RSS Flöde

Månadsarkiv: januari 2022

Sånt man inte pratar om/erviluca

Postat den


Det finns sånt man inte pratar om:

 – Fattigdom/att inte ha bra ekonomi/vara dålig på det ekonomiska/inte ha koll på det ekonomiska
– Ensamhet – leva ensam/vara singel
– Barnlöshet (ofrivillig är värst)
– Svåra sjukdomar
– Död
– Depression/dåligt mående

”Fattigdom” – att inte ha en bra ekonomi

Jag blir nästan förstummad när jag hör vissa människor prata om vår statsministers ”tillkorta-kommanden” – att hon vid något (några?) tillfällen i sitt liv haft betalningsanmärkningar och t o m haft kontakt med Kronofogden. En kvinna säger: ”Om man inte kan sköta sin ekonomi så kan man väl inte sköta något annat heller!!?” Eeeeeh, JO, vill jag säga, men säger inget. Man kan faktiskt sköta om allt, utom sin ekonomi. Man bör väl inte, men man kan! Man kan vara hur välfungerande som helst i alla andra sammanhang, men ha en för jävlig ekonomi! 

Ibland tycks det som om ”folk” tycker att att inte kunna sköta sin ekonomi är värre än att vara prostituerad, hemlös eller till och med värre än att våldta/döda en människa. Jag blir förstummad och det gör att jag, och måååånga andra med mej, skäms när vi inte är ”ekonomiskt välfungerande” och inte alltid haft full koll på ekonomin. 

Förr-i-tiden hade hemmafruar ofta inte koll på ekonomin alls. Mannen tjänade pengarna och hade koll på allt sånt. Eller inte. Det fanns nog män som var dåliga på att planera sin ekonomi och där allt gick ”käpprätt åt helv….”. Och det fanns familjer där mannen tjänade pengarna, men kvinnan hade hand om dom. Det finns säkert familjer NU där den ena är jättebra på ekonomisk planering och står för den sidan, medan den andra sköter andra saker som den är bättre på. Sen finns det såna som DELAR på allt. 

Jag skulle behöva ha någon vid min sida som sköter ekonomin. Punkt. Jag är inte bra på det och har aldrig varit. Jag anser att jag har dyskalkyli och då ganska grav sådan. Siffror hoppar runt och ändrar på sej lite hur som helst i min värld och jag har svårt för planering och att räkna ut saker ekonomiskt. 

Men det här ska jag inte berätta, för då hamnar jag under rubriken ”IDIOT” och blir en sån som man inte pratar om. Eller?

Ensamhet – att vara singel/leva ensam

Nej, det är inget likhetstecken mellan dessa ord, och en del väljer verkligen att leva ensamma och tycker om det, och har kanske precis så många vänner som dom önskar och mår bra av. Andra är paniskt rädda för ensamheten och är kanske därför sambo eller gifta ”bara-för-att” ensamheten är så skrämmande. Kanske har dom inte något bra förhållande, men hellre tillsammans och ha det dåligt än ensam och ha det sämre. Typ. 

Men så finns den här ensamheten där man faktiskt egentligen VILL leva i tillsammansheten, eller att man kanske bara inte vill vara ensam, men man är ensam. Man är kanske blyg, nyinflyttad, osäker, har dåligt självkänsla och har svårt att ta kontakt med nya människor/andra. Man kanske inte är något av ovanstående men man hinner och orkar inte träffa någon utanför jobbet eftersom barnen/huset eller vad det är, tar ALL tid och den tid man har över är man utpumpad och ledsen. Och ensam.

Ofrivillig ensamhet kan göra ONT. Fysiskt. Nästan lika ont som när någon gjort slut efter en relation. Man känner sej Utanför, Icke-vald, ENSAM, ”ingen-vill-ha-mej”, Ovald, LEDSEN, övergiven och en massa annat som gör att man inte orkar träffa någon för man bara sprider sorg, på nåt sätt. Och det är sååå skamligt att erkänna att man är ensam. ”Jag har inga vänner…”. Hur tänker människor omkring en om en människa uttrycker det? ”Jag har inga vänner…jag är ensam.” Vad är det för fel på dej då? tänker dom. Varför har du inga vänner? Kanske folk tänker att ”jag vill inte ha någon Ensam typ i mitt liv”. Det är som om det smittar…eller man vill inte ha en Ensam Typ ”på halsen”.

Barnlöshet

ALLA får barn till slut. ALLA. Till och med ”den där idioten” eller ”hon där som verkar helt tappade bakom en vagn” eller ”den där tonårstjejen” eller ”brottslingen”. ”ALLA får barn, utom jag. Vad är det för fel på mej?”. Antingen kan man inte ha hittat den man skulle kunna få barn med och är därför utan barn eller så blir man inte gravid i sitt förhållande och ska/behöver utreda varför. Att vara den som det är ”fel” på är hemskt! Och om det inte går att ”fixa”. För då är det ”JAG” som gör att ”DU” inte får bli biologisk mamma/pappa. Det är MITT fel. Välj någon annan! Gå vidare i livet. Eller ska vi adoptera? Man får inte vara för gammal när man ska adoptera nuförtiden och har man börjat försöka skaffa barn i 35-årsåldern (tex) så kan det vara kört för att få adoptera när man kört hela processen av behandlingar och IV-behandlingar etc. Då förblir man barnlös.

NÄR bestämmer man inom sej själv att man ska leva sitt liv utan barn? Hur går den processen till? När slutar man sörja barnlösheten? ALLA pratar ju om sina barn och vad dom gör eller har gjort eller hur jobbigt det är etc, och när dom slutar att prata om barnen börjar dom prata om sina barnbarn. Överallt! Och man får och kan inte dela upplevelsen och historierna. Man kan inte vara med i detta snack. Man är utanför, ständigt utanför. Och om människor anpassar sej och INTE pratar om sina barn eller barnbarn när man är med, av hänsyn, så blir det också knäppt. Hur ska man ens orka leva vidare om man inte går den vägen som ”alla andra” gör? Om man är kvinna MÅSTE man ”gilla läget” till slut. OM man är man, kan man alltid tänka ”…kanske nästa år…”, om man inte är den som det är ”fel” på. Hoppet behöver aldrig dö. 

Svåra sjukdomar

”Hej, hur mår du?”

Eeeeeh, jag har AIDS. Eller ”Jo, tack….jag fick just besked om att jag fått cancer…”, eller ”Jag har MS” eller ”Jo, tack, jag är deprimerad.” Hur svarar man på frågan ”Hur mår du?” där svaret SKA vara ”Bra, hur mår du?” när man mår skit? Man vill inte gå omkring och sprida sorg och elände omkring sej… men ”jag mår faktiskt inte bra – jag har riktigt ont i lederna/magen/huvudet”. Hur länge och mycket orkar folk höra att man mår dåligt, om det aldrig blir bättre? Hur mycket får man klaga? Hur mycket ska man ”spela frisk”? Varför gör Den Sjuke Dom Friska illa berörda? Eller om jag är svårt sjuk, och jag vill inte att ”folk” ska prata om min sjukdom – jag vill vara ”som vem som helst” när vi träffas och jag vill inte att folk ska ”klema med mej”….hur gör man då? ”Prata inte om min sjukdom”, eller? En del människor vill inte och orkar inte höra att man är sjuk. Jättesjuk. Dom står inte ut med att ”bära” kunskapen ens. Så är det bara. Dom människorna får väl leva vidare med sin ignorans utanför din vänskapskrets, antar jag. 

Att vara kroniskt sjuk i någon sjukdom och/eller handikappad på något sätt är något som gemene man inte tampas med dagligdags och när man är den som drabbats eller någon som lever nära den som drabbats behöver man ha överseende med att gemene man inte begriper och kanske behöver reagera på sitt sätt innan dom Fattar. Å andra sidan ska inte den drabbade behöva ta ansvar för dom ignoranta. Och var och en gör som den vill och reagerar som den vill. Men det är ett evigt nötande kring vem som har rätt att bli arg/sur/irriterad över den andre. Den drabbade kan dock aldrig välja bort sitt handikapp eller sin sjukdom. Gemene man kan dock välja bort att umgås med en drabbad, alternativt agera på annat sätt.

Döden

Döden är en del av livet. I vårt samhälle sker döden så pass sällan så vi inte riktigt vänjer oss. Vi har fördelen att kunna få leva länge och bli gamla, om vi inte blir sjuka eller råkar ut för en olycka och det är jämförelsevis ovanligt i vårt välfungerande och friska land. Därför är alltid döden en chock och läskigt, förstås. Ingen vill ju att någon ska dö. Men vi ska alla dö. Så ÄR det. Visserligen lovade jag min då 4-årige son att aldrig dö, vid något tillfälle när han var riktigt orolig för att jag skulle dö, men jag tror att han nu, vid 26 års ålder begriper att jag faktiskt kommer att lämna jordelivet en vacker dag, förhoppningsvis före honom. Men man märker att många är till och med rädda för att prata om döden. ”Om jag inte pratar om den finns den inte”.

JAG tror att man framförallt inte ska vara rädd för att prata om döden med någon som faktiskt snart ska dö. Sen är väl människor även där olika, men om du känner någon som vill prata om döden (och troligen snart ska dö) – låt den göra det. För troligen är inte döden farlig och när man pratar om den blir den mindre skrämmande. Det sorgliga är ju att man inte är kvar i livet och att dom man älskar blir kvar och saknar. Men som sagt, vi pratar inte om det, och många vet inte hur dom ska prata med sina barn om döden. JAG tror att man ska ge barn hopp. Visserligen är döden slutet på jorden och man finns inte mer här, men….sen då? Låt barnen fantisera. Och om du har en tro, låt dom tro med dej. Skräm aldrig. Ingen hamnar i helvetet eller på ett dåligt ställe. Vi blir änglar eller flyger runt bland molnen eller vad som nu händer. Dom som tror att det bara blir svart, och vi finns inte mer, får väl tro det. Men låt oss som tror på Något Mer, få tro det. Varför släcka vårt hopp, liksom? Men ingen vill prata om det.

Depression

Det är svårt att prata om depression. Men som det ser ut just nu är det som om var och varannan ungdom mår psykiskt dåligt och det är ju ett blogginlägg, eller en hel bok, för sej. Varför mår våra ungdomar så dåligt? Smittar det? Känner dom sej värdelösa och att dom inte är till någon nytta? Är det pandemin eller är det för att man nu FÅR och KAN prata om det – iallafall pratar man om det när det gäller ANDRA. ”HON är deprimerad” och ”HAN är deprimerad”, men jag då? Mår jag dåligt? Är jag deprimerad? ”Hur mår du?” Skit. Jag orkar knappt leva. Varje dag är ett mörker. ”Ooookey….”. Vad säger man sen? Snacka om att förstöra stämningen.

Det är svårt att prata om depression. Vem vågar? Den som är riktigt riktigt deprimerad? Den som blir inlagd och måste erkänna att ”jag är deprimerad på riktigt”. Men varför då? Ditt liv är väl inte svårt? Nej, att prata om depression är svårt och knepigt. Och att prata med någon som är deprimerad är också svårt. ”Ryck upp dej!” får man inte säga, även om man kan tänka så.


#fattigdom #ensamhet #levaensam #varasingel #singel #villintevarasingel #tillsammans #ledsen #ensam #barnlöshet #barnlös #ofrivilligtbarnlös #sjukdom #svårasjukdomar #cancer #ms #handikapp #funktionsnedsättning #död #döden #prataomdet #prataomdöden #depression #dåligtmående #psykiskohälsa #sorg #sorgligt #inteensam

Konstigt med tid / erviluca

Postat den

Tiden är konstig.

Jag sätter timern på 3 minuter och hinner både stoppa in tvätt i tvättmaskinen, göra en kopp Nescafé och diska några tallrikar.

Tåget går om 3 minuter och jag springer som en galen tant, men jag hinner inte.

Fast ärligt talat tror jag att jag springer långsammast i hela världen! Jag springer såååå långsamt. Jag har drömt jättemånga drömmar om att det är krig eller att vi måste fly från något, och alla springer….Jag kommer alltid efter – låååångt efter – och det är aldrig någon som hjälper mej eller väntar in mej. Jag blir alltid kvar. 😕 För att jag springer så långsamt.

Klockan på tvättmaskinerna i tvättstugan är heeeelt kockobello, för det kan stå ”2 min” som att det ska vara två minuter kvar av programmet. Och jag väntar och väntar och väääääntar. Det är inga två minuter! Det kan vara FEM! Eller SJU, vilket är jäääättttteeeeelääääänge när man står och stirrar på en tvättmaskin som centrifugerar.

Den lysande skylten som säger när pendeltåget ska komma: ”2 min”…..efter två minuter står det ”2 min”….efter två minuter står det ”2 min”. Så kan den hålla på tills det plötsligt står ”1 min”….efter ytterligare en minut står det ”1 min” och sen ”1 min” tills det gått många minuter. Sen står det ”nu” och man tittar sej omkring och undrar ”Eeeeh, är det ett osynligt tåg idag?!”. Till slut kommer det. MEN tiden stämmer i princip aldrig. Ville bara konstatera det. 

Tunnelbanan är bättre. Där står det oftast ”1 min” när det ÄR en minut. Annars krockar väl tunnelbanetågen. Eller nåt.

Bussar…tja… En del går precis i tid, andra inte. Det beror kanske lite på oss trafikanter också. Jag bryr mej inte. Jag kliver på bussen när den kommer (och då ofta fel buss…se tidigare blogginlägg…). 

Eller när man frågan någon: ”Är det långt kvar?” och får svaret ”Ja, ganska” och beroende på vad det gäller så är svaret ”RÄTT” eller ”FEL”. 

”Är det långt kvar innan bullarna är färdiga?”

”Ja, ganska”        = FEL, för det är bara 10 minuter. Är 10 minuter långt? Ja, om man är barn och står och väntar. Nej, om man är vuxen och står och diskar el dyl.

”Är det långt kvar innan vi ska åka till Thailand?”

”Ja, ganska”       = RÄTT, för det är i december 2022. Det är ”ganska långt”. Men är ”Om en månad ganska långt eller ganska kort?”.

När är det ”länge/långt” och när är det ”kort tid dit”? 

DET är den stora frågan.

Har det blivit bättre? /erviluca

Postat den

Hon undrar om det blivit bättre (inom Socialtjänsten, för barnen, vad gäller sexuella övergrepp och incest) och jag vet inte vad jag ska svara. Givetvis vet jag inte hur det ser ut överallt och i hela Sverige. Jag har inte Sanningen om allt, eller ens någon färsk statistik, men jag har jobbat med utsatta barn sedan 1988, då jag gick ut Socialhögskolan, och ”har det blivit bättre” (för barn)?

Ja, på ett sätt har det väl blivit bättre. Människor förstår och vet att sexuella övergrepp finns och att barn utsätts. Kända personer som varit utsatta har berättat att ”det hände mej” (alltså finns det på riktigt). Vi vet att det finns, men vem utreder det, vilka kunskaper har dom och hur ser våra lagar ut? Har lagarna förändrats? Har utbildningen/kunskapen att utreda förändrats/utvecklats? Hur ser utbildningen ut på Socialhögskolorna? Vad får dom lära sej på Juristlinjen om detta? Eller på Polishögskolan?

Får dom numera lära sej om sexuella övergrepp, symtom, hur man utreder och hur man pratar med barn? Får dom lära sej om barns utveckling, om symtom hos barn som far illa på olika sätt? Det fick inte vi när jag gick Socialhögskolan på 80-talet. Allt sånt fick man antingen ta reda på själv, eller pröva sej fram när man kom ut i arbetslivet. Jag, som läst om barn och ”brann” för barn och allt kring barn (!) kunde famla mej fram rätt bra, men många andra hade ingen aning med vad dom sysslade med.

Jag minns ett av dom första hembesöken jag gjorde i en familj, som helt nyutexaminerad socionom, tillsammans med en annan helt nyutexaminerad socionom….När vi står utanför dörren tittar hon skräckslaget på mej och viskar: ”Jag kan INGENTING om barn! Jag vet inte om dom mår bra eller inte genom att träffa dom. Jag vet inte ens hur man pratar med barn!”. Jag var fylld av att ”rädda alla barn i världen” och viskade tillbaka: ”Jag kan! Lita på mej”, för att lugna oss båda (tror jag)….men jag hade (?) ett enormt stort självförtroende vad gällde barn och att rädda varenda unge som for illa.

Jag hade intresserat mej för barn, barns utveckling och barnpsykologi sedan jag själv var barn. Jag läste Vi Föräldrar när jag var 8 år och gick en barnpsykologiutbildning på kvällstid på studiefrämjandet när jag gick i åk 9. Dom andra (vuxna) i klassen undrade ”varför?”, men jag var så intresserad! Jag tyckte det var spännande. Och tycker fortfarande. Jag började sitta barnvakt när jag var 10 år och har fortsatt vara med och träffa barn sedan dess OCH suuuuuga i mej kunskap om barn och allt som rör barn. Ett tag kändes det som om jag läst ”alla böcker i hela biblioteket” – speciellt när jag var gravid med Äldste Sonen; då jävlar ville jag lära mej ALLT. Jag skulle ju bli Världens Bästa Mamma!

När jag började på Barn- och familjeenheten på Socialtjänsten i Solna fanns det ingen BBIC och inget speciellt sätt att utreda familjer utan det var lite ”var och en gör som den tycker är bra” och kolla lite hur dom som jobbat där länge gjorde. Det fanns inget SYSTEM hur man utreder, ej heller hur man följer upp. Det fanns en gräns för hur länge man får utreda en familj, men inga förslag på hur man skulle göra, vilka man skulle träffa och intervjua och om man över huvud taget skulle träffa dom barn som eventuellt var utsatta och oj, vad jag träffade utsatta barn där. Till exempel Tuva-Li och hennes bror (se tidigare inlägg).

Jag träffade också en liten pojke som var ca 3 år som lämnats ensam på ett hotellrum i Danmark dit hans pappa åkt och fått en psykos där och försvunnit. Mamman hade dött i cancer och pappan mådde verkligen inte bra. Jag tog emot pojken på Arlanda när han kom och han satte sej fast i mej som en liten apa och vägrade sedan släppa. Jag åkte med honom till ett jourhem och lämnade honom där. Senare placerades han i det hem som också Tuva-Lisa senare placerades i. Jag tror han fick växa upp där, men jag vet inte säkert.

Jag träffade också en 12-13-årig liten och späd tjej, som kom från ett land i Afrika. Hon bodde med sin ”morbror” och jag fick väldigt konstiga vibbar när jag träffade henne och ”morbrodern”. Tjejen var deprimerad, smutsig och inåtvänd. Hon sa nästan ingenting men man såg att hon mådde riktigt dåligt. När jag träffat henne några gånger och hon sagt att ”morbrodern” var ”kusin” och till och med pappa, så började jag undra hur det egentligen låg till….

…..placerade henne i ett fosterhem och fick sedan veta att flickan blivit bortgift med denna man och att hon levde med honom som en ”fru” och gick samtidigt i åk 5 i skolan! Snacka om (kultur-) krock! Mannen blev förstås galen för att hans ”fru” togs ifrån honom, men insåg snabbt att han inte kunde göra något åt det och lät det ske.

Jag har många historier att berätta. Kanske jag ska skriva en bok om alla dessa berättelser.

….eller som tjejen som skolan oroade sej eftersom hon ”inte förstått att hon var gravid”, kom till mej och jag tänkte ”Jo, det förstår hon. Det går inte att INTE förstå!”. Hon hade stor mage och det gick INTE att inte förstå. Varför hon förträngde det (eller möjligen ljög för att hon inte ville låtsas om det) förstod jag inte riktigt, men givetvis kom hon från riktigt trassliga förhållanden där föräldrarna var missbrukare och struntade i henne och hon hade blivit gravid med en äldre man, som var gift.

Hon var 18 år och visste inte var hon skulle bo. Hon kunde inte bo ”hemma” eftersom det var kaos där, så hon flyttade hem till den gifta mannen och hans fru (!), som också var gravid. Dom skulle ha barn ungefär samtidigt och även där fick jag oerhört konstiga vibbar av den blivande pappan (till båda barnen), men den unga tjejen var jättekär i honom och frun gick med på arrangemanget, vilket inte jag förstod, men, men…. Jag har ingen aning om hur det gick för den tjejen och barnet, när det föddes. Om jag får gissa: Inte bra.

Eller familjen med två söner (12 och 14 år) och en dotter (7 år) där 14-åringen lekte ”sexlekar” med sin bror och sin syster och vi utredde och utredde, träffade mamma och pappa och skolor och fan och hans moster och det SKREK inuti mej att pappan utsatt 14-åringen, som agerade ut genom att utsätta sina syskon…..men det fanns inga bevis och ingen berättade något utan alla pekade på 14-åringen som att han var KNÄPP och behövde BUP-behandling (vilket han fick).

Eller den 12-åriga flickan som via nätet kontaktade ”äckliga gubbar” som hon träffade och lät dom utsätta henne för övergrepp och när jag berättade det för mamma och pappan, la pappan kärleksfullt armen om dottern och reagerade så konstigt så att jag fick kväljningar. Tyvärr kan man inte (eller kunde inte iallafall) skriva i utredningar att man ”fick en konstig känsla” eller att man ”känner på sej att….” etc. Never ever! Då var det otroligt fel av en socialsekreterare att prata om att man kände saker. Allt skulle bevisas och det skulle vara fakta. Dock är det väldigt lite som är fakta och/eller går att bevisa i såna här fall. Berättar ett barn något hen utsatts för så är det sedan ”ord mot ord” och vem lyssnar vuxna på : En man som har språkets gåva (och dessutom kanske fiiin utbildning och kan föra sej) eller en liten tjej, eller kille, som är livrädd när hen berättar och inte ens ord för vad som hänt? Allt ska dessutom BEVISAS.

Jag tror det fortfarande är ”fel” att ”känna saker”. Bara för några år sedan när jag i ett gäng familjeterapeuter uttryckte: ”Kan hon vara utsatt för sexuella övergrepp?”, fick jag suckar och blickar och ord som sa ”Måste du alltid hålla på att prata om sexuella övergrepp??” (och det gjorde jag verkligen inte!), istället för att på allvar diskutera om det kan vara detta som pågår när en 11-årig flicka skruvar bort handtagen från sin sovrumsdörr på utsidan för att ”ingen ska kunna komma in”. Den familjeterapeut som då jobbade med den familjen såg det som ”trots” och att hon inte ville att mamman skulle kunna komma in och väcka henne för att gå till skolan.

Det människor utanför Socialtjänsten inte förstår är att Soc kan inte utreda om ingen berättar vad dom sett hört och bevittnat. Människor måste berätta för att man ska kunna fatta beslut. Det räcker inte att anmäla och sedan hålla käften. Man måste berätta och prata och låta soc få veta vad man sett och hur man tolkat det (även om det är feltolkat). Många tror att om man bara anmäler så kommer soc att ”placera” eller ”göra något” el dyl, men får dom ingen information så kan dom inget göra. Och dom som utsätter barn berättar i princip aldrig.

”Nej, jag super inte!” säger mamman som låg dyngrak och spydde i hallen två kvällar tidigare framför barnet. ”Hon överdriver!” säger mamman.

”Vad säger hon?? Att jag skulle ha visat snoppen för henne och bett henne ta på den??! Hon är fanimej inte klok! Hon vill bara inte att jag ska bo hos dom! Hon vill ha bort mej och ha sin mamma för sej själv! Hon är så jävla uppkäftig och jobbig så det finns inte! ” säger styvpappan.

”Vaddå att jag skruvat av dörrarna?? Det är väl klart! Man vet ju vad ungdomar gör i sina rum nuförtiden. Man måste ju ha koll!” säger en annan pappa.

”Pappa splutade mjölk ul sin nopp!” säger en 3-åring. Pappan säger skrattande att han tog ett glas mjölk när han var på väg till duschen och tappade mjölkglaset och dottern måste ha missuppfattat.

Visst finns det män(-niskor) som blir falskt anklagade. Visst. Och det är otroligt fel och tokigt för dom. Usch, vad jobbigt för dom.

MEN FAAN VAD MÅNGA PEDOFILER OCH MISSHANDLARE SOM GÅR OMKRING OCH MISSHANDLAR OCH FÖRGRIPER SEJ PÅ BARN SOM ALDRIG BLIR PÅKOMNA!! Och OM dom blir det, smiter dom ur nätet som hala ålar. Slinker ur, skyller ifrån sej, ljuger, slingrar sej och slipper straff, för ord står mot ord och det finns inga bevis.

———————————————————————————————————-

”Enligt SBU* har 1 av 10 flickor och 1 av 20 pojkar utnyttjats sexuellt. Det blir, lågt räknat, ungefär tre barn i en klass på 30 barn. Detta visar undersökningen från 2007. Enligt mer färska undersökningar via Stiftelsen Allmänna Barnhuset rör det sig snarare om 1 barn av 5, det vill säga sex barn i varje klass.”


Förstår ni?

Ovanstående statistik är från 2007 och efter det har internet exploderat. Det finns nu pedofiler över hela världen som välvilligt delar med sej av sina offer till varandra…

”Vem ska man tro på, tro på, tro på när

Tro på när det är så här?”

Några modiga män och kvinnor berättar, sedan, när dom blivit vuxna. Heja er! Tack Patrik Sjöberg för att du vågar och för att du fortsätter kämpa!

Vi borde börja tro på barnen OCH lära oss symtomen OCH bli bättre på att döma (=fixa till lagarna).

Men eftersom ”inget händer” så undrar man (jag) ju: Sitter det pedofiler ”där uppe”? Var är dom, pedofilerna? Poliser? Domare? Jurister? Vilka är ni?

Sök hjälp! Sluta! Ni förstör barns hela liv! Jag förstår inte att en drift kan vara så stark att man är beredd att förstöra en liten människas hela liv?! Jag förstår det inte!

Förstår du?

Vem är du?

Halt /erviluca

Postat den

Det är halt när vi går vår promenad runt Drevviken (?). Långa sträckor är det isbana. Både jag och dom jag möter parerar, balanserar och halkar fram vissa sträckor.

Jag möter en äldre (i min ålder?) herre i lång ”klänning”, turban och sneakers. ”Det är halt idag”, säger jag och ler. ”Måste frösktkt”, svarar han och ler tillbaka.

Det låter så fint. Svenska är svårt. Ordet han sa var så tydligt och fint: ”Frösktkt”. Jag ler inom mej och när han är ur hörhåll säger jag hans ord högt: ”Frösktkt”. Pröva.

Det är ändå rätt likt försiktigt.

Tänker så det knakar/erviluca

Postat den

Kokande hjärna 1

Jag tänker så det kokar i hjärnan. På viktiga saker. För MEJ viktiga saker. Jag tror jag gillar att det är mycket, men ändå inte. Jag gillar verkligen när det är rätt tomt i skallen också…tror jag….fast är det någonsin det? Jag gillar också att det händer grejer, eller SKA hända grejer. Viktiga grejer.

Jag mår som bäst i samtal på jobbet när jag får JOBBA. Då är jag i NUET. Utanför jobbet är jag ”all over the place”.

Eller inte.

Vet inte vad/hur jag är egentligen.

allt och inget 2

Allt och inget

Allt och inget – inget och allt

Högt är lågt och varmt är kallt

Litet är mycket och liten är stor

Tjock är smal och syster är bror

Upp är ner och långt är kort

Höger är vänster och långsamt är fort

Babord är styrbord och framme är bak

Kärlek är hat och lyckan är en sak

Mörker är ljus och våt är torr

Iskall är kokhet och samtal är porr

Sova är vaken och lugnt hysteri

Inget är som det ska och med det blir man fri

————————————————————————————————

Oj, det blev en spontan dikt mitt i allt!

Så det kan gå.

lägenhetsbyte

Det handlar bland annat om mitt boende och allt jag funderar på med det. Jag gillar lägenheten, men den är för dyr. Är det för långt till jobbet eller inte? Jag tycker det är okey att åka pendeltåg, gillar det faktiskt mer än att åka tunnelbana och buss. För mej kommer pendeltåget först, sen buss och sist tunnelbana. Många vill ha ”tunnelbane-avstånd”. Konstigt. Tunnelbanan är stressig, trång och stökig. Pendeltåget är mjukt och flyyyter fram och är inte alls lika högljutt och stressigt. Jag kan rekommendera pendeltåg. Sen har det ett rykte om sej att det ofta är fel och står still osv. Men om man inte upprörs över det utan är lite ”äh, det ordnar sej” så funkar det jättebra!

Att hänga på #lägenhetsbyte är inte så lätt. Det är nästan som att vara på Tinder och all irritation som finns där också. Typ ”Varför svarar hen inte?” ”Vad vill hen egentligen?” ”Varför är dom ens här när dom aldrig tycks vara inne/svara!” etc.

byta lägenhet

Same – same. Vi som är engagerade och bryr oss – eller vi som inte har tusen år på oss att hitta något – alternativt inte har tålamod nog att vänta ut The Best of The Best. Vi blir tokiga! Varför ”hänger” man ens på http://www.lägenhetsbyte.se? Det är som att lägga ut sin lägenhet till försäljning för att se om den GÅR att sälja och sen säga till alla köpare: ”Jag ville bara testa.” Och det har man ju egentligen rätt att göra. Det finns ingen lag emot det, men det är irriterande för oss som menar allvar.

Fast nu har jag hängt på lägenhetsbyte så länge så att jag liksom resignerat. ”Det blir som det blir”. Och ”går det så går det”. Men jag MÅSTE byta lägenhet pga den höga hyran. Tyvärr. Och lägre lär den inte bli om jag bor kvar. Förut var det Akelius som ägde husen och dom har höga hyror överallt. Numera äger Heimstaden husen och dom har också vansinneshyror.

hjärna kreativitet

Nu har jag flera idéer till manus igen, som pockar på inifrån, och vill uttryckas. Kanske jag sätter mej ner mitt i allt och börjar skriva på något. Fast alla ”gamla” manus då, som ligger och dammar. Jag har ju flera stycken färdigskrivna, men inte genomgångna, för DET vet jag inte om jag fixar. Rätta, fixa, ändra, ta bort. Såååå tråkigt. Och risken är att jag skriver om hela boken och så måste den rättas i alla fall. Jag är en Görare/skrivare, inte en Rättare. Jag är en Igångsättare – en som har massor av Ideer och startar saker och GÖR dom direkt. Men sen…finputsningen, det finstilta…. Huvva!

hjärna 1

Jag orkar inte hålla på att skicka till förlag och bli refuserad om och om igen. Några förlag har velat ha mina romaner ”till hälften” på nåt sätt: ”Om du låter en XXX gå igenom dom så är vi intresserade”. En XXX kostar mellan 5 och 7000 kr beroende på hur många ord boken innehåller. Mina böcker innehåller ord för ca 7 000 kr. Jag har inte 7000 kr över. Dom får väl ges ut när jag dör eller nåt. Jag skrev ”XXX” för att jag just nu inte kommer på vad såna heter/titeln.

singel 2

Sen är det det där med att vara singel och ensam.

Och att ha hundar och katter och vara ensam.

Och ha ett jobb där man ska jobba kväll och ha hundar och katter och vara ensam.

Men det är en annan historia.

Ett annat inlägg. Eller flera.

Eller en framtida bok.

Who knows?!

Bye!

När chefer pekar med hela handen/inte lyssnar /erviluca

Postat den

glada människor

Det var en gång en Arbetsplats som fungerade väldigt bra. Personalen trivdes och var oerhört duktig och proffsig, det som producerades var fantastiskt och det behövdes mer och mer personal eftersom verksamheten utökades och växte.

Chefen var duktig och omtyckt och tillsatte två mellanchefer när verksamheten utökades och allt var så jävla bra.

Det helt enkelt en JÄVLIGT BRA ARBETSPLATS med JÄVLIGT BRA OCH DUKTIG personal och en super-duper-duktig chef.

glada människor 2

Alla på arbetsplatsen kände TACKSAMHET över att få vara i och på denna arbetsplats. När det kom människor på studiebesök och ville veta mer om verksamheten, gick dom därifrån med stjärnögon förundrade över hur dom påverkats av bara att vistas i lokalerna, och höra om, verksamheten.

Allt flöt på och alla visste precis vad dom skulle göra och när, även om arbetsuppgifterna var många, och när någon i personalen blev sjuk eller behövde hjälp var alla oerhört villiga att ställa upp och hjälpa till.

ÖVER hela denna verksamhet fanns ett Överhuvud och en Chef som någon gång då och då dök upp och förmedlade att dom var nöjda med prestationerna på arbetsplatsen. Dom var nöjda och personalen kände sej trygga med att dom styrde skeppet åt rätt håll.

glada människor 3

Så en dag fick personalen på Arbetsplatsen vet att det skulle ske STORA FÖRÄNDRINGAR i hela organisationen och att ALLA arbetsplatser inom denna verksamhet skulle förändras. ”Varför ändra på något som fungerar så bra?” undrade personalen, men fick då veta att dom andra arbetsplatserna inom samma område INTE fungerade och därför skulle ALLA arbetsplatser organiseras om.

Det var samtal och möten och oro och krisbearbetning och personalen var orolig och rädd och funderade på hur det skulle bli, vem som skulle sägas upp, vad som skulle hända osv.

Under nästan ett år pågick denna process där allt omkring dom förändrades men i slutänden blev det ändå inte så stor förändring på just deras arbetsplats. Personalgruppen skulle minskas och några slutade frivilligt för att dom skulle flytta eller börja plugga och tre stycken blev av  med sina fasta tjänster, men kunde vara kvar på vikariat.

glada människor 4

Överhuvudet slutade i samma veva och flera nya överchefer sattes in.

Hela arbetsgruppen pustade ut. Det hade varit ett oroligt år och nu kunde dom slappna av och jobba vidare i lugn och ro. Och blomstra vidare.

Trodde dom.

För när dom skulle träffa sin nya chef över chefen berättade hon att deras arbetsplats skulle förändras. Helt. ”Bort med det och in med det”, sa hon utan att fråga hur verksamheten fungerade.

”Vi trodde att du skulle fråga oss hur vi arbetar här….?” sa personalen försiktigt. ”Nej, jag vet hur ni arbetar och vad ni gör”, sa nya chefen, utan att ha satt sej in i vad som gjordes och hur.

glada människor 6

”Vi ska ta bort Modefjongerna, sätta in tre nya Frigdar och så ska sex personer bort!” sa nya chefen och sprang sedan iväg, eftersom hon var stressad och hade ett nytt möte.

Kvar stod hela personalen och tittade förvirrat på varandra och sa: ”Vad sa hon? Ta bort Modefjongerna?? Dom behövs ju för att tillverka XY:are och det är ju det vi tillverkar…”

”Sätta in Frigdar?? Varför då? Dom behövs inte i den här verksamheten. Och varför ska sex personer bort? Vi är ju redan underbemannade, men klarar jobbet på ren och skär arbetslust (för att vi mår så bra)!?”

Personalen träffades på flera olika möten och diskuterade vad hon hade sagt och vad dom skulle göra. ”Vi måste fråga henne vad hon menar. Vi måste fråga varför dom ska sätta in Frigdar. Vad ska vi tillverka nu?”

glada människor 7

Frågorna ställdes och inget svar kom. Dom ställdes igen. Och inget svar kom. Efter någon månad dök hon upp igen, men var stressad och hade bestämt att hon bara skulle träffa såna som arbetade med Modefjonger. Ett möte hölls och efteråt kom personalen ut mer förvirrade än när dom gick in:

”Hon säger att vi ska ta bort Modefjonerna för att dom tillverkar XY, men vi ska tillverka ännu mer XY:ar….och det ska vi göra med Frigdar, men dom tillverkar ju QZ:or”, sa dom förvirrat och tittade på varandra som om dom inte kunde tro att det var sant.

”Sa ni det till henne?”

”Ja, men hon bara malde på om att ta bort Modefjongerna, som om hon inte hörde, eller lyssnade.”

Oron blev större och större på arbetsplatsen, personalen träffades många gånger och pratade om vad dom kunde göra för att få nya chefen (över chefen) att lyssna på dom. ”Vi skriver ett brev!” föreslog någon.

Skriva ett brev

Sagt och gjort. Det tog två veckor att skriva brevet. Det skulle vara tydligt, ställas kloka frågor, personalen skulle berätta att man tillverkar XY och att det endast är Modifjonger som tillverkar sådana. Brevet skickades till alla chefer över chefen. Detta för att det tycktes som om den nya närmsta chefen (över den närmsta chefen)  inte visste vad som tillverkades på den verksamhet som hon blivit över-chef över.

Den Nya Chefen över Överchefen skickade ett svar: ”Er nya överchef vet vad hon gör.”

Personalen hade skickat ett brev på 4 sidor och förklarat noggrant, och ställt frågor. Svaret blev: ”Er nya chef vet vad hon gör. Inga svar på frågorna.

Veckorna gick, oron var stor, frågor ställdes, inga svar kom, nya möten ordnades och till slut kom The Big Meeting med Överchefen och chefen över chefen samt någon personalchef.

Överchefen sa att ”Nu vet vi exakt hur vi ska förändra. Ni ska ha två Modifjonger kvar och sedan sätter vi in tre Frigdar. Sex personal ska bort.”

”Eeeeh, ursäkta men……Frigdar tillverkar inte XY:ar och om vi bara har två Modifjonger räcker det inte för att täcka…..”, försökte en kille ur personalen.

glasklart

”Nu räcker det med frågor. Allt är glasklart. Vi vet vad vi gör. Så här ska ni jobba från och med nu. Tre personal ska sköta Frigdarna och tillverka 435 XY:ar per dag. En personal ska sköta Modifjongerna som ska tillverka 235 XY:ar per dag.”

”Ursäkta, men det går inte….”, försökte en annan ur personalen.

”Det verkar som om ni inte vill förändras…förändring är viktig i alla Verksamheter”, avbröt Överchefen.

”Jodå, vi vill förändras, och vi har förändrats men Frigdar tillverkar inte XY och Modifjonger ger endast 150 XY:ar per dag…..,” hann en kvinna ur personalen haspla ur sej innan hon blev avbruten.

”Jodå! Tryck bara på den röda knappen på Modifjongen, och dra i spaken på Frigdarna”, sa chefen.

”Eeeeh…jag tror inte ni förstår….”, försökte en annan ur personalen.

”Jodå, jag har minsann jobbat på golvet med Modifjonger och Frigdar, och jag säger tryck bara på röda knappen och dra i spaken, som jag sa….”

förvirrade människor

Det finns inga röda knappar på Modifjongen och det finns ingen spak på Frigdarna. Jag vet att du jobbade med det här för 15 år sedan men maskinerna har förändrats sedan dess.….Dessutom tillverkar inte Frigdar XY:ar, vilket är det vi ska tillverka.…” suckade en äldre kvinna som arbetat på arbetsplatsen i många år och som just givit upp kampen om att få dom nya cheferna att lyssna.

”Såja. Allt är glasklart! Ni kör igång så fort Frigdarna kommer. Jag lägger in en beställning i morgon. Bra möte! På måndag får ni veta vilka ur personalen som ska bort.” sa Överchefen över chefen och gick. Nöjd med sin prestation.


SLUT.

#närpsykopaterärchefer #närcheferintelyssnar #pekamedhelahanden #chef #attförstöraenfungerandearbetplats #attintelyssna #attintevaraödmjuk #respektlöshet #besvikelse

Myyysigt?/erviluca

Postat den

myskväll 1

Varför ser det så MYSIGT ut när ANDRA kryper upp i en soffhörna, med hållandes en te-kopp med båda händerna och lite stearinljus tända runtomkring här och där och när man själv gör det så är det bara en kopp te, en soffa och tända ljus. Punkt.

Varför verkar det så MYSIGT när andra går omkring och tänder ljus i sitt boende, lagar en god middag och sätter sej ensam och äter den njutandes och mysandes….och när jag ska göra samma sak är det bara ”matlagning – ätning”, slut. Ljuständning. Slut.

Det där myyyset infinner sej inte. Inte som det ser ut på bild i alla fall….sådär så man riktigt känner ”vad-det-måste-vara-myyysigt”.

myskväll 2

Jag kan se fram emot fredagkväll och ”fredagsmys” trots att jag numera är ensam och då tänka på hur myyyysigt jag ska ha när jag kryper upp i soffhörnet, kanske med ett glas rödvin, eller möjligen med lite Cocacola Zero eller ett glas kolsyrat vatten (Hurraaaa vad mysigt), en skål med salta mandlar och så ska jag titta på Talang eller nåt annat som går på fredag kvällen…. Åååå, vad jag myyyyyser INNAN kvällen kommer. Ser fram emot det.

Sen bah: ”Jaha. Nu sitter jag här med vinet och mandlarna och Talang… eeeeeh…mysigt? Nä. Det bara är.”

Slut.


#fredagsmys #te #mysigt #myser #mys #tändaljus #enkoppte #gosainsej #myskväll

Otrohet/erviluca

Postat den

otrohet 3

Antagligen kan man skriva en hel bok om det här ämnet. Det finns säkert tusen berättelser om otrohet att berätta och kanske har alla någon gång antingen varit otrogna eller varit utsatta för otrohet. Nedan berättar jag två berättelser om otrohet. I båda berättelserna är det en man som är otrogen mot en kvinna. Givetvis kan det vara tvärtom också.

Dom flesta har varit utsatta för att ”förlora” i kärlek, och lidit av ”hjärtesorg”. En del har upplevt EN hjärtesorg och därefter knappt vågat närma sej någon form av kärlek. För det gör så ONT. Det gör fysiskt ONT att förlora i sin kärlek/den man älskar/bli sviken.

brustet-hjarta

Andra vågar igen och igen, trots upprepade sorger. Med tiden inser man att ”det gör ont, men det går över”. Eller så vågar man inte igen. Och kanske hårdnar man. Kanske blir hjärtat mer och mer ”fruset” – vad vet jag? Kanske låser man om sitt  hjärta och slänger bort nyckeln, eller låser och gömmer nyckeln…och väntar länge med att lämna ut nyckeln till någon igen.

Anledningarna till varför man är otrogen är väl oändliga, antar jag, men här är några:

otrogen 1

”Det bara blev så”.

Man har ingen spärr.

Man är inte tillräckligt rädd om den man har vid sin sida.

Man är inte tillräckligt kär i/älskar inte sin partner tillräckligt mycket.

Man var full och ”det bara hände”.

Man var aspackad och märkte det inte ens.

Man har behov av att känna sej älskad (av flera)

Man är sexmissbrukare

Man har (sexuella) behov som ens partner inte uppfyller

Det är spännande

Man kan inte göra slut med sin nuvarande partner av någon orsak

Man vill både ha kakan och äta den

Man är psykopat

Man är elak

Man är en jävla självupptagen egoist

Man vågar inte lämna sitt nuvarande förhållande (rädsla för ensamhet)

Man är förälskad (i den nya)

Man älskar flera

Man är trött på sin relation och behöver förnyelse

Man vågar inte göra slut med sin ”gamla” partner

Man har tappat sexlusten för sin partner

Mer anledningar…? Fyll på….

Osäker 5

Att utsättas för otrohet gör nästan alltid fruktansvärt ont. Så. In. I. Helvete. Ont. Det är ett sånt svek att man faller och faller och når inte botten för det bara fortsätter och fortsätter göra ont. Det är inte bara själva akten/akterna som stör – det är också det psykiska sveket, lögnerna, att allt man hade ihop med den personen man litade på/älskade tycks ha varit byggt på lögner. Att man gått omkring och trott att allt är bra/okey/fint och så är det bara ett stort svart hål allting. Allt är en enda lögn. Den man lutade sej emot och trodde på visade sej vara ett gungfly. Det är som om marken man går på rycks undan.

Så står man där ensam och övergiven. Sviken. Och känner sej grundlurad.

otrohet 4

Det gör så ont. Hur ska man då våga igen? SKA man våga igen? Ska man förlåta och gå vidare eller lämna direkt? Om man levt med någon i 10-20-30 år och det har varit rätt okey i alla år – ska då en otrohet gör att man ger upp allt man upplevt och har tillsammans? Spelar det lång hur länge otroheten pågått? Om den bara var vid ett tillfälle? Flera månader eller års otrohet? 

………………………………………………………………………………………………………………………………

otrohet 5

Otrohet efter ett långt förhållande

Hon berättade att efter 20 års förhållande (äktenskap/sambo – minns inte) märkte hon att han verkade lite frånvarande, kanske lite mer irriterad, men ”så hade vi ju haft det förut – förhållanden går i vågor – ibland är det jättebra och ibland är det mindre bra, men sammantaget hade vi det BRA. Jag älskade honom och ville fortsätta mitt liv med honom. Jag tyckte vi hade det bra.”

Så hon frågade om det var något speciellt, på jobbet eller kanske något annat som gjorde att han verkade lite frånvarande och mer irriterad än vanligt. ”Nej, det är inget”, sa han om och om igen. Hon frågade både en och två och tre gånger. ”Nej, det är inget!” sa han. ”Sluta fråga.”

Han fortsatte bete sej annorlunda och hon frågade om han träffat någon annan. ”NEJ!” sa han och tittade henne i ögonen. ”NEJ, hur kan du tro det?”.

Men det gnagde och skavde i henne, hon kände att något var fel, så kom den dagen då han var i ett annat rum i lägenheten och hans mobil sa ”brr-brr”. Hon lyfte upp den och såg meddelandet: ”Jag längtar efter dig och dina härliga kyssar. När ses vi nästa gång?”.

Världen föll samman där och då. Hon konfronterade honom och han var tvungen att erkänna: Han var otrogen. Ilsket packade han en väska och försvann. Och kom aldrig mer tillbaka. Efter 20 år var det inte mer än så. Ett halvår senare hörde hon att han köpt hus med sin nya och börjat lämna hennes barn på förskola och skola på mornarna. Han som ”inte ville ha barn”.

Hon föll och föll… Smärta som var nästintill outhärdlig. Men hon reste sej till slut. Orkade leva vidare.

…………………………………………………………………………………………………………………………..

otrogen 2

Otrohet i början av en relation

Hon berättade att hon hade levt som levt som ensamstående mamma i 7 år. Dom två döttrarna var i senare tonåren och funkade bra. Hon gick ut en kväll och träffade en ”kul kille”. Dom började träffas på helgerna. I veckorna var det jobbet, barnen och allt, men på helgerna var det den nya kärleken och hon och hon fick vara ”ung och fri” igen. Döttrarna skötte sig själva på helgerna, tyckte bara det var skönt att mamma var borta.

Hon tyckte det var perfekt att både vara mamma och att få påfyllning med kärlek och sex på helgerna.

Så gick tiden (något år) och hon satt en söndag framför hans laptop. Han var ute och krattade på tomten och hon satt inne och hade lånat hans laptop för att skriva något. Facebooksidan dök upp och hon såg att hon hade ett meddelande. Hon klickade på meddelandet och det dök upp ett meddelande från honom: ”Älskling, vi kan väl hänga i morgon efter jobbet igen och så ska vi gosa och mysa som vi gjorde sist, eller hur? Kyssar i mängder!”.

Eeeeeh, va?! Dom brukade aldrig hänga efter jobbet och varför skrev han till henne när hon var där? Hon tittade på datumet. Det var skickat på morgonen. Hon tänkte gå ut och fråga då hon såg att hon var inne på HANS FB-sida. Givetvis var det HANS sida som dykt upp eftersom hon satt med HANS dator.

Hon scrollade upp på sidan, fortsatte läsa, hjärtat slog hårt, vadfaanihelvete! Det började surra och koka i hjärnan. VADFAANIHELVETE! Han messade med en Lisa. En Lisa som han messade med var och varannan dag, dom träffades flera gånger i veckan efter jobbet, hade sex.

Hon slog igen laptopen, gick och packade ihop sin helgväska, gick ut på tomten, ropade på honom och sa: ”NU GÅR JAG! DU KAN JU HÄLSA LISA din jävla svikare!!” och så gick hon och kom aldrig tillbaka.

Och det gjorde så ont! Hon kände sej ÄCKLIG! Han hade stoppat sin jävla kuk i en annan kvinna på vardagarna och i henne på helgerna. Hon rös, kände att hon behövde åka hem och duscha – länge! Inget av det hon trott på var sant. Han hade kallat henne fina ord, men dom orden var inte för henne – inte hennes – dom var LISAS också. Nu besmittade, förstörda.

Hur ska man våga lita på någon, tro på någon igen, när den man trodde på tittat en rätt i ögonen och sagt fina ord och allt var bara en lögn?


otrohet 1

Långvarig otrohet

Dom träffades när hon var 16 år och han 20 år. Han var då tillsammans med en annan tjej, men hon hade bestämt sej: Han eller ingen. Hon flirtade, fanns vid hans sida, peppade och beundrade honom tills han gjorde slut med sin dåvarande tjej och hon ”vann”/fick honom. Dom skapade ett företag tillsammans efter gymnasiet och både levde och jobbade ihop. Hon älskade honom – han henne. Men hon kunde inte låta bli…och ibland ”råkade” hon hamna i säng med någon annan, men han märkte det aldrig. Åren gick, dom fick barn och hon kände att ”han är en bra pappa och han är min bästa vän, men som älskare…näe!” så hon blev förälskad i än den ena än den andra. Han märkte inget, var inte den svartsjuka typen, litade på henne. ”Alla andra” anade – kanske till och med visste – att hon hade andra, så flirtig och sprudlande som hon var. Han var mest bara stolt över att han hade en så vacker och härlig fru, men hon ville inte så ofta ha sex, ”men så blir det väl när man levt länge ihop – det går i vågor”, tänkte han. Men så en dag meddelande hon att hon ville lämna honom och därmed deras gemensamma företag. Det blev en lång process där det tog flera år innan han till slut insåg att hon hade gått bakom hans rygg under större delen av deras relation. Han föll, och föll… Hela deras förhållande tycktes vara byggt på en lögn.

Hon hade träffat en ny man, rik och vacker och flyttade ihop med honom i en stor våning och var nöjd. Barnen reagerade med allt från hat mot mamman till att säga upp kontakten med båda föräldrarna, i alla fall för en tid. Kaos rådde. Men hon var kär. Igen. Mådde rätt bra ändå i sin nya relation i sitt nyrika liv.


Otrogen mot barnen (också)

mamma-och-fyra-barn

Om man har barn och är otrogen är man också otrogen mot sina barn eftersom deras värld också rasar  när otroheten uppdagas. Dom känner sej svikna. Dom känner sej lurade. Den som är otrogen har inte bara svikit sin fru/man utan också sina barn. DET behöver man ha i bakhuvudet och vara beredd på att barnen måste få reagera och agera när det kommer fram vad som hänt. Barnen behöver också ”få” hata den som klivit in och ”tagit över” den ena föräldern. Faktiskt.

Jag minns en familj jag jobbade med för måååånga år sedan, där pappan varit otrogen och föräldrarna skilde sej och pappan flyttade direkt ihop med den nya kvinnan. Därefter ville han att barnen (ca 10-13 år) skulle komma till honom och den nya kvinnan varannan helg (eller om det var vecka). Barnen vägrade och pappan blev ARG.

Det tog några samtal men till slut kunde pappan förstå barnen och deras situation och när han väl gjorde det kunde vi lappa ihop relationerna hjälpligt och få barnen att börja träffa sin pappa igen.

Ha det i bakhuvudet när du kliver från barnens mamma/pappa in i en ny relation. Den nya relationen är DIN – inte barnens – och den nya relationen kan inte bli ”barnets nya familj” (om inte den andra föräldern dött) utan det kommer alltid att vara en ”styvfamilj” där ”DU ÄR INTE MIN RIKTIGA MAMMA/PAPPA!”. Den nya mamman/pappan kan bli en Viktig Vuxen och en mycket god vuxenvän, men väldigt sällan blir det en ny förälder.

Just saying!


#otrohet #otrogen #barnenikläm #äktenskap #relation #familj #förhållande #sex #äckligt #manochkvinna #vemärotrogen #vadärotrohet #harduvaritotrogen #hardudrabbatsavotrohet #svika #sviken #sorg #ilska #arg #svek #otrogenmotbarnen #svartsjuka #ervilucah #erviluca #mammatillfyrakillar #familjeterapeut #familjebehandlare

Young Royals /erviluca

Postat den

Men alltså, va?!

Jag tittar inte ofta på SVENSKA filmer eller serier eftersom 1. Alltid samma gamla skådespelare. 2. Det låter som om dom läser innantill och det känns så…oäkta och teaterigt.

MEN…Young Royals…. Wow! Vilka fantastiska unga skådespelare! Jag TRODDE på dom! Det kändes äkta. Det kändes riktigt.

Och vilken cool story!

Say no more.

Se Young Royals.

———————————————————–

#youngroyals

Vad gjorde du på fritiden när du var liten?/erviluca

Postat den

friidrott barn

Den frågan ställdes i morse när vi satt och fikade på jobbet. Alla svarade, en och en:

Li: Höll på med friidrott. Sprang 800 meter. Jag slutade när min tränare sa att jag måste tävla.

Ha: Gick på scouterna och var med i en teatergrupp, med inriktning musicals…

Je: Spelade fotboll.

Ca: Spelade fotboll och prövade alla möjliga bollsporter…

Em: Spelade fotboll och innebandy, åkte skidor.

Silverflickorna

Jag längst fram till vänster på bilden.

Jag: Var med i gymnastiktruppen Silverflickorna i Sala, dansade jazzdans, startade egen teatergrupp i högstadiet och var senare med i en teatergrupp på gymnasiet (DRAFI), spelade fotboll ett tag och volleyboll lite längre, spelade blockflöjt och fiol, sjöng i flera körer (skolkör, kyrkokör och gospelkör), sjöng solosång, sjöng sen också i band. Sen hade jag ju en egen tax också från och med att jag var 12 år och henne upplevde jag att jag ägnade mycket tid åt, tränade och gick långa promenader med.

Hur hann jag med allt?? Jag umgicks också mycket med kompisar, var i olika gäng och var ihop med killar. Men allt ovan gjorde jag kanske inte SAMTIDIGT.

Det som var så bra när jag växte upp var att nästan alla aktiviteter för barn och ungdomar var gratis, så man KUNDE göra många saker utan att föräldrarna behövde bli fattiga. Den kommunala musikskolan, tex var gratis.

VAD GJORDE DU PÅ FRITIDEN NÄR DU VAR LITEN/UNG?