Kategoriarkiv: ensam mamma

Gissa vad jag tycker om min bil!? /erviluca

Postat den 31 augusti, 2012 av Erica Leijonhufvud

Mercedes A190

Svar:

Jävla jävla jävla jävla jävla helvetes skitbilshelvete! Skitjävlahelvetesbil! Dumma idiotskitbil! Jävla skitbil! Jävla jävla dumma jävla helvetes fittbil! Jävla helvetes jävla faanbil! Skitjävlahelvetesfaanbil! Helvetesjävlafanskitbil! Jävlaskitjävlahelvetesfaanbil! Jävlabil!

Jävla jävla jävla jävla jävla helvetes skitbilshelvete! Skitjävlahelvetesbil! Dumma idiotskitbil! Jävla skitbil! Jävla jävla dumma jävla helvetes fittbil! Jävla helvetes jävla faanbil! Skitjävlahelvetesfaanbil! Helvetesjävlafanskitbil! Jävlaskitjävlahelvetesfaanbil! Jävlabil!

Jävla jävla jävla jävla jävla helvetes skitbilshelvete! Skitjävlahelvetesbil! Dumma idiotskitbil! Jävla skitbil! Jävla jävla dumma jävla helvetes fittbil! Jävla helvetes jävla faanbil! Skitjävlahelvetesfaanbil! Helvetesjävlafanskitbil! Jävlaskitjävlahelvetesfaanbil! Jävlabil!

Jävla jävla jävla jävla jävla helvetes skitbilshelvete! Skitjävlahelvetesbil! Dumma idiotskitbil! Jävla skitbil! Jävla jävla dumma jävla helvetes fittbil! Jävla helvetes jävla faanbil! Skitjävlahelvetesfaanbil! Helvetesjävlafanskitbil! Jävlaskitjävlahelvetesfaanbil! Jävlabil!

Jävla jävla jävla jävla jävla helvetes skitbilshelvete! Skitjävlahelvetesbil! Dumma idiotskitbil! Jävla skitbil! Jävla jävla dumma jävla helvetes fittbil! Jävla helvetes jävla faanbil! Skitjävlahelvetesfaanbil! Helvetesjävlafanskitbil! Jävlaskitjävlahelvetesfaanbil! Jävlabil!

Jag tycker faktiskt att jag var rätt modig som startade en resa till Norrköping med en bil som kändes…osäker. Minst sagt. Men när jag startade var den iallafall ”framvagnstillrättad”. Och det kändes. Jag behövde inte hålla hårt i ratten för att hålla den kvar på vägen, liksom…

Men ändå, för det blåste. Hela vägen. Mycket. Och då fick jag hålla hårt i ratten för det kändes som om den skulle åka av vägen. Men det var bara en liten petitess jämfört med ”det andra”.

Vid Bergshamra var det en buss som blinkade och blinkade och blinkade till mej (? eller inte!) och jag förstod inte varför. Jag försökte titta runt bilen, när jag satt inuti, men såg inget som verkade konstigt….

…men när det blev lite kö, tyckte jag att det verkade bolma rök ifrån avgasröret…

Men vafaan ska man göra när man rullar mitt i en lååååååååång kö?! Så jag ignorerade det. Och höll tummarna för att det ”inte var något”. Fast det kändes lite olustigt i magen.

”Det andra” var att bilen plötsligt, när jag körde i 110 km i timmen, ”hoppade till” – liksom ”hostade”; ”ÖHÖ!” – tände en lampa, som det stod någon bokstavskombination på – typ BSC eller GHR eller RYT eller UBX eller nåt…och sen la den av. Det vara bara att låta den rulla av vägen och stanna.

Och det är inte såååå mysigt på en motorväg, där bilar fräser förbi i 120 km i timmen, så att bilen ruskar till vid varje förbifarande bil!

Så jag satt där i bilen, kände viss ”bränd-gummi-lukt”, och FUNDERADE. På livet. Eller nåt.

Vad annars göra?

Jag visste ju tamejfaan inte ens hur man öppnade motorhuven! Och vad skulle jag gjort om jag hade kunnat öppna den? Stirra ner! Och sen då?

Givetvis stannade bil efter bil, och ur klev fantastiska män och frågade: ”Kan jag hjälpa dej?”

In my dreams!

När jag suttit där i bilen en stund och FUNDERAT, på Livet – eller snarare Ingenting! – startade jag bilen, som gick igång (!) och körde vidare.

Sen började vi om, bilen och jag: ”HOST!” *hoppa till* STANNA. Om och om igen.

Till slut åkte jag in på en parkeringsplats, letade efter handtaget till hur man öppnar motorhuven, HITTADE DET (! ”Tjohooo, vad jag är DUKTIG!!”), öppnade motorhuven och stirrade ner där: ”Eeeeeh??? Jaha.” Sen tänkte jag att det nog var bra för motorn och alla andra grejer där inne att ”svalna” så jag lät luckan stå öppen en stund. Man kan säga att det var mitt sätt att ”laga” den.

Alla sätt är bra utom dom dåliga. Har jag hört.

Jag tog mej ända fram till Målet.

Hämtade Bebisen och så startade jag HEMRESAN.

Nu hade jag bestämt att bilen inte ville åka över 90 km/timmen. Punkt. Jag KÄNDE det i hela mej. Intuitivt. Så jag körde strax under 90 km/timme hela vägen hem, UTAN ATT BILEN HOPPADE TILL ELLER STANNADE EN ENDA GÅNG!!!

Så min känsla var alltså rätt!

Jag har alltså en bil som inte vill köra över 90 km/timme.

Knäppare än knäppast.

Och ”jag” måste fortsätta ”smålaga” den för att kunna sälja den, för man kan ju inte sälja en bil som inte funkar ordentligt. Visserligen köpte jag den sån, och värre, men jag har inte MAGE att lura någon till detta. Tyvärr.

Så det är bara att fortsätta laga.

Inte jag alltså, utan Någon Annan typ.

För jag är ju glad bara över att kunna öppna motorhuven…..

… och liiiite mer bör man nog kunna.

Eller?

Jävla bilhelvetesjävel!

😉

4 kommentarer

Publicerad i ensam mamma, familj, föräldraskap, funderingar, humor, hundar, medelålders, pengar, singel, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Hur privat får man vara? /erviluca

Postat den 28 augusti, 2012 av Erica Leijonhufvud

Jag har kanske inte förstått det där med att man ska vara så himla Privat när man är Ute i Stora Världen – tex på jobbet. Jag har alltid tänkt att Det Privata – alltså det som är Familj, intressen, tankar, åsikter, hobby, släkt och allt som är Utanför Jobbet – är liksom Det Riktiga Livet, och Resten, tex jobbet, är bara en liten del av ens liv, eller av det man gör. Så när en människa vill hålla sitt ”Liv-utanför-jobbet” helt Hemligt, på jobbet, blir liksom den människan bara halv….

…eller kanske bara en fjärdedel….

…av sej själv. Hen visar bara upp en fjärdedel – jobbdelen – och det blir lite…tomt!

”Ho! Ho! Det ekar här!”

Typ.

Eller så kan man säga att den människan bara går på ETT ben när hen är på jobbet, och lämnar det andra hemma. Hoppar omkring, liksom lite halt….

En enbent, halt, människa.

För att bli HEL på jobbet tänker jag att man ska dela med sej till sina arbetsKAMRATER lite om sitt hemmaliv – sitt privata – så att man ser en HEL människa. Förståelsen för den människan blir då också större. Och ”tycka-om:et”. Man tycker mer om en ”hel” människa.

Peter Larsson är inte bara busschaufför, han är pappa också. Till Nova och Niklas. Och husse till Bobbo. Skild.

”Jahaaaa!”

”Är det viktigt för dej att veta att Peter Larsson är pappa? Varför?! Det har ju inte med hans jobb att göra!”

”Jo, för att han kanske inte kan jobba alla nätter/kvällar/dagar som det behövs, för han kanske behöver VAB:a, eller så kan han inte jobba kvällar, för han har ingen barnvakt…”

”Jahaaa!”

Och om han kommer till jobbet dagen efter han fått veta att Nova har leukemi, så är han inte Bara En busschaufför – han är väldigt mycket pappa också! En pappa vars tankar kretsar kring om Nova ska klara cellgiftsbehandlingen samt en massa oro kring hennes sjukdom. Kanske oroar han sej också för hur Niklas, som hamnat i skymundan, mår. Peter kan inte stänga av sin pappasida när han sitter där och kör buss. Det är bra för hans chef att ha förståelse för det. OCH hans arbetskamrater.

Vi är inte DELAR, och vi kan INTE separera dessa ”icke-delar” av oss själva i olika sammanhang, även om många många gör det bästa för att faktiskt göra det.

Men jag tror vi går sönder av det. Jag tror det bästa är om vi är ”någorlunda hela” i alla sammanhang och att vi är ”lite privata” på jobbet – och lite ”jobbiga” hemma…..Ha ha ha, näe jag menar; precis som vi berättar om vårt jobb för vår familj, för att bli lite mer ”hela”. Och skapa förståelse.

Många delar blir en helhet.

Låt oss våga vara Lite Privata, och därmed förstå varandra bättre, och bli lite mer Helheter, helt enkelt!

2 kommentarer

Publicerad i 50+, barn, childhood, children, dogs, ensam mamma, ensam pappa, familj, familjeterapi, föräldraskap, funderingar, hundar, medelålders, parenthood, parents, singel, Uncategorized och märkt , , , . Bokmärk permalänken.

Det finns en ”petimeter-sida” hos mej också! /erviluca

Postat den 25 augusti, 2012 av Erica Leijonhufvud

En del, som följer mej här, vet att jag inte är speciellt förtjust i ”petimeter-människor”. Eller, rättare sagt, jag kanske gillar dom som MÄNNISKOR, men inte ”petimeter-beteendet” – iallafall inte om dom drar i mej.

Vad jag menar med ”petimeter” är när det ska vara så NOGA med saker och ting, och när folk blir upprörda över när det INTE är noga, och inte ”Rätt och Riktigt”. Om du förstår?

Du förstår om du är som jag. Petimeter-människor förstår inte.

Nåja.

Jag har en petimeter-sida iallafall. Jag kanske har FLER, som jag inte upptäckt än, eller som jag förträngt, men EN sida som jag känner att jag har svårt att handskas med, nästan, är min ”petimeter-ORD-sida”.

Jag har svårt för när människor stavar fel, skriver ”fel”, använder fel ord, särskrivningar etc. Jag får bita mej i tungan för att inte säga  något eller ”rätta felen” i mail jag fått mej tillsänt, så att jag inte börjar rätta i dom. Men det går. Och jag står ut.

Men är det NÅGOT jag knappt står ut med så är det folk som skriver fel på DE och DEM! Och det gör ”FOLK” heeeela tiden! Och det är så FULT! Det kryyyyyper i mej! Man FÅR använda ”dom” istället, för ”dom” går på båda ställena, men att förväxla de och dem …… åååååh!!!

Igår fick jag ett långt mail skickat till mej. De och dem var genomgående på fel ställen. Det var inte rätta jag skulle göra utan jag skulle läsa vad problemet i familjen var och sedan hjälpa dom ”rätta till problemet”. Men det var så många ”de och dem” som var på fel ställen att jag var tvungen att ta en meditativ paus först, och andas djuuuupt för att inte bry mej om ”dem:en och de:en”.

Andas djuuuuuuuuuuuuupt! Liksom.

Och SEN kunde jag svara på vad dom skulle göra åt sina problem.

Puh!

Nu är det ju så att folk kommer att fortsätta skriva fel på de och dem, så det bästa vore om jag gick i någon slags ”de och dem-terapi” så jag kom över denna frustration. För man kan ju inte lära hela Sverige att skriva RÄTT!

Så känner du någon som har ”DE/DEM-terapi”??

😉

 

 

10 kommentarer

Publicerad i 50+, ensam mamma, familj, funderingar, humor, medelålders, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Hallå f d Aftonbladet-bloggare! /erviluca

Postat den 24 augusti, 2012 av Erica Leijonhufvud

Morgonens duschning, med undringar kring C4, skapade en massa vidare undringar:

Tärningen: Hur gick det? Träffade han någon tjej att leva ”for ever and ever” med? Har han något barn på G?

Trollan: Gick hon ner i vikt? Kom hon över det fula sveket från killen? Har hon träffat någon ny? Bor hon kvar i Tjottahejti?

Islin, vet jag ju: ”Hej Islin! Det är jättekul att vi fortsätter vara vänner, och också har kontakt via Facebook! Kram på´rej!”

Pappanhasse: Vi har kontakt. Här. Jag älskar att läsa dina berättelser om dina killar! Fortsätt med det!

Islandsmamman: Du har dykt upp här någon gång. Hur gick det med mannen som inte uppskattade dej nog? Hur mår dina barn?

Christel: Funkar relationen? Hur är det med livet?

Hon som inte kunde backa in bilen: Hur gick det för henne, hennes lille pojke, och sambon, som det tog slut med? Jag äääälskade hennes sätt att skriva! Är hon kvar i bloggvärlden tro?

Just nu är det dessa som dyker upp i mitt huvud och som jag funderar på….

Hur gick det och hur blev det?

Här på WP följer jag…ingen. Det är inte lika ”nära” och inte lika ”smått”. Det är som om jag flyttat från en liten by där alla känner alla, till en storstad och dess anonymitet.

Det som jag inte gillar. 😦

Jag gillade det inte när jag flyttade från Sala till Stockholm och jag gillar det inte nu.

Men men, det finns inga vägar som går bakåt.

Typ.

4 kommentarer

Publicerad i 50+, ensam mamma, familj, funderingar, humor, medelålders, parenthood, singel, Uncategorized och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

Alone again…/erviluca

Postat den 24 augusti, 2012 av Erica Leijonhufvud

….and I like it!

FEM fredagar i rad har jag haft Fredagsmys med mina söner. Det är mysigt att ha mys med dom.

Men det är också mysigt att ha Ensamt Fredagsmys. Jag ser verkligen fram emot att krypa upp i soffan, ensam, slå på TV:n…

….fast i omvänd ordning – det vore ju ingé smart att FÖRST krypa upp i soffan och SEN behöva resa sej och sätta på TV:n….

Men guuud, vad dum jag är! Nu är jag tillbaka på 70-talet juh (!),  för jag har ju ”remote-control”…eller vad heter det? Kanalväljare? Fjärrkontroll! Så jag KAN ju krypa upp i soffan, och SEN sätta på TV:n! Jag tar tillbaka allt. Nästan.

Nåja.

Äta en tallrik  (nä! inte äta TALLRIKEN! ) MED grillad kyckling och klyftpotatis….

….kanske ett glas vin (inte äta vinet förstås…) att DRICKA till…..

….eller 2 liter Pepsi Max…Det beror på om jag ORKAR gå till Systemet eller inte…innan.

Och sen när det är uppätet och uppdrucket ska jag gluffsa i mej en HEL skål med micropopade popcorn. Kanske dela lite med Milton, som också gillar popcorn.

 Hela tiden ligger förstås mina kompisar Milton och Flisa tättintill och myser med mej…tills Flisa blir för varm och lägger sej på det svala golvet, en bit ifrån….

Och när kycklingen är uppäten, vill Flisa och Milton ha resterna. Det som blev över. Dom VET att det är så. Varje fredag. Och dom ääälskar kyckling!

Dom får inte benen förstås. Jag VET att dom är farliga för hundar (för er som började oroa sej för detta).

SÅN mysfredag ska jag ha.

Ensam.

Framför TV:n.

Och så ska jag se på ”Fångarna på fortet”, för det är sååå mysigt att se på ”familje-program”, och BARA bli underhållen! Jag vill helst inte TÄNKA. Bara VARA, och njuta.

Frågan är om jag njuter mer INNAN – bara av att tänka på hur mysigt det ska bli – än när det verkligen sker…??

Skitsamma!

Jag mår bra av ”för-njutningen”.

Nu.

1 kommentar

Publicerad i 50+, barn, children, ensam mamma, ensam pappa, familj, föräldraskap, funderingar, humor, medelålders, parenthood, parents, singel och märkt , , . Bokmärk permalänken.

Vad hände?? /erviluca

Postat den 23 augusti, 2012 av Erica Leijonhufvud

 

Jag har sagt, och skrivit, det förut, och jag skriver det igen. Ibland är jag lite tjatig.

Sönerna åkte hem till sin pappa igår, efter fem veckor hos mej (!), och det har gått superbra – dom hade kunnat få stanna i FEM veckor till! Men det enda är att jag tycker att det är så trååååååååååååkigt och seeeeeeegt att laga mat och hitta på olika maträtter varje dag. Blä!

”Jamen KILLARNA kan väl HJÄLPA TILL!?!” säger Fru Snusförnuftig då.

”Aaaaa….”

Såja. Då har vi avhandlat det.

Vad jag kan göra när jag är ensam, men inte när killarna är där (!), är att gå omkring naken. Så det gjorde jag. Kände mej rätt fin/vacker….

…när det plötsligt dök upp en KÖTTBULLE med ben i en spegel!

”VEM är det???”

Jag tittade mej omkring.

…kan vi iallafall låtsas….

”JAG!?!?!”

Jag var Köttbullen med ben.

*suckar*

Jag som bestämt mej för att sluta fundera på ”bantning”, eftersom det är så destruktivt. Och funderat på bantning, och bantat av och till, har jag gjort i hela mitt liv, och NÅGON GÅNG borde man ju får sluta med det.

Men det är väl så att det är Kvinnors Lott är i Livet – att känna att vi inte ”duger” om vi har X antal kilon i övervikt. Grejen är ju att jag kände så här även när jag vägde 20 kg mindre och hade en kropp ”to die for” – när jag tränade dans fem gånger i veckan, 4 timmar om dagen! Då stod jag också framför spegeln och nöp i skinnet.

Det var svårare att få grepp då.

Nu ÄR det övervikt. No doubt about it. Och jag dansar inte 4 timmar om dagen.

Men jag går åtminstone en PW (tjohoooo! nytt tjusigt ord, som jag aldrig använt) om dagen, dvs jag går en snabb 1 timmes promenad varje dag, i princip (inte igår), så jag rör på mej!

Men i ”den här åldern” går ”hela systemet” och ”lägger sej”, så enligt ”bruksanvisningar” ska man äta två salladsblad om dagen i, för annars blir man fet. Jag har dessutom struma – den sorten som gör att hela systemet går långsamt – så jag har alltså ett ”dubbellångsamt” system inbyggt.

Åh, guuuud, vad det är synd om mej!

Kanske jag måste stå ut med ett köttbulleutseende, och vem bryr sej egentligen?!? VEM BRYR SEJ OM hur min mage ser ut???

Inte kommer kollegorna fram och säger: ”Eeeeeh, jag vill bara tala om att du suger för att du är så fet och jag vill inte prata med dej förrän din tjocka köttbullemage är borta!”

Typ.

Och ingen stoppar mej på gatan och säger: ”GÅ HEM!! Tjockisar som du är bannlysta här!”

Typ.

Men ibland känns det som om det inte skulle förvåna mej.

Vissa Dåliga Dagar.

Vissa BRA dagar känner jag mej som en älva! Alternativt efter ett lite glas med whiskey. Kanske jag skulle ta ”ett litet glas whiskey” varje dag, för att bli mer älv-lik – innifrån iallafall.

Näe, nu ska jag goolgla fram ”Bantningssoppan” som jag körde med förut. Den var god!  Jag gick nog inte ner i vikt av den, av vad jag minns, men det kändes bra att äta den…ett tag, som ett Tappert Försök.

Sen SKA jag börja springa….

…eller gå fortare…

…eller nåt.

Typ.

3 kommentarer

Publicerad i 50+, banta, ensam mamma, familj, funderingar, humor, medelålders, satir, singel och märkt , , , , . Bokmärk permalänken.

Pirret har övergått i…oro /erviluca

Postat den 21 augusti, 2012 av Erica Leijonhufvud

Äh!

Min inställning Inför Något är nästan alltid: ”Det kommer att gå BRA!”, så jag mår iallafall bra tills det SKER. SEN kommer ”smällen”, när det INTE funkat/funkar.

Nu är vi mitt i ”smällen”. Det funkar inte. Tror jag. Och då startar min ”mamma-oro”….

…eller snarare väcks Tigern i mej!

Jag är Den som Kämpar För Mina Barn ”genom eld och över höga berg”. Typ.

Jag KAN gå genom betongväggar för mina barn….eller åtminstone klättra över dom.

Nu måste jag bara hitta en stege.

Jag har fullt upp med att leta. Har ingen stege hemma nämligen.

Mellan har haft ”skol-otur” genom hela sin skoltid, så nu trodde jag oturen skulle släppa, men icke!

bild fyrklöver

Det kändes som om det liksom var Hans Tur, att ha Tur.

Men det tyckte inte Ödet, eller Gud eller Den som Styr.

Mellan kom till sin Nya Gymansieskola igår. Jag hade peppat honom full med en massa positiva argument till hur BRA det kan blir FAST man få gå på sitt ”andra-hands-val”.

Själv kom jag ju in på mitt ”11-handsval” (ja, mitt ELFTE-hands val!)  när jag började på Högskolan i Östersund för hundra år sedan. Dessutom kom jag in som 16:e reserv, 1 månad efter skolan börjat! Och ändå blev det  jättebra!

När Mellan kom hem berättade han att dom varit 4 stycken (FYRA) i hans klass, men dom ska vara 6 stycken (SEX) så två var inte där…. men att dom troligen skulle slå ihop dessa 4-6 stycken med åk 2….

”Eeeeeh…jaha?! Det blir kanske bra….?”

Jag tittade på schemat, och det såg ju bra ut, av vad jag förstod….

Men Mellan som hoppats på ”En Större skola” än han gått i förut, en ”Större” klass och helst inte i Åkersberga…hamnade alltså i en liten skola med bara 4-6 elever (vi kan avrunda dom till 5 tycker jag) i Åkersberga.

*suckar*

”Upp till Kaaaaamp emot….” VAD? Vad ska jag kämpa emot?? Mellans poäng, som inte räckte till förstahandsvalet? Att poängen var för höga: ”SÄNK POÄNGEN för Mellans skull!” ?? Att dom tar in så få elever och gör till en klass? Är inte det bra?? Var skulle han annars gå??

VAD??

Jag kommer nog på något.

Jag hittar nog en svårforscerad mur, och sen en stege, så att jag kan klättra över.

Allt brukar lösa sej.

……………………….

………annars får jag väl skicka honom till min syster i Florida ett tag!

Vad säger du om det, Sis, Over-There??

 

 

 

2 kommentarer

Publicerad i barn, childhood, children, ensam mamma, familj, föräldraskap, funderingar, parenthood, parents och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

Han säger det som om det vore en oviktig parentes./erviluca

Postat den 18 augusti, 2012 av Erica Leijonhufvud

Han säger det med en axelryckning, som om det vore en oviktig parentes, eller en bimening till något annat, som inte heller är så viktigt :

”….när jag ska springa Midnattsloppet…”.

”Eeeeeh, VA?!? Ska DU springa Midnattsloppet?? Närdå? Vardå? Hur kommer det sej??”

Jag visste inte ens att han visste vad Midnattsloppet var! Jag visste inte ens att han sprang (!)…Jo, det visste jag…men ändå!

Hur kan MIN SON anmäla sej till Midnattsloppet utan att berätta det för sin kära MOR!?!

Obegripligt.

”Vi pratade om det i skolan…och så anmälde jag mej…”.

Lätt som en plätt, liksom.

Men han glömde att han skulle KASTA sej över mobilen och ringa hem till sin mamma…..

….. som ”ändå aldrig svarar i telefonen…” (näjustja!).

Rättning: Han glömde att han skulle KASTA sej över mobilen och SMS:a till sin mamma DIREKT efter att  han anmält sej till Midnattsloppet!

Varför?

Eeeeeeh, för att jag är hans mamma, och för att jag vill HÄNGA MED i ALLT VIKTIGT i hans liv, och att springa Midnattsloppet är en sån VIKTIG grej!

Frågan är om han inte skulle kunna ha glömt att berätta det för mej, och ikväll sagt till mej: ”Jag sticker in till stan med några kompisar!” och åkt in, sprungit Midnattsloppet, kommit hem igen, och jag hade inte fått veta ett SKIT!

Sen hade någon kompis´mamma sagt till mej SENARE: ”Vad kul att Storing fick så bra tid i Midnattsloppet!” och jag bah: ”VA?! Har ha sprungit Midnattsloppet??” eller ”VA?! Vad pratar du om??!”

Typ.

Och då hade jag känt mej som Världens Mest Oinsatta och Oengaerade Mamma = Sämsta Mamman Ever! Sen hade jag fått sitta fast i Skämsstocken utanför Kommun-huset i en hel vecka, och folk hade fått håna mej dagarna i ända.

Tänk att han inte fattade det, sonen! Pust! Berätta saker för mej, liksom! Annars…

För ”dom” (sönerna) liksom ”glömmer” att berätta saker. Hela tiden. Dom är inga pratkvarnar direkt…..

Eller så säger dom (när man säger ”Varför BERÄTTADE du inte det??”) :

”…men du frågade ju inte!”….. eller….

”Jag sa det men du har väl glömt!”….. eller….

” Jag sa det men du lyssnade inte!”

Så det blir liksom Mitt Fel hur man än vänder det: Stupstocken.

Nåja.

Min Käre Storing ska springa Midnattsloppet, och nu står jag i Valet och Kvalet: Ska jag åka in och HEJA?!? Är det liksom min roll nu? Eller räcker det med att han åker med ett gäng som gör det här Tillsammans? Är jag en Elak och Ointresserad mamma om jag stannar hemma? Är det här Sonens Grej, eller borde jag stå där som en Engagerad Kärleksfull Moder (vilket jag ju är!!) och heja på sidan av banan??

Hjälp!

Det vettesjutton nämligen om jag orkar trängas med tusentals människor mitt i natten. Det är ju ”festligheter” och ”tjohej” och ”jättekul” ”festivalstämning” etc…

…men att luffsa runt där ensam,  eller möjligen med bröderna (? som kanske bara vill hem och spela spel i lugn och ro) är nog ingen höjdare. För att inte tala om all trängsel….

Näe.

Jag börjar nog bli gammal….eller så är det bara ”been there – done that”….sådär lite…. uppgivet blasé-igt (!).

Eller nåt.

Jag tar ett snack med Storing.

 

 

2 kommentarer

Publicerad i 50+, barn, childhood, children, ensam mamma, ensam pappa, familj, familjeterapi, föräldraskap, funderingar, humor, medelålders, Midnattsloppet, parenthood, parents, singel, Uncategorized och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

Tankar och frågor om TV-program/erviluca

Postat den 17 augusti, 2012 av Erica Leijonhufvud

 

Jag ska kasta ur mej lite tankar och frågor om TV-program, sådär utefter hur dom (tankarna och frågorna) kommer:

1. Alla älskar Raymond är en underbar serie. Raymond är helt underbar! Han borde bli terapeut!  Se den! Den handlar både om äktenskapliga bekymmer, problem med tonåring, trassel mellan svärmor/svärdotter men på ett underbart, ”mitt-i-prick-sätt” och med en massa humor. Rekommenderar den.

2. Varför sänds Dr Phil på kanal 7  klockan 17.00 på vardagarna? Visserligen är väl halva mänskligheten supertrött på Dr Phil – iallafall av och till – men jag är inte den som tröttnar i första taget! Fram för fler såna ”prata-problem-och-lösa-dom-iallafall-någorlunda-program”. Jag vill att detta program ska sändas på en tid som gör att man KAN se det! Inte kl. 17.00! Då har man ju inte ens hunnit komma hem! Är det för barnen? Tror inte det, va?!?

3. Jag har förstått att ”folk” (= alla utom jag!) älskar deckare, kriminalare och thrillers. För det är ju på varenda jävla kanal varenda jävla kväll, och ibland är det INGET annat på någon annan kanal! Lovar! Så, vad ska då jag titta på? Är jag den enda i hela Sverige, och kanske världen, som INTE gillar deckare/kriminalare/thrillers?

4. Förresten är det en massa matprogram också, med arga matlagare, och snälla, och stora, och fulla, och svettiga, och tjocka, och smala, och alla möjliga andra människor som tycker om att laga, och prata om, och äta, mat. Är jag den enda i hela Universum, och Sverige, som INTE tycker det är speciellt roligt med matlagning, och absolut inte att titta på när andra lagar mat, eller pratar om mat??? Den enda?!? Jaha.

5. Varför sänds ”So you think you can dance” så himla SENT?? Man halv- eller helsover ju den sista delen av programmet! Och varför sänder man ofta detta program samtidigt som någon superbra dokumentär på 2:an?? Jävla idioter att planera!

Måste jag vara där och fixa till det också? Tydligen.

Oj oj oj, vad jobbigt jag har det i mitt liv….

😉

 

PS. Har du sett Shrek 2?? Om inte; gör det! Det är en av dom BÄSTA filmer jag sett! Jag skrattar högt varje gång jag ser den! Den är underbar! Och det måste vara TVÅ:an, eftersom ettan och trean inte är lika bra. DS

 

 

 

 

2 kommentarer

Publicerad i barn, childhood, children, ensam mamma, ensam pappa, familj, familjeterapi, föräldraskap, funderingar, humor, kärlek, love, medelålders, parenthood, parents, terapi, Uncategorized och märkt , , , , , . Bokmärk permalänken.

Jag är så jävla braa, na na na na na naaa! /erviluca

Postat den 15 augusti, 2012 av Erica Leijonhufvud

Sitter här och sjunger nöjt med mej själv, för jag har typ ”lagat” min lap top alldeles FÄLV!

”Jag är så jävla braaaa, na na na na  na naaaaaa!”

Jag catchade loggen och rensade disken och nischade tvärrenset.

TYP!

Nej, ärligt talat har jag ingen aaaaning om vad jag gjorde, eller vad det heter, men jag gjorde något iallafall – rensade bort grejer, och höll samtidigt tummarna för att det inte var Viktiga Saker. Ärligt talat var det svårt att fixa med datorn och hålla tummarna samtidigt, men fanimej; Det gick!

Så swischade jättestora Minsting förbi och gav mej lite tips om ”disken” och ”rensa grotcher” och ”swischa nötter”. Typ. Och så visade han var, och lite hur, och så gjorde jag det.

INNAN var datorn låååååångsam. Jag fick skriva lååååååååååååångsamt och det gick bara att ha EN sida uppe samtidigt (så kan man väl inte säga? Man kan väl inte ha EN sida SAMTIDIGT!? Som vaddå, liksom??)…..

…i taget, heter det ju!

Nåja.

När jag kollade på blocket tex, tog det 42 åååååååååååååår att scrolla ner, eller upp. Nej, jag överdriver inte! Fiiifaaan vilket tålamod jag fick ha! Jag borde få en medalj.

Så igår satt jag framför laptopen och tänkte att ”någon sagt att man skulle rensa cockies”, eller nåt, och jag vet inte vad det är, men tänkte att jag har en lååååååååååång rad som dyker upp i raden högst upp till höger i raden när jag ska ut på datorn, och DET kanske är cockies? Tänkte jag. Oavsett om det ÄR cockies eller inte så började jag klicka bort dom, genom att klicka på ett rött kryss, och det var ungefär 5437 såna att klicka bort. Nej, jag överdriver inte!

Gissa om datorn blev lättad när jag tagit bort dom!?

Svaret kommer längst ner på sidan och om du har svarat rätt vinner du en…..

….puss!

Men du får hämta den själv!

Nu är datorn sååååå glad och nöjd. Nästan som en nybadad hund.

Nu ska den få vila lite.

*smeker den lite på tangentbordet*

Godnatt!

 

…………………………………………………………………………………

 

 

Det rätta svaret är: JA.

 

 

2 kommentarer

Publicerad i 50+, barn, childhood, children, ensam mamma, familj, funderingar, humor. Bokmärk permalänken.
← Äldre inlägg
Nyare inlägg →