RSS Flöde

Kategoriarkiv: childhood

Från förlossning till skilsmässa /erviluca

Man separerar/skiljer sej bl a för att man INTE samarbetar speciellt bra…troligen…

Sen, efteråt, när man INTE lever ihop längre, måste man VERKLIGEN kunna samarbeta!

”Ni måste kunna SAMARBETA för baaaarnens skull!” säger alla experter.

Men saken är ju den att man hade behövt kunna samarbeta för baaaaarnens skull, redan innan.

När ett litet barn föds, och alla känslor flödar, känner många nyblivna föräldrar, att de skulle kunna ”GÅ IGENOM ELD och FORSCERA HÖGA BERG” för detta lilla Underverk.

Man kan plötsligt offra sitt LIV för sitt lilla barn. Man blir en Tigerhona/en Lejonhane!

Man kan göra ALLT för sitt lilla barn!

Men sen blir det svårt. För att ”göra allt” innebär då att ändra sitt beteende, att ändra på sitt liv, att ändra sin livsföring, sådär som man sa innan att man INTE skulle göra: ”Ett barn behöver inte betyda att man förändrar något! Man kan ta med sig babyn, man kan träna som vanligt – INGET behöver förändras!”, säger många, som är utan barn.

Man ska inte ”bli som dom andra” – de där som förändrade sina liv helt för baaaarnens skull. SÅDAN ska man inte bli! Man ska förbli ”sig själv” och barnet ”får väl hänga med”….

Jojo!

Det kanske går, ett tag, med ETT barn.

Fast bara kanske.

Grejen är ju att NI/DOM borde tänka ”tvärtom”: ALLT förändras när man får barn: LIVET, TANKARNA, SÄTTET ATT VARA, INSTÄLLNINGEN TILL ALLT – allt!

Och inser man det, och förändrar sig vartefter förändringarna behövs, blir det enklare – om än svårt. Förändring är alltid svårt.

När man inser att man måste förändras, att tankarna tänker andra tankar, att kroppen har förändrats (iallafall för mamman), att själen öppnats och släppt in nytt ljus, att hjärtat blivit sårbart, att hjärnan tänker två – eller tio – varv till ur ett ”säkerhetsperspektiv”, som inte fanns där innan, osv så blir det lättare att acceptera de förändringarna som sker när man blir förälder.

Mamman TVINGAS in i Förändring med sitt stora hormonpåslag:  PANG, bah! Pappan SEEEGAR sig in – kanske under påhejande eller påkrävande av mamman. Kriser kan uppstå. Väldigt vanligt. Pappan ”förstår inte”. Mamman gråter av vanmakt över att han ”inte engagerar sig”. Pappan tycker allt ska vara ”som vanligt”, och fortsätter med sin hockeyträning 2 ggr/vecka. Mamman blir besviken.

Klassiskt beteende. Supervanligt. Skapar kriser. Skapar sår. Skapar frustration.

Kan skapa Början på Slutet.

Tyvärr.

Sexet dör för hon orkar inte, mellan amningarna och blöjbytena och nattvaken, och vill och kan inte inte älska med någon som är så ”dum i huvet” och ”bryr sig ändå inte om oss” och ”tänker bara på sig själv”.

Han tycker att hon bara bryr sig om babyn, och att hon blivit ”helt förändrad” sedan hon blev mamma, och han tänker att hon nog inte älskar honom längre och flyr ännu längre bort.

En ond cirkel skapas.

Vill det sig riktigt illa, leder dessa Skillnader till skilsmässa.

SEDAN ska man börja SAMARBETA.

För ”baaaarnens skull”.

Och då vaknar pappan! Han vill också ta del av sina barn! Han vill också bestämma! Han vill också ha sin beskärda del av barnen och deras tid.

Mamman står där och stampar, sur: Men han ville ju inte FÖRUT! Han spelade ju bara hockey och träffade kompisar och jobbade hela tiden! Komma här och komma!

Och dessutom vet han inget om barnen: Han vet inte att Lisa behöver snutte och napp på natten och vaknar en gång varje natt och då ska man stoppa in nappen och buffa lite på rumpan. Han vet inte att Lukas vill höra ”Pelle-sagan” varje kväll fast han hört den 100 gånger redan.

HUR ska hon kunna lämna bort sina små sköra babysar till den där pappan som inte agerat pappa tidigare?!?

Och så ska de komma överens dessutom!

”Det är mina barn också!” fräser han.

”Komma här och komma”, tänker hon.

Misstron är där från början. Tilliten saknas.

Kläderna, som barnen har på sig när dom byter hem är smutsiga, tänker hon. ”Kan han inte tvätta dom?!? Eller går dom i smutsiga kläder jämt hos sin pappa??”

Hon vill inte att han ska ha dom över påsklovet: ”Vad tror hon? Att barnen BARA är hennes eller?!?”

Kriget kan börja. Kriget som aldrig borde ha påbörjats. Kriget som hade kunnat förbli FRED om dom hade LYSSNAT på varandra från början, om dom hade PRATAT med varandra från början.

Vad synd att Kärlek blir till Misstro och t o m Hat.

Synd för barnen, som älskar båda sina föräldrar.

Dom föräldrarna som tänkte att dom kunde ”gå igenom eld” för sina barn, men som nu inte ens kan vara trevliga och tillmötesgående mot barnens VIKTIGASTE andra förälder.

Det viktigaste i ett barns liv är att dens föräldrar är lyckliga och mår bra! Så är du snäll mot dina barns mamma/pappa, så gör du barnen GOTT!

Men det klarar ni inte – ni som bråkar och härjar med varandra:

”Om bara HAN……!”

”Om bara HON……!”

Synd.

För barnens själar trasas sönder, skapta som de är av Två Bråkiga Typer.

Det viktigaste är ju egentligen inte att ha rätt, utan att det fungerar. Att det fungerar i livet för barnen och att de mår bra.

Eller hur?

Så lägg ner din prestige och lägg stoltheten åt sidan, fundera på vad du kan förändra hos dig själv, och inse att den förändringen kommer att göra så att dina barn får det lite bättre.

Och DET måste ju vara värt allt!?

Eller hur?

”Om jag inte fanns skulle mina föräldrar slippa bråka”, var det en liten kille som sa.

Och det stämmer ju, eller hur?!

Så vem bär Bördan….

….i slutänden?

Annonser

Till Migrationsminister eller Magnus Rosenberg eller till Dej som Bryr dej /erviluca

 

Aj, vad det värker i hjärtat för Haddile, som kanske ska ryckas upp med sina rötter.

 

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/sydnytt/overgiven-baby-hotas-av-utvisning

 

Men Migrationsverket är väldigt duktiga på att inte blanda in känslor, psykologi och sånt ”trams”. ”Vi följer lagen”, säger dom så duktigt. Oj, vad dom är sakliga och rättsliga. Följer lagen.

Men jag funderar så mycket över VEM eller VILKA som skapar lagarna, som stiftar dom? Jag har för mej att det är VI människor, men jag är inte riktigt säker. För det är såååå ofta som man hänvisar till Lagen, som om den vore ett Självständigt Väsen från En Annan Planet: Lagplaneten.

Och följer man inte Lagen så är man….oskicklig, eller otroligt fånig och känslomässig. Och att vara känslomässig, klädd i fin kostym/dräkt med slips, det går ju inte.

Att människor tolkar lagen på olika sätt har inte med saken att göra alls.

Att man förstör en liten människas hela liv…. bah! Shit happens! Bara man följer Lagen. Den självständiga Lagen, som inte går att ändra. Vem eller vilka stiftade lagen nu igen??

Går det att ändra den, eller ta hänsyn till andra viktiga saker i en liten människas liv? Nähä. Varför inte då? Jo, för att LAGEN inte vill det.

Alla, som kan lite om människor, psykologi och barn VET att ett litet barn behöver få KNYTA AN. Utan anknytning dör en liten människa. Därför DOG barn på barnhem i Sverige för länge sen, trots att dom fick mat och rena kläder. Vi VET det. ALLA borde veta det.

Haddile är anknuten till sin mamma och pappa i Broby. Punkt.

En anknytning är djup. Bryter man den tillfogas den lilla människan psykologiska skador, som kan vara svåra att läka. Denna lilla flicka har redan utsatts för Svåra Saker då hon som liten inte blev väl omhändertagen av sina föräldrar. Mamman övergav henne, och pappan misshandlade henne.

Detta BORDE betyda att dom biologiska föräldrarnas rättigheter har upphört. Enligt LAGEN!

Varför ska man leta efter en mamma som faktiskt övergivit sitt barn??

VAR ÄR BARNENS RÄTTIGHETER?? Har barn inga rättigheter alls i dagens Sverige? Är det bara dom biologiska föräldrarna som  har rättigheter till sina barn, som dom misshandlar och överger??

Näe, kom igen nu Migrationsverket.

Låt Haddile få ett så normalt liv som möjligt, trots sin svåra start i livet! Låt henne stanna och låt familjen hon bor hos få bli hennes föräldrar for ever and ever!

Det vore DET ENDA MÄNSKLIGA i detta sammanhang, och är det beslut som mest bäddar för att Hadille ska kunna bli en harmonisk vuxen.

Kanske har hon ändå vissa psykologiska skador pga den tidiga misshandeln, som hon kommer att behöva hantera som vuxen. Men låt det räcka då! Låt resten av hennes liv bli så bra som möjligt, och slit henne inte ur den trygga Verklighet hon lever i nu!

Snäääälllla!!!!

Det gör ont i hjärtat för denna lilla flicka, för jag VET hur stora skador ett uppbrott skulle tillfoga henne.

Och: ”Jag är inte bara familjeterapeut – jag är mamma också!”

 

 

Chokladbollar med snorkråkor /erviluca

Jag lyssnade på Titti, Ola Lustig och Roger på radion i morse. Dom är verkligen underhållande! Bl a skulle Titta ”hissa” och ”dissa” något. Hon dissade hembakta bullar när barnen varit inblandade, och jag förstår precis vad hon menar….

….och minnen dök upp ifrån den tid jag jobbade på dagis:

Jag och ”4-åringarna” skulle baka. Jimmy var en liten kille som dreglade så det stod härliga till!

”Sug in dreglet!” uppmanade jag honom  hela tiden, för att dreglet inte skulle hamna i smeten, som han fick den stora äran att vispa.

*Slurp* hörde jag hela tiden,  *slurp*. Han ansträngde sej verkligen att inte dregla i smeten!

I mitt stilla sinne tänkte jag att JAG iallafall inte skulle äta av den kakan.

Dom andra 4-åringarna skulle göra chokladbollar. Kära nån vilket geggande! Det hamnade nog både snorkråkor, dregel, och kanske lite annat också efter toalettbesök, eller kli i stjärten, i smeten, för att inte tala om alla små fingrar som det slickades på och sen ner i bunken igen!

Det gick faktiskt inte att hålla reda på vad alla gjorde, även om jag försökte: ”Tvätta händerna! INTE slicka på fingrarna!”

Korkade jag! Att tro att en liten behovs-styrd fyra-åring kan LÅTA BLI att slicka på sina jättegoda choklad-doppade fingrar är ju faktiskt helt…korkat!

Nåja.

JAG åt varken av sockerkakan eller chokladbollarna, men många föräldrar gjorde det på föräldramötet. Modiga föräldrar! Eller korkade? Kanske bara helt enkelt Ovetande…..

Jag har därefter nästan aldrig ätit av ”barnbakade” bullar eller kakor (om det inte varit mina egna barn som bakat, förstås, för deras snor och skit fick jag väl i mej ändå! 🙂  ) på dagis eller i skolan.

Jag BRUKAR tänka att degen faktiskt varit i ugnen och att alla baciller borde ha dött där….

…men jag kan inte njuta när jag minns hur det gick till när dagisbarnen bakade!

Och chokladbollar har man ju INTE i ugnen. Så där stannar alla snorkråkor och bajsbitar kvar!

Uäck!

 

 

 

Världen ÄR verkligen upp-och-ner /erviluca

TVÅ INLÄGG I ETT, kan man säga:

http://www.rb.se/press/kampanjer/Pages/varlden_ar_upp_och_ner.aspx

Ovanstående klipp är väldigt bra, tycker jag.

Världen ÄR verkligen upp och ner, och jag tänker på det rätt ofta – typ varje dag.

Jag tänker ofta på Orättvisorna. Att vi i västvärlden är så bortskämda och  ofta ägnar vår tid åt egocentriska saker, att vi blir upprörda över småsaker och att vi inte är tacksamma över hur bra vi har det.

……………………………………………………………………………………………….

En liten historia om Oviktiga Petitesser:

Igår gick jag för att köpa ett par ”promenadskor”, fast nuförtiden heter det ”walking-shoes”, eller nåt sånt. För man GÅR inte längre – man POWERWALKAR! Dom skor jag hittills gått i var rätt så slitna och började mer se ut som ”extraskinn-på-fötterna”, än som skor.

”Kan jag hjälpa dej?” sa den coola killen i Sportaffären.

”Ja, jag ska ha ett par skor som jag kan GÅ MYCKET i! Jag är mycket ute och går med mina hundar, i skogen och överallt och hittills har jag gått i DOM HÄR!” sa jag och lyfte upp ena foten med ”extra-skinnet” på.

Jag hade faktiskt köpt dom skorna i samma affär, och dom har varit JÄTTEBRA, så därför tänkte jag att jag skulle köpa ett par till i just DEN affären.

”DOM HÄR har varit jättesköna och bra att gå i, så något liknande skulle jag vilja ha”, sa jag.

”Men det där är ju JOGGING-skor!” sa coola killen upprört. ”Har du GÅTT i ett par joggingskor?!”

”Ja…”, sa jag och fick skämmas mej rödansiktad…

Jag tittade i golvet och skruvade lite på mej.

”MENAR DU ATT DU GÅTT OMKRING I ETT PAR JOGGINGSKOR!?!”

Nu var Coola Killen riktigt upprörd.

”….förlåt….” pep jag.

”Ja, det får väl gå för den här gången, men lova att inte göra om det!!” sa Coola Killen myndigt.

Jag lovade, men ärligt talat hade jag fingrarna i kors bakom ryggen….

Nu har jag ett par ÄKTA Walking-skor, och jag har LOVAT Coola Killen att INTE jogga i dom….

…men jag tror inte jag kan hålla det. Får väl kika mellan träden så att han inte spionerar på mej, när jag får för mej att jogga i mina walking-skor….

…………………………………………………………………………………

Och återigen tänkte jag på Den Upp-och-ner-vända Världen:

VI köper Specifika skor för Specifika tillfällen. Många – speciellt tjejer – har dessutom X antal skor bara för att vara snygga, och matcha sina out-fits.

Men på Andra Sidan Världen får kanske en liten kille ett par ärvda skor, som är tre nummer för stora, och dessa skor släpar dom med sej dom första åren – tills dom passar ett tag – och sen har dom skorna tills dom hänger i remsor på fötterna.

Samma sak med kläder. Vi byter kläder varje dag, matchar, försöker vara snygga, köper nya stup i kvarten, fast vi inte BEHÖVER.

Men på Andra Sidan Världen får man EN t-shirt och den har man på sej tills den ramlar av av sej själv….och då kanske man måste knyta ihop den på något sätt, för att ha den kvar ett tag till….eftersom man inte får tag på någon ny.

Det är VERKLIGEN Upp-och-Ner-vända Världen!

Och varför fick just JAG lyckan att födas just HÄR, där vi har det så himla BRA?!? Och varför är jag inte superdupertacksam varje dag? Och varför klagar vi på småsaker när det är INGET att klaga på EGENTLIGEN?!

Saken är den att jag retar mej på folk som klagar och gnäller på småsaker, för jag har ”Den Andra Världen” ständigt i mitt sinne….

…även när jag grottar ner mej själv i småsaker som egentligen bara är en ”piss i havet”.

Jag VILL INTE reta mej på andra och jag VILL INTE grotta ner mej i småsaker själv (någonsin!), MEN jag  får väl ursäkta mej med att jag är ju ”bara en vanlig människa”, med fel och brister – precis som du!

Fast jag tror ändå att det är BRA och VIKTIGT att vi inte glömmer bort att vara tacksamma över det vi har, och att ägna en liten tanke, då och då, åt ”Den Andra Världen”, där dom inte har det lika bra.

 

😉

 

 

 

 

Den Värdefulla Tiden /erviluca

När vi åker hem återgår tiden till den vanliga

varje minut blir en minut lång

det hörs på klockans tickande

Tiden innehåller bara tid

som går

hos mormor

 

”Ja, då fick jag den dagen att gå också”

säger mormor

som om det är hon som styr tiden

Men om hon gjorde det

borde hon snabbspola vissa dagar

eftersom hon tycker

att de är så långsamma

 

När man är barn

Går tiden fort

men långsamt

Den springer iväg

hoppar, gör hoppsasteg

hjular, snurrar runt

 

Samtidigt går den så långsamt

Ett sommarlov varar i en Evighet

 

En vuxen människa försöker pressa in

Så mycket som möjligt på den lilla tid

de har

Tänk om mormor kunde ge Den vuxna människan

lite tid

Hon har ju tid Över!

 

I en familj där tre generationer

lever tillsammans

Hur går tiden där?

Krockar den i hörnen mellan

generationerna?

 

Det är först när man rusat igenom livet

i 180 knutar

och börjar lugna ner sig

– när man inte orkar springa så fort längre –

för det värker i knäna

 som man inser att Tiden är

så Värdefull

 

Och vad som är värdefullt

 

Var det Tiden på jobbet?

Tiden med kompisarna?

Tiden framför datorn?

Tiden med dina barn?

Vilken tid var Viktig?

 

Och hur tänker du prioritera din tid

i Framtiden?

 

I värsta fall

kan du väl låna lite

av mormor

Jag undrar vad han tänker/tänkte…. /erviluca

 

När det är Min Egen Vecka kan jag ”skita i allt”:

–  Jag kan ”skita i” att laga näringsriktig mat tex, och bara äta några mackor till middag, eller en tallrik gröt, eller lite (?) yogurt med flingor….

Jag kan skita i att diska, plocka undan, städa ö h t …….

……fast det kan jag nog skita i lite då och då ändå, ba´fatt jag prioriterar Annat, som tex att gosa med hundarna, eller gå ut med dom eller hjälpa någon son med någon läxa eller bara sitta och glo på TV,  och jag VÄGRAR stressa runt som en hysterisk höna på kvällarna och Göra Allt!

Life is now! And life is not cleaning up and get destressed! Vet inte om den engelskan var riktigt, men det kändes rätt att skriva det här på engelska.

Jag kan skita i dom flesta Måstena, UTOM just att gå ut med hundarna och det som rör dom.

Nu har vi (jag och exet) precis bestämt att Grabbarna Grus ska vara hos var och en utav oss TVÅ veckor i taget istället för EN.

Igår var det EN vecka utan Grabbarna som var tillända, och jag såg fram emot Ytterligare en fri helg, mitt i RÖRAN hemma.

Då ringde numera jättestora Minsting: ”Mamma, får jag och XX lana hos dej? Jag får för pappa, och han får för sina föräldrar!”.

Först tänkte jag: ”NEJ!”

Sen tänkte jag: ”Varför inte?”

Sen sa jag: ”Men då får du förbereda XX på att golvet är fullt av bajs och kiss och vi har en valp som biter en i tårna, och jag har inte städat på en vecka och det är disk upp till taket i köket och…och…och….”

”Jarå! Helt okey!”

Så dök dom upp.

XX blev överskjutsad av sin pappa när jag var ute med hundarna.

Googlad smutstvätt...

När jag kom in efter att XX kommit tänkte jag:

”UNDRAR vad XX:s pappa tänkte när han gick slalom mellan framdragna strumpor och skor (valpen drar fram alla skor och placerar dom lite här och där….och hittar strumpor överallt som hon också lägger där hon hamnar), bajs- och kisshögar och mina sorterade smutstvätthögar, som jag sorterat i vardagsrummet (!) och som Valpen sedan delvis ”sorterat om”…..och vad han sen säger till Mamman om det hem deras son ska vistas i i ett dygn??…..Ring soc!!?”

Jag funderade också senare på om XX kanske ångrade sej – att han velat lana här – när han snubblade runt bland bajs- och kisshögar och kände DOFTEN! Och när han fick putta undan valpen som försökte äta upp hans grillade kycklingben då han satt i soffan och åt….

Googlat diskberg.

Eller när han försökte ställa sin tallrik ovanpå ALL ANNAN disk i köket, när han ätit upp sin kyckling och sina pommesfrites….

Eller när han skulle gå och lägga sej på morgonkulan, och Minsting ropade på mej ( som försökte sova, vilket var svårt eftersom Fiona (vår bebis) hade svårt att förstå varför vi skulle sova i Ett Annat Rum….

….eller så var det för att hon blivit lös i magen och bajsade förton FLER, och mycket mer illaluktande och löööösa, högar än vanligt.

”Mamma! Kom och plocka upp bajset som ligger i Mellans rum!” (där XX skulle sova)

Jag vinglade upp, med håret på ända, med Fiona huggandes i vaderna – typ! – och torkade upp högarna, som STANK (!), i Mellans rum, samt allt kiss hon också lyckats producera under natten…

Hur mycket kiss och bajs får plats i en liten skrutthund egentligen?!?

Jag undrar verkligen om XX ångrade sej då?

Det tar ett tag innan STANKEN lägger sej nämligen….

Och jag VET att XX har Väldigt Ordningssamma och Duktiga föräldrar!

Undrar vad han kommer att säga när han kommer hem?

Jag kan bara föreställa mej. Men försöker låta bli….

Men what the heck!

I am me, och vad gör det om hundra år!

Det viktiga är ju att Carpe Diem.

Och det gör jag, så gott jag kan.

Dessutom ääääälskar jag den lilla bitiga, bajsande och kissande Galningen vi tagit hem. Mitt i allt är  hon Helt Underbar!

Så det så!

🙂

 

Att umgås men ändå inte…/erviluca

Postat den

Var man än är, och hur man än ska umgås, finns det alltid dom som väljer bort umgänget runtom och istället blippar på sin lilla mobil.

DET tycker jag är konstigt!

Om man sitter fem runt ett soffbord och dricker lite vin, äter snacks och pratar, så är det alltid någon som plockar upp sin lilla älskling och börjar trycka och klicka på den.

Hur kan det komma sej att man väljer att umgås med sin mobil i Sociala Sammanhang??

”Jag ska bara SMS:a till …..XXXX!” säger dom om man frågar.

”Eeeeeh…och det måste göras NU?!?!”

FÖRR-I-TIDEN (när jag var yngre) kunde man sitta och prata med folk EN HEL KVÄLL utan att dom ringde hem eller bort!

EN. HEL. KVÄLL.

Jag vet inte hur vi överlevde dessa Trauman, men det g jorde vi. På något underligt sätt. Det är kanske därför vi alla över 40 har lite ryckningar och tics då och då….

Än värre är ju när man sitter och pratar med någon mellan FYRA ögon och den tar upp sin lilla älskling och börjar ”smeka” den….

”Eeeeeh…Ho ho! JAG sitter här!” kan man påminna Personen Mittemot då.

”Jag VET! Men jag-ska-bara….*oviktig förklaring*”…….

……för det är ALDRIG någon som är döende i andra änden, så förklaringen är ALDRIG ”jag-ska-bara-ringa-ambulans”.

KONSTIGT!

Generationen UNDER 40 kanske kommer att umgås HELA GÄNG med sina mobiler. Man sitter runt soffbordet och klickar på sina mobiler, i tystnad, och det anses…NORMALT.

Kan det bli så tro?

Man kanske t o m SMS:ar varandra runt bordet:

”Titta va ful skjorta Pelle har!”

”Ja, Guuuud, ja! *fnissar*”

Man KAN ju faktiskt snacka skit om varandra när man sitter bredvid varandra när man SMS:ar. Risken är bara att någon visar den andra sitt SMS….

Då blir det Världens SMS-krig.

I Tystnad.

Som farmor till Blivande SMS-kommunicerande barnbarn, kommer jag nog att skaka på huvudet och säga:

”Det var bättre FÖRR!”

Varav barnbarnen kommer att himla med ögonen och tycka att jag är såååååååååååååå gammal!

Och det är jag ju också.

Då.