RSS Flöde

Månadsarkiv: oktober 2013

En del människor gör aldrig fel /erviluca

Postat den

En del människor gör aldrig fel, dom säger inga fel, handlar inte fel, går inte fel, står inte fel, tappar inte bort saker och är helt enkelt Perfekta.

Dom ”som-aldrig-gör-fel” (SAGF):

– hamnar i försvar när man ifrågasätter något dom sagt, oavsett om det handlar om att skrynkla eller vika toalettpappret , eller om andra triviala saker. För att inte hamna i konflikt med en SAGF bör man nicka godkännande, fast man inte håller med, eller iallafall inte ifrågasätta. Ibland inte ens fråga (om det är en dagisfröken tex. Då kan man inte fråga en SAGF-dagisfröken: ”Har barnen varit ute idag?”, för OM barnen inte varit ute, hamnar SAGF-fröken i Superförsvar! Akta´re!).

– säger saker som om det vore Sanningen och Fakta, trots att dom bara gissar: ”Folk i Afghanistan tycker inte om glass”, kan dom tex säga, och när man frågar hur dom vet det, så svarar dom antingen lite luddigt, alternativt med många svåra ord, som om det vore en avancerad utredning dom hänvisar till, eller så har dom mött EN person från Afghanistan (”eller var det Pakistan?”) som inte tyckte om glass (”…eller var det grädde?”).

– tappar inte bort saker: OM deras nycklar är försvunna, ropar dom rätt ut: ”VEM har tagit mina nycklar?!” ELLER ”Har DU tagit mina nycklar?!?” ELLER anklagar någon (vemsomhelst): ”DU har tagit mina nycklar!!” ELLER ”VARFÖR har du tagit mina nycklar?!” ELLER ”ADAM har tagit mina nycklar!!” osv i all oändlighet. Dom. Tappar. ALDRIG. Bort. Saker.

…ELLER ”VEM har lagt mina nycklar på hatthyllan??” (när/om dom hittar dom där)….

– gör inga fel. Lägger tex aldrig en blöt handduk i soffan, glömmer aldrig att ställa tillbaka ett glas , som-de-haft-stående-på-vardagsrumsbordet-med- glasunderlägg-så-att-det-inte-blir-ringar/fläckar-på-bordet-en-liiiiiten-stund, så OM de hittar ett glas på vardagsrumsbordet, ropar dom direkt: ”VEM har ställt ett glas på vardagsrumsbordet?!?” och så kräver dom att den som ställt glaset där OMEDELBART ska bära ut det i köket och diska det (!). På sekunden. Basta!

– har ALDRIG i hela sina liv (!) lagt en handduk på golvet, ställt ett glas på vardagsrumsbordet (och glömt där), ”tappat” kläder på golvet osv. Inte ens när dom var tonåringar, eftersom just DOM var så väldigt kloka och hjälpsamma som unga….eftersom dom är FÖDDA perfekta!

– glömmer inte bort möten och datum och tider. Och OM de någon gång missat ett möte så är det BARA därför att personen som bokat mötet har gjort något fel, sagt något fel, sagt fel datum, fel tid etc. ÄVEN OM det är ett helt gäng andra som bokat den tiden som SAGF (inte) missat, så har SAGF inte missat mötet eller gjort något fel! Det är ALLA ANDRA som ”skrivit fel/sagt fel/hört fel/inte talat om rätt datum och tid” osv.

– står inte vid fel busshållplats. OM bussen inte går dit som det var tänkt, har någon givit SAGF fel information, busschauffören kör åt fel håll, bussinformationen var inte tydlig, det är fel i busslistan etc. Men SAGF har inte gjort något fel. SAGF står inte vid fel busshållplats! Så enkelt är det.

SAGF gör/säger/står/går/agerar ALDRIG fel.

PUNKT.

Bara så du vet.

SAGF är dessutom inte en SAGF. Hen har bara alltid rätt, gör rätt, står rätt och går rätt.

Så enkelt är det.

Punkt.

 

Annonser

ARG och frustrerad, men inte pryd! /erviluca

Postat den

Näe, jag är inte pryd!

Näe, jag är (i detta fall) INTE ”gammaldags”!

Näe, jag blir bara arg, frustrerad och…..irriterad!

Har vi inte kommit längre?? Det är som om jämlikheten mellan könen går bakåt nu ett tag! Men det kanske är så: Först är pendeln åt ena hållet JÄTTEMYCKET och sen är den åt andra hållet JÄTTEMYCKET? Eller, varför är det som det är?

Jag hade mina tonår, och blev vuxen, under 70-talet; Då när det var flower power och Unisex och jämnlikhet, och då skulle det vara så jämnlikt så att könen nästan blev utsuddade. Alla kunde knulla med alla för p-pillren hade kommit och det fanns nästan inga könssjukdomar. Det PRESSADES in i oss att vi var så LIKA…….

…… men någonstans där inuti kände ”vi” väl att vi ändå var lite ”olika”. Iallafall när ”vi” sen blev gravida. Det var liksom bara tjejen som blev det, även fast killarna försökte anstränga sej och ”hänga med på tåget”.

Färgerna var orange, bruna, röda och mönstrerna var för ALLA. Killar fick, och skulle, ha blommor. Också. Rosa var nästan bannlyst. Tjejer skulle INTE ha rosa, för det var ”ojämnlikt”.

Men nu har pendeln slagit över så hejdundrande mycket! Tycker jag.

Tjejer ska ha HÖÖÖÖGA klackar, stora silikontuttar och vara Sexobjekt in absurdum. Killar ska vara Coola, klädda i svart och omönstrat, se ointresserade ut och Spana mot Framtiden.

Titta på alla musikvideor!

Jag kräks!

SER ni inte??

Jag blir beklämd, arg, bekymrad, ledsen och frustrerad!

OM jag hade en tonårsdotter skulle jag….grååååta av alla synintryck hon skulle TVINGAS proppa in i sin hjärna, på juckande, storbröstade tjejer som suckar och smeker sej över sina kroppar, tråååååånande efter….?

Sex är bra. Sex ska man ha. Om man kan. Och får. Och vill. Det handlar inte om det.

DET HANDLAR OM ATT TJEJER GÖRS TILL SEXOBJEKT.

Tjejer blir Någon-Att-Knulla!

Tänk om tjejer vill prata, gosa, vara med, umgås med, diskutera med, ha kul med, älska med en kille…Är dom ”fel” då?
Tänk om dom  är lite mulliga och har små bröst – får dom inte vara med då?

Och killarna då?

DET HANDLAR OM ATT KILLAR GÖRS TILL SÅNA SOM SKA ”SÄTTA PÅ”, OCH SEN FÖRSVINNA IN I FRAMTIDEN.

 Tänk om killar vill prata, gosa, vara med, umgås med, diskutera med, ha kul med, älska med en tjej….Är dom ”fel” då?
Tänk om dom är otränade och lite mulliga – får dom inte vara med då?

*suckar*

Jag såg lite av Eric Saades och den där norskans musikvideo på ”Att vara” igår (på TV), där kameran sveper över tjejens kropp, nära nära, och hon krååååmar sej, smeker sej själv och och och …… och vad gör Killen (i detta fall Eric Saade)?!? Han KÖR BÅTEN! Framåt. Mot nya mål.

Sen ser jag en snutt av Maria Carry (?? – vad heter hon nu igen???) Mariah Carrey och en killes pop-video, och så ”gråter” jag lite till: Maria ååååmar och åååålar sej, smeker sin kropp, sitter bak på en MC VÄLDIGT AVKLÄDD (fy så opraktiskt när man ska åka MC!), medan killen är helt påklädd och KÖR MC/bil Framåt – mot Nya Mål. Mot Framtiden.

Näe, jag orkar inte!

Hade vi inte kommit längre???

*suckar*

Stackars småtjejer! Media säger: Bli Snygga Sexobjekt.

Punkt.

*dubbelsuckar*

😦

 

Glad /erviluca

Postat den

 

Familjeterapeutens Möten med Människor

Berättelser om människor med problem och i kriser

………………………………………………………………………………………………………….

I flera månader har min andra blogg ”legat nere/sovit/vilat”. Jag har varken orkat eller velat uppdatera den med nya inlägg. Det är som om jag ”skrivit allt”, och det tog slut….orden tog slut. Eller så orkade jag inte…. vet inte. Jag bara slutade skriva….

Eller något.

Och så plötsligt får jag meddelanden på min mail att flera människor läst den igen, och kommenterat dom olika inläggen, och jag blir så GLAD! Någon/några läser min blogg, och tycker om den! Tjohoooo!

Ett tag var den bloggen lite ”jobbig”, för jag fick lite mothugg från ”vissa” som tyckte att det var ”socialpornografi”. Jag behövde ta ett varv i hjärnan till kring varför jag skrev om dessa svåra saker och ämnen, men kom ändå fram till att jag ville att människor ska VETA vad som finns omkring dom.

 Att människor ska förstå att dom lever med/kring barn som har det JOBBIGT. Att alla ska vara VAKNA för att förstå att det inte alltid är en dans på rosor, här i livet.

Inte för att sänka livsnjutningen för Dom-Som-Har-Det-Bra, utan mer för att skapa en FÖRSTÅELSE för människor (ofta barn och ungdomar) som beter sej ”konstigt” och ”bakvänt”, som är aggressiva (”utan anledning”), men att också för att berätta för ”Dom-som-har-det-svårt” att dom inte är ensamma, att det finns hjälp att få (finns det?), att det finns andra som klarat sej igenom skiten, och att det finns stöd (om man inte ger upp….kanske).

Jag måste lära mej att det FINNS människor som ”VILL ILLA”, som vill skapa KAOS och OORDNING och som LETAR BRÅK. Det finns Elaka Människor. Jag behöver lära mej att skydda mej emot dom. Strunta i dom. Ibland försvara mej.

Jag råkade vid några tillfällen ut för s k ”troll” när jag bloggade (i början), och blev förvånad över hur UPPRÖRD jag blev, men lyckades lugna mej (och fick stöd av andra bloggare), så att jag lärde mej att bara radera dom. Om och om igen. Inte bry mej om innehållet, inte försvara mej – bara RADERA. Direkt!

Sedan jag började som skolkurator (för 1 månad sedan) har jag fått höra flera historier av flickor som blivit utsatta på nätet av Anonyma ”hatare” som skriver riktigt ELAKA saker om dom. Jag vet ju hur ONT det kan göra, och dessa flickor är 12-13 år…..

Jag ska skriva om det på min andra blogg nu. Detta ”näthat” är större än vad jag visste. Tror jag.

Nu ska jag ”ut”på min andra blogg igen. För första gången på lääääääääääääänge! Det ska bli ”kul”.

Välkommen dit:

http://familjeterapeut.wordpress.com/

See yah!

 

Höga (?) klackar /erviluca

Postat den

Igår trippade jag iväg till Personalfesten i mina ”finskor”. Mina finskor har 3 cm hög klack, men på mina små söta fötter, som alltid haft det rätt bra här i livet, och mest gått i platta skor, stövlar och gympaskor, känns det som 13 cm! Tripp tripp tripp tripp. Jag tycker verkligen INTE om att trippa, tänkte jag när jag trippade fram.  Och mina fötter sa ”AJ, JAG VILL GÅ HEEEEEM! Vi gör ont!”.

Man kan ju inte gå ordentligt när man har ”finskor”! Jag vill gå ORDENTLIGT. Och jag vill kunna SPRINGA iväg om det kommer ”En-dum-en”. Det kan man inte när man har finskor. Det känns lite ”osäkert”, liksom.

Ju närmare Personalfesten jag kom desto mer kände jag att jag helst skulle vilja gå i mjuka, sköna, myskläder jämt, med ruffsigt hår och platta skor. Jag är nog i grund och botten en riktig Lantis-tjej.

Finkläder blir liksom ”yta-yta-yta”, utan innehåll. Fast det är innehåll. Ibland.

Jag förstår inte hur man kan gå i höga klackar, och kommer aldrig att förstå! HUUUUR står man ut?? Det gör ju så ONT! Jag Veeeet att det är en ”träningssak”, men VARFÖR tränar man, och tvingar sina fötter till detta?

Jag tror att man en vacker dag i FRAMTIDEN kommer att SKRATTA åt detta underliga påfund, som höga klackar är……. precis som vi skrattar och förfasar oss åt hur kinesiska kvinnor förr ”vek ihop” sina fötter och gjorde dom vanskapta, och trippade runt på smärtande stumpar.

Det var bara det jag ville säga.

Hur personalfesten var?

Jorå, helt ok. Men jag trivs bäst hemma ändå.

Känner mej lite som Ferdinand: ”Jag trivs bättre hääääääär…..”.

Med mina älsklingar.

En ganska viktig dröm /erviluca

Postat den

 

Igår natt drömde jag en dröm som kändes Viktig. Två Viktiga, numera avlidna, personer var med: Farmor och pappa.

Farmor dog då jag var 16 år, och hon var en OERHÖRT viktig person i mitt liv, som jag älskade otroligt mycket. Jag är så ledsen över att jag aldrig fick träffa henne som mera vuxen, och jag är så ledsen över att jag inte DÅ insåg hur viktig hon var, för mej. Hon bara VAR, en sån där SJÄLVKLAR person i mitt liv, som man bara tarförgivet, när man är barn.

Pappa dog i cancer då jag var 30 år, och jag tycker aldrig jag fick lära känna honom, som PERSON, på djupet och nära, som jag hade velat. Jo, han levde med mamma tills han dog (54 år gammal), och jag hade förmånen att växa upp med BÅDA mina föräldrar, MEN pappa var fysiskt närvarande och psykiskt frånvarande – för mej iallafall. Jag växte upp med honom, och undrade ständigt VEM han var och VAD han kände, tyckte och tänkte. Men jag vågade aldrig fråga. Eller ifrågasätta hans ”själsliga frånvaro”.

Nu drömmen:

Jag var på någon slags stor tillställning/fest med en MASSA människor. Jag var i köksregionerna och fixade och donade med olika saker. Jag lagade inte mat, för det är jag inte speciellt bra på (inte ens i drömmen tydligen!), utan jag fixade med andra saker av TVÅ anledningar:

– Den första anledningen var att jag ville att ALLA människor på ”festen” skulle ha det så BRA som möjligt, och att alla skulle ha kul och må bra.

– Den andra anledningen var att jag var osäker på mej själv; Att jag liksom inte riktigt vågade ge mej in i ”folkhavet” och mingla, av rädsla för att hamna Utanför, inte bli sedd och inte vara omtyckt, inte ”släppas in” eller få ”vara med”, om ni förstår. ”Alla-har-VARANDRA-men-jag-är- ensam-känslan”. Man kan stå i ett folkhav och känna sej mer ensam än om man är ensam hemma. Och det gör ont.

Men så kom Ove (! en av mina första pojkvänner) in i köket och sa åt mej att komma ut och festa lite också. Han såg ut som om han verkligen MENADE det, så jag gick ut till festen. Men han försvann in i folkhavet direkt, och jag fick den där känslan av att ”vara utanför” och kände att jag inte ”orkade” kämpa med att ”ta mej in”, så jag vände och tänkte gå in i köket igen.

Då kom FARMOR. Jag blev så FÖRVÅNAD och otroligt GLAD och lättad! Hon log och tog tag i mej och drog mej ut bland dom dansande människorna, och vi dansade och dansade hållande i varandras händer. Jag ville säga henne hur mycket hon betydde för mej, men allt var liksom ”ordlöst” på något sätt.

Plötsligt stod pappa där också och han tog över dansandet från farmor och så dansade jag med honom också. Både farmor och pappa förmedlade att jag skulle börja ta hand om mej själv mer, och inte ”bara ta hand om alla andra”. Det var liksom: ”Strunta i dom andra! Lita på att dom tar hand om sej själva! Ta hand om dej!”.

Sen vaknade jag. Eller så tog drömmen bara slut.

NÄR jag vaknade sedan var jag rätt TAGEN av att jag träffat farmor. Det var SÅ TYDLIGT. Hon var sej så lik. Pappa var lite mer otydlig, på något sätt, och dansen med  honom var mer ”suddig”.

Usch, vad svårt det är att sätta ord på en dröm. Men nu gjorde jag det iallafall.

……………………………………………………………………………………………………………………………………….

Och nu när jag skriver det gråter jag, för att det känns så starkt. När jag börjar gråta kommer det plötsligt en STARK doft av svett så att jag först luktar på mej själv: ”Är det jag som doftar så?” (svar NEJ), och sen tänker jag att det luktar precis som pappa kunde lukta ibland (och då sa mamma alltid till pappa: ”Gå och tvätta dej och byt kläder! Du luktar svett!”). Är pappa här?

Konstigt.

 

 

Helt hopplöst /erviluca

Postat den

Det är helt hopplöst att prata med Minsting i telefonen.

Jag är ingen Telefonpratarälskare. Men pratar när jag måste. I telefonen alltså. Utanför telefonen pratar jag gärna. IRL.

Den enda jag egentligen ”pratarpåomalltochinget” är min mamma. För hon varken mailar eller SMS:ar, så för att ha kontakt måste jag prata med henne ”omalltochinget” i telefonen. Efter varje telefonsamtal med henne är jag helt slut. Helt. Slut. För jag gillar inte att prata bort tiden i telefonen. Eller så har jag telefonfobi.

Jag fick det när jag hade småbarn: Så fort man NÄRMADE sej en telefonlur utbröt KAOS. Även om det var HYPERLUGNT innan, så hände ALLTID något så fort jag ens TÄNKTE lyfta telefonluren. JÄMT! Så jag slutade prata i telefonen. Jag orkade inte med KATASTROFERNA som utbröt. Dom utbröt ibland ändå, men med 100%:s säkerhet vid telefonprat.

Nåja.

Jag gillar alltså inte att prata i telefonen, men man KAN INTE leva i detta samhälle UTAN att göra det. Tyvärr. En utav dom som jag tycker MINST om att prata med i telefonen är…..*trumvirvel*……..MINSTING!

Han har INGEN telefonuppfostran! VEM har uppfostrat honom??? Fifaan!

Jag pratade med honom nyss. Herre. Gud.

Han LÅTER, dvs gör en massa ljud, gör ANNAT, dvs spelar data-spel, chattar, Skype:ar och allt annat man kan göra, tjaffsar, fånar sej, gör ljud igen (!), lyssnar inte, pratar oavbrutet utan att bry sej om ifall jag hör eller förstår, och så PLÖTSLIGT avslutar han samtalet utan att säga hejdå!

VEM har uppfostrat honom?

INTE jaaaag!

Look! No hands!

Jag avsäger mej ansvaret.

ELLER så blev han så här när jag slutade prata i telefon. Han VET INTE HUR MAN GÖR!

MEN, jag har ju sagt till honom 120 ggr att han ska:

1.låta bli att låta/göra ljud

2. lyssna

3. prata ordentligt och så att man förstår

4. inte göra en massa andra saker samtidigt

5. avsluta samtalen med ett ”hejdå”

Gör han som hans mamma säger?

Nope.

Han är Helt Hopplös!

Man får lust att krypa ur skinnet när man pratar med honom i telefonen, och man vet ALDRIG efteråt om han förstått något av det jag försökt säga, om jag uppfattat ens hälften av vad som hände, om någon av oss hört något, vad sa han egentligen, vad sa jag egentligen och vad det var som hände????

HerreGud!

Summa av kardemumma av samtalet nyss:

Han ska spela något spel någonstans i morgon med sin klass och det var något om att ta sej dit och ta sej hem eller om det var vilka som skulle dit eller hem och vart dom skulle sen? Eller nåt sånt? Och så ville han vara hos mej nästa vecka, eller inte? Och han skulle cykla till den där okända skolan, fast skulle han åka buss? Men hade han åkkort eller hur skulle han göra? Hade hans pappa åkkort eller skulle han tjuvåka? Eller skulle hans kompisar köra honom, eller ska jag hämta honom med bilen? Hörde han att den är trasig? Vet han att det är lov nästa vecka?

Pust.

Nu måste jag lägga mej i soffan och vila.

Blink blink /erviluca

Postat den

 

Jag har tidigare varit ganska ”rätt på” vad gäller att ta kontakt osv när jag blivit intresserad av någon. Jag har inte orkat/haft tid att vänta på att Han ska Göra Något.

Om HAN inte tagit kontakt ganska omgående så har jag gjort det. Fort och fel. Eller inte. I och med detta har jag skrämt bort några stycken, men å andra sidan är lättskrämda killar/män inget för mej….

”Man” (kvinnor) ska VÄNTA och ”flirta lite” (hur man nu gör det), ”locka” och ”spela spelet”, men jag är rätt usel på ”spel”.

Jag är vädur = Rätt på! Pang bom bara.

I och med detta har jag inte varit speciellt Spännande, tror jag. För ingen behöver tveka kring vad jag känner och tycker. Men å andra sidan borde det vara jätteskönt (för DOM) att inte undra. Själv har jag fått undra arslet av mej. Så nu är jag utan rumpa. 😛

Å tredje sidan kan jag vara ”jättespännande” i en relation när jag blir osäker och tvivlar, är orolig, rädd och inte kan sätta ord på vad jag känner (!) osv. Då blir jag stum. Och väldigt ”Spännande”. Hemlig, liksom. Eller Mute.

Nåja.

Kan någon tala om för mej vad man ska göra när man är ”i min ålder” och är ”lite intresserad av att lära känna” en man, lite mer, än bara via ”hej!” när man går förbi? Hur tar man kontakt, liksom? Om han inte har Facebook, alltså….

 ”Förritiden” kunde jag vara lite mer ”pangpårödbetan” – iallafall när jag varit ute och dansat och sånt. Jag var inte den som satt och väntade vid telefonen….Jo, förresten; Jag försökte, men herreguuuud vad jobbigt det var!

Eller när jag gick i skolan. Då kunde man skriva lappar och fråga rakt ut. Det var ”Förritidens FB” kan man säga…..DET var jag bra på. Synd att jag inte sparade lapparna.

 

Men nu är jag ”skitgammal” och ”borde vara sambo/gift/stadgad” och ”borde-vara-klok” och ”borde-vara-sansad” och ”borde-ha-tålamod” och ”borde-kunna-vänta-och-se”…..

…men jag kan bara berätta för Er Alla-Som-Varit-Gifta-i-Tvåhundra-År; att dom ”pirriga” känslorna känns PRECIS LIKADANT när man är 50+ som när man var 14+ !

*suckar*

Äh!

….kanske jag bara skiter i det.

Om jag kan…..