http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16741909.ab
Det är förskräckligt! Det är hemskt! Hjärtat vrider sig och man får ont i magen bara vid TANKEN på det som hänt, men VEM har rätt att döma? VEM har rätt att kasta första stenen?
Jag tänker att ”om jag var den pappan, som GLÖMDE BORT mitt barn, skulle jag ta livet av mej”, för så illa känns det inuti att ”vara pappan”. HUR kan livet gå vidare efter detta? Hur överlever man över huvud taget denna Skuldkänsla? Hur överlever förhållandet? Hur orkar någon utav föräldrarna vidare?
Lika stor blir förundran över hur ”folk” dömer honom: ”JAAAG skulle minsann ALDRIG kunna glömma….!” säger ”folk” och slår sej på bröstet, som om ”DOM” vore bättre människor….
…men jag undrar då:
– Pappan som kom cyklande häromdagen, och korsade över vägen framför mej, när jag kom körande i bilen, så att jag fick bromsa in lite, men bara lite, för han HANN ju faktiskt över, och jag SÅG ju att han hade fullt upp med att prata i mobiltelefonen….
……men strax därefter dök det upp en liten 5-6-årig kille vinglande på cykel, rätt ut i vägen, och jag sååååg hur han ropade på sin pappa, som var fullt UPPTAGEN med sin mobil….
…..så att jag fick TVÄRNITA för att inte köra över pojken! Och jag hade lust att kliva ur bilen, rusa fram till pappan och skrika: ”VA FAAAN! HAR DU INGEN KOLL PÅ DIN SON!! JAG KUNDE HA KÖRT ÖVER HONOM!!!”
Jag satt och fräste i bilen efteråt (av rädsla och upprördhet): ”HerreGuuuud! Ingen koll! Man kan väl inte bara köra rätt ut i vägen, när man har ett litet barn BAKOM sej?! Och förresten ska alltid ett barn åka FRAMFÖR så man SER det, eller inte…? För barnet kan ju då köra rätt ut i vägen….men jag skulle ha ropat: ”STANNA DÄR!” Och så hade vi GÅTT över gatan….
Får HAN kasta första stenen?
– Min kompis, som för flera år ringde mej, och grät i telefonen och berättade hur trött hon var, för Bebis hade skrikit halva natten och resterande tiden den natten hade 3-åringen tjaffsat….
……och hur hon i sin dvala varit på BVC och 3-åringen hade gjort en 3-årskontroll, men sen hade hon GLÖMT Bebis kvar där, gått hem och upptäckt att hon bara hade ETT barn med sej hem….
….och i sin förtvivlan ringt BVC som konstaterade att Bebis låg och sov i sin vagnsinsats som stod på golvet, och att hon kunde komma och hämta honom…
När hon kom hem igen, ringde hon alltså och grääät och sa att hon inte borde få vara mamma så dålig som hon var: ”Hur kan man glömma sitt eget barn?!?” liksom….
Får HON kasta första stenen?
– JAG, som var på Mallorca med Äldste Sonen när han var ca 2-3 år, och så tittade jag bort, och då var han försvunnen….men det visade sej att han hoppat i Stora Poolen, och ”blubb blubb blubb”….sjunkit mot botten, men som TUR VAR, sprang jag dit det första jag gjorde och såg hur han sjönk och kunde hoppa i och dra upp honom….
Får JAG kasta första stenen?
– Föräldrarna som tillsammans bestämmer att babyn får ligga kvar i bilen, eftersom den skrikit halva natten, och nu ÄNTLIGEN sover i bilstolen, och bilen står ju i skuggan…..och dom ska ju ”bara in en sväng i köpcentrumet”….
Fast solen flyttar ju på sej….och när dom kommer ut senare, är bilen stekhet, babyn lever, men är svårt medtagen…..
Får DOM kasta första stenen?
– Pappan som står och stryker en skjorta, och är superstressad för han är SEN till jobbet, så när han strukit färdigt låter han strykjärnet stå kvar på strykbrädan, varvid 8-månadersbabyn kryper fram, drar i sladden och fått HETT strykjärn i huvudet….
Får HAN kasta första stenen?
Har någon rätt att kasta NÅGON sten?
Eller hur var det nu:
Stenar vi över huvud taget människor i Sverige??
Mentala stenar alltså.
