Utvald, vara älskad, ömhet, närhet, omtanke.

Ha någon som vill veta ”var jag köpt min tröja”.

Lite så.

Efter 10 år dök han upp. 10 år!

Och när han väl dök upp gick det undan. Hej och hå, vad det gick undan! Eller som han sa: ”Varför VÄNTA när det känns så RÄTT?” så vi förlovade oss inom 2 månader och blev gravida i samma veva. Sen kom barn efter barn. Och mitt däri någonstans gifte vi oss också.

Allt gick i 180 knutar, och rätt in i väggen körde vi. TJONG, bah!

Tio år tillsammans klarade  vi.

Vi skilde oss 2005, när Minsting var knappt 6 år.

”Att vara singel är HUNDRA gånger så tungt och ensamt mot att vara TILLSAMMANS!” sa någon någon gång. ”ALLT blir enklare när man är två. Dessutom hör man till.”

Man HÖR TILL.

Som singel hör man inte till.

singel mamma 10

Vissa dagar var/är det enklare än andra, och ibland var/är det till och med skönt. Men inte är det eftersträvansvärt, precis. I och för sej lever jag hellre ensam än i en skitrelation – och så är det ju fortfarande – men varför ska det vara så svårt att hitta rätt?

Inte för att jag letar (längre). Men ändå.

Vid skilsmässan bestämde jag mej för att skaffa en hund istället. Göra mej mer Upptagen och mer älskad av någon som behöver mej JÄMT. Och som jag längtar efter, och älskar. En som älskar mej förbehållslöst, för det gör dom verkligen. En sån som vill att man ska gå långa promenader i skogen med den. En sån.

En sån som man kan ligga nära och gosa med framför TV:n och som låter mej bestämma kanal och film. En sån.

matilda-2

Efter skilsmässan har det kommit och gått hundar i mängder; Flisa, Milton, Beppe, Bosse, Sally, Fiona, Cecy, Matilda och Elsa. Några har dött av sjukdom eller ålder och några har flyttat vidare till andra familjer. På sista tiden har det också flyttat in några katter… bara för att.

Kanske fyller inte en hund (eller en katt) tomheten i hjärtat, men den kanske fyller något slags behov i alla fall. Och oj vad jag älskar dom! OCH mina barn.

Jag, som från början absolut inte ville leva ensam, utan ville verkligen DELA mitt liv med någon härlig man (och en massa barn) for ever and ever, har levt längre som singel (-mamma) än tillsammans med någon. Men hellre ta hand om allt själv, än att dela livet med någon som inte delar. 

Livet är rätt oförutsägbart – i alla fall för vissa.