Näe, det är inge kul att gå till skolan om man inte SER något. Det kan jag förstå. Så efter mycket om och men (Hans ”om och men” = ”Vill inte! Behövs inte! Kommer inte att använda dom! Jag ser inte alls så dåligt!” ) skaffade vi glasögon till Minsting…och han SÅG plötsligt! En ny värld öppnade sej: ”Jag SER flygplanen, mamma!” SMS:ade han mej lyckligt (hur man nu SMS:ar ”lyckligt”…).
Men man kan ju inte ha glasögon i skolan! HerreGud! DET går ju inte!
*suckar*
Jag tänkte att han skulle VÄNJA SEJ vid glasögonen under sommaren, och trava iväg med glasögonen PÅ till skolan, nu i augusti. Nope! Jag trodde fel.
”Jag vill ha LINSER!” sms:ade han mej från sin pappa. Men pappan visste ingenting. Med honom pratade inte sonen. Pappan trodde att JAG ville att sonen skulle ha linser, när jag meddelade honom Minstings önskan.
Varför skulle JAG vilja det??
*suckar*
Fixade linser. Hämtade dom igår, och fick en liten ”sätta-in-linser-lektion”, som gick jättebra!
Så inför idag tänkte jag:
– Gå upp lite tidigare för att ha lite extra tid för linsinsättning.
– Iväg till skolan!
Jag är OFTA för positiv. För optimistisk.
För det första försov jag mej. Jag vaknade av mobilsignalen, men tryckte på den där grejen som gör att man kan sova några minuter till (kommer inte på vad det heter just nu)….
….och sov 1 timme till!
Dumma den! 😦
Så när jag väckte Minsting gjorde jag det sådär irriterat som man kan göra när man försovit sej,och är både arg på sej själv och stressad:
-”VAKNA!! Jag har försovit oss! Det är BRÅTTOM nu!! Och du ska ju sätta in linserna också!!”
Superjättepedagogiskt.
Givetvis studsade Minsting upp, glatt ropandes ”Oj, då måste jag skynda mej!” och klädde på sej i ett huj, åt frukost och puttade in linserna.
N O T !
”Men åååååååååååååååååååh!”
ALLT är MITT FEL nu. Och det är det ju…så där kan jag hålla med.
Minsting seeeeeeeegar sej upp och är jättesur för att det är bråttom, och för att JAG försovit OSS!
Fast jag sa åt honom att ställa in sin mobil OCKSÅ – utifallatt. Gjorde han det? Nej.
Han seeegar sej igenom påklädning och frukostätning, medan jag tjoar, tjatar, skriker, hotar, ryter, tjurar, bönar, ber och allehanda andra kloka, psykologiska och pedagogiska metoder för att få honom att skynda sej och att ställa in sej på Att Gå Till Skolan.
Det här var Grunden. Grunden som vi stod på när ”vi” började.
Fram med spegel, tvätta händerna, fram med linsgrejerna och sätta igång:
Pillrar och pillar…..
Småttigt och kladdigt….
In med linsen! *blinkar*
Äh, den vek sej…..
Pillrar den i ordning….så att den ligger rätt på
fingret….
In med den igen…..
Äh, den vek sej igen….
*viker upp linsen*
Pillrar och fixar….
In med linsen!…………..
Äh, den åkte ut, vek sej, klistrade ihop sej….
In med linsen…..
Äh!
Vi läser igenom bruksanvisningen. Men han gör ju så
som det står!!
Öppna ögat med fingret, lägg in linsen, håll kvar tills du
känner att den sitter fast, titta ner och blunda…
Pillrar upp linsen ur hållaren….
In i ögat med linsen!
Näääääääääää……
Jag försöker vara pedagogisk och lista ut hur jag kan
stötta och hjälpa….Bollen är ögat, skålen är linsen…
Pillrar, fixar, grejar, kladdar, grejar….
IN med linsen i ögat…..
NEJ!
1-0 till linsen.
Eller ögat.
Vi/Minsting vann INTE den här första ronden.
Jag hade ingen aaaaning om att det var så svårt att få in linser!
Puh!
