Vi åker i en känslomässig lååååååååååångsam berg- och dalbana, jag och Mellan; Uuuuuuuuuuuupp-och-så-neeeeeeeeeer. I ultra rapid.
Mellan borde gilla det, för han har ju alltid varit en ”Slow-motion-kille”. Allt han gör går låååååååååångsamt. Han rör sej faktiskt i Ultra Rapid: Sääääääätteeeeeer påååååå skooooooornaaaaaaa. Han har alltid varit sån. Tagit TID på sej, liksom, t o m när resten av familjen står och HOPPAR av stress: ”SKYNDA DEJ!!!” så gör han allt låååååååååååångsaaaaaamt.
Jag skrev ett mail till skolan Mellan VILL gå på EGENTLIGEN, och förklarade vår oro och sorg över hur allt blivit. Det dröjde bara någon dag så fick jag ett så FINT mail tillbaka utav rektorn, så att jag blev alldeles RÖRD. Han skrev bl a att jag skulle hälsa Mellan att ”känna hopp”. Det gjorde jag, och Mellan blev jätteglad!
Så nu går vi omkring och känner Hopp. Vi skulle ha Tålamod också, skrev han. Det har vi.
Vi ställer in vårt ”mode” på: Hopp och Tålamod.
Minsting har börjat 7:an. Det känns bra. Igår, när han ringde från en kompis, blev jag helt förundrad: ”VEM ÄR DET I LUREN???” liksom, fast det stod ”Minsting” i displayen. Varför? För att han dagen innan hade en vanlig röst, och ”idag” hade den mörknat 42 (!) steg. ”HEJ!” brummade en mörk röst i luren, och jag tänkte verkligen: ”VEM är det???”.
Minsting brummar nuförtiden. Inte konstigt att jag inte hör vad han säger!
Storing är så stor, och det blev han för några år sedan. Han var bråkig, trotsig och stökig (hemma!) av och till hela sin småbarnstid – ifrågasatte allt och drog allt till sin spets i häftiga diskussioner. Inget ”Nej, det får du inte!” fanns i hans värld. ALLT skulle ifrågasättas och diskuteras. Vissa gånger var jag HELT SLUT!
Så blev han tonåring. ”Den hemska tonåren”….och allt la sej. Han fick typ 3 tonårsutbrott, och sen blev han ”vuxen” och ko-lugn, lätt att prata med, pålitlig och superduktig!
Klart.
Igår sökte han sitt första jobb och fick det. Grattis Storing! Äntligen ska han tjäna sina egna pengar! Gud, vad skönt! Snart kan han flytta hemifrån. Okey, han FÅR gå ut gymnasiet först, men sen ska han knuffas ur boet! Inga vuxna barn ska BO hemma hos mej iallafall! Så är det.
”Minsting kommer säkert att bo hemma hos sin älskade mamma tills han är 35 år!” retades Storing häromdagen.
”Du är inte klok! Jag kastar ut er alla dagen efter att ni gått ut gymnasiet!” sa jag rått. ”Inga vuxna människor ska få bo hemma hos mej!”
Alla tre tittade förvånat, misstänksamt och lite oroligt på mej. Jag log.
Men jag menade det.
Då.
