RSS Flöde

Månadsarkiv: mars 2022

Vad skulle DU göra? /erviluca

Postat den

Vad skulle DU göra, och hur skulle du känna, om du kom till ett möte (på till exempel en skola, i jobbet), när du engagerat ”halva skolan” i att leta efter VAR mötet är och med vilka, och folk springer runt och letar efter rätt person att fråga, när du tittar i almanackan och inser att du kommit 1,5 timme för tidigt, eftersom det var kl. 11.00 och inte 9.30?

Det kanske aldrig har hänt dej, men….

….och sen när hon som bjöd in dej till mötet dyker upp och säger ”Heeej!” och du känner inte igen henne, för du har bara träffat henne en gång förut, och så säger hon kanske ”Oj, sa jag klockan 9.30 till dej?!?”….

….och tar sej för munnen och du gissar att hon (också) är lite hej och hå och har lite mycket att göra och därför glömmer saker och blandar ihop saker och det blir lite fel då och då och har inget emot att ta på sej ”skulden”…..

Erkänner du då att DU kom för tidigt för att du såg fel i almanackan, eller kanske inte ens tittade i almanackan innan du gick, utan det var i ditt MINNE det var klockan 9.30…

Fast det är ju bättre att komma för tidigt än för sent ändå.

Och en gång körde jag en son en dag för sent till ett kalas (som han var bjuden på) och DET kändes INTE bra….

…och en annan gång kom jag för sent till ett flyg…

…för att inte tala om när jag kom någon timme för sent till en Gotlandsbåt, när vi skulle åka hem, sent på kvällen….

….och jag blev förtvivlad och gräääät över min egen oförmåga, vilket gjorde att sönerna, som givetvis också var ledsna och arga egentligen, kom av sej och tröstade mej (!)…

…och vi fick sova i bilen på parkeringen hela natten.

Men det gick det med. Och kanske blev dom en erfarenhet rikare.

Men jag fortsätter röra ihop tider och komma för sent eller för tidigt, men rätt ofta i tid också faktiskt.

Och jag har ändå levt några år och klarat det. Även om jag fått höra etttusennittiosju gånger att såna som kommer för sent – inte passar tiden – är nonchalanta, dumma i huvet, korkade, självupptagna, egoistiska och slarviga.

…medan jag ändå tycker att jag är rätt bra….

….på många sätt:

Rätt smart (på vissa sätt)

Rätt klok (ibland iallafall)

Rätt snäll (väldigt ofta)

Empatisk (jämt!)

Inkännande (jämt)

…och bra på att lyssna.

Men jag är INTE bra på något som har med siffror att göra.

Kroppsreaktioner… /erviluca

Postat den

Jag blir fascinerad av KROPPENS reaktioner på händelser.

Nyss fick jag ett sånt mess och jag kände direkt i KROPPEN att den ”gick igång” med frustration, ilska, förvåning och en massa KÄNSLOR som härjade runt. Inuti. Jag hade lust att säga ”STOOOPPP! Vad gör du??” till kroppen. ”SLUTA!” Jag måste väl hinna TÄNKA först innan du reagerar. Liksom. Jag hann inte med med hjärnan.

”Tänk om jag inte VILL reagera så”, sa jag till kroppen. ”Tänk om messet är helt okey för mej, va?! VA?! VA!?”.

Men kroppen bah: ”NU blev du arg och förvånad och sur! NU har du lust att skrika rätt ut! NU ska du SLÅ nån!!”

”Nej, jag reagerar med stoiskt lugn”, sa jag tillbaka till kroppen. ”Jag tänker igenom det här i lugn och ro och fattar beslutet att jag INTE reagerar som en galning.”

Nu är kroppen sur.

Men hjärnan är nöjd och stolt, men lite irriterad på kroppen som REAGERADE så överdrivet. Hjärnan vill ha kontroll på kroppen. Hjärnan vill bestämma.

Eller i alla fall samarbeta.

När man gömmer sorgen…/erviluca

Postat den

Förtränger den. Låtsas inte om den. Trycker ner den. Stänger om den.

Eller när man gömmer undan alla känslor som inte får finnas, eftersom man lärt sej (tidigt i livet) att det inte är någon ide, att man inte får, att det är fult eller fegt eller fel att känna och reagera och agera.

Eller så orkar man inte känna dom jobbiga känslorna om och om igen, så man stänger av, bygger murar inuti. Att gråta hjälper inte, man har givit upp hoppet om förändring, att någon ska förstå och lyssna, att något ska ändras.

Man gömmer rädsla och sorg bakom ilska och frustration eller kyla.

Stänger av.

Att som barn höra och se sina föräldrar dricka sej tokiga, tumla om, ramla runt tillsammans med andra som är lika fulla och galna eller ensamma.

Eller att höra sin pappa slå sin mamma – höra dunsar, stön, skrik, slag och inte veta om mamma överlever den här gången också, och inte förstå varför pappa slår. ”Han har ju sagt att man inte får slåss.”

Eller att förstå/inse att pappa eller mamma är kriminell eller drogmissbrukare. Höra att allt är skit och poliser är idioter, att intalas att samhället suger och man kan inte lita på någon människa alls.

Eller att som barn få höra att man inte duger, att man är ful, korkad, dum i huvet, inte fattar. Att få höra att man är svag, usel, tjock, fel och aldrig borde ha fötts, att man är i vägen och kostar pengar och är jobbig och fel.

Att vara utsatt för sexuella övergrepp på ett eller annat sätt – fysiskt eller psykiskt (titta på porrfilm med någon vuxen – utsättas för det), höra att man är sexig och läcker, att någon är ”sugen på dej” trots att du själv är ett barn som bara känner äckel över allt sånt. Eller som ung kille få höra att man borde ”dra över tjejen” eller ”kolla vilken sexig brud!” och tycka det är jobbigt och konstigt.

Allt det här (och mycket mer)….

….skapar stress, oro och rädsla hos barn.

Och dom flesta barn älskar sina föräldrar mest av allt (och är lojala) ändå. ”Ja, hon är bråkig och dum och slåss och super och…och…och….men det är den enda mamman/pappan jag har, och jag älskar dom.”

Barn reagerar olika;

En del stänger av, låtsas inte om det, kliver in i låtsasvärldar, flyr inåt.

Andra barn hör och ser, ber föräldrarna sluta eller blir förälder till sin förälder och tar hand om en full och oredig, spyende pappa eller plåstrar om en trasig mamma, föräldrar som ramlat och slagit sej, gråter, barnet som lyssnar på när dom pratar smörja, tjatar och svamlar runt i gåtor, ljuger och beter sej knasigt. Att som barn skämmas över sin förälder.

Ytterligare andra barn blir förbannade, hatar allt och alla, vill slåss, behöver få ur sej stressen och frustrationen. Slår i väggar, sparkar på papperskorgar, skriker fula ord rätt ut eller till någon lärare eller någon ute på stan. Passar på att få ur sej sin frustration mot någon som verkar sur eller irriterad, provocerar för att ”få tillåtelse” att slåss och skrika.

Barn är OLIKA även när det gäller hur dom reagerar på stress, press och utsatthet. Därför är det viktigt att inte tro att bara för att Pelle mår bra och går Naturprogrammet på gymnasiet och har A i alla ämnen betyder det inte att hans lillebror Kalle ljuger när han säger att hans pappa slår hans mamma och har alltid gjort.

Och när Ella skär sej, är deprimerad och säger att hennes styvpappa snuskat sej med henne, betyder det inte att hon ljuger bara för att hennes syster Estrid mår bra, har bra betyg och en massa kompisar.

Barn i samma familj reagerar olika på det som händer i familjen. Dom tar ofta olika roller. Något barn blir ofta ”symtombärare” för familjens problem.

Titta på dej själv. Du är nu vuxen. Är du som din bror/syster? Reagerade du på samma sätt som dina syskon när du växte upp? Tycker och tänker ni lika om era föräldrar och hur dom var? Har ni precis lika eller olika bilder av vad som hände under uppväxten? Mår ni alla bra som vuxna eller mår ni på olika sätt?

Den som blev narkoman/drogmissbrukare…får den skylla sej själv? VALDE den verkligen det? RÅKADE hen bara ”hamna snett” eller var det något hen flydde ifrån? Varför blev Gustav uteliggare och varför blev Lennart pundare? Varför blev Levis kriminell? Föddes dom så eller kunde man se tidigt att ”här kommer det att gå snett” pga utsatthet/dåligt föräldraskap/missbrukande föräldrar etc?

Jag, som jobbat med småbarn på olika sätt, menar att man märker TIDIGT när det TROLIGEN kommer att gå snett så småningom pga föräldrarnas beteende och barnens (re-) agerande på det. Men man kan inte säga det till föräldrarna för då blir dom arga/defensiva. Oftast är dom är redan (lite?) tokiga och dom är på väg åt fel håll och har varit i flera år, och kan inte bättre. Både i relation till hur dom är föräldrar, men kanske också i hur dom lever. Det gäller bara att hålla tummarna och hålla för ögon och öron och hoppas att det blir bra ändå, TROTS att barnet har det som det har det.

Man kanske inte direkt genetiskt ärver kriminalitet och drogmissbruk, utanförskap etc MEN frågan är om man inte lärs in i det, får för lite av det man behöver som barn, blir inte sedd och lyssnad på och ”barn gör inte som man säger – dom gör som man gör” och har man en alkoholiserad mamma och/eller en psykiskt sjuk pappa så är risken stor att man blir drogmissbrukare och/eller psykiskt sjuk själv eller träffar en drogmissbrukande eller psykiskt sjuk partner.

Gör man det INTE så har man fått kämpa extra mycket för att undvika det, ELLER så har man förmågan att ta till sej av det goda i livet ÄNDÅ och är ett s k maskrosbarn. Grattis!

Ni som vuxit upp i elände och ändå klarat er: Ni är tamejfaan allihop värda en stor guldmedalj! Ni har troligen brutit generationer av elände och skapat en ny och renare länk i livskedjan och räddat nästa generation! Bra jobbat!

Ni andra: Kämpa på!

#alkoholism #maskrosbarn #räddabarnen #våldinärarelation #frånkvinnatillkvinna #familjer #familjen #slå #sexuellaövergrepp #pedofili #incest #attgömmasorgen #attgömmagråten #gråta #aggressioner #kriminalitet #våldfödervåld #barngörintesommansägerdomgörsommangör #förälder #attvaraförälder #görasittbästa #vadärdittbästa #barnärlojala #allabordeintefåbarn

I väntan på att kriget slutar /erviluca

Postat den

Man KAN ju tycka att politiker (och alla andra människor också för den delen) borde lära av sina misstag. Men icke sa Nicke.

Att låta flyktingar vänta i hallen och aldrig egentligen på riktigt få komma in (i Sverige) är ju inte bra. Människor mår inte bra av att stå och stampa, vilja komma in och inte få det.

Det gör ont i både själ och kropp att stå i hallen år ut och år in. Att inte bli insläppt att inte få vara med. Att inte få börja (om) sitt liv. Att vara Utanför. Fast ändå inne.

En del i förra omgången flyktingar fick inte ens komma in i hallen!

Vi VET att människor far illa av att vänta, att inte veta, att stå på samma fläck och inte kunna göra något, att inte kunna ta tag i sina liv….

Vi VET det.

Och då säger Utbildningsminister Anna Ekström att ”Näe, flyktingarna från Ukraina ska inte få lära sej svenska.” Varför? Jo för att ”...vi vet ju inte hur länge kriget i Ukraina kommer att pågå.

Eeeeeh, va?!? VET vi inte?? Vad förvånad jag blir! För det vanligaste är ju att någon startar ett krig och sedan säger: ”Det här kriget kommer att avslutas den 13 oktober 2023 kl. 11.35, så ni VET.”

ELLER???

HerreGud! Nu ska människor få stå och stampa i den svenska ”hallen” IGEN!!

Där ska dom bli deprimerade, förslöade, nedstämda, känna att livet stannat upp, bara längta hem tillbaka till det land som nu bombas sönder av en psykopat och hans gelikar.

Medan deras barn går i svenska skolor, stannar föräldrarna hemma och väntar.

Låt nu alla Ukrainare få komma in i Sverige, gå i skolan och lära sej svenska. Låt dom lära sej hur det fungerar i vårt land och låt ”dom” få möjlighet att bli ”vi” och ”oss”, om dom vill.

Låt dom själva få välja om dom sedan ska stanna kvar eller återvända till Ukraina när kriget är slut. Dom flesta människor som själva inte valt att lämna sitt land, vill återvända. Det är tryggt att bo i sitt ursprungsland om man har det bra, och det är jobbigt att tvingas lära sej nytt kring allt allt, så chansen att man vill flytta tillbaka är stor, om nu det är viktigt.

Om JAG tvingades fly till ett annat land, skulle jag då inte vilja stå i hallen och se livet pågå där ”inne” dit jag inte hade tillgång. Och jag skulle inte vilja att livet stannade ”i väntan på att kriget slutar”.

Skulle du?

—————————————–

#politiker #utbildningsminister #annaekström #socialdemokraterna #iväntanpå #krig #ukraina #närkrigetslutar #närslutarkriget #lärasigsvenska #svenskaundervisning #depression #flyktingar #hjälpmänniskor #hjälpaflyktingar #välkommenhit #välkommen #gåiskolan


Bruten arm /erviluca

Postat den

Som mamma till fyra söner har jag upplevt två brutna armar, ett brutet finger och en blindtarmsinflammation, en massa halsflussar, öroninflammationer och andra sjukdomar (förstås) en nästan krossad tå, falsk krupp, astma, kikhosta, vattkoppor och operation av halsmandel och ett barn som cyklat in i en svängande bil och svimmat (men det gick bra!).

Just nu vill jag skriva om den första brutna armen.

Storing var ca 3 år, Mellan var 2 år och Minsting fanns inte. Äldste sonen var 14 år. Jag var med pappan till barnen i Fruktparken vid Liljeholmen (Stockholm) med Storing och Mellan. Vi bodde i Gröndal, vilket ligger på gångavstånd. Fruktparken var rätt ny och en rolig park. Storing var en försiktig liten kille som klättrade på en liggande trädstam. Mellan klättrade på samma trädstam och vi vuxna stod bredvid och såg till att barnen inte ramlade (!).

Storing satte sej gränsle över trädstammen varvid han tippade åt sidan, snodde runt och ramlade ner i sanden under. Ett fall på max 30 cm. Jag hörde knäcken! Det lät precis som när man bryter av en kvist mitt på och jag tänkte ”Nu bröt han armen.” Storing började gallskrika och jag lyfte upp honom och såg direkt att armen ena armen var av, mittemellan armbågen och handleden där inte var rak (som den ska vara) utan var i ca 45 graders vinkel.

Det såg läskigt ut och jag blev rätt chockad, men försökte behålla lugnet och sa till pappan att ”Storing har brutit armen och vi måste till sjukhus, NU!”. Det kändes så akut att jag nästan ville ringa efter ambulans, men min logiska och kloka hjärna sa till mej att ”Han har bara brutit armen och det är inte livsfarligt”. Det KÄNDES livsfarligt.

Vi hade vagn med oss till lekparken men jag minns att jag ville BÄRA Storing tillbaka till vår lägenhet där bilen stod parkerad utanför. Jag minns inte om jag gjorde det, men troligen… Jag kunde INTE lägga ifrån mej Storing, som grät. Lillebror Mellan förstod inte alls varför den roliga leken avbröts så abrupt och konstrade lite, men jag har för mej att han liksom kände allvaret i hur vi vuxna betedde oss. Jag minns också min irritation över barnens pappas beteende – att han liksom inte AGERADE och tog tag i situationen. Skitsamma.

Vi gick tillbaka till lägenheten och jag tog bilnycklarna och satte mej i bilen för att köra Storing till Astrid Lindgrens sjukhus. Han, som annars satt i baksätet på bilbarnkudde, fick sitta i framsätet för att jag ville ha uppsikt över honom.

Jag kände någonstans att jag inte var 100% trafiksäker eftersom jag kände mej så upprörd och skakad över att Storings arm var helt av. Hela resan dit pratade jag lugnande med Storing och försökte också att vara så lugn jag bara kunde själv.

Väl framme på barnakuten var det FULLT med människor där. När jag skulle anmäla oss visade jag armen för kvinnan som satt i luckan och hon frågade ”Vad söker ni för?” vilket jag tyckte var knäppt, minns jag. ”Ser du inte?? Armen på sonen hänger på trekvart!” liksom. Nåja. Jag fick berätta vad som hänt och sedan satte vi oss i väntrummet. Där satt vi sedan i flera timmar. Minns inte hur många, men kanske 3-4 timmar. Jag läste böcker, vi tittade på TV, jag höll igång heeela tiden för att avleda och trösta Storing.

Till slut blev vi inkallade på ett rum där Storing fick en smärtstillande tablett (eller spruta? minns inte). Sen fick vi sitta och vänta på rummet i ytterligare 3-4 timmar (!). Jag läste böcker och Storing blev hungrig, men sjuksköterskan hade sagt att han inte fick äta något utifall han skulle sövas/opereras. Oj, vad vi väntade!!! När det gått ungefär 7-8 timmar sammanlagt och Storing fått en kanyl i armen med dropp, kom läkaren och sa att han skulle opereras. Han kördes iväg, sovandes, dom sövde honom medan han sov och någon timme senare kom han tillbaka med armen i gips, fortfarande sovande. Då hade han fått en plats på en avdelning och jag fick sova på sidan i en hård liten soffa.

Storing vaknade dagen därpå med gips på armen och var glad och nöjd och utvilad. Han ville äta direkt men en sjuksköterska sa att vi skulle ta det lugnt med matintaget ifall han skulle börja kräkas. Det gjorde han inte. Han var bara hungrig och jag gav honom mackor och han ville ut och leka i lekrummet som fanns i slutet av korridoren. Vi gick dit och han lekte som om han inte hade något gips och som om inget hänt.

Därefter minns jag att han klättrade upp för ruschkanor och lekte i lekparken som om han inte hade gips vilket gjorde mej rätt svettig och orolig när jag var ute med sönerna, men benet i armen läkte fint och när gipset togs av var allt över.

Snipp snapp snut så var sagan slut.

Mellan fyller år idag! /erviluca

Postat den

Dom blir liksom plötsligt vuxna.

Mellan 3 månader….

Mellan 26 år.

Så här skrev jag i ett blogginlägg 2007 om Mellan, som idag fyller 26 år!

”Han är ju så fin, så snygg och så mysig! SER dom inte det??? ”Dom andra”… Ser HAN inte det – han själv alltså?!

Varför ska HAN behöva gå igenom allt jag gick igenom med osäkerhet, rädsla, blyghet osv? Kan inte han SLIPPA? Kan inte han ”hoppa över” hela den perioden och hoppa rätt in i Den Säkra Perioden – om den finns! Kan inte min uppfostran ha gjort honom så självsäker att han går med högburet huvud rakt igenom hela tonåren utan att falla ihop av osäkerhet och rädsla? Kan inte mina misstag och ”spring in i väggar” räcka??

Varför SER han inte att han är SNYGG? Varför förstår han inte att han är cool? Varför fattar han inte att han är gullig och snäll och härlig och klok och mysig???

Huuuur kan han tycka att han är ful??? Hur kan han bli osäker när ”Mr Cool” (i klassen, utsedd av VEM?? för han är ju inte snyggast eller coolast, enligt MEJ) avvisar honom? ”Knyck på nacken och skit i vad HAN säger!!” tipsar jag. ”Du FATTAR INTE!!” säger han…men det gör jag ju! Jag minns och jag fattar, men jag VILL INTE!!!

Jag vill att han ska ha en Perfekt Barndom, en Underbar Tonårstid, Härliga Vuxenår och en Fantastisk Ålderdom! Punkt!

Jag VET att man ”växer av kriser” och ”lär av sina egna misstag” (och inte av andras). Jag vet jag veeeet! ….men jag VILL INTE DET!!! Jag vill att han ska glida genom livet på ett bananskal…smyckat med rosenblad (utan taggar)!!! Så det så!”

GRATTIS MELLAN! Du äger!

Jag älskar dej!

Bajsgubben /erviluca (minne)

Postat den

Mitt andra RIKTIGA jobb var som sjukvårdsbiträde på Åkeshovs sjukhus i Stockholm. Jag var superglad när jag fick jobbet, men allvarligt talat hade jag ingen aning om vad det var för jobb jag sökt, och fått.

Jag var 18 år, eller möjligen 19 år… och fick gå en utbildning till sjukvårdsbiträde innan jag började. Vi fick lära oss att bädda, flytta patienter och såna saker. Jag minns fortfarande hur man gör och jag har ögonblicksbilder från utbildningen. Fascinerande.

Så började jag och det var ett rätt häftigt uppvaknande i Den Bistra Verkligheten. Åkeshovs sjukhus var ett långvårdssjukhus. Jag tror inte jag hade fattat det innan, och/eller om det var så att jag inte visste vad långvård betydde/var.

Jag fick jobba på en avdelning med kvinnliga patienter. Dom flesta låg i 4-bäddsrum och man hade blandat dementa och fysiskt sjuka lite huller-om-buller och jag minns hur irriterad och ARG en sängbunden fysiskt sjuk äldre kvinna blev när hennes sänggranne kallade in korna på varje kväll.

Många var helt sängbundna, men ett gäng baxade vi upp i rullstolar och placerade dom någonstans där dom blev sittande så länge dom orkade.

Vid något tillfälle var det ont om personal på den manliga avdelningen och jag skickades dit. Där bodde bland annat en liten ilsken gubbe i ett eget rum. Han hade vid detta tillfälle haft ett utbrott och kastat bajs runtom i hela rummet, liggande i sin säng. Han var arg på allt och alla. Personalen diskuterade vem som skulle gå in och tvätta honom och rummet. Jag, som var väldigt tjänstvillig och orädd, och inte var speciellt äckelmagad, sa att jag kunde göra det, bara jag slapp kräk, för där går min gräns. ”Nästa gång det ska torkas kräk vill jag slippa” var dealen.

Jag gick in i rummet, gubben skrek ”Jävlar!” och ”Faan!” och ”Dra åt helvete!” och en massa annat. Det stank där inne och jag öppnade fönstret för att kunna andas. Gubben låg i en geggamoja av snus och bajs och hade blandat ihop det som var under läppen med det som kom ur rumpan. Jag tvättade och torkade och duckade för slag och försökte med lugn och vänlighet göra honom och sängen ren, samt torka upp det han kastat omkring sej och lyckades få både honom, sängen och rummet rent.

Jag jobbade på Åkeshovs sjukhus i 9 månader. Sedan gick jag vidare i livet.

Vi behöver förstå….oss själva /erviluca

Postat den

Det höjs röster kring varför flyktingar behandlas OLIKA – DÅ (2015 och framåt) och NU. Människor blir sura och arga för att VI (i Sverige) behandlar dom som kommer till Sverige OLIKA. Då och nu.

Jag kan förklara varför:

Det var flera krig som pågick. Det stora kriget – dom människor vi skulle hjälpa – var ifrån Syrien, men vi fick också höra att vi skulle ta emot dom från Eritrea, eftersom det också där pågick ett krig, som inte var lika omtalat här i Sverige. Samtidigt kom det en massa flyktingar från Afghanistan och många undrade ”Varför kommer dom??” Och så förstod vi att det kom en massa barn. Och ”är dom verkligen barn?” Och det verkade mest komma killar. Och vi förstod inte varför. Sen började vi gissa och förstå och ifrågasätta och tycka och tänka.

Många av oss västlänningar tänkte att flyktingarna från länder där det troligen pågått krig av och till i flera år, och där många levde på ett helt annat sätt än i västvärlden och dessutom hade annan religion (som skrämde) och en helt annan kultur, var liksom vana vid krig, elände och misär. I många länder behandlades både kvinnor och barn illa och många hade det svårt och var fattiga och/eller arbetslösa. Och så hade dom haft det i hela sina liv. ”Varför kommer dom?” tänkte många. ”Varför nu? Dom är väl vana vid att ha det fattigt och leva i krig? Vi kan inte rädda hela världen.”

Det kom folk från alla möjliga länder: Etiopien, Afghanistan, Belarus, Kongo, Sudan, Pakistan, Mongoliet – det vällde in människor. Dom kom från länder där dom hade helt annat sätt att leva och som vi inte kände igen oss i. Dom kom från fattigdom, svält och ingen, eller väldigt lite, skolgång, dom såg annorlunda ut och hade en bakgrund och kultur som vi inte kände igen oss i. Och som i många fall skrämde oss.

Flyktingarna blev ”DOM”, som ETT begrepp, fast det var så många olika folkslag, och man tyckte kanske att dom inte verkade förstå oss och vårt samhälle, man var oroliga för att dom kanske skulle försvåra för oss i vårt samhälle, kanske till och med stoppa upp vår utveckling, föra den bakåt i tiden, snarare än att dom följsamt skulle flyta in och bli en del av vårt samhälle och berika det, och många blev rädda, och är fortfarande rädda.

Speciellt knepigt blir det när dom ser annorlunda ut, beter sej annorlunda och klär sej annorlunda. Det bästa sättet att förstå och lära känna flyktingar är att ta kontakt och prata med dom och lära känna dom.

Men många vågar inte, vill inte och är rädda. Flyktingarna från 2015 och framåt är fortfarande DOM.

Det finns en rädsla hos många att ”Dom ska ta över vårt land och göra det muslimskt” och att kvinnor inte längre ska vara jämställda män och att framtidens svenska kvinnor ska tvingas bära slöja. Den här rädslan har gjort att SD fått så många väljare dom sista åren.

NU

Ukraina är ett västerländskt land. Vi känner igen oss i hur människor lever och har byggt upp sitt samhälle. Dom var förr-i-tiden under Sovjetiskt styre men tog sej ur det – ”HURRAAA!” tycker vi i Sverige – och Ukraina blev ett demokratiskt land. Människor lever på ett ungefär som vi och dom ser ut som vi. Dom har levt i fred och demokrati i flera år och även om dom också i Ukraina har fattiga människor så lever många bra liv som vi känner igen oss i.

Vi känner igen oss i deras kläder, i deras sorg och rädsla, i att ”dom tar med sej sina husdjur i burar” och ” titta, dom tar till och med sej sina hundar” när dom flyr för livet. Det tycker vi är ”mänskligt”. Det känner vi igen oss i. Ukraina ligger också närmare Sverige och vi förstår oss på dom. Dom skrämmer oss inte och vi tänker inte att dom vill ta över vårt land. Om dom stannar i Sverige tänker vi att ”dom kan bli som oss”. Det är viktigt för ett land, tror jag, att vi (svenskar) får behålla vårt ”svenska sätt”, precis som Ukrainarna i Ukraina vill vara ”ukrainiska” och syrierna i Syrien vill vara syrianska etc. Vi vill alla behålla det som är VI och vårt ursprung.

Vi vill fortsätta fira Lucia och julafton och födelsedagar. Vi vill fortsätta vara jämlika och vi vill fortsätta utvecklas på det sätt som vi gör.

Om dom människor som flyttar hit anpassar sej och/eller vi känner igen oss i dom, blir det lättare. Så enkelt är det. Dom får gärna tillföra saker, men inte ändra på oss eller på vilka vi är och hur vi tänker. Lite så.

”Varför tog ni inte emot oss DÅ som ni tar emot dom NU?”

”För att vi känner igen oss i Ukrainarna och vi tänker att dom inte kommer att förändra/förstöra vårt land. Dom är som vi. Jämlika (?) och med liknande demokratiska värderingar. Vi behöver inte vara rädda.

Så enkelt och svårt är det.

Och jag tror att det är viktigt att sätta ord på det.

ALLA ÄR VI MÄNNISKOR på samma JORD och vid ett HOT från RYMDEN kanske vi skulle enas på annat sätt. DÅ kanske vi skulle bli Ett Enat Folk och sluta slåss och bråka om ”småsaker” (även om jämlikhet inte är en ”småsak”) sinsemellan och vara enade i ”hotet från rymden” (om det var ett hot), men så länge vi är Olika folk och Olika raser med Olika sätt att vara och leva kommer det Mest Annorlunda att vara skrämmande tills man lär känna varandra och inser att vi är ”bara människor” allihop, med samma värde.

DESSUTOM sker dessa OMFLYTTNINGAR av folk över jordklotet av och till genom historien. Antagligen behövs det en uppblandning och omrörning av jordens befolkning med jämna mellanrum. Det är kanske MENINGEN att det ska vara så – att vi ska blandas för att vi alla ska utvecklas och bli bättre människor.

Jag tror och hoppas att det är så.

Kvinnor äger! /erviluca

Postat den

Kvinnor tar hand om barn

sina och andras

Kvinnor tar hand om vuxna och gamla

sina och andras

Kvinnor tar hand om män

sina och andras

Kvinnor tar hand om

dom som behöver tas hand om

och kanske några till

Kvinnor kämpar

ofta i underläge

Utbildar sej

trots motstånd

Kvinnor blir misshandlade

ibland av dom som dom älskar

Våldtagna

Utsatta och nedtryckta

Kränkta och ifrågasatta

”Lilla gumman…”

Kvinnor blir utnyttjade

lämnade

Skickade till världens alla hörn

för att deras underliv

ska penetreras

av män som inte kan styra

sin lust och sitt hat

Kvinnor älskar för mycket

förlåter för lätt

förklarar och försvarar

sina barn och nära och kära

Kvinnor underdriver sitt eget görande och varande

trycker ner sig själva

har dålig självkänsla

trots att de är starkare

klokare och smartare än

….många andra…

Kvinnor älskar sina barn

genom eld och vatten

klättrar över höga berg

simmar över hav

slåss mot lejon och tigrar

för sina barn

Kvinnor älskar sina barn trots att dom kom på fel tid och fel plats

trots att dom kanske inte älskar pappan till barnen

trots att dom blev våldtagna

trots att dom egentligen inte orkar eller har råd

Kvinnor äger livet.

Kvinnor är bäst!

#kvinnor #kvinnatillkvinna #inteenkvinnatill #kvinnoräger #kvinnorärbäst #tjejer #tjej

Det är OMODERNT med krig /erviluca

Postat den

Att starta krig – och kriga – nu är gammalmodigt.

Att starta krig är 1800- och 1900-tal.

Att starta krig är inte 2000-tal.

Att starta krig är galet och dumt!

Att starta krig på 2022 bevisar att man är att man är ointelligent och rätt korkad, inte hänger med och har inte lärt sej något av HISTORIEN.

I vår civiliserade tid kan vi KOMMUNICERA på alla möjliga sätt.

Vi kommunicerar från ena änden av jorden till den andra med hjälp av några knapptryck.

Vi har gemensamma språk, eller får hjälp av människor som översätter åt oss. Till och med datorn kan översätta vid behov.

Vi behöver inte kriga!

Krig är ”gammalt” – sånt gjorde man ”förr-i-tiden” när man hade svårigheter med att KOMMUNICERA.

När man inte förstod bättre.

Förr-i-tiden när man trodde att krig löser problem.

Det är UTE och OMODERNT att försöka TA VARANDRAS LAND

Det är sååååå 1800- och 1900-talet över det

Det är såååå ett bevis på att man har en oförmåga att kommunicera.

Att starta krig för att man vill ändra gränser eller ta någons land för att

…”dom tog mitt land för 50, 100, 2000 år sedan” är såååå lame – sååååå omodernt – sååå ointelligent

Vi lever 2022.

Vi lever på 2000-talet

Vi bör har lärt oss av första och andra världskriget

…och alla andra krig som finns och har funnits lite här och där över jorden i evigheters evighet.

Krig leder inte någon annanstans än till FÖRLUSTER och ELÄNDE

Krig gör alla inblandade förtvivlade och ledsna

Krig förstör och skadar – hjälper ingen

INGEN har kommit ut från ett krig och sagt ”Åh, vad bra att vi krigade! Vad bra det blev!”

DET har vi lärt oss av historien.

ELLER???

#war #dontstartwar #peace #warislame #krig #omoderntattkriga #krigdödarbarn #kriglöseringaproblem #kommuniceramera #tavarandrasland #prataistället #putin #ukraina #galetkrig #slutakriga #förluster #elände #förtvivlan #läraavhistorien #kriglöseringenting #läraavhistorien #omoderntmedkrig #slutakriganu #stopthewar